måndag 9 oktober 2017

Om vad NPM egentligen är för skit

Så vi vann mina vänner! Vi vann en jävla jordskredsseger! Den kom efter hårt arbete och berodde lika delar på att nassarna är sämst som att vänstern faktiskt, bevisligen är bäst. Den 30 september 2017 i göteborg kommer att gå till historien. Det är bara det att ingenting är färdigt. Även om det inte genomfördes nån nazimarsch i gbg och det faktiskt inte (i skrivande stund) heller springer runt crazy nazis med hjälmar och sköldar på heden så är det rätt mycket skit kvar. Vi må ha kastrerat några hundra fascister, men hur vinner vi över marknaden? Steg ett är att förstå den.

Jag fick upp en uppdatering från BB-ockupationen i mitt flöde. En bild på en härlig bebismage och sen texten: ”NPM är inte viktigare än kvinnosjukvården” eller nåt liknande, jag hittar den inte igen. Det är ju hur som helst alldeles riktigt, jag är väl den första att skriva under på att ca ingenting är viktigare än kvinnors liv och hälsa. (Inte ens mäns liv och hälsa faktiskt hähä). MEN jag tänkte ändå typ: ”sådär kan man ju inte skriva, det fattar ju ingen vad det egentligen betyder”. 

Detta NPM – ”New Public Management” har liksom blivit ngt abstrakt och oklart som vi hänvisar till utan att det någonsin egentligen förklaras. 

 

Jag vill bestämt hävda att det ständiga oförklarandet också är en del av den nyliberala strategin och att det inte minst därför måste motarbetas. Detta att marknadens härjningar och det politiska systemet talas om som något som bara händer, om någon ens känns vid att något händer överhuvudtaget beskrivs det som ”utveckling”, typ som nån jävla ekonomisk evolution. På det sättet har stora politiska förändringar skett bakom stängda dörrar, utan både offentlig debatt och insyn.

Vet du vad NPM betyder egentligen? Vet du vad de råttorna sysslar med?

Härligt för dig då.

Jag tänkte försöka göra det lite lättfattligt för alla oss andra iaf.



NPM är en politisk nyliberal reformideologi som fått oss att omförhandla gränserna till nåt annat ganska så abstrakt: vad vi egentligen menar med ”välfärd”. Vilka som ska få ta del av den, på vilket sätt den skall utföras och av vem. Det handlar om gränserna och arbetsfördelningen mellan stat, familj, samhälle och marknad när det kommer till mänskliga behov så som vård, skola, omsorg osv. Basic needs och vem som ska kirra dem liksom. Ni kanske redan här då kan ana vilken jävla ENORM kvinnofråga detta är. Alla feminister som inte hatar marknaden kan dra åt helvete när de läst färdigt den här texten. Eller, dra inte åt helvete bästa ladies, bara hata kapitalism, ok? 



Själva tanken som ligger i grunden för NPM är den fria marknadens heliga okränkbarhet. Tanken är att statens främsta uppgift är att skydda marknaden och att låta den ha sin gång. Fritt fram för övergrepp, cashen dom tas! 

 

En annan skulle ju kunna önska att i den bästa av världar fanns det ingen direkt stat, och om den fanns så borde dens främsta (enda?) uppgift vara att värna människor. Men nej, för staten är omänsklig, något stående över människan utan kontakt med dem där nere (alltså oss). NPM är helt enkelt nyliberalism i praktiken. Råkapitalism. Det är vad den nyliberala ideologin innebär i våra liv om vi så främst är patienter, socfall eller sjuksköterskor, socialarbetare, välfärdsarbetare. Oftast är vi dessutom alltihop, samtidigt eller i olika lägen av det som kallas livet.

Den politiska utvecklingen och införandet av NPM för oss som jag förstår det till i stort sett två, eller kanske tre sammanhängande problemz:

  • Det första är problem som uppstår för oss är som människor med behov, ni vet, vi blir sjuka, vi föder barn, vi torskar på dope, vi är barn i behov av utbildning eller gamla i behov av omsorg osv osv.
  • Det andra är för oss som arbetare vilka behöver goda (drägliga är fan inte nog) arbetsvillkor, löner och möjligheter att göra vårt arbete.
  • Det tredje problemet är både en förutsättning en konsekvens av alltihop: omänskliggörande. Vi ser hur NPM får oss att omtala människor som ”resurser”, hur universiteten ”producerar” studenter och människor med behov kallas ”kunder”, ”klienter” och ”ärenden”. Systemet rånar oss på vår mänsklighet och förvandlar oss till marknadsmekanismer lätta att passa in i resultatmätande exeldokument. Det kan låta som flummigt bjäfs, men faktum är att kapitalismens största brott är att den tvingar oss att sluta med allt det som definierar oss som sociala varelser. I verkligheten kan ingen människa leva utan en annan, vi kan inte leva utan mening, samhörighet och känslor. Vi passar inte i exelfiler. Svaret finns i att göra och organisera saker tillsammans, i motsats till att låta cash definiera både våra behov och vårt vara (vad vi egentligen är för ena).



Anneli Nordström (tyck vad man vill om henne liksom meen) var sjukt rolig när jag hörde henne säga i nån intervju eller nåt att: "Allt dåligt helt enkelt har ökat”, hon fortsätter senare ”dessutom är de osäkra anställningarna och de lägre lönerna ännu värre i privata företag än i kommunerna – men det är dåligt överallt.”

Haha tack lady Anneli för klarspråk: Allt dåligt har ökat och det är dåligt överallt. Jag kunde då inte sagt det bättre själv. Thats NPM for u!

Vad hon pratar om är tanken om konkurrens, som är en klassiskt marknadsliberal ide. Att välfärdsarbete i allt högre grad har konkurrensutsatts och börjat bedrivas enligt just marknadsprinciper har medfört hårdare exploatering av arbetare, och då särskilt kvinnor. Samtidigt visar rapport efter rapport att det inte funkar, det har inte blivit varken bättre eller mer effektivt. Att detta trots allt inte ändras handlar om pengar och ideologi. Det får helt enkelt inte kosta och det är en värderingsfråga vad man tycker är det offentligas ansvar, oavsett om det funkar eller inte. Dessutom vet de rika svinen lika bra som du och jag att det delvis kommer att lösa sig iaf. Anneli vet det också, hon säger: ”Kvinnor drabbas av dåliga arbetsförhållanden, men också när äldreomsorgen inte räcker till så går man själv ner i arbetstid och ger de anhöriga den omvårdnad som de inte får hjälp med kommunen eller ett privat vårdföretag. Det gör att kvinnors inkomster minskar, att de blir ytterigare belastade och pensionen minskar så småningom.”  

The wifeys drabbas helt enkelt dubbelt. Detta betyder att en del av NPM handlar om att det som tidigare var betalt arbete återgår till att vara obetalt kvinnogöra.


Ändå är NPM trots allt bara tre ord, men som med så många ord (obs inte alla) i den politiska debatten så betyder de något. Låt oss stanna vid ”new”, ny. För det är en ny ordning vi ser breda ut sig, onekligen. Samtidigt kom den inte direkt i förrgår. Det är en ideologisk process som pågått länge men som axxat odentligt sen 2000-talets början (varsågod å läs nån avhandling på detta om mina ca fem historie-rader inte räcker). Ända från åttiotalets kan man se hur tidigare dominerande idéer om att staten skulle lösa ”problemen” med alla de kostnader som det mänskliga livet faktiskt innebär fick slagsida, och man började vända sig mot marknaden. Ord som just ”mangement” och målstyrning dök upp under 80- och 90-talen samtidigt som besparingarna blev flera och hårdare. Sedan 2000-talet har vi hört ”konkurresensutsättning”, ”företagisering”, ”kostnadseffektivtet” och ”evidensbasering” så många gånger att ingen ens bryr sig om att fundera över vad det innebär längre. Det är bara så det är, igen, den nyliberala strategin om marknadens ”naturlighet” och ohejdbarhet.

Den socialdemokratiska och tidigare jävligt poppis idén: att staten skulle skydda människorna från kapitalismens hårdaste konsekvenser har idag bytts ut av idén om att systemet uppgift snarare är att förbereda människan för det som komma skall: marknadsövergrepp. Livet under arbetslinjen. Det snackas idag om att staten ska ”investera i människor” för att de sedan skall bli lönsamma. Därför är det ”en investering” att barn klarar skolan, och inte typ en mänsklig rättighet. Människor på flykt talas om som ”resurser” för sverige, även i den bästa av debatter. 

NPM betyder alltså att människor inte har rättigheter, utan välfärdstjänster handlar om att kunna maximera vinsten av oss och göra oss lönsamma längre fram.


 Socialdemokratin har förlorat genom att aldrig på riktigt utmana marknaden utan istället låta den växa. Som en jävla pitbull de hade i sin hundgård, de skulle prompt har kvar den och försöka tygla den. De matade den men förstärkte inte staketet när den växte sig större och mer global. Tillslut rev den staketet och käkade alla sossar som den inte kunde förslava. Det skulle kunna beskrivas som något av en ”epic fail”.

NPM innebär decentralisering av ”välfärdsproduktionen” om man nu ska snacka deras tråkiga språk. MEN, den där decentraliseringen (alltså typ att allt inte ska styras i toppen) har gjorts med vissa väl valda mörkningar. Vad de gjort är typ ett (välfärds)system som bygger på beställare och utförare. Det går att se hela vägen uppifrån och ner: de kommunaliserade skolan med instruktionen typ: ”gör skola, varsågod å hitta ett sätt att uppnå de mål vi beställlt”. Mörkningen ligger dock i att makten och besluten inte förflyttats, vad som istället hände går att se som att man ”beställde” välfärdstjänsten ”skola” av ”utföraren” kommunerna. De verkliga politiska besluten fattas fortfarande på annan ort, SAMTIDIGT ligger plötsligt inte ansvaret för hur det blev inte på de som fattade besluten, utan på dem som fått i uppdrag att verkställa dem.


