Om att "allt utan blöja går att töja", pedofiler, pappaivrare och andra pissmyror

Den 9 augusti i år rapporterade sydsvenskan att (flykting)barn försvinner från HVB-hem. De tvingas sälja sex. Femton misstänka fall på ett och samma boende. Det är inte första, och garanterat inte sista gången vi får läsa om detta obegripligt vidriga. Ändå får vi långt ifrån läsa om det varje gång någon liten försvinner. Rasism, patriarkat och kapitalism i sin renaste och mest oväriga form av allians, så ser den ut. Så jävla ful är världen där allt går att köpa.

Det kom ett turkiskt lagförslag, rapporteringen ballade ur och ingen verkar egentligen veta vad det handlade om och hur det blev. Men det var gött för det var på en annan plats. En plast där folk är mörkhåriga och ägnar sig åt hemskheter (OBS att det sker jävligt sjukt skit i turkiet tho). Men sverige, vad fan är det som pågår på din egen planhalva?

Pedofili. Vi har svårt att fatta. Det vänder sig i magen på mig. På dig med, förmodligen och förhoppningsvis. Men just för att det är så förbannat motbjudande väljer vi alltid att se dragning till barn som en sjukdom, som ett sinnessjukt och vridet tillstånd ingen vanlig människa skulle kunna närma sig. Med det inte sagt att det kanske ibland är det.

 

Men övergrepp på barn möts med en sån jävla misstro att jag aldrig mött nåt liknande på något annat ämne. Det kan bara inte vara sant. Det får inte vara sant. Vår misstro och våra försvar blir barnens helvete. ”Ingen kommer tro på dina fantasier”, säger han, och barnet tiger still.

 

De få gånger jag pratat med barn utsatta för riktigt grova övergrepp har jag hela tiden, aktivt fått anstränga mig, och medvetet bestämma mig för att tro barnet. Att låta min försvarsmur rasa. För visst har kids fantasier, men inte om saker som inte alls existerar i deras värld. Ändå är den lättaste vägen att se ett lögnaktigt och lätt sinnessjukt barn. Samtidigt är en lögnaktig och lätt sinnesjuk vuxen förövare en så mycket troligare karaktär. Vi vet att de finns, de sålda, sexualiserade, våldtagna och traumatiserade barnen. Men varför tror vi aldrig att det är dom vi möter? Tror vi på riktigt att de bara är siffror? Det är för att vi inte pallar tro på att deras förövare finns. Efter samtalet är det svårt att prata om det, jag skäms för att upprepa det som barnet sagt. Så stark är skammen. Att jag själv känner av den när jag skall återge vad barnet sagt.”Du får nåt fint imorgon”, sa han efteråt.

Ok men varför i helvete har hon valt en så jobbig rubrik? Jag fattar att många säkert tänker så, och visst, den är fett magstark. Men poängen är att med ett så sunkigt (alla-har-hört-det) citat visa att barnasuktandet är en del av manlighetskulten. Ett skrockigt skämt goa brorsor emellan, men som en del tar ett steg längre än garv-stadiet. Fokuset på kvinnokroppen, och hur den sjunker i värde med åldern gör att vi hela tiden pushar gränsen för när sexigt blir barnsligt. När jag var sådär 13-14 år var jag rätt säker på att jag var vuxen. Ändå kunde det såklart ibland va jobbigt med gubbar som glodde, kom med inviter eller var sexualiserat rötna på ca massa andra olika sätt. När man sen blir vuxen fo real och tänker tillbaka på alla de där männen, som ville ligga med en, när man var ett barn, framstår situationen så mycket mer hotfull. De var knappast vad jag hade lärt mig att en pedofil var, de var bara män. Så som jag lärde mig att män var. Män precis som alla andra män, fast män som kunde ta det ett steg längre. Hur skulle man veta vilka som var vilka?

