Om liberaler, pigor, morötter och systerskap.

Jag höll på med en hatlista: ”de tio mest ointressanta feministiska frågorna”. Ett eventuellt tecken på nån form av kris. Men ärligt, allt är väldigt sjukt just nu? Sprang så fort jag kunde till öronbedövande Alice in Videoland på förmiddagen:

”I've got blood on my hands
A hole in my heart
I'm afraid of my thoughts and
I'm falling apart
I'm surrounded by fear
Stuck in despair

If I make it from here i´ll be good I swear”

Nån jag respekterar sa att listan var en dålig idé. Att jag måste fatta att Ensam Mamma Röker är en offentlig person nu och att det finns begräsningar för vad en offentlig person kan göra. Publicerar inte hatlistan. Fortsatte bara hata på liberaler som vanligt istället. Varsågoda.

Vad är egentligen liberal feminism? Jag menar, förutom helt värdelöst. Vilken är den puckade feminismen? Antiseparatisterna, de som pratar om ”offermentalitet” och hetsar karriär och konsumtion, vad är det med dom egentligen? I det första avsnittet jag gjorde ihop med Bilda Kedjor så hånade vi folkpartiets ”feminism utan socialism”-slogan. Vad är det för snack liksom?

En av folkpartiets viktigaste feminsitiska frågor är att man minsann ska få göra vinst på företag i kvinnodominerade brancher (OBS sant). Det är alltså särskilt feministiskt att plocka ut vinst på kvinnors arbete. Det låter ungefär som ett jätteroligt skämt som jag har skrivit. Vem fan lurar de liksom? Feminism är extra utsugning. Ett av argumenten är att om kvinnorna i offentlig sektor har fler arbetsgivare att ”välja” emellan så är det bättre för dem. Blir ju RÄTT tydligt att den som myntat den idén aldrig har arbetat på vare sig carema eller attendo care. Aldrig valt bajs eller bajs. Den som för fram den typen är idéer är såklart helt likgiltig inför de kvinnor som lever till liv i verkligheten och inte ”i karriären”.

 

Hörni folkpartiet, verklighetens kvinnfolk ringde å bad er dra åt helvete! Två sekunder senare var deras rast slut och de la på.

Jag tänker på dem, som jag jobbat med som behandlingsassistent eller habiliteringspersonal. De liberala feministerna har aldrig träffat dem som arbetar i en branch som kan vara så psykiskt påfrestande att en förklaring till att kvinnor jobbar deltid är för att de helt enkelt inte orkar mer. Liberalerna är inte intresserade av dom som är trötta på att byta arbetsgivare oftare än de får byta lakan hos brukarna. När morsorna ropar efter arbetstidsförkotning svarar marknadsälskarna med förslag om karriärtjänster.

För vissa kvinnor har möjligheten åter öppnats att på enkelt sätt betala andra, fattigare kvinnor att utföra det arbete som de själva inte vill. När det kommer till hushåll och barn. Istället för att hennes kavajprins ska hjälpa till å dra lasset kan hon köpa sig lite go avlastning. Ja eller prinsen kan betala såklart, så hon slutar tjata. Inte ska hans fru behöva skura toan liksom. Att han kunde ta å ba gört har la aldrig fallit honom in. Men det finns en gräns för hur långt hon kan gå. Av rutavdrag blir ingen frigjord. Vad hjälper dammfria lister när han våldtar dig i vardagsrummet? Med mindre arbete blir livet såklart lättare just nu, men om feminismens mål borde vara patriarkatets död funkar pigtjänsterna snarare som att slänga åt könsförtrycket en energidryck och stampa takten. Inte fan är det feminism. Det är ett tydligt exempel på hur klassamhället drabbar kvinnor. Ett bevis på att marknadsliberalism aldrig kan vara feminism.

För hörni pennkjols-ladys ni är väl ändå smärtsamt medvetna om att det är skört? Om att ni kan betala för avlastning, men aldrig för justice? Varken er egen eller husans.

 

Många har krönt Beyoncé till queen of liberation det senaste. Och visst är hon stundtals jävligt fet och alltid jävligt catchy. Men, you´ve all heard it, ”independant woman” av queen b och destinys child, vad är det för rader de lägger?

”The shoes on my feet
I've bought it
The clothes I'm wearing
I've bought it
The rock I'm rockin'
'Cause I depend on me ”

och:

”All the women who are independent
Throw your hands up at me
All the honeys who makin' money
Throw your hands up at me
All the mommas who profit dollas
Throw your hands up at me”

Asså sorry wifeys, men det är inte med de raderna vi kommer til the end of men. Lite beroende på vem vi är såklart, men slutstationen är förmodligen lyxfällan och fogden snarare än liberation.

