Om en kvinna utan papper

"Du är stark", sa jag. "Du gjorde det", sa jag.
"Mitt i allt så gjorde du det. Du åkte, och ni kom hit."

Hon tittade i mina ögon.

”L”, sa hon lugnt.

”Jag är ingen kvinna. Jag är en oxe. De har gjort mig till en oxe och jag är den starkaste av alla.”

”Men”, säger hon. Hon torkar sina tårar med hela handen, liksom bara trycker dem ut till öronen och hårfästet som med en spakelskrapa. Tårarna bekommer henne inte längre, hon rättar till mascaran, hon spricker och hon skriker:

”Men jag trodde de skyddade kvinnor i det här landet!”

Hon skriker i mitt ansikte. Jag gör mitt bästa för att inte titta bort.

”Åh det ska vara så bra i sverige! Här har kvinnor och barn rättigheter! Men det är inte så! Det är inte så!”

”Jag vet”, säger jag.

”Jag vet, men de tror på det själva”.

”Jag hatar dem”, säger hon kort.

För K, och för många kvinnor med henne blev mötet med Sverige en chock. Ett slag, efter så oändliga antal slag, ett till. Kanske det hårdaste. Hon kom hit med förhoppningen om att Sverige skulle vara vad det runt om i världen sägs vara. Vad många även här tror att det är. En plats där kvinnor kan få leva. Där de respekteras och är fria. Men hon har rätt. Det är så bottenlöst sorgesamt att hon har alldelles rätt, och att jag ingenting kan säga. För det är inte så. Det gäller inte alla kvinnor. Du kan aldrig förstå säger hon, men hon berättar:

”De har förstört den jag var. De tog ifrån mig det sista jag hade. Mig själv. Nu är jag ingenting. Om vi bara hade fått stanna första gången så hade jag kanske haft något kvar. Om vi inte hade behövt gömma oss hade det varit bättre. Nu är jag bara ett arbetsdjur. Ett djur som har väntat i för många år. Asylhandläggaren var kall. Jag var ett nummer. En arbetsuppgift. Bara en formalitet. Hon frågade mig som om hon frågade vad jag hade ätit till middag. Som om hon frågade mig om det var ris eller bröd till så frågade hon om våldtäkterna. Jag kunde inte svara. Jag ville inte svara. Ville inte minnas. Kunde inte minnas om jag inte skulle falla samman. Och vem skulle ha fångat mig här? Skulle de ha plåstrat om såret efter att ha rivit upp det?

Jag berättade inte mycket. Jag trodde att det skulle räcka att vi är från X folkgrupp i X land. Det är väl det viktigaste, det måste de ju veta, trodde jag. Men min bild av Sverige var fel.

Jag deltog i en demonstration i mitt hemland. Det blev våldsamt där och jag arresterades och anklagades för ett brott som jag aldrig har begått. Jag misshandlades av polisen. Hur då? Så som män kan misshandla kvinnor. Jag arresterades igen och igen. Förhördes och torterades. Det krävs inte mycket för att jag ska kastas tillbaka dit. En doft, någon som plötsligt höjer rösten eller en dörr som knarrar. Som knarrar på samma sätt som dörren till rummet på den lokala polistationen. En förnimmelse, och sen är jag tillbaka där.

Jag trodde att i Sverige var poliser goda. Att de skulle skydda mig. Men min rädsla för att den svenska polisen skall komma och ta oss gör att jag inte kan tänka längre. Jag kan inte minnas saker i rätt ordning. Jag ser att mina barn flyttar sig från fönstren när vi är inomhus. De är rädda för att synas. De går aldrig samma väg hem från skolan som dagen före. Ibland tittar jag upp och kommer på att jag satt mig på fel buss. Jag kan inte minnas om jag har ätit idag.

Ändå minns jag att önskade att de kunde ha visat lite mänsklighet. Att de kunde ha sagt att allt skulle bli bra när jag grät. Lagt en hand på min när jag skakade. Men när jag grät för mycket så avslutade de samtalen. Det var inte meningsfullt sa de. Det var som förhör. Likt ett av alla de förhör som jag tagit mig till Sverige för att jag aldrig kunde gå igenom igen. Eller som en rättegång, de hade alltid nya frågor. Nya krav på bevis. Men hur, när jag redan var här, skall jag kunna ordna papper ifrån platsen som jag lämnat? Det vore kanske en risk för mitt liv att någonsin kontakta någon där, och låta dem veta var vi är. Jag vet inte. Jag försökte berätta, men deras frågor äcklade mig. Allt skulle de veta, ingenting kunde jag säga utan att behöva krysta ut det, stavelse för stavelse. Ändå trodde de mig inte. Hade jag något läkarintyg undrade de. De förstod ingenting.

Jag ville berätta om mitt land. Om hur vi, och hur alla kvinnor behandlas där. Men asylprövningen är individuell sa de. Jag skulle bara berätta personliga saker om mig själv och min familj. När avslaget kom hade de ändå bedömt oss som ett land, utifrån deras idé om den plats där jag är född. Men jag fick aldrig prata om den platsen. De frågade om politik. Var jag med i det eller det partiet? Nej, försökte jag säga. Men jag är kvinna. Vi är i ständig och evig opposition.

Ingen talade om för mig att det finns särskilda asylskäl för kvinnor. Ingen talade om varför det var så viktigt att jag berättade alla detaljer. Jag fick aldrig frågan om jag ville ha en manlig eller kvinnlig advokat eller tolk. Jag förstår att de inte kan träffa alla igen. Men när jag hade nya skäl så borde de ha lyssnat. Jag tror att de alla hade fått läsa avslaget. Raderna som är vårt öde skrivet i sten. Men hur skulle jag ha berättat? Tolken var en man från samma region som jag. Det var kanske inte rationellt men jag var rädd för honom. Och jag visste inte att det spelade någon roll vad de hade gjort med mig. Det har aldrig spelat någon roll förut. Om han hade kommit någon annanstans ifrån? Kanske. Nej. Man berättar inte sånt, inte för någon. Jag kan aldrig berätta vad de gjorde, och vad jag sett, allra minst för en man. Jag kan det bara inte.

När äldste sonen blev myndig kom en inkallese till armén. För vårt folk finns inget val. Våra söner dör alltid först. Jag fanns i nåt register tror jag, jag hade mycket svårt att få arbete. Aldrig, tänkte jag. Aldrig ger jag dem min son. De hade redan tagit min man och mina bröder. Aldrig tänkte jag, och vi hade några timmar att skrapa ihop det lilla vi hade och fly i natten. Jag packade inga bevis. Jag hade förresten inga. Jag har bara min historia.

I det här landet är ni besatta av papper. Har man inte papper är allt kaos. Samtidigt står allting stilla. Våra liv är på paus och frågan är om vi någonsin får trycka på "play". Jag jobbar på en restaurang sex dagar i veckan. Två kvällar har jag dessutom ett kvällsjobb. Ändå har vi inte alltid mat att äta. Det gäller att jobba mycket och synas lite. Om de frågar om jag kan hoppa in extra svarar jag alltid ja. Fastän jag är trött. Barnen ber aldrig om nåt. De vet att vi sparar till skor nu.

 

Efter första avslaget åkte min äldste tillbaka. Det var dumt gjort. Nu behöver han ett eget pass, och det har jag inte råd till. Det har gått månader sen vi hade kontakt. Min pojke är borta.

Hos migrationsverket tänkte jag: ”Det måste vara något fel”. Jag har hamnat på fel ställe. Jag kände att jag gjort något kriminellt genom att komma hit. Jag som gått, som simmat och nästan dött i en lastbil. Jag som gjort det mest hjältemodiga och genomgått döden levande. Varför tog de inte emot oss? Efter samtalen berättade jag aldrig för någon vad som sagts. Mina barn fick inte veta nåt alls. Jag ville inte att de skulle skämmas så som jag gjorde. Jag skämdes som en hund för vad de trots allt fick mig att berätta. För vad jag utsatts för och för att jag var så innerligt rädd för migrationsverket. Denna myndighet utan ansikte. Vilka var de egentigen, de som beslutade om och bedömde mitt lidande?

De förstod, sa de tillslut. Visst förstod de att mitt lidande var psykiskt. Men det finns psykiatri i mitt hemland sa de. De förstod ingenting. Om jag trodde att vården i Sverige skulle vara bättre så är det inget asylskäl, ville de bara informera om. Även om de kanske trodde mig, så skulle jag bevisa att det kommer att hända igen. Det var som att de ville att jag skulle åka tillbaka, överleva igen och komma till sverige och bevisa det med. Jag kände det som att de föreslog döden som ett alternativ. De förstod ingenting. Kanske ska jag hoppa fråm hisingsbron tänkte jag, så får de se. Men jag hade bara blivit en siffra mindre. De skrev att migrationsverket känner till att det förekommer försöljelse, trakasserier och diskriminering mot oss. Men det är inte sanktionerat av statsmakten skrev de. Om vi utsätts bör vi vända oss till polisen. Kanske ska jag hoppa i alla fall.

Jag träffade en psykiatriker på en frivillignottagning för gömda. Förresten hatar jag att kalla oss gömda. Vi är inte brottslingar. Varför måste vi gömma oss? Psykiatrikern ville hjälpa mig. Hon skrev ett långt intyg till dem. Det hjälpte inte. Hon berättade att de ofta gör så, att de letar efter fel i det som läkarna säger eller i hur intygen utformas. Ibland avfärdar de intygen för att de är för korta eller för innehållsrika. Mitt var för långt. Psykiatrikern bedömde att jag mådde för dåligt för att de skulle ta hänsyn till det. Hur ska jag annars tolka det? Jag vet inte.