Ett mer nära exempel är tex ditt lokala socialkontor: där är man med all sannolikhet besatt av att snacka om de enskilda soctanternas ”handlingsutrymme” och vikten av att de är proffesionella på en massa olika sätt. Sanningen är att de har egentligen ingen som helst, eller sjukt lite makt över besluten som fattats ovanför dem och som de sen sitter med ansvaret att verkställa. 

NPM betyder att politikerna trycker ansvaret längst ut i kedjan samtidigt som makten inte flyttat sig en millimeter. För jävla smart ändå.


Nästa mörkning är att samtidigt som ansvaret har flyttats till enskilda arbetare ges de inget förtroende. Därmed byggs absurda kontrollsystem där ”utförarna” (de på golvet) hela tiden måste rapportera och bevisa att de faktiskt gjort det som åläggs dem. Här ser vi snacket om ”evidensbaserad” praktik i olika typer av soc-verksamheter, vi ser resultaträkningar och ofantlig byråkrati. Vi ser allt ifrån betygssystemen till statistiska uppgifter på andelen ”färdigbehandandlade” aka utskrivna patienter eller beräkningsystem som klockar vårdbiträdens resväg mellan brukare. Alla ni välfärdsknegare har nog egna exempel på kontrollen, om ni tänker efter. Administrationen växer och blir en allt större del av den offentliga verksamheten, av den enkla anledningen att allt egentligen fortfarande är toppstyrt. 

Den mörkade ”decentraliseringen” är ett supereffektivt sätt för dem med makt att göra sig av med jobbiga konflikter, det är inte de som sätter budgeten som får stå och prioritera mellan flera svårt sjuka människor när resurserna inte räcker, det är sjuksköterskorna! Det är soctanterna som får lämna negativa beslut! Det är anhöriga kvinnor som får täcka upp när omsorgen inte fungerar! Alla de negativa konsekvenserna av åtstramningarna axlas av vanliga människor (kvinnor).



När välfärden styrs enligt marknadsprinciper förlorar den hela sitt syfte. Det går inte att göra välfärd som man producerar bilar eller hårtorkar. Ändå är vinster i välfärden en debatterad fråga, svår att ens ta på allvar. När välfärden fallerar öppnar sig klassklyftan som en mansfamn på krogen. Redo att smeka den som duger medhårs. Därför ser vi hur tex läxhjälp eller barnpassaning blivit en business i takt med att skola och omsorg failar. Vi ser hur kvinnor som ska föda kan köpa sig en doula som kan stötta och hjälpa henne när förlossningsvården failar. Vi ser hur de fattigaste i vanlig ordning är de största förlorarna. När välfärd produceras enligt marknadslogik kommer företagen att vilja hålla nere sina kostnader och eftersom man inte producerar varor är den största kostnaden löner. Därmed ser vi hur lönerna hålls nere och att man drar sig för att nyanställa.

 

NPM betyder då ytterligare förstärkning av klassamhället. Det är fan att folk inte är superradikala alltså, kom igen det är ju sjukt detta!


Välfärdsarbetare mår skit. Samtidigt som de ska både knega kneget och ansvara för att det inte går att utföra ökar deras arbetsbelastning. Folk säger upp sig och går in i väggen för att avlösas av inhyrda utan kunskap om vare sig den specifika arbetsplatsen eller ens nödvändigtvis om målgruppen. När vårdpersonal larmar om att patientsäkerheten havererat avslutas det hela kort och gott med att nån högre upp säger att det har den inte alls. Samtidigt som man ska ansvara för arbetet ges man inget erkännande för sitt kunnande. Den effektivitet som skulle kunna vinnas av att utbildade människor med koll på läget får göra egna bedömningar av vad som behövs och vem som behöver det är i NPM ointressant. Istället kontrolleras de och matas med misstro både genom kontrollsystem och genom offentlig debatt.

Jag höll en studiecirkel och föreläste om delar av socialtjänstens misslyckanden, fick plötsligt frågan om jag tyckte illa om soctanter. Sjukt nog hörde jag mig själv svara:

”Alltså jag hatar såklart inte socialsekreterare! Jag har faktiskt många vänner som jobbar som det!”
Eh, såhär i text kan man la lägga till ett : ”Mvh, inte homofob”.

Men det är inte enskilda arbetares fel, vilket jag såklart skulle sagt istället. Jag kan la hata soctanter så mycket jag vill i mitt privatliv, men på ett politiskt plan måste allianser byggas mellan dem som arbetar i systemet och de som ”konsumerar” det (eh). Vi är knegare, vi är patienter, vi är anhöriga, vi är folk. Folket med stort F och vi måste tillsammans motarbeta dem som satt oss i en ohållbar situation för att det drabbar oss alla.

Om vi fortsätter på socspåret så är NPMs nyckelord på området: ”kostnadseffektivisering”. Detta är är det nyliberala ordet för ”billigt”. 


Det skall inte kosta nåt men gå fort. Därmed upphandlar socialtjänsten numera ”tjänster” av ”utförare” och handläggarna har gjorts till administrativt fotfolk som bara skall bedöma (stnadardiserade) behov och sen avvisa eller skicka vidare. Här ser vi tex ”utredartjänster”. Vad det gör med en människa som söker hjälp i en svår tid att möta någon som inte har tid med stödarbete och bara ställer frågor efter nåt formulär är givetvis ointressant.

Jag ansökte om en kontaktperson för min son som kunde vara med när han skulle träffa sin pappa. I utredningen skickades frågeformulär till bland annat förskolan. Där ställdes frågor om mitt barns hygien och kläder. Dagispersonalen lackade tack och lov ur och ringde upp soc. Vad fan vill ni liksom, ni skulle utreda pojkens relation till sin pappa och hans rätt till trygghet? Men nej, det visade sig att mitt lokala socialkontor skickar SAMMA FRÅGOR oavsett vad de gör för barnutredning.

Detta är NPM: rationalisering och standardisering, never mind vad vi egentligen håller på med.



Privata företag får alltså skattemedel för att göra människor till exelsiffror som lämnat socialkontoret samtidigt som de plockar ut vinst (profit). Bara det är i sig själv jävligt nog, eftersom de öppnat för att man kan tjäna pengar på människors misär, men det stannar inte där. I privat verksamhet kan man ställa krav på lojalitet och man får helt enkelt inte rapportera missförhållanden på samma sätt som i offentlig. Ni vet de vanvårdade barnen som fått nån form av upprättelse och pengar för vad de utsatts för i den svenska barnavården? De kunde få det för att allt fanns dokumenterat och sparat för framtiden. Ingen vet hur det kommer att se ut med privata aktörers arkiv och vilka övergrepp som kommer att kunna passera i den moderna socialtjänsten.

Helena Blomberg och Welander citerar i sin forskning på socialarbetare som sagt upp sig med hänvisning till arbetssituationen ”Karin, 47” som säger såhär:

”...Jag tycker det är alldeles för mycket prat om hur jag som person ska hantera saker och inte vad vi egentligen behöver göra. Jag höll på att kräkas när jag såg protokoll från ledningen. Dom är ju bekymrade över att ingen söker tjänster. I wonder why? Det har ju varit ett sjunkande skepp i 20 års tid. Plötsligt börjar dom fundera på ”varför får vi inga folk? Varför är det ingen som söker till barnkontoret?” Det känns skrattretande. Då har dom tagit in en sådan här reklamfirma som ska hjälpa dom att rekrytera. Jag känner bara att dom har inte fattat nånting. Dom fattar inte att det är misshandel att jobba på barnkontoret. Det är helt crazy att jobba där.”

Det är ett väldigt målande citat om hur problem hanteras och hur arbetande människor behandlas i verksamheter styrda av NPMs principer. En reklamfirma kan kirra att personalen går under. Yes alltså. Detta är vad som händer när marknadslösningar används på problem de aldrig kan lösa.

En annan socialsekreterare (Johanna, 32) i samma studie lägger det såhär:

”Man behövde enligt cheferna bli bättre på att planera sin tid och allting landade tillbaka på att då är jag inte tillräckligt bra. Jag är inte tillräckligt kompetent, jag är inte tillräckligt duktig på det här för man borde få det att gå ihop. För mig handlar det om organisatoriska brister och systematiska fel som gör att arbetsbelastningen blir helt absurd men man vänder det till att det handlar om individer och att individernas komptetens inte räcker till...”kör tills du brakar, sen kastar vi ut dig om du inte flyr innan.”

Vad Johanna beskriver är det där ansvaret puttat längst ut i systemkedjan.

Låt oss ta en titt på socialtjänstlagens portalparagraf SoL 1:


”1 kap. Socialtjänstens mål
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
- ekonomiska och sociala trygghet,
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet."


Skall vi tillsammans enas i ett stort LOL på detta? Fastän att det egentligen inte alls är det minsta roligt. Vi har förändrat hela innebörden av socialt arbete samtidigt som lagen kvarstår, och den blir därmed omöjlig och i förlängningen helt meningslös att förhålla sig till.