 

Feminism är inte köpkraft.

Akademiker snackar ibland om ”fattigdomens feminisering”. Alltså att modern fattigdom är något som drabbar en majoritet kvinnor (och särskilt såklart, kvinnor från olika typer av minoritetsgrupper.) Vi vet att även medelklassens kvinnor efter skilsmässa löper sjukt mycket högre risk än andra att behöva söka soc. Vi vet att ekonomi fortfarande är ett av kvinnors starkaste skäl till att stanna med en våldsam partner. Vi vet att single-moms är en av de absolut fattigaste grupperna. Vi tjötar om att barnfattigdomen ökar. ”Alltså hade man lika gärna kunnat kalla problemet för ”klassamhälle”, men sossarna vill inte använda det ordet för de tycker att det är pinsamt.”, skrev Liv Strömqvist och jag skrattade. Och ja Liv, Självklart handlar det om MAMMAFATTIGDOM.

Ibland tjötar blå ”feminister” om könsordningen som begränsande av individuell frihet och val och allt det där ni vet. Men var är individens frihet i alla kränkande krav för att få hjälp med sin försörjning? Var exakt var valfriheten när ni utförsäkrade en stor majoritet kvinnor? Vart var barnperspektivet när ni drog in matpengarna för att mamma missat ”arbetsträningen”? Vart fan väljer man lite mänsklighet?

Feminism värd namnet börjar på golvet. Hos single-moms, hos dem utanför den stängda gränsen, hos fattig-pensionärer, hos papperslösa, hos dem som säljs, hos barnen, hos offren, hos oss, hos den svagaste länken.

 

En av vänsterns kanske mest meningslösa diskussioner är den om vad som är viktigast. Klass eller kön (el ras/sexualitet/funktion/osv/you get it). Förtrycksordningar är såklart helt och fullständigt beroende av varandra. Kompis, du kan inte leva utan att både käka och dricka. Ba lägg ner debattklubben å kombinera dem, två för en. De feministiska kraven i vänstern har inte puttats undan av klasskampen, de har shasats iväg av män. Men i systemet finns ingen frigörelse för varken kvinnan eller klassen, så deras intressen är gemensamma. Därför, ska både klasskamp och feminsim alltid vara arbetarkvinnokamp.

Jag har skrivit om klassrese-drömmen förut. Hela den nyliberala idén bygger på att det alltid måste vara få som ”lyckas”. Dessa få, kan sen ha två funktioner. Som alibin och som morötter. Kul jul för dom, kvar blev alla andra.

Moroten är enkel, tänk en knegarkvinna som sliter dag ut och dag in, käkar eldorados leverpastej och röker röda prince för å få ha rast på jobbet. På ryggen sitter typ Frida Boisen och gapar med sin lönespec på ett metspö framför hennes face. Om Frida i sammanhanget är den liberala ”feminismen” så är hon ett lika stort hån som själva arbetssituationen. Arbete ger inte frihet, och för de allra flesta leder det ingen särskild stans. Fan alla får inte ens ihop till pension. Det är helt enkelt ren lögn och kvalificerat skitsnack att alla människor skulle kunna arbeta sig upp om de bara ville tillräckligt mycket. Inte minst är det la svårt å resa sig med Frida på ryggen.

För de som kommit upp sig gäller det att ta avstånd från alla andra. Att vara kvinna i en manlig gemenskap bygger på att hela tiden hålla andra kvinnor ute (Se idén om att flickor inte kan leka tre eller hur modernt det är att kalla alla andra för offerkoftor).

 

Hela närvaron bygger på att ställa sig emot andra kvinnor, att inte vara som dem. Dissa en kvinna, bli en brorsa! Självklart ser det bra ut med lite kvinno- och minoritetskrydda mellan raderna. Så jobbar högern med alibin. Men förändring inom rådande system är omöjligt. Ta de jävla bolagsstyrelserna. En bolagsstyrelse är och förblir en bolagsstyrelse. Nånstans på vägen blir man fan en snubbe å att överhuvudtaget ödsla tid på en fråga som rör typ tusen pers, som dessutom är den rikaste eliten är så. m.e.n.i.n.g.s.l.ö.s.t. (det här var med på hat-listan). Vem fan bryr sig vilka som sitter i en bolagsstyrelse så länge de tänker sitta kvar i en bolagsstyrelse? Den kommer att fungera som en bolagsstyrelse och oavsett om nån pigköpande kavajkvinna får vara med så kommer de att bete sig som män. Rika män. I en bolagsstyrelse. Fuck them all. För det finns (sorry to say) inget större värde i kvinnlig eller minoritetsrepresentation, så länge systemet består.