Varför skulle jag ha kommit, om jag inte var tvungen? Varför förstod de inte att jag var tvungen? Jag hade ett liv. Jag var en person. Men det var ett liv och en person som de slog sönder varje gång de bar hand på mig. Varför förstod de inte att jag aldrig kan återvända? Asylhandläggaren verkade inte veta något om den plats jag lämnat bakom mig. Jag visste inte att jag skulle ha haft med mig bevis. Deras bevis blir min dödsattest. Om det någosin skrivs någon.”

Efter en tid kommer ett nytt papper. Jag vill gråta. Jag vill ta med henne hem. Jag vill bränna allt. Men istället samlar jag mig, för att berätta att beslutet igen, säger: ”avslag”.

 

No borders, no nations. Död åt Sverige.

 

Ks historia är sammansatta delar av flera kvinnors berättelser.

Om att (ny)facism + antifeminism = sant

”Men kan ni antivita kretiner sluta låtsas som att överfall-gruppvåldtäkt - sexuella trakasserivågen i Sverige handlar om enstaka individer och företeelser och inte om ett synbart, främmande kulturellt mönster i hela den multikulturella-immigrant motagande västvärlden.
Är det denna utveckling som alla goda pk hens, radikalfemenister, jämställdhetsivrare önskar? Kommer ju bara att bli värre. Vem tror ni är multikulturen och massinvandringens största offer om inte den europeiska, svenska kvinnan som är dom första att ta del av den spännade kultursyn och brist på respekt som dessa främlingar framvisar Värdfolket I Europa. Sorligt nog är flertalet kvinnor i väst för refugee welcome. Tack sverigehatare.”

Ovanstående text kommer ifrån en av alla de rasistiska grupper som facebook svämmar över av. Jag tänker inte nämna den vid namn, den är knappast värd det. Men den är ett bra exempel på vad det här inlägget kommer att handla om. Om hur den svällande rasismen och facismen i europa, och de alla ifrån ”näthatare” till parlamentsledamoter bygger sina analyser på det allra eldigaste kvinnohat. På antifeminism. Sanningssägarna påstår sig våga säga just sanningar, om invandraringen såväl som om feminismen. Om vi skall kunna möta svinen måste vi greppa att facismen, i ny såväl som gammal form alltid också byggts på förakt och hat mot kvinnor. Vi är många som upprörs och agerar mot den växande facismen. Ändå är det på nåt sätt som att vi inte riktigt hunnit med på att feminismens, kvinnans segrar också är hotade. Därför måste antifacismen alltid vara feministisk. Därför måste feminismen alltid vara antifacistisk. Feminismen är det powertool som på riktigt kan göra antifacismen explosive. Feminismen är inte en anti-idé så som antifacismen, feminismen är för någonting, och kan på så sätt göra antifacismen till en rörelse som inte bara slår tillbaka, utan som också bryter ny och egen mark.

My point är INTE att det är mest synd om vita kvinnor. Jag jobbar helst inte med nån pity-skala alls. Men de största förlorarna i europas murbyggande är såklart de som stängs ute, kvinnor som män och barn. Det är också de som befinner sig innanför europamuren men som beskrivs som främlingar. Många kvinnor har genom historien bekänt sig till facismen, och den har också kunnat vara en väg fram för en del. Idag har Siv Jensen, Marine Le Pen och Pia Kjaersggaard alla sitt ansvar för det europeiska läget. Ändå är det viktigt att veta, att facismens inre fiende alltid varit de ”egna” kvinnorna. Ändå är det viktigt att veta att facismen aldrig kommer att vara vägen till varken jämställdhet eller kvinnofrid. Tvärtom.

Själva iden om nationen, och om dess folk, utgår ifrån vita kvinnors kroppar. Ur våra livmödrar. Det är vi som förväntas bära och föda ”folket”. Det är vi som glatt skall låtas oss penetreras mitt i städningen och tvätten.

 

SverigeDemokraterna (SD) menar att ”familjen är den mest grundläggande och viktigaste gemenskapen i samhället”, det är där den inhemska kulturen skall näras och fostras. Det är därför ingen slump att aborträtten i många europeiska länder hotas (se allt från samvetsfrihet och stegvisa inskränkningar till totalförbud) samtidigt som facisterna drar fram. För att kunna säkra nationens överlevnad måste makten över kvinnans kropp säkras. Därför måste den tas ifrån henne. Annars finns risken att hon begår det allra mest föraktade av landsförräderier, det reproduktiva sveket. Det är inte heller nån big surprise att SD är det enda parti som vill sänka abortgränsen till vecka 12. Analysen av facismens relation till kvinnan och hennes kropp kan go on 4-ever. Jag återkommer garanterat till detta. Men va fan, gotta start somewhere, ait?

När den vita kvinnans äggstockar skall rassla som crazy maraccas så är pigsen livrädda för att invandrade kvinnor försökar sig. Medan ”feministerna” är upptagna med att förverkliga sig själva, kastrera sina män, skilja sig, springa på kurser och öppna gränser tynar den kulturellt rena europeiska arvtagargenerationen. Om de bara kunde tänka sig att bistå nationsbyggandet något mer aktivt liksom.

 

Alla de kvinnor som fått fristad i europa beskrivs ibland som tickande havandeskaps-bomber som placerats här för att inifrån ta död på den europeiska gemenskapen. Här hittar vi det urgamla snacket om invandrare och alla deras jättemånga barn. Här hittar vi tramset om att ”om så och så många år är vita europeer i minoritet”. Nyfacisterna ser de invandrade kvinnornas barnafödande som ett reeellt hot. De ser de invandrade männen som eventuella betäckare av vita kvinnor. Blir hon gravid med en brun mans barn, är hon förbrukad nationsresurs. Resonemanget går historiskt långt tillbaka och det avslöjar snacket om kultur, för om barnen är problem för europa redan när de föds, måste problemet vara just, medfött.

För antifeminister finns två vägar att gå. Antingen så erkänner de att män har makt över kvinnor, och försöker då på olika kreativa sätt få det att främstå som rätt, riktigt och naturligt. Den vägen funkar inte riktigt längre i många västerländska samhällen, tex i sverige. Vilket för oss till väg två. Att helt enkelt förneka att könsfötrycker existerar ”hos oss” och slusatsen blir då såklart att feminismen gått för långt. Nån som hört den nån gång eller? Allt som oftast blir slutsatsen hos både ”jämställdisterna” som hos facisterna att det i själva verket är den vite mannen som förtrycks av både kvinnor och utlandsfödda. Han är den som inte kan diskrimineras eller kvoteras. Stackars sate.

Den fråga som verkar trigga sverigevännerna mer än någon annan är män från andra länders kvinnosyn. De älskar att förfasa sig över våldtäkter, arrangerade äktenskap, hedersmord och hijabs. SD konstaterar med ”forskning” på sin hemsida att det finns en tydlig koppling mellan utländsk härkomst och brottslighet generellt och sexualbrott speciellt. Medan de egentligen själva hatar kvinnor mest hela dagarna gör de sitt yttersta för att placera problemet i ”de andras” kultur. Dessa andra, översexualiserade bruna bestar måste hållas ute, för att den gode vite fadern skall skydda det som är hans. Farsans stora problem blir då att de allra flesta kvinnor inte är intresserade av hans beskyddar-verksamhet. När de som beskrivs som multi-kulti-pk-femHENister tar avstånd från nations-patriarken blir svaret allt som oftast att hota henne med män från andra länder.

Min anonymitet har skonat mig från mycket hot och hat, men det som ändå kommer handlar fan alltid om typ att jag borde få olika former av grupp-våldtäkts-hiv. Jag skrockade om det hela på facebook-chatten med M för ett tag sen. Skattar själv fortfarande högt åt hur jävla roliga vi var:

M: ...alltid våldtäkshiv. Klassikern mot kvinnor är ju med "hoppas hon gruppvåldtas av ett gäng n-g så lär hon sig"

EMR: Ja alltså svenska mäns fascination med bruna mäns kukar är välutvecklad. Inte så oväntat kanske.

M: Den svenska avundsjukan. Bra boktitel! "Den svenska avundjsukan - en studie i svenska mäns fascination för bruna mäns kukar"

EMR: ”En textanalys av vita mäns kastraktionsångest i hotbrev”. Vi borde göra den!

Roligt, men det är inget skämt. Det är vidrigt hur de svenska rasisterna har hi-jackat en massa jämtälldhetsargument och använder dem i sina egna försök att hålla isär folk i ett ”vi” och i ett ”dem”. För den facistiska iden bygger på att folk är i grunden olika och skall hållas isär. Att de aldrig kan vara eller bli lika. Den bygger också på att könen är i grunden olika, och aldrig kan ha gemensamma nämnare. ”Låt kvinnor vara kvinnor, och män vara män”. Det är samma isärhållande. Samma skit.