Det är belagt i forskningsrapport efter forskningsrapport att folk som jobbar under NPMs styrning lider av arbetsrelaterad stress och att ”arbetstillfredställelsen” sjunker i takt med ökad rationalisering. Detta är vad som händer när marknaden kommer före både lagstiftning och rimlighet.


Välfärdsarbetarna har ofta sökt sig till sitt yrke för att få uföra ett meningsfullt och viktigt arbete, när de inte ges möjligheter att göra detta samtidigt som de lastas är det ingenting annat än ett marknadens övergrepp på den arbetande människan.

Det allt mer styrda arbetet och det faktum att folk säger upp sig till höger och vänster öppnar för något väldigt farligt, för vilka är det som blir kvar i systemet? Risken finns att de som inte bryr sig ett jävla skit blir kvar, de som inte har nåt problem med att välja vem som ska få vård eller vem som förtjänar tak över huvudet. Att bra folk som sökt sig till välfärden för att göra nåt vettigt försvinner öpnnar för dem som skriver under på systemet och inte har nåt problem med att behandla människor som varor eller i bästa fall arbetsuppgifter. Risken är att de är de enda som blir kvar, och systemets övergrepp kan antas bli grövre.



Vi ser NPM på kvinnojourerna geom påtvingad ”företagisering” och krav på ”proffesionalitet” och dokumentation. De flesta kvinnojourer får verksamhetsbidrag av sina kommuner, för att man helt enkelt insett att systemet är sämst på kvinnofrid. Bättre vi gör det. Förenklat är verksamhetsbidraget att säga, varsågod, här är pengar, do your thing så att vi inte har massa traumatiserade kvinnor och barn att deala med i kommunen. Ait, all good (riktigt såhär enkelt är det såklart inte). Det nya är istället, vilket fick riktig fart med alliansen som ville jobba mot ett direkt upphandlingssystem, att sänka verksamhetsbidragen och istället göra placeringar via socialtjänsten. Alltså att betala per kvinna och ”beställa tjänsten” skyddat boende av kvinnojourerna. Problemet som uppstår är dels att jouren då tvingas lämna över bedömningen av vem som behöver hjälp och inte till en havererad socialtjänst och att de sedan kan ha åsikter om hur vi skall arbeta. Dessutom betalar man inte för allt det förebyggande och politska arbetet, för samtalsmottagning och självhjälpsgrupper, för telefonjour och juridisk hjälp. Man betalar för en natt i boendet, för att det är det som behövs och passar i exelfilen. 

Utveckligen har skapat splittring i kvinnojoursrörelsen och vad som kommer att hända är svårt att förutspå. Själv tror jag på en företagisering av den stora merparten jourer samtidigt som en återradikaliserad rörelse kommer att vakna för alla de kvinnor och barn som inte kan vända sig till socialtjänst och polis. Vi ser redan detta i lokala exempel. Hur som helst kan man säga att nyliberalismen håller på att vinna över kvinnojourerna som de tidigare fungerat, precis som den vunnit över de tidigare nämnda sossarna. Vi har varit så sugna på cash och erkännande samt krävt politiskt ansvar till den grad att vi nu måste slåss för allt vad vi är värda för att slippa avtal, granskningar och dokumentationskrav från högre ort. Vad det hela handlar om är att de svinen vill sälja ut systerskapet och göra kvinnorörelsen till ytterligare en marknadsmekanism.Det sunkigaste är att de lägger fram det som att det är för vår egen skull, hur ska vi annars kunna "konkurrera"?

Diskussionen om NPM har avpolitiserats genom snack om evidensbaserad praktik. Evidensbaserad praktik kräver individperspektiv. De arbetar bara med problemen i sig för att efter en quick-fix kunna skicka ut folk på marknaden igen.


 Man kan inte mäta tex fältares betydelse för ungdomar ordentligt i sin exelfil, för att de arbetar förebyggande, man kan inte mäta ett biblioteks eller kulturhus mening för människors hälsa i en förort för att det är innan det gått åt helvete. NPM kräver individinriktade insatser som kan registreras och mätas. Detta gör att de enda sociala problem som erkänns är individuella och kan kirras genom att behandla enskilda människor. Sociala rättigheter och strukturanalys bye bye liksom. Om du tänker lite på det, så ser du nog att det är ett väldigt tydligt politiskt ställningstagande praktiserat genom förändring i välfärden. Samtidgt med detta växar disskusionen om föräldrars och andra ensikildas egna ansvar för sin situation.

Så ni förstår ju, detta är medvetna politisk beslut vi snackar om. Sjukt deppigt, men hoppas att det var lite klargörande iaf. Till framtiden, för ljuset finns där i mörkret peeps! Det finns massor av människor som ser vad som händer och som gör motstånd. Jag får dock skriva om det en annan gång, för annars har vi en avhandling framför oss och ni kommer sluta läsa.

Men nu vet du vad NPM är. Råkapitalism. Glad måndag.


lördag 16 september 2017

Om skitfeminismen som återstår utan kollektivism och antikapitalism

I sverige jobbar vi fortfarande mot nån form av jämställdhetsideal. Jämställdhet är fortfarande ett positivt laddat ord som varenda jävel kör med faktiskt. Ni vet, nu när”feminism” börjar bli lite överjobbat för många. Det ultimata exemplet är väl de antifeminister som underblåst feminism-skepsisen och formulerat ”jämställdismen” som politiskt alternativ. Jämställdhetstanken som dominerar är att kvinnor helt enkelt ska till gubbarnas nivå. Detta kan uppnås av män och kvinnor sida vid sida i nån form av harmoni. En harmoni som bygger på att kvinnor slutar gapa efter för mycket och samarbetar med män istället. 

Det är inte så lätt å va man heller, så varför ska det hela handla kvinnor liksom? Jag hörde Carin Holmberg tala om hur dagens feminism slagit oss in på vägen mot ”ett jämställt patriarkat”.


Osökt tänker man på alla dem som bestämt beskriver sig som ”humanister” och därmed INTE feminister. De som hävdar ”nyanser” och ”komplexitet” på bekostnad av all strukturell förståelse. Vad som egentligen hänt kan beskrivas som en idividualisering av både debatt och orättvisa till något som bara kommit att handla om jämställdhet mellan individer, i motsättning till rättvisa mellan två kollektiv: kvinnor och män. Men det är först efter den där rättvisan vi kan komma till ett mänskligt ”vi” på riktigt.


Även om många unga trots allt bekänner sig till feminismen och därmed såklart kallar sig feminister har begreppet på många sätt gått igenom samma liberala stympning som andra motstånds-ideologier. Samtidigt med individualisering ser vi varufiering (marx: reifikation). Alltså hur allt fler delar av det mänskliga (livet) görs till säljbara konsumtionsvaror. Detta händer också feminismen.



Vi ska göra en film. Vi satt i ett kök i en lägenhet på söder. Jag drack mellanöl och målade naglarna. Vi behöver ett tema. En tanke att börja med.
"Vad vill du säga till vänstern?" Säger den glade filmaren och vi skrattar åt den löjliga status det ger mig att få frågan.
Jag vet inte. Tänker först på hur härligt det vore att göra en hyllningsfilm till kvinnligheten. Nej. Till kvinnor. Nej, för där har vi ändå ett solklart problem. Det som uppstod när allt som kvinnor gör plötsligt blev feminism. 
"Kan vi göra film på det?" Inte vet jag hur man gör.
 "Vad menar du?" Skattar han åt det rant jag just lagt.

Jag menar att det från en del håll påstås att feminism är i princip allt som enskilda kvinnor gör. Vad kampen då blivit är att kvinnor typ bara fortsätter som vanligt, i motsättning till att försöka förändra samhället och våra livsvillkor.


Är detta vad som återstår när feminismen slutar vara kvinnokamp och tappar sin kollektivistiska uppfattning om att vi alla är ett tillsammans? Jag tror det. När vi inte längre vill använda den feministiska analysen till att ifrågasätta det manliga samhällsbygget: kapitalism och dess marknadsstyrning. När vi inte längre kräver dess död återstår för enskilda jämställda individer att konsumera sig till frihet i ensamhet. Fuck me vad sorgligt.


Då blir det plötsligt logiskt att det till exempel är:
  • Feminism att sminka sig
  • Feminism att klä sig (och sina barn) på ett särskilt sätt.
    Och värre blir det:
  • Feminism att sitta i en bolagsstyrelse.
  • Feminism att tjäna pengar på andra kvinnors arbete.
    Punktlistan av ångest slutar i slavhandel:
  • Feminism att sälja sig för sex.
  • Feminism att sälja sig för avel.
Förstå mig rätt här, om smink och kläder tex, det kan absolut vara feministiskt att se ut hur man vill. Det kan absolut vara feministiskt att som kvinna inte låta andra styra ens liv, så långt det går. Det är solklart feministiskt att försöka bygga sitt eget liv men det är inte antifeministiskt att påverkas av patriarkatet och att försöka ha ett så gött liv som möjligt i det. Allt kvinnor gör är inte feminism, vi är förtryckta och det finns ingen skam i att erkänna det. 

Tvättar vi bort att män och marknad faktiskt exploaterar oss och gör oss illa genom att hävda våra egna val kommer vi ingenstans. Vi kommer till den backlash som fött "jämställdismen" och som kvinnokampen nu genomgår tack vare liberalt skitsnack och smart marknadsföring. Feminism är varken ett livsstilsprojekt eller en könstillhörighet.