När patriarkatet får oss att hacka på varandra är motstånd att öpppna dörren för din syrra. Jag återvänder ibland till ett så jävla fint minne från mina early teens. Vi satt och rökte tusen cigg å drack sunkigt bryggkaffe på X vänsterfik. Jag var yngst och female. Var kanske lite bäng och hade dreads. Inredningen var grön och brun, ful. Vid mitt bord satt två snubbar som var rätt många år äldre än mig, jag minns inte exakt vad det var vi diskuterade, men världsläget i någon form kan man tänka sig. De tyckte samma sak, de backade varandra och jag jobbade hårt med mina arguments. Plötsligt vänder en av dom sig till ett annat bord: ”Öh, F, vad tycker du?”, frågar han en brud.

Hon hade inte en jävla aning om vad det var vi snackade om, men utan å blinka sa hon ”Jag håller med tjejen”. Eventuellt var det den dan jag blev längre än 1.70, ja ba växte å ba IN YOUR FACE, hähähä.

 

För så funkar systerskapet, ibland måste du bara backa henne, öppna dörren för henne, för att hon är brud och era intressen är gemensamma.

Om helsingfors 16/9, till Jimi

Du dog för oss andra
För oss som är kvar
Du dog för min son

Du var någons son

Vi tänker på dem som älskade dig, personligt
Som varit med dig, skrattat med dig, och rört vid dig
Kanske gråtit med dig
Eller torkat
Dina tårar

Vi är dem som älskar dig politiskt

Du blev en hjälte
Alla älskar en hjälte
Trots att vi alla önskar
Att vi inte fick några fler

Det blev du

Allt tog de ifrån dig
Det kunde vart han
Hon
Hen
Jag
Det blev du
Men du är vi

Du blev deras ”diciplinåtgärd”

En dag skall de svinen
Själva
Dö

De små människorna

Som önskar död åt alla andra

Deras dag kommer

Just nu är de överallt

Men vi kan fixa det
Vi tar dom Jimi
Vi tar dom för dig

De är också någons söner

Jag tänker på dom
Som älskar dom
Som rört vid dom och torkat deras tårar

Jag tänker på dom som ser sina pojkar
Växa
Utvecklas till det
Som kanske är det värsta

Nassesvin

Vi glömmer dig inte
We´ll take it from here

 

Om farsor och fanskap, med Bilda Kedjor Podcast

Jag är back hos den Göteborgsbaserade Podden Bilda Kedjor!

https://soundcloud.com/bildakedjor/avsnitt-13-ensam-mamma-roker-det-tva-pappor-och-pedofiler

Om vad det är för mening egentligen

Ibland är mitt hat inte konstruktivt. Det är liksom bara mycket. Ibland känner jag hur det gräver ett hål i mitt hjärta. Hur ett litet inre monster far runt och skrapar på väggarna av något som är stenhårt, och samtidigt förbannat skört. En sten gjord av mjuk vävnad. Av längtan och visioner, men samtidigt av hat, hämndlystnad och ibland det värsta: ett litet nystan av uppgivenhet. Ett trassel av I DONT CARE.

Jag tänker att det kanske inte leder någon vart. Vad ska vi göra? Vart kan vi leva? Hur kan vi leva? Blir vi någonsin fria?

 

Promenerar hem över hisingen på natten. Nickar till hälsning åt någon som lagt sig att sova på en bänk. Någon som inte har någonstans att ta vägen. Efter nån timme känner jag mig så jävla djup att jag inte orkar med mig själv.

Hur mycket jag än ibland skulle vilja så kan jag inte välja bort det. Känslan av hur mitt liv passerar medan jag lönearbetar, torkar av bordet och betalar räkningar. Det är som att systemet är in my face och antingen får jag gräva ut mina ögon eller stirra tillbaka. Kanske kan man gräva ut det ena? Så att det där med att vända andra kinden till kan funka. Man ba svänger nitti grader och så är allt änglagård igen. Änglagård och inte ett slagfält. Ba: ”talk to andra kinden mister”, istället för att leva en ständig konflikt.