Nyfacisterna har dumpat rasbiologin och talar istället med smidiga omskrivningar om ”kultur”. Idén är densamma, inte rasen men ”vår kultur” är i förfall på grund av främmande kulturers invasion. Men isärhållandet och vad den europeiska eller svenska kulturen egentligen består i är inte helt enkelt att måla upp, ens för dem som så gärna vill. Magnus Linton beskriver också han två vägar när det gäller hur de nyfacistiska partierna i europa anstränger sig. Antingen den mer klassiska värdekonservativa vägen där man vill tillbaka till det gamla och ofta förhåller sig till religiösa (kristna) tankegångar. Den andra, kanske mer förrädiska är en modern, liberalkonservativ variant. Många av nyfacisterna är inte troende, och de talar sig varma för valfrihet och just, jämställdhet. Wilders i nederländerna är ett bra exempel: i ett land där man säljer kvinnor i skyltfönster är niqab förbjudet. Som en förvrängd form av kvinnlig frigörelse. På samma sätt beskrivs halal-slakt som perverterat barbari medan köttindustrin anses etiskt försvarbar.

För att kunna fånga upp nån form av europeisk gemensm värdegrund tar de till sig den ack så moderna liberala tankevärlden och använder också denna, för sina egna splittrande syften. Och de lyckas, det sägs att modesnacket i almedalen iår var just ”svenska värderingar”.

SD måste nog beskrivas som nån form av medelväg mellan de två. För alla som tvivlar på kopplingen mellan antifeminism och mångfaldsskräck är SD-kvinnors film (som många skrivit om före mig) från ”Vad väljer du? Tänk om!” ett övertydligt exempel (vänligen, youtubea den).
Filmen inleds dramatiskt med att en ung kvinna misshandlas av vad som jag antar skall vara hennes familj. En ödesmättad dikt läses i bakgrunden och vi förstår att kvinnans brott är att hon själv vill välja sin make. ”Tänk om kultur kan ta människors liv” läser rösten medan kvinnan faller ihop död i en blodpöl. Filmen fortsätter medan en blond kvinna torkar blodet ”Tänk om de (feministerna) hellre gör en lek med ord, där han, hon eller hen betyder mer än mord” läser rösten. Orden som slås upp mot slutet: ”kvotering”, ”könsneutral”, ”löneskillnader”, avslutas med ”genus”. Det är alltså feminsimen som har ”blod på sina händer” när kvinnor mördas i Sverige. Need I say more? För att invandrarkvinnor inte skyddas OCH för att vi har släppt in dem?

Facismen har alltid varit nationalism i sin renaste form, men den har också alltid varit dödsmaskulin. Det syntes på gränsen till det löjliga i mussolinis manlighetstränings-aktivteter för italienska män och det syns idag i romantiserandet av kärnfamiljen och i papparättsrörelsen.

När den västerländska kvinnan sviker nationen så sviker hon också barnen. För att bevara den patriarkala kärnfamiljen och pappamakten vill SD ex öppna för att män skall kunna begära DNA-test av barn och de vill stärka gemensam-vårdnad-normen. Ungarna tvingas idag växa upp med genuspedagogik, hemspråksundervisning och pappalediga velourmesar.
De ba: ”Herregud barnen kan ju få bristsjukdomar när de ska äta kycklingkorv hela dagarna!!”


Tanken om feminiseringen och pussyfieringen av den moderna, vita innerstadsmannen har lång historia och är tydligen feministernas fel (se här ”jämställdisternas” lip om att återerigera den stackars förtryckte mannen). Men när gränsen är öppen och den europeiska kulturen utrotad, då ska vi minsann få se på fan! När det bara står bögar, hens och kuvade bröstmjölksersättnings-fäder vid fronten kommer nationen falla. Bakom frontlinjen ligger landsförrädarkvinnorna, femifacisterna och pk-maffian på rygg med blottade sköten redo att släppa in den bruna invasionen i europas allra heligaste. Klockan är fyra minuter i tolv siade Wilders och europa kommer inte att kunna försvara sig tack vare feministerna. Man får la sammanfatta det som att de tycker att vi gjort ett rätt bra jobb, tänker jag.

För vita män är det inga problem att tala om sig själva som grupp när det kommer till hur fruktansvärt jämställda de är, och de har naturligtvis inga problem med att bunta ihop alla icke-västerländska män till ett kvinnoföraktande kollektiv med ett annat ord för gud (se här exemplevis ”jämställdhetsutbildning” för nyanlända.)

Men att prata om de svenska männens gemensamma ansvar för könsförtrycket blir omöjligt, för att det i deras värld inte existerar. De kvinnofridsbrott som begås av sverigesöner handlar då om enstaka, förkastliga individers snedsteg. Men hur kommer det sig att de som nyligen aktualiserat frågan om vita kvinnors behov av skydd, Soldiers of Odin själva är dömda för otaliga brott mot kvinnor? Hur kommer det sig att de inte på något sätt verkar fatta att de själva är just den typ av män som vi förösöker skydda oss själva ifrån? Jo, för att deras eget kvinnohat är en väl förankrad i den så luddiga ”svenska kulturen”. En kultur de till varje pris vill bevara.

om KÄRLEKSKNEGET version 2, utvecklad, omarbetad, explosive, heartbreaking. (Utdrag ur ev kommande bok)

Det är inte de stora sveken

som dödar kärlek
kärlek dör
av alldeles små och nästan omärkliga
svek

När du i alla år

utan att någonsin märka det
har mej att ensam bära
ansvaret och soporna
har kärlek svårt
att leva

Möjligheterna

som vanligt
bara två

att väcka dej och skaka dej

och piska dig och tvinga dej
att se
och fortsätta älska dej

eller att låta

kärlek

dö

Ur Märta Tikkanen ”Århundradets kärlekssaga” 1980, s.142

 

I mars i år skrev jag ett uppmärksammat blogginlägg om emotional labour. Responsen var enorm. Efter inlägget har fem olika kvinnor, oberoende av varandra på olika sätt hört av sig för att berätta att de gjort slut på sina kärleksrelationer. Relationer som de beskrivit att de lämnat utmattade, ledsna, besvikna och överarbetade. Men de har lämnat med hopp om livet och sig själva. De har lämnat mig med hopp om justice.

”Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha nån regelrätt tvåsam kärleksrelation (ni vet en sån där där det är underförstått att man ska leva lycklig i alla sin dar), jag menar, någonsin mer”, sa jag för ett par dagar sen till en man jag träffat lite. Han tyckte det var sorgligt. Men hans sorg är inte densamma som min. Mitt hjärta brister av att vi fortfarande, 2016, inte kan organisera sagda relationer på ett demokratiskt, och på riktigt, kärlekfullt sätt. En del män är onekligen fullständigt lovely, men vi är nog helt enkelt inte redo att dela tvättkorg.  

Idag har över 50.000 personer besökt blogginlägget. Tusentals var de kvinnor som berördes av min text, och som kände igen sig. Några var de män som fick sig en ögonöppnare. Delar av texten köptes av SVT och de publicerade en avpolitiserad version som genererade oändliga klick på sociala medier. Det som hände, var att texten satte ord på det som vi ännu inte har lyckats formulera till en allmänfeministisk, allmänmänsklig diskussion. Det som varit reserverat för akademiska teoretiker, men som så oändligt många har praktisk erfarenhet av. Den känslosmässiga utsugningen. Det obetalda och icke-creddade men fullständigt själadödande arbete som vi, kvinnor, förutsätts utföra för att vi älskar dem, männen. För att vi vill älskas av dem och dela våra liv, barn och hjärtan med dem, männen. För att vi fortfarande tror och hoppas på dem, männen. Det är priset vi betalar.

 

Det som presenteras här är en omarbetad och delvis utvecklad, delvis nerkortad, version av blogginlägget som nu är en del av ett bokprojekt. Det är till alla kvinnor som berördes av och som fann tröst och styrka i min text. Det är mitt ödmjuka tack, med respekt för er, och allas vårt arbete.

En del skriver om det till typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional labour”. Men de allra flesta kallar det ingenting (än). Ändå vet alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du mitt i dina egna tårar, tar dig tid att förklara för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, och bekräftar dem. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du tar upp saker som ni behöver prata om i er relation. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet eller är ”lite trött”. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du går hem när han vill gå hem. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i. Det är kärlek. Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.

 

Backa bakåt, det är för nära

Vi har länge diskuterat det obetalda hemarbetet som kvinnor utför. Ni vet, diska, städa, tvätta, ta hand om barn, bla, bla. Men nu börjar på allvar, finally disskusionen om det som jag valt att kalla: KÄRLEKSKNEGET. När vi tittar på de nära tvåsamma relationerna mellan män och kvinnor gör det ont. Det är lätt att se att chefen och du inte sitter i samma båt. Men hur hade det varit om du faktiskt älskade honom? Levde ihop med honom? Hade köpt den där jävla båten för era gemensamma pengar? Not so easy wifey. Och guys, hur känns det att fatta att du är chefen?

Om du läser den här texten som att alla äkta män, boyfriends och kärlekspojkar är medvetet keffa så kommer du inte att fatta. Men om du läser den som att det finns en ojämlik fördelning av aktiv kärlek i tvåsamma relationer så ringer det nog en klockjävel.

Det som gör det så svårt är att det är så nära. Den lätta vägen är att ojämlikheten förminskas till ett relationsproblem mellan två personer. På slagfältet står hon alltid ensam. Sjunker båten så druknar de båda. Samtidigt organiserar sig kvinnor hela tiden för att ventilera och diskutera strategi. Det som förminskas till ”tjejsnack” eller att vi ”skvallrar” är egentligen att vi hjälps åt, vi backar varandra och förstår. För att vår erfarenhet är gemensam. Vi analyserar honom, hans förmodade känslor och hans beteende, för att tillsammans försöka hitta ett sätt som hon kan nå fram på. Målet är inte att vinna över honom, tro mig, det vore mycket enklare. Målet är att få honom att förstå och förändra(s). Men på slagfältet står hon alltid ensam. Sjunker båten så drunknar de båda.