Kommer ni ihåg ”södertäljeflickan”? For what its worth, jag tror dig K, om du av någon anledning skulle läsa det här. Hon som kom att kallas södetäljeflickan var ett så outstanding modigt barn, som berättade om sina föräldrars övergrepp. Det var många turer men båda dömdes för övergrepp och pappan för att ha ”tillhandahållit” sin dotter till andra vuxna. Polisen utredde i samband med fallet också omfattade barnsexhandel i stockholm utifrån flickans vittnesmål. Efter att utredningen inte ledde till några fällade domar bestämde sig mediasverige för att barnet var insane. Hon kallades mytoman, pervers och ondsint. Ett BARN kallades mytoman, pervers och ondsint. Spekulationscirkusen blev ett urballat faktum, helt utan respekt för den lilla modiga flickan i vittnesbåset (ja hon mötte båda sina föräldrar i rätten, förhören brukar annars visas på film). Jan Gullio skrev en bok: ”Häxornas försvarare – ett historiskt reportage”. Han kallade flickan för ”uppenbart galen”. Rättfärdighets-riddarns bok handlar om dåtidens och nutidens häxprocesser. De nutida häxprocesserna är barns falska anklagelser om övergrepp. Södertäljeflickan svarade själv Gullio i DN 16/9-2002 i en text med rubriken ”Du raljerar över min tragedi” (googla!), och Janne, din pissmyra, där fick du fan så du teg (det gjorde han såklart inte, han hade mage att svara till och med). Hon skrev:

”Jag hade bland annat minnen av att övergreppen riktats mot utländska barn. Och att mina minnen inte kunde knytas till barn som försvunnit i Sverige väckte förstås tvivel. Men den som läser tidningarna vet att människosmuggling och organiserad sexhandel över nationsgränserna med barn och ungdomar är en del av vår europeiska verklighet.”

”Ur förundersökningsprotokoll framgår att polisen inte alls var oinformerad om den typ av brott som jag beskrivit. Tvärtom. De hade fått in ett flertal liknande uppgifter, från och om andra svenska och utländska barn, oberoende av varandra. Det tycktes bland annat just handla om handel med utländska barn som smugglats in, utsatts för övervåld och i vissa fall avlidit.”

Södertäljefallet har triggat diverse pappaivrare genom åren. Både ”Daddys-sverige” och Ingrid Carlqvists dead-racist-blaska ”Dispatch International” har omskrivit fallet som ett exempel på hur extremfeministerna sprider myter om det hemska patriarkatet. Både i sverige och internationellt har papparättsrörelsen profilerat sig som bland de ivrigaste peddo-fansen. När de driver sina kvinnohatande kampanjer täcker de smidigt över det faktum att till synes helt vanliga jävla snubbar faktiskt tänder på barn ibland. Det finns belagda samband både mellan att slå ”sin” kvinna och sina barn. Samma samband finns mellan att slå sin kvinna och förgripa sig på sina eller hennes barn. Det händer. Oftare än vi orkar fatta. Hur ofta vet ingen, förrän barn kan prata fritt och vara garanterade skydd.

Hela pappalobbyns jävla tankegods utgår ifrån pro- eller borderline pedofila idéer. Den amerikanska rörelsens främste ideolog, Warren Farrell, har uttalt sig om det han kallar ”postiv incest” ( eh i penthouse). Richard Gardner, som formulerade hittepå-diganosen PAS var själv anklagad för övergrepp på sina barn. PAS (Parental Alienations Syndrome) är papparättsrörelsens främsta trumfkort, och det hela går jävligt kort ut på att mamman manipulerar och hjärntvättar barnen till att ta avstånd från sin pappa, tycka illa om honom, och (ofta) komma med påhittade berättelser om övergrepp. Pappasvinens lösning är löjligt enkel: tro absolut inte på barnet och låt inte barnets önskan om att få slippa kontakt med pappan (sin förövare) gå igenom, flytta boendet och vårdnaden till pappan eftersom mamman har ”psykiskt misshandlat” barnet genom hjärntvätt. Klart.