Jag menar att feminism är kamp. Feminism är politik. Feminism är inte att måla naglarna. De torkar för fan aldrig, naglarna jag målade metallic-blåa. Fett snygga påminner de om lacken på en riktigt snabb bil. Men på många sätt är de direkt antifeministiska. Jag kan erkänna dem som antifeministiska utan att det på något sätt står i motsättning till mig som feminist. Jag är nämligen också kvinna i det kapitalistiska patriarkatet.



Samtidigt undrar någon ändå ”Kan man vara feminist och sminka sig?” i ett internetforum. En uppriktig fråga förmodligen. En fråga som i olika former återkommer, igen och igen, nedkokad lyder den typ:
Kan kvinnor göra saker i patriarkatet överhuvudtaget?

Vad får feminister göra i patriarkatet?

Att vara kvinna är inte att bära hela ansvaret för kvinnokampen på sina eyelashes. Att vara feminist är att erkänna könsmaktsordningens existens och hata densamma. Det betyder alltså att så länge du vet om kvinnoförtrycket och tycker det är fel är det helt ointressant om du har foundation i facet. Easy as that. Så länge du hatar patriarkatet och erkänner dess effekt i våra liv kan du sälja sin kropp, måla dina naglar, ta hela föräldraledigheten. Att vara feminist är inte att leva i en förtrycksfri bubbla (tyvärr). 

Att analysera och skuldbelägga allt kvinnor gör, vårt utseende och vår livsstil har lång tradition i patriarkatet och det är något som vi måste stå emot. Det är en politisk strategi för att äga oss och ska inte ha med politik att göra. Det är så att säga varken bu eller bä det här med våra högst persoliga val, typ sminket.



När F! Krossades av medierna i valrörelsen 2005 kunde man läsa denna dynga i DN:

”Inte ett kvinnopynt stör stentuffa Tiina Rosenbergs manliga utstrålning: kortsnaggad, kostymklädd och i bekväma lågskor. Gudryn Schyman är mer slipad i modespråket, säkrare i sin roll och vågar kanske därför spela på det traditionellt kvinnliga attributen. Hon har lite längre hår med viss antydan till lockar, högklackat, smycken och oftast kjol, men alltid kyligt affärsmässig.”



Tycka vad man vill om F! men det är fan för jävligt. Vad är "kvinnopynt" ens för ord? Har du någonsin läst nåt liknande om manliga politiker?

”Samtliga män på moderaternas riksdagslista är asfula iår igen”

Istället för att bemöta politik och krav på förändring recenserar de vårt utseende och våra personliga angelägenheter. Det förminskar oss och vi kan aldrig vinna över det genom att bara mirakulöst hävda att allt vi gör är feministiskt. Ingen ska analysera hur varken Tiina eller Gudrun klädde sig över huvudtaget, det är ointressant och direkt antifeministiskt. Varken en snaggad skalle eller högklackat var F!s politiska idéer.


Jag har valt att förstå snacket där allt blev feministiskt som en motståndsstrategi. Som ett sätt att slå tillbaka och behålla sin värdighet i ett system som hatar oss vad vi än gör. De hatar oss för vad vi är, och därför kommer det aldrig att funka. 


Hör cleo i huvet:

”Det är inte han jag gör mig fin för, det är själsligt,

fixar mina naglar bara för att det är härligt



Inget av det är för dig

Jag gör det för mig själv

Inget av det är för han”



Hur jävla go den låten än är så är det skitsnack. Det går inte att komma ifrån att skönhet är patriarkat och alla kvinnor måste på något sätt förhålla sig till det. Jag kan pumpa den i bilen ändå och det kan få mig att känna mig som en g men politik handlar inte om känslor. Åtminstone kan de aldrig överordnas analys. Vi är offer, men det måste därmed inte vara vår identitet. Det kan la en vanlig onsdag i ett söderkök va svingött med metallic naglar för det. Förväxla det bara inte med revolutionen!



Jag ramlade över nåt på samma tema i mitt facebookflöde för ett tag sen. Jag minns inte vem det var som skrivit själva inlägget men det handlade om Linnea Claesson. Ni vet handbollsspelaren som blivit kändis för att hon helt enkelt blivit en offentlig feminist som dessutom tröttnat på att anpassa sig efter mäns svinkatiga beteende. Hur som helst, i inlägget och dess kommentarsfält fördes en diskussion om att Linnea aldrig hade blivit så ”stor” om hon inte dessutom var jättesnygg. Jag trodde fan jag skulle kasta mina redan helt pajade mobil i väggen när jag läste hur ”feminism” användes till att kommentera, förminska och skuldbelägga en offentlig kvinna som bestämt sig för att ta en massa skit för allas vår skull. Argumentationen var då att eftersom patriarkatet älskar snygga tjejer skulle en ”ful” tjej aldrig kunna göra det som Linnea gjort och det är orättvist att hylla Linnea för mkt för det finns en massa som var före henne. Plötsligt handlar Linneas politiska kamp om henne som person och hennes gärning om att bli ”stor”. Kort och gott ett individualistiskt marknadsprojekt. 

När vi kör med marknadens spelregler ingår det att vi ser det som borde uppfatta som en kamp för oss alla som konkurrens. Som något som sker på andras bekostnad.


EH alltså ärligt, vi kan självklart prata om sjuka skönhetsideal och manliga preferenser utan att förminska och kränka varandra. Systerskap HALLÅ.

I vanlig ordning går det ändå inte att göra rätt. Exemplet Linnea visar oss att inte blir man en fullvärdig samhällsmedborgare bara för att man följer den kvinnliga koden. 
Vi hade varit och sett Antifascisterna (filmen) på forum och bestämde oss för att bli fulla. Kort och gott tog vi två steg till Aberdeen, E och jag. Det var ett jävla gubbdagis som vanligt och jag minns att jag vid något tillfälle fick tala mycket l-å-n-g-s-a-m-t och säga med tydlighet säga ”N-u f-å-r d-u g-å h-ä-r-i-f-r-å-n” (pekar bort med hela handen) till en go gobbe (den göteborska omskrivningen för ”svinjobbig”). Han och alla de andra malesen kom tillbaka i omgångar fem minuter senare ändå såklart.
Hur som helst, jag var kittad och E var en vanlig flata.
”Du har ett så rent ansikte liksom” säger den goa gubben till E.
”Men du, du är ju lite snygg ändå” säger han till mig.
Medan vi garvade så ölskummet droppade ur näsorna på oss så kunde vi alltså dra slutsatsen att utan smink är man ”ren” i motsats till smutsig. MEN med smink är man å andra sidan snygg, till skillnad från utan då man inte är det. Det är så att säga pest eller kolera. Snygg å smutsig eller ren å oattraktiv.

Det går inte att göra rätt för att det är ett patriarkalt spel där vi varken satt reglerna eller kan vinna. Feminismens enda väg är att inte delta. Att fuska och slutligen bränna hela spelplanen. Självklart är både jag och E feminister, men det kan man för fan inte se utanpå. För vi är nämligen också kvinnor i patriarkatet.



Idag har vi en situation där privata vinst-drivande företag ses som nån form av sjuka jämställdhets/feminist ikoner för att de lanserar smink för män eller har kvinnor av olika ursprung i sina reklamer. Still not lovin åhlens FFS. 

 

Kanske är jag ovanligt cynisk men minns ni lucia-pojken? Självklart är representation i det offentliga rummet skitviktigt, men när accepterade vi som politisk rörelse att det offentliga rummet är reklamens? När blev feminism kapitalism? När blev vår ideologi en konsumtionsvara? Hur kan företagets publicitet i det hela inte tas med i analysen? En helt positiv syn på detta betyder att vi accepterat profit och tillväxt som något bra. Jag pissar inte på representation i sig, läs mig rätt, vad jag säger är att det i detta fallet är en väg som slutar i en vändplan. Verklig och härlig representation sker i politisk debatt och i (feministisk) kamp. Det handlar om makt, inte om rätten att synas i en reklamfilm.

Företagen har helt enkelt lyckats kombinera vårt behov av identitet och värderingar med konsumtionsvaror. När reklamen anpassas efter den grad av medvetenhet vi önskar ha känner vi plötsligt samhörighet med typ Åhlens eller nåt jävla byggföretag med kvinnor i broschyren. Vi känner att vi är ett med marknaden, istället för att vara det med varandra. På vägen glömde vi konkreta problem som typ: delade turer i vården, rut-avdrag, våra pensioner, begränsad anhörig(kvinno) invandring och nedmonterad förlossningsvård. På vägen glömde vi kvinnokollektivet och kampen.



Marknadens jämställda patriarkat kan dra åt helvete när vi ses på barrikaderna,
för ni är mina för evigt älskade systrar!

Tillsammans håller vi det äkta.

söndag 27 augusti 2017

Om heterosexualitet, testo-sörja och salt

”Jag vill läsa om begär och skam” skrev han till mig. Jag insåg då att just det upptar löjligt mycket tid just nu. Inte så mycket skam egentligen. Jobbar inte så mycket med det, vilket jag är väldigt glad för. Begär då. Jag är sugen. Men hur i hela satans friden hur får man ihop sin övertygelse och sin tillintetgjorda naivitet med sin libido? 

”Kan du inte skriva om heterosexualitet?” frågade någon.
Nej det kan jag för helvete inte för jag kommer bli helt deprimerad tänkte jag, och gjorde det iallafall.