I kärleksrelationen är kvinnan är på något sätt automatiskt huvudansvarig för att få förhållandet att fungera. Hon sätter sig aktivt in i hans huve, tolkar, försöker förstå och rodda ihop. Hon blir ett slags emotional-manager för noll kronor. För att inte tala om kneget när paret har gemensamma barn. Många är de syskonskaror som växt upp med mamma och ”pappa” som fungerar som nån förvuxen variant på storebror med privilegier (”barnasinnet kvar”). Hur många är inte de faderskap byggda på att han ”hjälper till (jättemycket) hemma” eller ”passar” sina barn (jätteofta)?

Maktkampen och lagspelaren

Ni vet när man träffar en (tjej)polare och frågar: ”Hur är det med dig och vad-han-nu-heter då?”

Så svarar de 99% av gångerna typ: ”Jomen, det har blitt bättre”. Förstår ni? Istället för att det är bra, så har det ”blivit bättre”. Sorgligt alltså. Det där bättre-blivandet kan förstås som tecken på en maktkamp. Hon kanske har vunnit en delseger genom att han numera använder kalendern hon köpt till honom och planerar sin tid så att de kan ses ibland, utan att hon behöver ställa in saker. Eller han kanske kom ihåg å köpa yoghurt på vägen hem, eftersom han tog den sista på morgonen. Han kanske har förstått sambandet mellan hennes ansträgningar och det faktum att han tillslut gick till vårdcentralen eller att de har hemförsäkring. Det kan verka enkelt, men faktum är att kvinnor i tvåsamma relationer ständigt kämpar för och väntar på att han ska börja bry sig om saker. Att han ska bli en jävla lagspelare. 

  

Men hur säger man till någon att: ”jag vill att du ska vilja göra det här för mig eller för oss?”. För att det ska vara värt nåt måste han komma på det själv. Han måste själv vilja walk-that-extra-mile för att han bryr sig.

 

  

Men när hon sagt det till honom slutar samtalet i att hon berättar hur mycket hon älskar och uppskattar honom och att problemet inte är att han är röten. För hon älskar honom verkligen, och han är ju faktiskt inte elak. Men att vara nice, är inte detsamma som att inte vara medvetet onice. Att vara den enda som tar upp saker som behöver pratas om i relationen gör att hon blir den som bråkar. När det hon ville var att vårda deras intimacy så uppfattas hon som en jävla bråkstake. För honom blir upplevelsen att det hennes känslor som är problemet. Det faktum att flickvännen är ”sur” (ledsen) är det jobbiga, inte det som orsakat hennes feelings. Om hon då bara kunde tänka sig att lägga ner det, så skulle de inte ha några problem. Varför måste hon leta fel hela tiden liksom?

Att (re)producera det moderna patriarkatet, kärleksekonomin

Västvärldens wifeys (inte alla såklart) har trots allt relativt goda möjligheter att försörja sig ekonomiskt, ni vet, honey making money. Mamas profit dollas. Pussy provides.
Vi har rätt till skilsmässa oss och vi har (nästan) samma juridiska rättigheter som män. Det finns (än så länge) många välfärdsfunktioner kvar som bevisligen gynnar kvinnor. Men patriarktatet består. Vilken är egentligen den historiska form av kvinnoförtryck vi i Sverige lever under idag? Det finns inget solklart svar. Socialistiska feminister har snöat på arbetet, det obetalda at home och det underbetalda på marknaden. Radikalfeminister har snöat på sexualitet, heteronorm och mäns våld. Men de missar båda de nära one-on-one relationerna som anses ”normala” eller åtmindstone fria från uppenbart förtryck.

De moderna ”jämställda” relationerna glöms bort. Men vad finns mellan marknaden och sexualiserat våld? Det finns ett hål i vår förståelse av det förrädiska nät som patriarkatet vävt. Låt oss alla, för en stund snöa på kärleksekonomin.

Det är orättvist, ovärdigt och fullständigt heart-breaking att vi inte ens när vi älskar varandra klarar att leva på ett vettigt sätt. Men när vi har konstaterat rötenheten måste vi gå vidare. Att bara knega på tar oss ingenstans. Vad händer om vi drar lite större politiska växlar?

Anna G. Jónasdóttir formulerade på nittiotalet en marxistisk utsugningsteori om hur det manliga kollektivet systematiskt tillgodogör sig kvinnors ”kärlekskraft”. Alltså känsloarbetet, kärlekskneget. Frågan går då utöver sexualitet, den går utöver de ekonomiska förhållandena och startar i nåt som kan kallas typ: ”den sociala organiseringen av kärlek”.

Alltså, kvinnor ger sin kärlekskraft, gratis och mer eller mindre frivilligt, till män vilka exploaterar den. Jónasdóttir hävdar att mötet och relationen mellan kvinna och man i en kärleksrelation går att förstå ungefär som relationerna på en köp-och-sälj-marknad. Kvinnan äger sin förmåga att älska, och hon kan ”ge” bort den. Tillhandahålla den på marknaden. Ändå förekommer det tvång i situationen. Kvinnor ”behöver” (och vill) älskas av män, status, värde och materiella fördelar uppnås fortfarande effektivast via dem. Vi lär oss än idag att vårt värde står att finna i mäns bekräftelse. I det faktum att de vill ha oss. Det gör att kvinnor saknar kontrollen över villkoren för kärleken. Männen kommer in i mötet för att låta sig älskas, snarare än att ge kärlek. Att genom kvinnan kunna älska sig själv (!!!).

 

Jónasdóttir menar att när kvinnan besitter ”the power of love” besitter mannen ”the power over love”. Vad som då uppstår är en power-struggle, en könad maktkamp över villkoren för kärleken och organiseringen av den. Det som produceras är kärlekspraktik, det vi gör när vi älskar. Och makten över produktionen har det manliga kollektivet.

Den materialistiska analysen kan förklara alla de kvinnor som inte vill lämna, för att de helt enkelt har investerat så/för mycket. Känslor, tid, energi, tårar. Hon kan inte gå innan det har gett avkastning. Innan hon återvunnit det hon gett. Innan han har förstått vad hon behöver, och ger henne det. Hon vill helt enkelt inte lämna med mindre än hon gick in med. Att gå blir detsamma som att ge upp hoppet, och om hoppet är det sista som lämnar oss, vad har hon då kvar? Som barn lärde hon sig tidigt att nära himlastormande prins-möter-prinsessa-drömmar. Med åren utvecklades de till helt vanliga vanilj-svenne-versioner och tillslut tvingas hon landa i att det kanske inte går överhuvudtaget. Det är en svår insikt.

Den ekonomiska analysen kan förklara upplevelsen av att singellivet är en waste. För vad är kapital om det inte investeras? Omvandlas, ger avkastning. Jag hörde mig själv säga ”Singeltillvaron är fan waste of my good underwear” till Esset en sen kväll i girltalk-telefonkonferens. ”Jag vet!”, svarade hon, och fortsatte: ”Det är en waste av mig, jag hade vart en så jävla bra flickvän”. Men investeringen, utan löfte om avkastning är för osäker. Utan löfte om att få ta del av mervärdet av produktionen får det vara. Good underwear or not, I´m out. You took kindness for weakness, mister.

”Att gå back”, skuld och valfrihet

”Det som hon är ihop med, han där, det har jag skapat”, sa en kvinna jag känner en gång. Hon snackade om sitt ex nya partners relation. Att han, expojkvännen, i den nya relationen kunde ge allt det som hon i deras tidigare, och till synes sämre relation, hade lärt honom. Om alla de timmar i loopande samtal hon lagt ner på hans emotionella fostran och lärande. Och är det inte precis det vi tvingas ägna oss åt? Att vi istället för att få tillbaka allt det vi ger, ständigt måste ge mer och mer av oss själva för att lära våra manliga partners vad det innebär att leva tillsammans, att dela och att förstå varandras och andras behov, längtan och känslor. Att lära ut det som vi fostrats in i sen barnsben, och därför gör av bara farten. Looptroop la en gång raden: ”every day you give your more to recieve your less, i know its hard to believe that mess.” Och det är hårt wifey, jävligt hårt. Men att det går av bara farten betyder inte att skulden är vår.
 

Som väntat bestod mycket av kritiken jag fick efter inlägget i att kvinnor minsann har ett val, att ingen tvingar oss. Att det är lätt att stanna kvar och lipa, när hon minsann bara borde gå om det inte passar. Men hur kan problemet med mäns bristande sociala och emotionella ansvarstagande vara att kvinnor tar det? Alla dessa kvinnoföraktande liberala kommentatorer vinner en säck skit och 2016 års pris i klassisk dubbelbestraffning.