På pappamanualen.se kan man läsa den här skrivningen i texten om PAS:

”Ett barn med tidigare sund och god relation till sin far kan aldrig beskyllas för "fri vilja" om den plötsligt börjar ändra attityd, det kommer alltid från en vuxen människas påverkan.
Desto yngre - större beroendeställning -lättare att påverka!”

Alltså jag tror inte jag kan uttrycka hur mycket jag hatar den här ligan. I kölvattnet av deras lobbyverksamhet ser vi hur barn misstänkligggörs och incestpappor får umgängesrätt eller till och med vårdnad. Ibland slipper barnet som hade teknisk bevisning, men övriga i syskonskaran får glatt packa in sig i bilen när det är dags för pappavecka.

Jag vill skrika som Jean G: ”Kill the father, bastardize it!” till alla mina mommy-sisters. Men istället har pappaivrarna och antifeministerna fått oss att upprepa hur mkt vi älskar män, och ”inte-alla-män” och vilka bra killar det finns! Fuckfaces.

På nåt sätt har vi alla en tyst överenskommelse om att varje mans heder väger tyngre än att ta reda på vad som faktiskt händer. Alla älskar male-pity-fest. Ta bara den danska skitfilmen ”Jakten” som hyllades för några år sen, om en stackars reko kille som blev falskeligen anklagad för nåt någon man aldrig skulle kunna göra.

De ba: OMG det värsta som kan hända! Justitiemord! Nevermind barnen! Mannen! OMG mannen!

Barn berättar i regel inte om övergrepp. Barn är i regel rätt smarta. De vet att vuxenvärlden inte kan ta det. Vi vet att till och med barn som konfronterats med övergrepp mot sig själva på film fortsätter att neka. Konsekvenserna av att ha berättat, och att inte bli trodd är lika direkt livsfarliga som traumatiserande i sig. Vi tar alla avstånd. Men vi vill inte höra. Pallar inte veta. ”Mamma vet om att vi gör det här”, säger han, och barnet tiger still.

 

Jag hetsåt och lyssnade på lunchekot igår. Allt var gött tills de rapporterade att soctanter som gör barnutredningar lägger i snitt 2% av sin arbetstid på samtal med barn (ok det var ogött redan innan för då pratade de om Apples ”skatteflykt” och migranter i havet).
Följderna av den minimala samtalstiden:

”Det är ju det att man inte känner att man blir lyssnad på. Och att man inte känner att man har tid att berätta, och kanske heller inte vågar berätta. För vågar jag berätta, och ingen har tid att ta om hand det jag berättar så kanske jag hellre är tyst”, säger en av dem som gjort undersökningen. Inslaget fortsätter:

Åsa Regnér, ansvarig minister för socialtjänsten säger typ att de vet om det här, att det är oroande, att det är dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb, att ingen vill jobba på soc och att vi måste komma bort från det här. Alltså, vad fan är den här ladyns jobb egentligen? Att oroa sig? Om man fick lön för det skulle jag änna inte köra en polo. ”Komma bort från” - pris för årets mest konkreta utlovas!

Att barn förväntas berätta om övergrepp i ett rum på sockontoret, med nån sleten emma-docka som hjälpmedel är ett skämt. Att barnet dessutom själv skall sålla ut det viktigaste och hinna få in det på mötesstiden är ett jävla haveri. Det finns s.k utredningshem, dit barnet (och ofta mamman om det inte är hon som är anklagad) får åka till och bo typ sex, åtta veckor. Där spenderar de tid tillsammans med personal, kan bygga förtroende, och kan ges utrymme att berätta på det sätt som de klarar av. I en av ROKS samlingar med vittnesmål berättar en morsa om hur de haft en flaska barnolja i badrummet på utredningshemmet, oljan blev en minnestrigger för barnet som då kunde berätta om övergrepp som aldrig hade kunnat komma fram med nån koftlady och torra kakor som det gäller å äta upp innan tiden är ute. Barn berättar stötvis, lite i taget, kollar hur du reagerar, avvaktar, säger kanske inget mer på veckor, månader. Men utredningshem är dyrt, och det hela bygger liksom på att man på allvar är intresserad av att se hur barnet mår och lyssna, inte av att hinna avsluta sina ärenden kostnadseffektivt.