En av dem som got away dyker upp i huvet. Han är sambo nu. Säkert skittråkigt men det gnager lite ibland ändå. Jag försökte förklara för honom att jag inte orkar, att om jag skulle ha in en person till i mitt liv att älska så nära, då går jag under. Det skulle inte finnas en minut till över till mig. Ett liv av kärlekskneg, at its best. Så tack och hej sa jag.
Han svarade nåt som jag fortfarande tänker på ibland;
”Du vet, tanken är ju att om man är ihop med någon så FÅR man energi och ork?”
Det vet jag väl! Eller gör jag det? Så tydligt, in my face, att det inte är det jag förväntar mig. Ni vet när man är nykär, eller åtminstone lite crushed: då är allt så fett, man är så grym, man orkar, man vill och man kan! Tänk om vi kunde sluta att ge det där till män, och bara ge det till varandra istället. Det maxade självförtroendet, bekräftelsen på alla plan. Kanske skulle we run the world, på riktigt då. Ändå vill vi inte leva ett liv utan män, eller asså inte jag då. En värld utan patriarkat skulle på intet sätt vara automatiskt jämlik. Klassamhället, det verkar konstigt nog vara rätt lätt å glömma bort ibland. Hur odemokratiskt det vore att helt sålla bort halva befolkningen baserat på könsidentitet/-tillhörighet kan ju historien av kvinnoförtryck visa oss.

Det var längesen jag hörde någon snacka om politisk homosexualitet. Folk gör liksom inte det längre va? Jag tror att vi kopplat vid det här laget att det inte riktigt funkar så med sexualitet. Politik kan ju göra det å andra sidan. Även om jag är fullständigt övertygad om att sexuella preferenser är socialt konstruerade (skapade, hittepå) går det inte att avfärda dem som endast det. Samtidigt som det är löjligt tydligt att kanske främst heterosexuellt sex genom tiderna varierar med såväl porrutbud som kvinnors sociala rättigheter så finns där något mer. Eller? Vem fan vet egentligen. 

Men hur gör man när man vill både ha mannen och döda honom? Eller ännu värre, när man själv vill va kakjäveln utan att förbrukas?

Det var pride och där satt jag och var så jävla straigth. Helt rak. Nån gång kanske lite sugen på kvinnlig tunga, ett ömhetsbevis till hon, som också är på min sida. Lever livet som jag. Det är inte sexualiserat, inte fyllt av begär. Det är mysigt, men det är inte åtrå. Varken begär eller skam då, kompis. Tyvärr. Återvändsgränd.

Är heterosexualitet sexualisering av polarisering? Är det att gå igång på könsroller, mönster, uttryck? Ja. Så måste det vara, men det kan inte bara vara så? Min wifey pratar brett flinande om sex med män som power-trips. Jag på min kant har jobbat länge med att försöka separera makt och sex. Det har gått framåt, men jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ligga med någon för att jag vill vinna över honom. Jag vill att han, stora stygga jävla vargen ska titta på mig med valpögon och be om det. Vilja ha mig tills hans sprängs. Så otroligt kvinnligt, att tända på sin egen passivitet, på vad någon annan vill...

Vad är det där egentligen? Är det en kompensation för att jag känt mig så ägd så många gånger? Det är inte aggressivt, jag vill att han ska ha det bra. Det handlar om att göra en plan och fullfölja den. När det kommer till kritan handlar det om kontroll. Idag vet jag, att vill jag vinna skall vi inte ligga. Alltså med det inte sagt att jag är superrimlig eller att jag inte gör det iallafall ibland. Men gumman behöver du kontroll, är något fel! I det upplägget är hans tillfredsställelse sexuell, din bara flippad. Ändå är det tillfredsställelse, många gånger den enda som bjuds, vid sidan av kränkning eller intet. Självklart måste ingen vinna vid heterosexuellt sex. Men fan vad ofta bruden förlorar ändå.

Det ska ju va två-player. Försöker mig ibland på såna där frisläppta ”vi bara ligger med varandra”-upplägg som folk har. Lite laid-back sådär. Fan det minst tillbakalutade någonsin, första säsongen prison break var mindre dramatisk än folks ”chilla” upplägg. Jag har aldrig träffat en snubbe som klarar av det. Så fort man legat är man liksom ägd, förutsatt att man ses regelbundet. Jag får utskällningar, hinkvis med skuld och 300 kilo ansvar. 
Jag är ändå inte laid-back, faktiskt helt oavslappnad som person så det faller oftast inte så väl ut. Efteråt ska vi fortsätta vara vänner. ”Förlåt för att du blev ledsen” säger han kanske. Inte för att han var en idiot då liksom. Det var inte så allvarligt. Så säger vi. Jag säger inte hur allvarligt det faktiskt var. Hur det fick mig att känna mig fostrad och tillrättavisad. Som ett barn. Utskämd. Värd så lite. Vi var vänner. Tills du kom in i mig. Du tyckte jag var rolig och härlig och frisläppt och impulsiv. Ända tills allt började handla om dig, och jag skulle ändras. Ända tills min personlighet och mitt beteende började handla om din skam. ”Trött på å va snubbars renoveringsobjekt”.

Låt oss återkomma till Prison Break. Knappast en slump att det dyker upp i mitt huvud. Vad är det med fängelsemiljön? Vad är det med arbetskläder? Vad är det med aggresivitet? Vad är det med oss? Hur kan vi tända på dem? Hur kan män i fängelse få kärleksbrev från kvinnor de aldrig mött? (Förutom tryggheten i att veta var han är då heh). M sa det, åtrå är jobbigt, att åtrå nåt jobbigt är det värsta. 
Jag har försökt prova nåt annat: bli rimlig - knulla en tönt! Nån sån där snäll universitetskille med frisyr och fula shorts. Ok det var elakt, men det hjälps inte. Hur gör man när de enda alternativen som bjuds är att kompromissa med sig själv, med allt som man är eller att avstå?

”Det kanske kommer nån göttig, våldsam dansk nu till demonstrationen siste september” sa C och vi skrockade rått. Åt hetero-verkligheten av urballade begär uppvispat med politiska värderingar.
”Är det inte värre ändå?” frågade nån annan.
”Liksom värre med snubbar som hävdar att de är feminister, de där som vet om att förtrycket finns. Det är fan grisigare å vara en gris när man vet om det”.
Jag skrattade igen. Kanske är det värre, jag vet fan inte. Men sanningen är att alltid slår machoskiten fel. Det går helt enkelt inte att kombinera. Med det inte sagt att man måste ha glassfärgade shorts istället.

Hur motstår man en mansbringa i sommarsolen? Det gör man inte. Man ba äger den, tillgodogör sig den, smeker den, luktar, känner, älskar. Sen är det slut. Det måste vara slut för natten kommer och gemensamma räkningar, bolån, gräsklippare, släktmiddagar, måndagsmornar stundar (varför inte en go vårdnadstvist?). Hur kan vi älska i ett system som bygger så mycket på rutin, på konsumtion, på våld, på juridik, på ständig tillväxt och på makt? På kapitalistiskt patriarkat, enkelt sagt. Jag känner igen tillväxt. Jag känner mest att jag önskar att jag inte fattade nåt av vad vi egentligen gör. Kanske gör jag inte det heller.

Jag känner inget analsex!!! Jag kände med Elin när hon skrek. Och jag erkände i vuxen ålder att jag hela tiden hejade på Johan Hult. Jag hejade på killarnas lag. För jag är så jävla straigth. Suck.

Läste någonstans att en definition på heteronorm är att det inte ses som en läggning. Men jag är så jävla lagd alltså, ba lägg mig för fan! Ändå undrar jag, vad håller vi på med wifeys? Vi snurrar runt i den här testo-smörjan av ständiga besvikelser. Jag menar ärligt, alla kvinnor som ligger med män utan bankkonton och stamtavla kan den här: dubbel-duschen. VARFÖR har de alltid den där jävla gröna dubbel-duschen? Vidare tenderar arbetarkillen att ha svarta lakan, svarta tallrikar, svarta kaffekoppar., svarta möbler. Fan svart allting. Sån fantasilöshet. Enkla vägen ut. Vägen ut ur personlighet. Har de aldrig hört talas om Nivea? Palmoliv? Inte? Liksom missat de 700 andra alternativen som finns i en average duschhylla på willys. Sån skall han vara. Ointresserad, blank som person. När man traskar hemåt en söndagsförmiddag och luktar dubbeldusch, ärligt det är då ni inte ska höras igen.

FÖR DET ÄR INTE SÅ LÄTT Å VA STRAIGTH HELLER (obs tillsätt rejäl saltnypa då)

Eh känns som jag håller på å förvandlas till nån form av autonom, pissfattig Carrie Bradshaw här.. 



lördag 12 augusti 2017

Om slöjdebatten - förbudshets, överintresse och nyfascism

Det var första maj. Jag var på masthuggstorget i vanlig ordning och medans delen av tåget ”Rätten till våra kroppar” skanderandes: ”Hands of my hijab!” samlades framför oss tryckte jag en (ovanligt röten) falafel med min boy. Han är från turkiet. Vi pratade om hur han är fostrad med skepsis mot islam (inte mot slöjan nödvändigtvis pga inte alltid religiös). Vi var där på torget och vi pratade om hur annorlunda det är beroende på en grupps status och i vilken politisk verklighet man råkar vara. Just för tillfället är jag på en regnig hisingsbalkong, skrivandes om en svensk ”kontext” som typ ”sammanhang” heter när det ska vara lite fint.

”Det är ju annorlunda här, i Sverige just nu handlar det liksom om att backa en förtryckt minoritet”, sa han.


Och så enkelt hade han lagt linjen. Den här texten handlar inte om slöjans historia, varken den religiösa (obs ofta också kristna), den kopplad till klass och kyskhet eller den till vad fan som helst. Liknande analys kan göras om i princip alla ”klassiskt” kvinnliga klädkoder. Jag menar for fuck sake låt oss analysera klackskons historia eller kjolens. Många har gjort just detta.