Det finns starka skäl att ifrågasätta den omtalade ”frivilligheten” eller åtminstonde att den per automatik skulle betyda ”jämlikhet”. Det kan tänkas att det är själva parrelationen (skapad i och för manssamhället och nationen) som blir mest problematisk. Alltså att hon kan välja att gå in i en relation, men arbetsfördelningen, rollfördelningen, uppdelningen av vem som gör vad är redan satt. Manus för hur det ska gå till och sakernas utveckling är redan skrivet. Skådespelet hon kan använda sitt famous ”val” till att agera i eller inte är det som Jónasdóttir kallar: ”Den sociala organiseringen av kärlek”. En skitpjäs. Kvinnor är därmed inte fria att utforma relationen som de själva vill, medan män som startar i en överordnad position ibland väljer att överta delar av hennes arbetsbörda. Han är mer eller mindre fri att bruka henne i den utsträckning han önskar.

 

Carin Holmberg skriver i boken "det kallas kärlek" om Lars Jalmert som i sin tur skrivit om hur många män (bra killar) konstruerar jämställdhet ”i-princip”. Jalmerts text är rätt gammal, men den håller än. Alltså att män verbalt uttrycker att ”i princip är det bra att dela”, ”i princip är det bra att ta hand om barn”, ”i princip är det bådas ansvar”, men när det kommer till kritan så funkar det inte för just honom. I hans eget mycket speciella liv. Men i princip är det bra. Mannen, i verkligheten är det i princip bara insiktslöst och provocerande. Han tycker att det är rätt att dela (i princip) men han vill inte förändra. Alltså rigth on, Jalmert!

Osynliggörandet, den tröttsamma tvärtomleken
Mitt kommentarsfält på bloggen ba: ”Amen inte i alla relationer! Det finns faktiskt undantag! Jag har träffat en kvinna som va sån”, bla bla. Denna fullständigt revolutionerande och mindblowing input gjorde mig sömnlös i veckor. Inte. Vi talar givetvis om ett strukturellt fenomen här, och att överhuvudtaget kunna tala om struktur kräver ”generaliseringar”. Allmänna beskrivningar giltiga för väldigt många. Tråkigt, men allt handlar inte om fria, enskilda, autonoma enheter. Förvånansvärt lite gör det faktiskt.


 
Ändå är idén om att det är kvinnan som runs shit värd att titta på. Den återkommer ständigt. ”Hemma hos oss är det minsann hon som bestämmer allting, det är hon som kör med mig”. Höhö. ”Mommy is the boss”. ”Queen of the castle”. Vi har hört det många gånger, vi har läst det i seriestrippar och på kylskåpsmagneter. Det är lätt att köpa att det är så det ligger till. Men det är den självklara, underförstådda mansdominansen som gör att vi ens kan med att skämta på det sättet. Någon gång läste jag någon som vände på det, en kvinna som skrattar och säger typ: ”Hemma hos oss är det han som bestämmer allting, det är han som orders me around”. Vi skulle sätta skrattet i halsen allihop. Men det faktum att en kvinna bestämmer allt framstår som så fullständigt ofarligt att vi garvar obekymrat. Det är helt enkelt, för den stora majoriteten, inte sant. Men dominansen, makten, är inte alltid så lätt att få syn på. Förmodligen var det lättare för tidigare generationers kvinnor att se den, idag, i den antifeministiska ”inte-alla-män”-eran tar den sig (ofta) subtilare uttryck. Men hon har för helvete inte makt, när hon tvingar, kräver och bråkar sig till det som borde vara självskrivet. När det hon kämpar för, är kärlek och respekt.

En lista på ursäkterna blir snabbt en bibel. Vi har alla hört dem. Av våra partners och av hela jävla manssamhället. Dåligt självförtroende, Taskig barndom, stressigt jobb, alkohol, brist på manliga (!) förebilder, svårt att uttrycka sig, brist på genuspedagogik i (den kvinnodominerade) förskolan, testosteron, sårad stolthet, osv osv, goes on forvever. Konstigt nog gäller inte dessa ursäkter för kvinnor, trots att vi är fostrade i samma värld. Det emotionella ansvaret ger oss inget utrymme att skylla på något alls, för ballar vi ur och skiter i så dör relationen. Tar vi ansvaret så har vi valt fel och har oss själva att skylla. Sjunker båten så drunkar de båda. ”Mommy is the boss”, och om mommy loggar ut så crashar systemet.

Att avslöja strukturen, att titta bakom varje framgångrik man...

Det är överjobbigt att inse att man inte bara gör det som råkar passa bäst i den egna relationen, utan att man är styrd av struktur. Jónasdóttir skriver: ”Många tror att det här med jämställdheten är ett en gång för alla avklarat kapitel, nu gäller det att var och en gör som hon vill”.
 

Men jävla liberaler, kära anarkister samt folk i allmänhet: MAN FÅR INTE BARA GÖRA SOM MAN VILL. KVINNOR KAN INTE BARA GÖRA SOM DE VILL. Det privata är fortfarande politiskt. Let´s deal with it.

Alla vår handlingar är naturligtvis inte medvetna, analyserade, politiska aktioner. Alla loverboys går såklart inte runt med en evil plan of power and dominance i huvet. Det tål att poängteras igen, ingen hävdar att alla snubbar, eller alla kvinnor gör det här medvetet at all times. Ändå vet vi någonstans om det, för vad menas annars med talesättet: ”bakom varje framgångsrik man står en (kärleksknegande) kvinna”. Att leva och fostras som man (respektive kvinna) i ett manssamhälle föder och göder vissa handlingsmönster och förståelser. När män tar systemet förgivet blir det faktum att han har en kvinnlig, kärleksknegande partner ett uttryck för hans egna briljans och förträfflighet snarare än ett utslag av att systemet konsekvent ger män fördelar, exempelvis kvinnors kärlek och omsorg. Men handlingsmönster och strukturer kan brytas. Det kommer dock inte att hända av sig själv.


 
Med jämna mellanrum står det typ ”Sverige jämställt år XXXX” på löpsedlarna. Så och så många år kvar. Blaskan har då gjort nån form av beräkning på den ”hastighet” som könsförhållandena förändrats hittils och räknat ut när det är klart. Man behöver inte ha nån fancy examen för att fatta att det är ett utslag av total lobotomi. Ändå är det inte en helt ovanlig beskrivning av sakernas tillstånd. När maktojämlikhet diskuteras så beskrivs framstegen just som ”utveckling”. Som att ingen egentligen behöver göra något annat än köpa popcorn, lägga fötterna på bordet och vänta på patriarkatets död. Precis som den (o)fria marknadens framfart talas det om jämställdhetsmål som en del av evolutionen. Bakom naturkulissen finns såklart hård politisk kamp, förhandlingar, kompromisser, segrar och nederlag. Blod, svett och tårar.  
 

Vem fan går på att samhället bara kan gå framåt? Ingenting kommer att gå framåt, och mycket kommer att gå bakåt, om vi inte ständigt vaktar det vi vunnit, och synar det som håller oss tillbaka.

Så kära shunos, bara ta å lär er den här skiten omgående. Ni lider i högre grad av psykisk ohälsa, ni tar livet av er, ni slår och har ihjäl varandra. Ni måste göra något, ta ner fötterna och ge henne dina popcorn. Vi skulle alla helt enkelt ha så mycket större möjligheter att må bra om ni aktivt utvecklade era emotionella skills.

För det handlar också om hur män förhåller sig till varandra. Vi är många kvinnor som har erfarenhet av att bli en hel grabbligas stormamma. Hon kärleksknegar hemma, och hon servar polarna emotionellt på sin fritid. Samtidigt som hon är en i gänget, så förväntas hon lyssna på allas (snubbarnas) känslor. Hon känner alla i ligan lite mer, för att hon är en så ”bra lyssnare”. Snubbarna öppnar inte upp sig för varandra, deras relationer kan bestå utan djupare, personligt utbyte för att hon plötsligt utnämnts till allas privata psykolog. Märk väl här, att hon alltså inte i gengäld har fått trettielva personer med vilja och/eller förmåga att ge motsvarande terapisessioner tillbaka. Hon kommer aldrig bli en ”brorsa”, för hon ska samtidigt vara kurator, tolkare och medlare för deras känslomässiga behov. Det faktum att män sällan lastar varandra med sina emotions och hjälper varandra att hantera dem skapar merarbete för kvinnor och det ansvarsbefriar brorsorna.

I början är han lite tillknäppt å svår liksom. Det är lite spännande. Sen levererar han den festaste bekräftelsen han har. Han delar. För mycket. För när han fattar att han liksom fått grepp så ba: ”Här är hela mitt förtryckta känsloliv som jag aldrig någonsin delar med någon eller arbetar med. Vänligen bearbeta det och återlämna i hanterbar form. Jag har aldrig sagt det här till någon förut”. I början känner hon sig utvald, tänk att hon, just hon, får ta del av detta mystiska innanmäte. Sen börjar kneget. Tack för smutstvätten, älskling!

Förvirringen, väggen och jakten på det rimliga

När man fostrar småbarn är det av största vikt att bekräfta barnets känslor. Att ge det verktyg att hantera det hen känner. Att sätta ord på, begripliggöra och ge feedback på att det barnet känner är riktigt, förståeligt och normalt. Att ge tillbaka. Samma kunskap kan hjälpa oss att förstå hur man kan kontrollera en persons känsloliv på ett negativt sätt genom att aldrig spegla, bekräfta eller ge tillbaka känslouttryck. Det skapar förvirring och tillslut ett ifrågasättande av om de egna känslorna är vettiga och verklighetsbaserade.