Visst är det inte helt enkelt. Den som tänder på en treåring är kanske inte densamme som tänder på en sextonåring. Det är givetvis skillnad på att skaffa sig en ung fresh wifey och att tvinga grannens barn till oralsex. Men var går gränsen? Jag diggar inte hetsjakt på folk som dömts eller anklagts för brott. Jag gillar inte när folk på allvar tror att det hjälper att kastrera enskilda så löser sig alla våra problem. Men jag gillar ännu mindre att vi inte pallar fatta att det fulaste finns, och att vi måste deal with it. Vi känner inte igen förövaren när vi möter honom, och medan vi väntar på att han ska dyka upp brukas och säljs kvinnor och barn som vilka varor som helst, kanske av sin egen family.

Märk väl att eftersom jag inte är varken rasist eller rättshaverist avslutas inte inlägget med: ”VAKNA SVERIGE!!”, trots att jag lite skulle vilja.

Om biskopsgårdens sorg

Inatt hände det igen. Det får inte hända. Det händer. Någon har dödat ett barn. Dödat. Ett. Barn.

Jag skiter i gärningsmän. Jag vill inte skriva om klassamhället. Jag vill inte skriva om villkoren för fattiga, eller för rika. Jag vill skriva något. Allra minst vill jag skriva om är att det är så himla gött i förorten, eller att det är så viktigt att ”väga upp” ett dåligt rykte att vi inte låtsas om problem. Sorg. Hopplöshet. Förtvivlan. Rädsla. För biskop i love you, och inatt har ytterligare ett av dina barn mist livet.

För den som har förlorat en son spelar kantareller i svartemosse noll roll. För den som har förlorat en vän, en syster, en bror eller en dotter spelar det ingen roll att det byggts en ny lekplats vid vårväderstorget. Vem fan bryr sig just nu.

I fredags var jag och min shorty på VKB, Vår krog och bar, ni vet den krog som blev superkänd över en natt för att två personer slutade sina liv där inne. Ytterligare åtta skottskadades. Min lille ville inte sitta med de vuxna utan fick ett eget bord och passades upp som vilken välkommen gäst som helst. Kanske var det där, ungefär vid hans bord, som någon annans barn drog sitt sista andetag. Ett barn som någon älskat villkorslöst. Som dog på golvet på en krog.

Ibland bemöter folk som ”försvarar” förorter som uppfattas som ”farliga” med att det inte är farligt för typ ”vanligt folk”. Ibland pratar folk om ”självsanering”, typ låt de kriminella ha ihjäl varandra då om de vill, så kan alla andra go about their lives as usual. Men tror du, att de anhöriga, de närmast sörjande skulle hålla med? Det spelar för fan ingen roll vem som är kriminell å inte. Inte här. Inte nu. Barn har skjutit varandra, hela årgångar ungdomar har skakats för livet. Det är någons man, pappa, bror, son eller kusin ni snackar om. Det käraste någon hade. Någons anledning att leva.

Ibland förfasar sig folk när ”oskyldiga” drabbas. Men hur oskyldig är inte den unge vars farsa dör? Hur oskyldig är inte den klassföreståndare som kämpat för att få pojken igenom skolan i flera års tid? Hur oskyldig är inte den krögare som sett blod på sitt golv? Hur oskyldig är inte den granne som inte vågar låta barnen sova i sina egna rum för att det kommit kulor genom fönstret till lägenheten brevid. Oskyldiga drabbas alltid.

Biskopsgården har varit med om för mycket. Det har flutit blod på gårdarna, på torgen och det har flutit tårar i trappuppgångar, på minnesstunder, begravningar och på fritidsgårdar.