Den här texten handlar inte om huruvida man ska täcka sitt hår eller inte. Av den enkla anledningen att något så personligt har ingen med att göra. En del kommer att kritisera att jag skriver den här texten. Men den handlar inte om min åsikt om enskilda människors val, för det är inte särskilt relevant. 

Den handlar inte om kvinnors agerande, den handlar om en urspårad och snedvriden debatt och om vad som händer när nyfascister tillåts påverka lagstiftning. Den handlar om staters, politikers och arbetsgivares agerande. Det är allas business. 

 

En del kommer att kritisera jämförelser i den här texten. Men att jämföra exempelvis klackskor och slöja är inte att säga att det är SAMMA SAK. Ingenting är samma sak som nåt annat. En jämförelse används för att göra argument lättare att förstå. Det är inte min mening att förminska den betydelse slöjan har för många.
Att inte skriva den här texten hade gjort att jag varit en del av de svennefeminister som får kritik för att inte vilja diskutera saker som inte berör oss personligen. Men vad fascister, stater och arbetsgivare gör berör mig. Vad som rör andra kvinnor rör mig, för att feminism är solidaritet.



Den feministiska saken är att backa sina systrar, för alla kvinnors skull. 

 

Jag backar den som älskar att bära slöja. Jag backar den som inte vill och skiter i. Jag backar den som bär den av tvång och inte kan/vill ta figthen och den som överhuvudtaget inte berörs av slöja-eller-inte-tjötet. Jag har den största respekt för dem som utstått tortyr för sitt val att inte bära den. Samma respekt hyser jag för dem som utsått detsamma för sitt val att bära den. För att detta är feminism. Feminism är inte att kritisera enskilda kvinnor. Feminism är att kämpa mot en patriarkal samhällsordning, mot stat, kapital och mot enskilda män som kämpar mot oss.


Du kan egentligen tycka vad fan du vill om hijaben/sjalen/slöjan, det intressanta är trots allt vad du tycker om kvinnor och vår rätt. Den här texten handlar inte om slöjor. För självklart är det inte så jävla enkelt som att välja mellan att den bara är en symbol för ont patriarkat eller bara en anspråkslös tygbit.  

Låt oss tala om själva slöjdebatten och vad ett eventuellt förbud skulle innebära. Då handlar den här texten om rasism, fascism, förbud och statens makt över människor.


Det absolut bästa vore såklart om vi inte hade den här diskussionen över huvud taget just nu. Men frågan om slöjan återkommer även i vänsterkretsar. Påfallande ofta är det commie-males som tycker det är relevant att prata om huruvida nån ska visa håret eller inte. Plötsligt är de så jävla intresserade av feminism att de är beredda att springa nyfascisternas ärenden för kvinnornas skull. Utan att ha nån avancerad statistisk uppgift på det hela vill jag anklaga den där gruppen som är besatt av att hävda ”arbetarklassens” intressen så jävla ofta att de glömmer bort att den trots allt består av en stor grupp kvinnor (med slöja). Ni vet de där som tror att klass är synonymt med kroppsarbete. Så fick de en känga också, moving on...



Jag är kritisk mot religion över lag. Inte sådär superpassionerat som en del andra, för jag tycker att det också finns det som är positivt med att människor tror på något alls (detta kan vi tjöta om i evighet en annan gång). Men religionsfrihet är en absolut förutsättning för allt som skulle kunna med å kalla sig ”demokrati”. Men, detta handlar inte i dagens Sverige om enbart religion. Det handlar om nåt mycket större än så. 

En sann antifascistisk feminist måste hata ISIS och talibaners slöjtvång likväl som svennefascisternas förbudshetsande.


Medelhavets stränder 2015. Sverigedemokrater går runt mellan hjälporganisationernas personal och delar ut flygblad till de människor som lyckats fly över havet.

Under rubriken ”NO MONEY, NO JOBS, NO HOMES” står varvat med annan skit:



Sweden is a modern western country. Here women and men are equal. Forced marriages and polygami will never be accepted. Halal slaugther, wearing niqab or burqa in public places will be forbidden in our country.”



Handlar då detta om att kvinnor skall komma hit och söka fristad? Nej, SD skiter såklart i kvinnor, så mycket vet vi. Påståendet om kommande förbud mot heltäckande slöjor (som dessutom är lögn) används för att människor inte ska komma hit. Detta är vad förbudshetsarnas nedkokta agenda är. De vill inte att folk från andra platser ska komma hit, och de vill göra livet förbannat surt för dem som lever här.



En mer sanningsenlig skrivning hade ju varit till exempel:



In sweden you can wear what ever the fuck you like. If anyone forces you to do or wear anything against your will it is a criminal act and there is help. BUT since we are facist assholes and sweden is not equal, we will harass you and make your life as miserable as possible if you decide to wear what ever the fuck you like as well as if anyone is forcing you to wear something against your will.



Olika typer av förbud mot heltäckande slöjor på offentlig plats har samtidigt fått fäste i Europa. Kanske är det inte så långt bort från Sverige som åtminstone jag vill tro. 


Belgien och Holland var tidiga, Frankrike är la det mest uppmärksammade exemplet. Våld mot kvinnor i slöja har ökat parallellt med slöjförbudet i Frankrike. Förbudet har serverat polismakten en möjlighet att på laglig grund trakassera och förfölja en redan utsatt grupp kvinnor. Det har gjort att enskilda rasistiska svin upplever sig ha folkligt stöd för övergrepp. Att det dessutom förs fram som en reglering baserad på kvinnors rätt är den moderna politiska retoriken i ett nötskal. Avklädd och hotad. För sin egen rätt. (kräkpaus)



I Frankrike kan man alltså bli haffad på stan för att man bär slöja som täcker ansiktet. Man måste då visa sitt ansikte på uppmaning. Gör man inte det får man åka med till stationen (vi vet väl alla vad som gång efter annan händer i polisbilar?) och visa ansiktet där. Som straff kan man få böter. MEN, OBS DENNA ÄR HELT SJUK: man kan också tilldömas att gå en ”medborgarkurs” i franska värderingar. Handlar då detta om kvinnors frigörelse? Nej. Är det inte löjligt uppenbart att det handlar om att inte vara fransk nog?

Vi har fått vittnesmål om hur uppjagade polismän slitit kläder av kvinnor på offentlig plats eller tvingat dem att klä av sig inför andra. 

Oavsett vad du personligen tycker om slöjan måste det framgå att vad detta handlar om är en enda sak: att minska livsutrymmet för de icke-önskvärda. Va fan att ”avslöja” kvinnor var något om kolonisatörer ägnade sig åt på sin tid!



I den schweiziska kantonen Ticino kan heltäckande slöja på offentlig plats ge böter på så jävla mycket som motsvarande ca 85 000 kronor. Lagen är dessutom specifikt riktad mot slöjor och gäller inte typ skidmasker och mc-hjälmar. Alltså handlar det inte om att visa ansiktet. En sån lagstiftning kan bara handla om rikets säkerhet (också vanligt argument) om man på allvar menar att muslimer i sig själva utgör ett sådant hot. Det är rasism, solklart. Som feministisk idé är det ju också relativt helsjukt att bötfälla en person en enorm summa för att göra något som man då tänker sig att hon är tvingad till... Tack för frigörelsen, får jag kvitto på det?

Jag säger inte att det inte finns kvinnor som blir förtryckta med islam som vapen. Precis som kvinnor blir förtrycka med alla till buds stående medel även utanför den religiösa sfären. MEN idén om den bruna besten, den muslimske mannen och hans kvinnosyn är en grundpelare i den nyfascistiska retoriken (med honom kommer den dödsförtryckta viljelösa kvinnan). Den blåses upp och används för att kunna driva vidrig politik. En vänster värd namnet kan aldrig gå med på det. 

Det betyder inte att vi ska blunda för att det finns kvinnor som flyr förtryck som vi i Sverige har svårt att föreställa oss. Det betyder inte att vi ska blunda för att det finns kvinnor som är beredda att utstå piskrapp och fängelsestraff för att slippa slöjan. Men förbudet, det är inte till för dessa hjältinnor.


Jag menar ärligt, kan vi ha två tankar i huvudet samtidigt? Det är feministiskt att backa de kvinnor som trotsar slöjtvånget i ex Iran. I Sverige är det feministiskt att inte ställa upp på en utveckling som gör en särskild grupp kvinnor till slagträ i en debatt som egentligen skiter i dem. Gemensamt för de båda förhållningssätten är att motsätta sig lagreglering om (kvinnors) klädsel.

2014 startade exiliranska (alltså bor inte längre i Iran) journalisten Masih Alinejad facebook-protesten ”Friheten i smyg” där iranska kvinnor fotar sig utan den lagstadgade sjalen på offentlig plats. Sidan fick snabbt över en kvarts miljon följare och det hela var helt sjukt fett faktiskt! Men, Alinejad håller linjen och säger att hon inte är emot slöjan. Hon är emot det iranska hårförbudet och kvinnoförtrycket. Rite on!

Så kommer svennerasisterna å säger typ att:
”Jamen om man kommer till Sverige så får man anpassa sig! Här visar vi minsann håret och man får ta seden dit man kommer. Om vi skulle åka till Iran så måste vi bära slöja där!

Jag skrattade högt när jag läste nån som skrev typ: ”Jaha så nu har vi fascistdiktaturer som måttstock och förebild?”