 

 

Den känslomässiga väggen många kvinnor möter i samtal med sina partners kan tillslut få henne att ifrågasätta sin egen verklighetsuppfatting. Det får henne att backa, och att begrunda möjligheten att hon överreagerar, hittar på och i slutändan egentligen kanske är helt galen och hysterisk. Det blir lätt att ge upp i disskussionen, att bara fortsätta kärleksknega.En av de fem dumping-queensen som jag nämnade tidigare skrev precis det: ”tack som fan för att du gjorde det rimligt”. At your service wifey, det är löjligt rimligt. En kvinna berättar i mitt kommentarsfält att hon mailat texten om kärlekskneget till sin psykolog, vilken definierat henne som ”en hjälpare”. Kanske är hon det, men jag är övertygad om att hon i första hand är kvinna. En kvinna som gått in i den emotionella väggen som är hennes partners brist.

 

Egentligen kanske det orimliga ligger i att vi inte har gett upp ännu. Att inte fler kvinnor är svinarga. Foreigner skrålade med manssamhället som doakör: ”I wanna know what love is, i want you to show meeee!”. Man ba: Döh mannen ta å öva på nån annan. Eller, why dont you show me? Ha? Kom igen då!

 

Så kan jag helt enkelt sätta mig här, titta ner i golvet och ägna mig åt lite hederlig maskulin, emotionell apati. Börja mumla, säga ”jag vet inte” och ”jag tänkte inte på det” ungefär lika ofta som jag inte säger nånting alls. Tills jag plötsligt behöver prata om känslor, MINA känslor. Då förväntar jag mig att du ska fuckin show me vad jag ska göra med dem. Ha? I want you to show me, shuno. In the meantime kan jag helt enkelt sluta att överhuvudtaget reflektera över varför vår relation egentligen fungerar. Hur det kommer sig att vi reder ut problemz, träffar våra familjer, hittar på saker ihop, har sex och mat i kylen eller att vårt hem fungerar och ser trevligt ut. Hädanefter tänker jag inte ta ett enda initiativ utan istället anklaga dig för att överdriva och mellan raderna för att ”hitta på” när du försöker show me what love is. Fucker. Så får vi se hur jävla bra det blir! Jag orkar inte.

”Jamen du vet ju att jag älskar dig”

Hon ba: Nej, det gör jag alltså inte. Han säger det när hon frågat om han tycker hon är fin, om han verkligen vill åka på semster med henne eftersom han redan råkat bränna alla pengarna eller om han märkt att hon städat köket. När hon bara inte pallar att vänta mer utan på olika sätt ställer frågan: ”bryr du dig egentligen om mig?”.

 
Att älska är inte bara att tycka om, att känna i hjärtat eller tänka det med sin lata, male-brain. Att älska är att göra. Att visa. Att utan att någon bett om det, ändå ge. För att du vill, För att du bryr dig. För att du älskar. För att du inte vill att din partner ska behöva dra lasset ensam. Så nej, hon vet inte att du älskar henne. Om du inte visar. Om du inte gör. När själva älskandet har blivit en ursäkt till att inte göra, då kan du inte älska. Då kan du bara bli älskad, och tyvärr har du förmodligen också goda chanser att bli det. Att befinna sig i en kärleksfull relation öppnar upp för att mörka eller undgå att märka vem det egentigen är som producerar merparten av den.

Kärleksprofiten och konsekvenserna

Vad består kärleksprofiten i? Vad är det egentligen för fördelar som män roffar åt sig på det här sättet? Min tanke är att män kan omvandla den utsugna ”kärlekskraften”, kneget, till att hantera sina relationer sinsemellan, att kunna ha kvar familjerelationer genom sin partner, att orka lönearbeta, att kunna komma undan mera konkreta arbetsuppgifter samt att helt enkelt orka med och tycka om sig själva. Jónasdóttir skriver att män blir ”empowered by exploiting women”. Tanken är alltså att män exploaterar kvinnors kärlek, och att systemet består för att de tjänar på det, inte i första hand för att de är korkade, lata eller okänsliga.

Kanske är kärlekspraktiken, hur vi organiserar våra relationer, en av de grundläggande mekanismerna som håller ihop den moderna patriarkala strukturen.

Att handlägga hans vardag och psyke är ett kneg som tar tid och energi från våra andra relationer. Det är tid och energi som vi såklart hade kunnat lägga på annat. Det tär på relationen till oss själva och allt annat ball vi hade kunnat göra om vi inte var upptagna med att berätta vart vi har påsklämmorna nu igen, ge relationsråd, synka almanackor, eller hjälpa honom för han är ju så himla dålig på att leta!
Det käkar upp oss känslomässigt att ständigt utföra arbete som varken uppmärksammas eller belönas. Det ständiga för-givet-tagandet är in our face och stabs our hearts. Det är mycket enklare och mindre känslomässigt påfrestande att säga ”diska din jävel” än ”jag vill att du ska bry dig om mig”. För finns det nånting mer kränkande i individualismens guldålder, än att inte vara älskad? Finns det nånting mer föraktat än den som inte förmår eller vill armbåga sig fram, utan stannar hos den som inte ger det hon behöver.

Vad är lösningen?

Tyvärr är det hela inte så enkelt som att kvinnor bara slutar utföra den här typen av arbete. Vi kan inte bara lämna över, för det finns liksom ingen att lämna över till. Våra liv blir, precis som männens, också jobbigare om vi bara slutar. Sjunker båten så drunknar vi båda. Vi måste dela. Vi måste båda ro, i takt dessutom. Men ja, kvinnor är i regel bättre på de här sakerna. Precis som att folk som tränar regelbundet har bättre kondition än andra. Det finns ingen naturlig kärlek-och-omsorgsfunktion fastklistrad på livmoderväggen som kvinnor utsöndrar lika naturligt som män när de dödar djur eller räknar pengar. Allvarligt, ni hör ju. Det är ett arbete. Det är klart att det inte bara är pissigt att göra saker av kärlek (det kan ju va alldeles... alldeles underbart). Problemet är att vi inte får detsamma tillbaka.

För de heterosexuella kvinnor som trots allt inte orkar suga hans kuk, plocka upp hans strumpor, lyssna på hans känslor och hålla kontakten med hans mamma återstår som sagt singellivet. För många är det briljant att utesluta testosteron, sporadisk hårväxt och vardagstjafs. Men för många andra är det inte det. Folk vill ha relationer. Många kvinnor vill kunna dela intimitet med män. Och vi gör det på vår egen bekostnad. Unni Drouggeskrev i kvinnotryck: ”...manshat är inte vårt problem, det finns för övrigt ingen tid till det. Tvärtom är kärleken till män vårt stora bekymmer...”.

I love you Unni, men det är mäns bristande kärlek till kvinnor som är vårt stora bekymmer.

Är du snubbe, bara ta å fråga dig: Vad gör jag, varje dag, för att göra livet lättare för min partner? Fattar du fortfarande inte? Googla emotional labour. För jag kan inte leverera en paketlösning på problemet. Jag är också torsk på snubbar trots deras tillkortakommanden. Men steg ett är att identifiera och förstå problemet. Se den här texten som ett försök till att förstå och lägga fram politiska sakörhållanden, snarare än ett försök att leverera nån praktisk quick-fix. För jag vet inte, du kanske bara måste dumpa honom wifey.


 

Om andrumsmordet, ett försök till översikt av vad fan det är som händer

Tänk på henne, som med sitt barn på höften tagit sig hela den långa vägen hit. Barfota, traumatiserad, våldtagen, skadad. Men äntligen framme. Den 25 november 2015 lämnar hon in sin asylansökan. En dag för sent.

Om det brinner, så åker man inte tillbaka. De tror att det går att neka folk att komma hit. Det gör det inte. Brinner det så springer man, lagligt eller ej. Europa kan bygga sina murar, spendera miljoner på REVA-kampanjer och taggtråd, ta in militär som gör push-backs, spruta tårgas och skjuta kulor. De kan klubba igenom lagförslag som det svenska. Folk kommer ändå att komma till Europa. För det finns inget val. Europa kan välja att hantera det, eller att mörka det. Vi kan välja att agera, eller att mörka vi också. Europa är inte deras. Europa är inte vårt. Europa och Sverige är bara geografiska platser på jorden, som inte tillhör någon. Eller som tillhör oss alla.

Det är svårt att ta in vart vi har hamnat. Det har skett en så dramatisk förändring i det offentliga samtalet om invandring att det nästan varit svårt att ta på allvar. Den svenska flyktingpolitiken och assyllagstiftningen har förvandlats till något som få av oss hade kunnat föreställa sig.

Vad fan är det som händer? Ärligt, verkligen på riktigt, fråga dig: vad fan är det som händer? Har du koll på det?

Många har det senaste känt nån form av politisk apati, folk orkar inte ta in den nya tillfälliga asyllagen och dess konsekvenser. Den nya lagen som innebär att Sverige endast förhåller sig till EU:s (ni vet nobels fredspristagare 2012) miniminivå. Men vi kan inte slacka nu, motståndarsidan trappar upp och vi behövs mer än någonsin. Vi som vet att det är fel, och att det som hundarna i riksdag och regering har inlett inte är nåt annat än ett andrumsmord. Deltagande i ett massmord förlagt utanför Sveriges gräns.