En gång, för flera år sen nu, fanns något som kallades ”safewalk” i norra biskop. Efter en brutal våldtäkt som slutade med att en ung kvinna hittades död i en buske var det många som inte vågade röra sig fritt. ”Safewalk” var helt enkelt personer som mötte upp vid nattvagnen, och så gick man tillsammans hem till gårdar och trapphus. Jag minns en hetsig diskussion jag hade, en natt vid friskväderstorget. Någon menade att det bara spädde på ”bilden av att det är farligt”, och att det inte finns någon anledning att vara rädd. Det är minsann farligare på avenyn.

Men spelar det någon roll? Vem fan bryr sig? För den som sitter brevid en tom skolbänk de närmaste veckorna spelar fler våldsbrott i centrum noll roll. Rädsla äter upp människor. Rationell eller irrationell, den käkar ändå. Respektera det. För den som kände fönstrena skallra inatt spelar varken avenyn eller miljonprogrammets förfall nån roll. Sossar och moderater kan dra åt helvete.

Låt folk sörja en sekund, innan debatter, spekulationer och teorier skymmer sikten för tårarna.

Biskopsgården I love u, och inatt har ytterligare ett av dina barn mist livet.

Om facismen och antifeminismen PODCAST-gäst

Lyssna när jag gästar the brilliant boys of Bilda Kedjor!

https://soundcloud.com/bildakedjor/avsnitt-12-ensam-mamma-roker-del-ett-fascismen-och-anti-feminismen

<3!

Om horor, klassförakt och jag har pms

Jag har sjukat mig från jobbet. Varit på vårdcentralen. Min fysiska hälsa är fan inte så jävla go alltså. Tur att psyket är gjort av fuckin diamonds då, tänker ni. Men jag har mens och jag är down.

En sen natt för några år sen var jag på väg hem. Det var gött ute, jag vad glad, bestämde mig för att promenera. När jag kommit en bit upp på bron till Hisingen började det plötsligt hällregna. Temperaturen sjönk rätt kraftigt och det blev kallt. Jag har reumatism. Det blev asdåligt. Insåg att jag kommer inte fixa hela vägen hem. Ringer ett taxibolag. Förklarar. ”Jag har bara hundra spänn. Det måste väl räcka från backaplan till X”? Ladyn i andra änden var trevlig. ”Jadå det är nog ingen fara, bara säg det till chauffören när han kommer”. ”Jaha tack, tack”. Väntar på taxin, har asont, mår skit. Mascaran har runnit, jag är dyblöt. Bilen kommer. Jag hoppar in. Förklarar att jag inte har så mycket pengar men att hon på telefon sa att det var lugnt. Det är tyst i bilen. Han tittar på mig. Säger helt lugnt: ”Gå ur min bil. Titta på dig, gå ur bilen”. Jag går ur. Han böjer sig över sätet, ögonen smalnar lite å han skjuter fram hakan, säger: ”Hora”. Jag säger ingenting. Sätter mig på en sten. Gråter över att någon jag inte bryr mig ett skit om kunde göra mig så liten.

Alla som någon gång fått ”hora” slängt i ansiktet vet att det kan gå rätt in i hjärtat. Det kan kännas så in i helvete ledsamt. För det betyder knappast ”du är en person som tar betalt för sexuella tjänster”. Nej, det betyder ”Jag ser ner på dig, föraktar dig, du äcklar mig för att du är kvinna”. Det handlar inte bara om sexualitet, det handlar om femininitet. Sverige 2016 och medeltiden, det är samma jävla postition, samma stigma som är det värsta en kvinna kan förknippas med. Jävla hora. Det kan varieras i oändlighet beroende på vem hon är. Min girl, berättar med tårar i ögonen att hennes pojkvän tappat det och kallat henne ”negerhora”. ”Kommunisthora”. ”Blattehora”. ”Whitetrashhora”. ”Tjackhora”.