Inte så oväntat kanske!

Vi måste kunna ha olika förhållningssätt beroende på det politiska läget. Det är inte så jävla svårt faktiskt. Den europeiska besattheten av slöjan och diskussionen som den förs idag leder till kränkningar och misstänkliggörande av en stor grupp kvinnor (och män). Det är inte kvinnorörelsen eller vänstern som driver slöjförbud och att titta på idéns företrädare är fingervisning tydligare än någon om vad det hela egentligen handlar om. Nyfascism. Rasism. Kvinnoförtryck. Räkna ut det med röven tack.



Debatten förs över kvinnors huvuden och för samtliga som tror på kvinnokollektivet är det därför ett problem. Man måste fråga sig, är kvinnokampen till för någon särskild, eller är den till för oss alla? Vi är ett kollektiv förenat av könstillhörighet, inte av politisk övertygelse eller religiös tro. Det är ett spretigt kollektiv vars värde vi försöker upprätthålla och vars fiender vi motarbetar. Men vi måste inte alla tycka samma. Skulle fuckin Alessandra Mussolini komma och knacka på min dörr och söka skydd från patriarkatet skulle jag ge henne det. Skulle hon däremot vilja sprida propaganda skulle vi vara fiender. 

Systerskapet är solidaritet, inte likhet.


Likadant måste det vara med klassen, och slöjan är trots allt numera också en arbetsmarknadsfråga på många sätt. Klasskamp måste bedrivas av och för dem som tillhör arbetarklassen, oavsett allt annat. Ärligt verkligen, vad håller vi annars på med?

Så. En ung kvinna sökte jobb på SAS. När det väl kom te kritan fick hon inte jobbet, om hon inte kunde tänka sig att ta av sig (den ej heltäckande) slöjan på arbetstid. EU-domstolen kom i mars 2017 fram till att arbetsgivare får neka arbete för personer som bär ”synliga religiösa symboler” om de hade en sådan policy redan innan. Och så gick debatten loss och visst, det är la inte en mänsklig rättighet att arbeta på SAS. Men det säger rätt mycket om den minimala förståelse som finns för vad slöjan egentligen är för något. 

Det finns massvis av olika slöjor, en del knyts som turbaner, andra som en stor hårknut i nacken, en del är tigtha runt ansiktet, en del är i glada färger. Men liksom gemensamt för dem alla är ändå att en slöja tar man inte bara på och av som vilket plagg som helst. Så enkelt är det inte. Istället uppstår ett hinder för att ens kunna arbeta. 

 

Jämför vi med barnmorskan som inte ville göra aborter och som också jag uppmanade att bara ta ett annat jävla jobb var att hon inte kunde tänka sig ATT UTFÖRA ARBETET. Detta mina vänner, är den avgörande skillnaden. I fallet med barnmorskan handlar det om själva arbetsuppgifterna och om värderingar (som alla nu är besatta av). I fallet med slöjan handlar det om att NEKA arbete på personlig grund. Det är helt enkelt två helt olika saker.


I Danmark pågick en förbannat hetsig debatt om huruvida domare skulle få bära slöja. Lena Sundström återger i sin bok ”Världens lyckligaste folk – en bok om Danmark” hur debatten kom att handla om huruvida kvinnor i slöja kunde döma efter danska lagar (eller sharia?!). Eh, ärligt talat liksom. Sundström citerar Sabba Mirza som är juriststudent och vill bli domare. I tidningen nyhetsavisen skriver hon:

”Förr diskuterade man i USA om svarta kunde döma. Senare om kvinnor kunde döma, eller om de var för känslosamma. Nu diskuterar vi om folk med slöja kan döma neutralt och opartiskt.”



Hon fortsätter:

”Jag menar att det är hyckleri när man säger att muslimska kvinnor bara går där hemma med barnen, medan man samtidigt förhindrar dem från att få en utbildning, för att de inte får ha slöja på sig.”



Och ett jävla hyckleri är det verkligen. Hela norra Europa är besatta av invandrade människors ”bidrag”. 

 

Inte då de bidrag som de rasistiska lögnhalsarna påstår att de får, utan vad de själva skall bidra med till det nya landet. Ändå duger det inte att bidra. Målet är inte att någon skall lyckas göra det. När slöjbärande kvinnor ”bidrar” vänder debattens fokus och börjar istället handla om allsköns jävla problem deras deltagande på arbetsmarknaden påstås ställa till med. Nationsfanatikerna kräver att de ska ”lyckas”, men ägnar sen alla hästkrafter åt att sabotera. Va fan slöjan har till och med diskuteras som en ”potentiell bakteriekälla”!



Sundström intervjuar också Yeliz som överväger att flytta ifrån Danmark:

”...och det har betytt så mycket för mig att studera, jag älskar att studera och jag har verkligen njutit av det. Så kommer några människor och säger, vet du vad, det är fint att du har några drömmar och några ideal som du vill realisera, men det struntar vi i. Om du vill använda dig av dina kvalifikationer på arbetsmarknaden skall du använda dem utan din slöja.”



Jag tänker från balkongen: hur mycket ska man egentligen behöva ge upp för ett arbete? Arbetsgivares makt över oss, dem vi är och allt som är viktigt för oss i livet, den måste vi stå emot. Så länge vi kan utföra arbetet har de inte med det att göra. Simple as that.



Åter till Sverige. Slöjdebatten förs också specifikt om barn. 7 feb i år skriver svt.se såhär under rubriken ”Så vill moderaterna stoppa slöja i skolan”:

”...Bland förslag som handlar om mentorprogram, snabbare och bättre introduktion i samhället och tätare samverkan med näringslivet skriver Moderaterna i Västerås under rubriken ”Riktlinjer i skolan” att:


”Vill man ha slöja är det ett beslut som varje vuxen får ta själv. Små barn som inte kan välja själva ska slippa ha slöja, vilket är något som verksamheten bör prata om. Information om detta ska ges till föräldrar via föräldramöten och i behov vid utvecklingssamtal.”

Genom att prata med föräldrar på utvecklingssamtal och i andra möten vill man att skolan gör klart att det ”inte är önskvärt” med slöja för mindre barn.

"Det är viktigt att vi faktiskt pratar om att vi i Sverige inte tycker att små barn ska ha slöja. Att man är tydlig med och informerar om det", säger oppositionsrådet Elisabeth Unell (M)"

För det första är det ju jävligt intressant att denna Elisabeth kan tala om vad ”vi i sverige” vill. Men hur som helst, oavsett om man tycker att barn ska kunna ha slöja eller inte så är det återigen förbudet som blir intressant. Samtidigt som utbildningssystemet har nedmonterats och rånats på resurser så tycker alltså moderaterna att detta är något att lägga tid på. Samtidigt som sagda moderater vet att förbud skulle strida mot religionsfriheten (och barnkonventionen) och därmed inte kommer införas i första taget vill de med detta ha en diskussion om ”svenska värderingar”. Återigen den nya nationalistiska besattheten. Man kan mycket väl tycka att barn inte skall ha saker som är till för vuxna, som smink eller sexiga underkläder eller slöja. Men förbudet mina vänner! ”Informationen” om vad som gäller och vem som bestämmer det. Inte minst måste vi vara förbannat kritiska mot att ett eventuellt slöjförbud i skolan skulle innebära att (vissa) muslimska föräldrar skulle fråntas sin rätt att fostra sina barn, den rätt som alla föräldrar har (OCH JA, inom rimlig gräns, det säger la sig självt).

Har moderaterna tänkt på att de barn som eventuellt tvingas bära slöjan mot sin vilja (som de bryr sig så mycket om) kanske skulle vara hjälpta av att alla skolor har en kurator på heltid? Att lärare har tid till socialt arbete och tid utanför undervisningen för att vara en trygg vuxen för barnet att prata med om hur hon har det? Satsningar på skolhälsovård och rimlig tillgång till skolsköterskor?

Nej, istället efterlyser man en diskussion om ”svenska värderingar” vilket i sig säger jävligt mycket om vad och vilka som anses ingå i det. Vad det gör med den redan utsatta gruppen flickor att pekas ut på det här sättet benämner man inte, för de ska ju bli ”svenska” för sin egen skull...



Idén om slöjbörbud är nyfascistisk. Slöjdebatten som den förs idag är rasistisk och antifeministisk. Så ladies, "sorry about the mess here in Sweden". Please wear what ever the fuck you like! Att vara feminist är inte din look. Dont hate the player, hate the game. 

Det enda krav feminismen ställer på oss är solidaritet. Du måste bara backa din wifey!

 

 



lördag 22 juli 2017

Om en krigarkvinna i skyddshäkte eller när Pia fick nog

På arbetsförmedlingen i Braby är det rent. Den som går på toa där kan se att Ali signerar städschemat varje dag kl 7.30. Det sitter på insidan av dörren, ett bevis på nåt, vem vet vad egentligen? Kl 16 signerar någon med en obegriplig signatur.



Sofforna är inte soffor, inte bänkar heller. De är såna där fula breda sitsar, två och två med träkarmar runt om. Klassiskt väntrum. De står i två sektioner. Längs med väggarna och så två rader i mitten med ryggarna mot varandra. Det verkar vara många som är arbetslösa i Braby. Pizzerian över gatan har bara hälften så många sittplatser. Kanske för att folk tar med sig pizzan därifrån. Jag tvivlar på att folk får med sig nåt härifrån. Det står små fula bord emellan sofforna. Hela stället säger liksom, ja, ingenting egentligen. Det ger ett dött icke-intryck.