”Till följd av bl.a. flera pågående allvarliga konflikter i omvärlden var över 60 miljoner människor på flykt under 2015, det största antalet sedan andra världskriget. Antalet asylsökande som sökt sig till Sverige under 2015 har också varit rekordhögt och utmaningarna för det svenska asylsystemet är mycket stora. Av de totalt 163 000 asylsökande i Sverige under 2015 togs det under perioden september–december emot drygt 140 000, varav mer än 26 000 var ensamkommande barn. Det är inte bara det svenska asylsystemet som utsätts för stora påfrestningar. Även andra centrala samhällsfunktioner utsätts för en mycket stor belastning. Det som särskilt kan lyftas fram är boendesituationen, hälso- och sjukvården, skolan och den sociala välfärden. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har varnat för att viktiga samhällsfunktioner inte klarar av ansträngningen. I november förekom det att asylsökande tvingades sova utomhus då Migrationsverket inte kunde garantera tak över huvudet för dem som sökte sig till Sverige. Regeringen har gjort bedömningen att situationen innebar ett allvarligt hot mot allmän ordning och inre säkerhet. Tillfälliga gränskontroller har därför införts, liksom id-kontroller vid resor med buss och tåg från Danmark till Sverige och vid vissa båtresor till Sverige. Antalet asylsökande till Sverige har nu minskat kraftigt. Flyktingsituationen i och i närheten av Europa innebär emellertid att Sverige inom kort återigen kan hamna i en situation när antalet asylsökande kraftigt ökar. För att skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande presenterade regeringen den 24 november 2015 åtgärder i syfte att kraftigt minska antalet asylsökande...”

Ur lagrådsremissen (lagförslaget) ”Tillfälliga begränsningar i möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige”, s.22.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har offentligt tillbakavisat idén om systemkollaps. Såhär skriver de på sin blogg 11 december 2015:

Ӏr det en systemkollaps ni beskriver?
– Det är ett ansträngt läge på en rad områden.  Men att säga att det är en systemkollaps är helt enkelt inte sant, säger Alexandra Nordlander.”.

Regeringen konstaterar att otroligt många människor befinner sig på flykt. (Men sen fortsätter inte texten om de villkor som råder för dem eller om hur de flyr undan våld och död. Regeringen fortsätter inte med att beskriva hur Sverige ska göra allt för att skydda dessa människor. Tvärtom.) Regeringen fortsätter med utmaningarna för Sverige, de skriver om ”stora påfrestningar” och domedags-siar om hur det svenska systemet skall rämna. Det var helt enkelt inte sant, men ändå är regeringens svar på att människor har tvingats sova utomhus i Sverige att de nu ska göra det utanför Sveriges gräns istället. ”Ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet”, är regeringens bild. Ett allvarligt hot mot asylrätten, mänskligheten och enskilda människors liv, är den andra sidan av myntet. Lövén sa ”Refugees Welcome”, och han sa ”Mitt Europa bygger inte murar”. Han ljög. Han har själv förvandlats till en av europamurens allra ihärdigaste byggherrar. Samtidigt sitter Romson på muren med tårar i ögonen. Lady, sluta lipa och avgå genast.

Jag ska presentera Michael Williams punkter (den krusiverade texten) som förklarar vad det egentligen står i lagtexten. Dessa publicerades i ”Artikel 14” nr.1 2016. Efter varje punkt har jag kommenterat för att göra dem mer begripliga. Poängen är att vi måste försöka förstå, vad det är som står i den krångliga lagtexten. Jag är inte jurist, och om du hittar något fel, vänligen holla at your girl. Min kunskap om och tolkning av migrationsrätt kommer ur mina år som asylrättsaktivist, juridiskt är jag aldelles vanlig. Och det är just vi vanliga som behöver försöka fatta det här. Och Michael, jag hoppas att det är ok att jag publicerar din text. Jag tror att vi båda vill att folk ska veta om vad det är som händer. Du lyckas stolpa upp det på ett sätt som går att fatta, och jag hoppas att ännu fler orkar ta in med mina kommentarer. Om det inte är ok kan du la hojta, eller så får du typ stämma mig. Du skulle inte vara den första. Eller alltså stäm mig inte, ok?! Bara skicka en kommentar så tar jag bort. Hur som, här är en text om det vidriga lagförslaget som klubbades igenom den 20 juni 2016, och som nu gäller tre år fram:

1) ”Att alla skyddbehövande förutom kvotflyktingar får tillfälliga uppehållstillstånd (TUT).”

För det första kan vi konstatera att ALLA knappast kommer att få någon form av uppehållstillstånd. Gränsen är stängd. Det krävs ID-handlingar. Många som lyckats med bedriften att söka asyl kommer såklart att få avslag även på TUT.

Gruppen kvotflyktingar är en mycket liten del av alla som är aktuella för asyl i Sverige. Enligt migrationsverket var de 2011-2015 1900 personer per år. ALLA andra kan alltså endast till en början få TUT. Märk väl att detta alltså också gäller barn.

2)”Att konventionsflyktingar får treåriga tillstånd som kan förnyas med ett år med villkorad rätt till familjeåterförening. Om familjeåterförening söks inom tre månader från det att uppehållstillstånd beviljas ställs inga krav på försörjning. Därefter gäller däremot ett försörjningskrav om inte flyktingen är ett ensamkommande barn.”

Konventionsflyktingar är de vars situation beskrivs i FN:s flyktingkonvention. Det är konventionsflyktingar som har ”flyktingstatus”. Det finns också andra kategorier av ”skyddsbehövande”.

Försörjningskravet är helt frikopplat från verklighen. Om man söker inom tre månader, finns det inte. Efter tre månader, kan man neka folk att återförenas med sina familjemedlemmar för att man inte garanterat kan försörja dem. TRE MÅNADER. Alltså, regeringen har såklart hört talas om villkoren på arbetsmarknaden. Om hälsotillståndet man kan tänkas befinna sig i TRE MÅNADER efter att man fått sitt TUT. Regeringen vet såklart också om att familjer på flykt splittras och det kan ta tid att lokalisera alla familjemedlemmar. Försörjningskravets undantag för ensamkommande barn innebär också att sättet att rädda familjen kan vara att tvingas skicka barnen först, ensamma. Människor dör eller lämnas kvar i kriget för Sverige vill se pengarna först.

3)”Att ”alternativt skyddsbehövande” får ettåriga uppehållstillstånd utan rätt till familjeåterförening. Vid förnyelse gäller tvååriga uppehållstillstånd.”

”Alternativt skyddsbehövande” räknas alltså inte som konventionsflyktingar. Det är tex personer som riskerar dödsstraff, tortyr, eller att som civila skadas i krig. Den stora skillnaden mot dem med flyktingstatus är att denna grupp inte bedöms riskera förföljelse. Detta är den största gruppen som söker asyl i Sverige.

Regeringen vet naturligtvis om att varken dödsstraff, tortyr eller krig kommer att avskaffas inom ett års tid. Om en person löper risk att skadas i en väpnad konflikt löper givetvis personens anhöriga som är kvar exakt samma risk. Ändå tas möjligheten till familjeåterförening bort FÖR DEN STÖRSTA GRUPPEN ASYLSÖKANDE.

4)”Om skyddsbehövande vid förnyelse av TUT har ett fast arbetserbjudande med viss längd och en beskattningsbar inkomst som räcker till försörjning av arbetstagaren eller näringsidkaren kan permanent uppehållstillstånd (PUT) beviljas. En kombination av anställning och företagsamhet verkar vara möjlig. En konventionsflykting måste vänta tre år på denna möjlighet medan en alternativ skyddsbehövande kan söka redan efter ett år.”

Det betyder alltså, att enda chansen att faktiskt få stanna i Sverige och bli en del av det här landet på riktigt är via arbete. PUT skall nu bedömas efter vad (och om) en person tjänar och inte på vart och vad personen flytt ifrån, dennes hälsa eller behov av skydd. Märk också att det står att PUT KAN beviljas, det är alltså inte givet att det SKA beviljas trots att personen har ett eventuellt arbete.

Som vi vet är inte arbetsmarknaden jämställd. Ex kvinnor, gamla, funktionshindrade, sjuka och andra kommer därmed ha sämre möjligheter att få PUT (!!!!). Det spelar alltså ingen roll varför du är i Sverige, är du inte anställd så får du inte stanna.

5)”Skyddskategorin ”övrigt skyddbehövande” kommer inte att gälla under perioden”.

Den här kategorin har alltså fram tills nu funnits i svensk lag. Den är ett svenskt påfund till skillnad från kategorin ”alternativt skyddbehövande” som är en kategori som skapats av EU. Eftersom Sverige nu endast vill hålla sig till EUs minimikrav så tas kategorin bort helt. Det är till exempel personer som inte kan utvisas/återvända till hemlandet för att det är krig där, som riskerar att utsättas för övergrepp eller vars hemland härjas av naturkatastof. Kategorin tas bort. Alltså, en grupp som man ansett vara i så stort behov av skydd att man tidigare formulerat en helt egen asylgrund åt dem är nu plötligt helt ointressanta. En hel grupp skyddsbehövande raderas alltså. Kanske bedömer regeringen att exempelvis naturkatastofer och dess konsekvenser kommer att vara avklarade i och med den nya lagen?

6) ”Inte heller uppehållstillstånd pga svåra sjukdomar, ansknytning till sverige (genom lång vistelsetid ex) eller situationen i hemlandet (dock inte kopplat tillskyddgrundande risker) enligt kap 5.6 Utlänningslagen kommer att beviljas. Varken särskilt ömmande omständigheter eller synnerligen ömmande omständigheter kommer därmed att beaktas”.