För ett tag sen satt jag och H på en fransk bar. Jag hade, som man säger, ”fått napp”. Det var la gött. Men, det som utspelade sig vid bordet har jag funderat en del på. Jag hade inte ens registrerat att det hände när H skrockade efteråt:

”Det var så jävla roligt när du ba satt å snackade ”bla, bla, bla”, å sen helt plötsligt så spände du ögonen i honom å ba ”I'm a fucking good mom” så han ba höll upp händerna i luften å backade."

Det var knappast han som hade tagit upp mitt moderskap mitt i vårt extended foreplay på krogen. Eventuellt var det en av de grejer han tänkte minst på när jag frågade ut honom om hans inställning till EU. Men uppenbarligen kände jag att det faktum att jag skulle följa med honom hem gav mitt moderskap slagsida. Det var helt enkelt inte det en respektabel morsa skulle ha gjort.

En repektabel morsa. Vissa dagar är det det enda jag vill vara. Men oftast är det det sista jag vill. De senaste dagarna har en text med rubriken (typ): ”Är man en sämre mamma för att man är naken på instagram” cirkulerat i mitt flöde. Orkar inte läsa. Bryr mig fan inte. Vem i helvete bryr sig? Hela jävla intresseklubben hoppar över branten. Den här moderskapsgrejen känns som en stor moralistisk hög med bajs som jag ska försöka vada runt, runt i, i resten av mitt liv.

Det är minst lika viktigt att ha en respektabel morsa som att va en. Det bästa alfahannarna vet är att förolämpa varandras morsor och att kalla varandra för ”horungar”. Son till en hora. Men gud vad skamligt då.

En del män tänder på mamma-grejen. ”Öh du är värsta MILFEN jö”.

Man ba: ”Ja ok tack så mycket iq-fiskmås men du är värsta lilla pöjken så its not gonna happen.” Mother I´d Like to Fuck, är ungefär vad det står för eller hur? Jag gjorde det stora misstaget att googla för att få exakt betydelse. Insåg då vilket enormt porr-utbud det finns på temat. Så vad är betydelsen, En morsa, som du kan tänka dig att knulla, TROTS att hon har fött/fått barn. Till skillnad från alla andra morsor som man då absolut inte kan ligga med, JUST FÖR att de är morsor. Förbrukade. Varför är MILF-genren så stor inom porren? Kanske är det så, att maktgrejen, att sätta på någons morsa, blir extra kittlande. Hur många gånger har vi inte hört det liksom ”bla, bla, bla KNULLA DIN MAMMA, bla bla bla..”

Det var viktigare förr, men vi ser fortfarande hur kvinnors kropp och dygd är hennes kapital. Kvinnor används som enskilda mäns, familjers och nationers heder. Vi får fan aldrig va ifred. Historiskt, när kvinnor inte kunde försörja sig (hell man kunde inte ens bli myndig) på något annat sätt än att gifta sig gällde det såklart att försöka göra en så go deal som möjligt. Inom ramen för det heliga äktenskapet kunde mannen få rättmätig tillgång till sex, till kvinnokroppen. Det gällde då att hårt som fan hålla ihop knäna för att göra det exklusive.

Alla de kvinnor som orsakade inflation i fittvalutan genom att ge männen tillgång utan att först behöva put a ring on it föraktades såklart, då de kränkte marknadsvärdet på det enda vi hade. Den som är sexuellt tillgänglig förstör helt enkelt för alla andra. Att inte erbjuda sex utan löfte om försörjning har varit en viktig del av kvinnors överlevnad. Att leva är att oknulla. Shit vad deppigt.