Nån utlyser ”proggfredag” på facebook. Lyssnar på introt till nationalteaterns ”hon flytta ut till bergsjön”, men innan det lilla monstret håller på å äter sig ut genom mitt tajt inpackade bröst byter jag snabbt till dan berglunds ”mina herrar som räknar profiter”. Pallar inte. Väljer nåt där man kan skratta åt skiten istället. Hellre gubbskrock, för det är en så sorgligt låt. Med så många beröringspunkter med hur det blev för mig. Kassan drar in bostadsbidraget och dagisavgiften höjs. Plötsligt känns en eldsvåda lika rimlig som en plats i telefonkön. Har inte kunnat lyssna på hela låten på flera år.

 

Så jävla sentimental. Men samtidigt bortskämd. Hur många har det inte värre? Skitsamma vem som har det värst, vi är i samma lag.

Verkligheten är alltid fulare än den vildaste fantasin. Hur kan det få vara så? Och hur kan det fortfarande ta sig in under huden på mig? Hur gör man för att stänga av? Stänga av utan att snöa ut hela huvet. Stänga av konstuktivt. Som en strategi för att orka. Hör Highwon i huvet:

”Så jag haffar nåt korkar upp och sveper
Lämnar verkligheten och gittar från planeten”

 

Orkar inte att bärsen är allas strategi. Jag vill inte stänga av mitt huve. Jag vill stänga av världen. Den är systemet som är crazy, inte vi. Inte jag. Här sitter la vi å super medan skeppet sjunker. Börjar änna bli blött om fötterna nu. 

Det ringer på min dörr. Jag kan inte öppna nu, jag är upptagen med världsläget och drömmen om nåt annat. Skiter i vem det var. Jehovas kanske, jävla jehovas. De tänker bara på hur det ska bli sen när man redan har dött. MEN VAD FAN SKA VI GÖRA NU DÅ DITT GAMLA GUDFEJS?

S, som fortfarande pallar med tinder berättar att hon igen blir attackerad för att hon är feminist. ”Helt otroligt hur jävla trött och ledsen man kan bli av en jävla idiot”. Men man vet ju, att det inte är en jävla idiot. Man vet ju att den idioten är ett symptom på en så mycket större sjukdomsbild. Vi pratade om det där, S och jag. Hur vi båda när vi var yngre kunde se nåt egenvärde i att palla. Att sätta sig i mer eller mindre sjuka situationer bara för att man kunde ta det.

Ba: "Skinn på näsan är mitt förnamn honey". 

Idag vet jag att jag kan ta det. Jag pallar. Men jag vill inte palla. Jag blir ledsen, sårad, rädd och trött. Kanske är det snarare det som jag går in för å palla nowadays. Att ba våga va ledsen.

Går på krogen. Kallpratar med random torslandasnubbe. Han har kortärmad rutig skjorta och shorts. Hette säkert Markus eller Patrik eller Christian. Markus eller Patrik eller Christian berättade att han var ute med lite polare och sin flickvän. ”Du vet man måste ju ta med henne ut och supa henne full om man ska sätta på henne”, säger Markus eller Patrik eller Christian. Jag vill inte prata med Markus eller Patrik eller Christian mer. Jag vill att han ska dö. I baren sitter nån gubbe å sväller i en tröja med den svenska fanan på. Jag vill att han ska trilla i ån utanför. Förhoppningsvis ligger det nåt riktigt rostigt på botten. Vill inte vara med. Slurkar i mig det sista ginet och köper en alkoholfri Carlsberg istället. Drar upp knäna under hakan. Så sunkigt, varför gick jag ens hit?

Så mycket oro. Blir den nya tiden facisternas? Det är inte på nåt sätt omöjligt. På många sätt troligt. Kommer pengarna att räcka till nåt mer än hyran? Kommer flickan som jag pratade med överleva? Kommer muren i palestina att falla? Kommer Markus eller Patrik eller Christan att våldta sin flickvän? Kommer Erdogan krossa kurderna? Kommer den tillfällig asyllagen permanenteras? Kommer prostitutionslobbyn vinna? Kommer vi ha råd att bo kvar när de nya flashiga bostadsrätterna är klara? Kommer fler av förortsbarnen dö iår? Kommer mitt barn att lida men för att hens förskola är så fattig? Kommer bilen hålla året ut? Kommer vinden vända?

Jag vet att den kommer att vända. Att baksidan av att vara fucking passionate är att ibland är det lika mörkt som ljust. Vi är många. Vi tror på nåt bättre, för vad har vi för val? Surrender is not an option. Ibland är det bara så mörkt och jag har fortfarande inte grävt ut nåt av mina pretty little eyes.