Alltså behöver jag ens kommentera den här? Med jämna mellanrum läser vi om människor, ofta barn, som befunnit sig i sverige i åratal under sin asylprocess. Barn som är uppväxta här, har sin trygghet här och som numera har svenska som sitt första språk. Dessa har nu inga möjligheter att få stanna. Anknytning till Sverige tas bort. Se också små barn som familjehemsplacerats (tidigare fosterhem) under sin tid i Sverige och som knutit an till sina nya "föräldrar". Dessa går också bort. Barn kommer att kunna utvisas till platser som de inte minns och vars språk de inte talar.

Särskilt ömmande omständigheter och synnerligen ömmande omständigheter är det som i tidigare lagstiftning hette ”humanitära skäl”. Till exempel en svältkatastof. Det är fred, men det finns ingen mat. Här kan man också till exempel hitta ”apatiska barn” som alltså tidigare kunde beviljas uppehållstillstånd pga sin ”apati” sitt hälsotillstånd, vilket inte är direkt kopplat till situationen i hemlandet. Alltså, vad som pågår i hemlandet var ointressant om barnet är jättesjukt, då det i sig var grund till uppehållstillstånd. Fram tills nu. Humanitära skäl beaktas inte. Sug på den liksom.

7)”Istället införs en ny bestämmelse som ger en begränsad möjlighet att bevilja uppehållstillstånd när ”det krävs för att Sverige ska uppfylla sina internationella förpliktelser.” De exempel som nämns i remissen är rätten till familjeliv enligt Europakonventionen, risken att en sjuk person behandlas så illa att det uppgår till ”omänsklig eller förnedrande behandling” och skydd för människor som utsatts för människohandel”.

Ok så den här nya bestämmelsen behövs för att Sverige ska kunna leva upp till internationella förpliktelser. Vi har alltså framför oss en lagstiftning som är så restriktiv att det krävs en undantagsbestämmelse för att vi ska kunna uppfylla minimikrav. Hela jävla lagstiftningen borde ge grund för uppehållstilltånd för att alltihopa är ”omänsklig OCH förnedrande behandling”.

8)”Uppehållstillstånd som beviljas pga verkställighetshinder enligt utlänningslagen paragraf 12.18 ska gälla i ett år. Vid förnyelse gäller ett år”.

Verkställighetshinder är väldigt kort sådant som kommer in efter att en asylansökan är prövad och som på något sätt gör att deportationen skjuts upp. Ni vet t ex när migrationsverket tillfälligt stoppar alla avvisningar till ett land pga att det hänt något dramatiskt. Eller personen har blivit allvarligt sjuk och kan inte flyga eller så. Ett år i taget skall man beviljas. Vilken jävla limbo-tillvaro. Att leva med ett överhängande utvisningsbeslut, som inte kommer ett genomföras just nu, men som ska omprövas varje år. Fatta stessnivåerna, ångesten. Va fan om en person inte kan utvisas så får den stanna. Det borde inte vara inte svårare än så.

9)”Det finns en del viktiga undantag för vissa asylsökande som befann sig i Sverige när lagändringarna presenterades. Ansökningar om uppehållstillstånd i Sverige från barn och barnfamiljer som lämnats in senast den 24 november 2015 behandlas inte enligt den tillfälliga lagen. Istället används utlänningslagens regler precis som vanligt. Detta gäller om personerna befinner sig i Sverige och barnet inte har fyllt 18 år när beslutet tas”.

November 2015. Lagen röstades igenom 20 juni. Alla de som ansökt efter 24 november skall alltså prövas enligt den nya lagen. December, Januari, Februari, Mars, April, Maj. Och framtiden. Det är många månader och människor.
Min boy försvarsadvokat K säger såhär: "Jag företräder många som kom precis i gränslandet mellan ny och gammal lagstiftning. Lika sjukt varje gång man kollar om de kom den 23 eller 25 november.."

Undantaget gäller också bara om personerna befinner sig i Sverige. Och det gäller bara barn och barnfamiljer. Den som tagit sig till sverige, kanske över medelhavet och via ”balkanrutten” och ansökt om att barnen skall få komma efter måste nu åka tillbaka till kriget, om hen inte kan garantera deras försörjning. Alternativen är att lämna dem kvar eller att de också kliver i båten över medelhavet.

10)”De som senare bedöms vara alternativt skyddsbehövande och som hunnit söka asyl senast den 24 november 2015 och de som får flyktingstatus – oavsett när de sökt – ska kunna återförenas med sin familj. Men så länge de bara har tidsbegränsat uppehållstillstånd måste den som ansöker utifrån vara make/sambo eller barn under 18 år, eller förälder till ett barn under 18 år. Båda de vuxna måste ha fyllt 21 år och redan vara gifta eller sambo. Dessutom krävs i många fall att den som är här har en viss inkomst”.

Som skrivits i punkt 3 har alltså de ”alternativt skyddsbehövande” ingen rätt till familjeåterförning om de ansökt efter den 24 november 2015. Det är ett lotteri om man ”hunnit” ansöka rätt datum. Tillståndet i världen förändrades inte drastiskt efter den 24 november.

Och alla de vars barn fyllt 18 då? Jag skulle till exempel inte ha rätt att återförenas med min mamma eftersom jag är vuxen. Alla föräldrar som inte har fyllt 21? En morsa som är 20 år har ingen rätt att skydda sitt barn? Alla föräldrar som inte kan bevisa att de är gifta i hemlandet? Och återigen, alla de som inte har några pengar för att det inte finns arbete i Sverige.

11)”Vuxna personer måste i många fall kunna försörja både sig själva och sina familjemedlemmar och ha en tillräckligt stor bostad, för att familjen skall få komma till Sverige. Observera att detta krav inte bara gäller nyanlända utan även anhöriginvandring till dem som är bosatta sedan tidigare”.

Igen kan man konstatera att regeringen såklart känner till bostadsbristen, svårigheter att få jobb för många, och särskilt nyanlända personer och de givna svårigheterna att försörja en hel familj på en enda inkomst, om man har en. Självklart vet de. Men, det är inte regeringen som måste ringa och säga att: ”Mormor, du måste dö ensam och fattig i hemlandet, för kön på boplats-göteborg är tiotals år.”

12)”Försörjningkravet gäller inte dem vars familjemedlemmar hinner ansöka innan lagen träder i kraft. För dem som ansöker senare gäller försörjningskravet i tre situationer var för sig: a) när ansökan om familjeåterförening inte lämnats in inom tre månader efter det att anknytningspersonen fått uppehållstillstånd. b) när det skulle vara möjligt att återförenas i ett annat land utanför EU, och c) när ett par inte bott ihop länge utanför Sverige eller på annat sätt kan visa att de har ett väletablerat förhållande”.

Återigen de där tre månaderna. Och att återförenas utanför EU. Jag är lite osäker på denna men jag tolkar det som att det betyder att om man har juridisk möjlighet att återförenas i ett flyktingläger någon annanstans i världen så är det grund att neka anhöriga att komma hit?

Hur visar man att man har ett väletablerat förhållande? När ens tidigare bostad kanske är rämnad med marken eller om ingen i hemlandet kände till relationen för att den inte var accepterad?

//End of Williams punkter.

De nya tillfälliga uppehållstillstånden kommer med all säkerhet att leda till en dramatisk ökning av antalet personer som lever gömda, s.k ”papperslösa”. För jag menar, vadå, när tre år har gått så packar man sin lilla rullväska och åker hem? Som en jävla utbytesstudent. Knappast, och visst, man ska då ha chans att få TUT omvandlat till PUT, men bedömningen ska baseras på pengar. Inte rätten till skydd. Hela poängen med att införa TUT är såklart att kunna neka permanenta uppehållstillstånd. Tid, energi och resurser kommer att läggas på att jaga, fånga och flyga hem människor.

Hur kan man samtidigt hetsa på att folk inte integreras, inte deltar i samhällslivet och annamar det svenska? Hur kan man tro att någon människa ska se någon mening med att försöka rota sig i Sverige när man ändå inte är välkommen att stanna.

De nya bestämmelserna om att kraftigt begränsa anhöriginvandring kommer att leda till att fler måste fly och dö på vägen hit. Fler kommer att sjunka i medelhavet, fler kommer att övergreppas och traumatiseras på vägen hit. Den som beviljats anhörigstatus kan resa säkert till Sverige. Nu måste de istället själva ta sig hit, och ansöka om asyl. Alla de som inte själva åkt för att det är för farligt, för att de riskerar att inte klara det. Kvinnor, barn, gamla, sjuka. Alla de vi borde skydda extra tvingas nu ut på sitt livs farligaste resa.

Den nya lagen är inte ett andrum. Det är ett tydligt ideologiskt ställningstagande som speglar utvecklingen i hela Europa. Skälet att införa lagen är att antalet asylansökningar skall minska. Hela syftet med lagen är att göra det superrötet för en grupp människor. Syftet är att statuera exempel genom att medvetet behandla folk illa. Regeringen har haft så bråttom med lagen att de helt mörkat den massiva kritik den fått. De mörkar att lagen strider mot typ varenda jävla konvention som finns, ex barnkonventionen och kvinnokonventionen. De mörkar att lagens konsekvenser inte har hunnits utredas ordentligt. Tror någon på allvar att allt kommer att återgå när de tre åren passerat? När riksdagen har djupandats lite mitt i alla andras helvete. Knappast. Det här är ett steg på vägen mot en ny ordning.
 

De får sittt andrum medan andra slutar andas.