Men saken kommer i ett annat läge om hon har ett fint namn förstås. För (idén om) horan kan aldrig förstås utan klass. Arbetarkvinnor kan aldrig riktigt bli kvinnor på rätt sätt. De alltid lite för mycket eller för lite, för osexiga eller översexiga, för gapiga eller för tysta, för gamla eller för unga, för kittade eller för slafsiga. För tjocka eller för smala. Det är fan alltid något. Är man dessutom rasifierad måste hela rättgörandet vara en total återvändsgränd. Och eftersom hon aldrig riktigt kan bli respektabel, är hon också så mycket troligare som ”hora”. På bloggen "White-trash of the day” som är en jävla sambandcentral för klassförakt och piss kan vi läsa (olika grejer som då är whitetrash):

”Silikonbröst, botox, extremt blonderat hår, alldeles för mycket smink

Och en orealistisk önskan att bli Hollywoodkändis.

Framgångsrecept!”

”Inget ont om högklackat
Men du måste självklart kunna gå i dem
Finns inget värre än brudar som trillar fram i sina högklackade skor”

”ROSE-MARIE - Ett soft namn på en överviktig morsa ”

”Tjejer med "billiga" stövlar
En alltför vanlig syn på stan, dessa plastiga, glansiga, nedgångna och fula stövlar.
Ofta burna av överviktiga tjejer som inte får upp dem över vaden, så plasten korvar sig runt ankeln”

Goes on forever.. Den här också liksom, tillsammans med en bild på en kvinna i leopard-mönstrad outfit:

”RÖKSKRATTET -Det går inte att ta miste på det horribla skratt som tillhör en kedjerökare. Ljudet av tusentals cigg som kristalliserat sig i form av ett rostigt oljud som ropar ut ohälsa. Ofta utövat av en lätt alkoholiserad, förtidspensionerad 50 plussare”

Fullständigt ohämmad drift med kvinnor från de lägre klasserna. Tack "WT of the day" för att ni är sämst. Helt sämst.

Horan är på nåt sätt den negativa motsvarigheten till medelklasskvinnan. Medan den ena är mått- och smakfull är den andra billig, vulgär och gapig. Frågar du en tonårstjej, kommer hon med all säkerhet att svara att ”hora” kan man vara, lika gärna för att man ”är kaxig” som att man ”knullar runt”. Det handlar om negativ feminintet, med eller utan knull-koppling. Fan jag blir så less asså.

Att ha sex utanför äktenskapet är relativt oproblematiskt i sverige idag. Det är snarare nåt man uppmanas att göra än att inte göra. Att inte vara hora handlar mer om nån form av allmän behärskning. Att inte vara eller göra för mycket, av nåt.

Ni vet, hon som för tio år sen kändes igen på sin ”trampstamp”, idag på sin navelpiercing och solariebränna. Hon som visar lite för mycket hud eller har mer smink än de andra. Hon som har ungar med olika farsor, röker cigg och svär. Hon som egentligen är stencool men som alla tror att de får göra vad de vill med. Vi har alla träffat henne, känner henne, kanske är vi henne.

Jag stod i en bar. Hade det gött, happy as fuck och väntade på min tur. Plötsligt låg det en stor hand i min svank. Jag lyfte tålmodigt bort den och sa ”brukar du alltid ta på folk innan du ens har sagt hej?”. Han blev uppriktigt förvånad. Han tittade på mig, och så log han; ”Jamen, om man ser ut som du så får man det”. Jag blev helt ställd. Han själv hade förstås ingen aning om vad han hade sagt. Trodde han var lite gött rolig. Han tyckte fo real, att hans tillgång till min kropp var helt oproblematisk för att jag såg ut som jag gjorde. Jag satte mig vid mitt bord. Berättade vad som hände. Nån (snubbe) blev förbannad. Och jag hörde mig själv svara. ”Släpp det. Om vi ska bråka om sånt skit får vi fan bråka hela tiden”.

Jag orkar fan inte bråka hela tiden. När det är jobbigt. Då kommer frågan om att va en ordentlig morsa. En respektabel kvinna. Att inte göra fel. Att vara bra. Att inte bara prata rakt ut. Att inte ta så jävla mycket plats. Att inte va så jävla loud. Vad fan det nu är värt. I-N-G-E-N-T-I-N-G. För "jag är inte intensiv, jag är en fuckin G".