Sofftyget är mönstrat. Det ser ut som att någon stämplat dit det med ett ovanligt rent brännjärn. En maskin, med all säkerhet. Regelbundna nedsänkningar i tyget, som punktvis smält plast. Den ena av de två sitsarna är mer nött än den andra på alla bänksofforna. Där syns inte mönstret längre. Här sitter man helst ensam.

Fönstren har förstärkt plexiglas. Fast det syns inte heller. Istället syns urväxta, klumpigt ansade växter. Stamdracena heter de. Pia skulle ha vetat det. Men Pia är försvunnen.



Pia har slutat röka. Idag dricker hon sitt morgonkaffe på hemlig plats framför datorn istället för med morgonciggen på trappen. Jag vet att det känns som en förlust. Jag läser det som är det sista spåret efter henne. I februari 2017 skrev Pia ett brev till den rena arbetsförmedlingen i Braby där Ali och den obegriplige städar varje dag. Jag läser Pias ord och tänker att den där uteblivna ciggen, den var hennes minsta förlust. Eller ”var”, jag tror inte att Pia är död. Pia kommer leva för evigt. Pia är en amason, en krigarkvinna och det är därför som jag har fastnat för henne. Jag ska försöka berätta för er hur det blev. Jag ska ge er berättelsen om en fantastiskt besvärlig kvinnas öde.



Pia skrev till den rena arbetsförmedlingen i Braby att de gjort henne sjuk. Hon borde egentligen själv skriva sin berättelse, i första hand för att hon kan den bättre än jag. I andra hand för att det slår mig när jag läser hennes brev att hon kan skriva. Hon kan måla bilder med text. Men Pia är försvunnen. Pia är försvunnen och jag vill att ni ska veta att amasoner finns. Fast de är borta och oröker framför datorn någonstans där ingen kan hitta dem. Att de gjorde henne sjuk går inte att förneka, men det sjuka som hände, det berodde inte på henne.



Pia skriver att hon de gjorde henne till en GB-clown. Hon målar bilden av sig själv fastsatt i betongsockeln som kallas ”jobb- och utvecklingsgarantin”. Åtgärden med Fas 1, Fas 2 och så slutstationen: Fas 3. Där satt hon till slut och kunde inte komma någonstans. Hon kunde bara vicka fram och tillbaka i den riktning som andra puttade henne, aldrig därifrån, bara fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka med systemets fotfolk; coacher och kursledare, konsulter och förmedlare knuffandes från olika håll. Från olika håll till ingenstans. Fram och tillbaka vajade Pia-clownen.



En del siffror visar på så mycket som en tredubbling av våld mot handläggare på arbetsförmedlingen, bara under de senaste åren. Vad gör det med en människa, att reduceras till ett ”ärende”?



Alejandro var en utmärkt arbetsförmedlare. Kanske något mer omtyckt än kollegorna, det trodde han åtminstone själv. Trettiotvå år gammal tog han jobbet på den rena arbetsförmedlingen i Braby. Ni vet den där Ali och den obegriplige städar. Den som fjättrade Pia i betongsockeln. Kontoret hade ganska länge haft dåliga siffror och Alejandro flyttade från sin Stockholmsetta till ett uppdrag med bättre betalt och en nyrenoverad lägenhet. När jag hör att någon blivit head-huntad har jag alltid fått bilder av nåt som typ familjen Macahan hade kunnat ägna sig åt. Men Alejandro var inte fredlös i en amerikansk västernserie, han var en eftertraktad idéspruta. En ung man i karriären.



Han skulle nog få kontoret på fötter. ”Man kan om man vill”, det hade han alltid tänkt. Fungerat hade det också, han hade minsann kämpat. 
”Här på AF, här pratar vi inte om vad de sökande vill. Här pratar vi om vad de kan” sa Alejandro på den första metodhandledningen han höll för personalen i Braby. 
Det gällde att inte linda in det för mycket. Det hände ofta på landsbygdskontoren, att arbetsförmedlarna blev lite mjäkiga och daltade med folk. Alla känner väl alla och vem vill säga till grannens son att han är lat eller till kusinens fru att hon är obegåvad? Visst förstod han väl det. Det finns heller ingen som vill jobba med de långtidsarbetslösa. De tjänsterna är allra svårast att hitta bra folk till, det är likadant i hela landet. Därför hamnar alltid de nya där och de klarar sällan av att hålla linjen. Men Alejandro kunde, han visste hur man fixade en resultatrapport. För att inte tala om alla dessa sjukskrivningar, folk förstod inte att hålla sig friska, det är en del av arbetslivet. Oftast, så tänkte han på sig själv som driven. Alejandro var proffs på ”gröna siffror”.



Pia levde med Bengt. När Bengt kom in i bilden har ni inte riktigt med att göra, och jag vet inte heller säkert. Men Bengt gillar blues och kantareller. Han är en man med stor mage, stort hjärta, ganska stort ego och enorma händer. Den enda gången jag träffat honom la han sin hand på min rygg när vi kramades till hälsning. Jag minns att jag tänkte att den täckte hela min ryggtavla. Minns att det kändes tryggt. Ni vet en del män, de är bara sådär jättestora. Vad Bengt gör nu vet jag inte. Kanske bor han kvar i huset på gränsen till Värmland. Kanske blommar trädgården också sommaren 2017, kaprifol över verandan, sällsamma fingerborgsblommor mot uthusväggen. Vita, lila, några nästan lite gula. Han kanske plockar sin svamp, lagar nåt trasigt och gnolar till musik från ett fönster. Jag hoppas det. Kanske har han skaffat sig en schäfer. Kanske vet han vart hon är, och planerar att resa efter henne. Det hoppas jag också lite på. Bara han tar med schäfern. Schäfern som jag tror heter Palme eller Per-Albin. Jag ser den gå vid hans sida, när han bommar igen fönstren och låser uthuset. Gör sig redo för avfärd.



Men det enda jag säkert vet är att Pia inte är med honom längre. Hon sitter inte längre på verandan med höstlöven. De låg utspridda för att torka. De allra rödaste löven hade hon samlat, den där höstdagen som vi träffades. När de torkat band hon rosor med ståltråd av dem. Lackade dem med nåt som jag inte vet vad det var, kanske nåt jättekemiskt. Pia är ingen hippie. Hon är en förklädd krigarkvinna. Det var de vackraste rosor och jag blev orimligt imponerad. Det var många år sen nu men jag minns fortfarande hur de gjorde allt annat fult. En liten stund ville jag också bo i huset, kanske ha på mig nåt stickat. Ni vet, i naturkulör. 
Jag var där för att lämna min älskade terrier, min ögonsten Rex som blivit sönderstressad när vårt gemensamma liv hade kraschat. Då fanns de där, Pia och Bengt, och det mest perfekta pensionsklimatet för en hund med trasiga nerver. Idag är han död.



Det finaste av allt var fingerborgsblommorna, de var som hämtade ur en saga. Omgivningen fick mig att tänka att jag inte måste äga det som är vackert, och plockade inte en endaste en. Det var tur såhär i efterhand...


Hade ni sett ett foto på Pias hem är jag säker på att åtminstone ett av tre ord som dykt upp i era huvuden hade varit ”idyll”, kanske hade de andra två varit ”lugn” och ”natur”. Men över den lugna idyllen hovrade arbetslinjen och kapitalismen. Det lössläppta rovdjuret som äter människor och som kan göra amasoner till glass-gubbar.



GB-Pia var en del av det som forskarna kallar prekariatet. Ett proletariat i en extra ”prekär” situation. En situation ”långt bort från arbetsmarknaden” som kännetecknas av brist på allt det som folk tror finns på riktigt; pension, semester, trygghet och välfärd. En situation långt bort ifrån precis allting utom osäkerhet, fattigdom och förnedring. En situation av ständiga misslyckanden, utnötning och kontroll via rädslan att helt tappas bort.



Utbrändhet: efter långvarig stress inträder vävnadsdöd. Exploateringens yttersta gräns. Är detta den kvinnliga arbetarklassens självdöd?



Vi måste ge dem lite bakgrund, Pia. Så att de fattar att ingenting var ditt fel. Vi börjar sommaren 78. Ni hjälptes åt, alla tillsammans, visst var det så? Jag vet att du inte var dum, även om det kändes så i efterhand. Du var aldrig dum och man måste tro på varandra. Gör man inte det är man ingenting, har man ingenting. Du hade hittat kärleken där ute, i de värmländska skogarna där man bara vill ha stickat och dricka te. Du träffade honom och jag ska inte skriva hans namn för jag vet att du förlorade honom.



Det blev tidigt 80-tal och du hade fött er första flicka, ni var lyckliga. Ingen hade några pengar förstås, varken du och han eller någon som ni kände. I många år hade ni hyrt ett liten stuga när någon av alla era vänner gick i borgen för ert egna hus. Jag ser framför mig hur ni grejade, byggde, fixade och skrattade. Jag tror att du var övervacker och hade långt hår. Jag tror att det var skit ibland också men vad tjänar man på att minnas det? Ni trodde på framtiden, kanske till och med mer än alla andra gjorde. Nåt eget! Ett hem! Nåt att ta hand om. En stadig grund att stå på. 



På den tiden kunde ni fortfarande leva på hantverket. Det var inget lyxliv, men det gick runt och ni kunde arbeta med det som fick er att må bra. Du gjorde smycken, broderade och vävde. Han gjorde träsmide. Ni fick ett barn till. En rödhårig liten en som sprang där mellan träden. Många år senare kom hon in i mitt liv och förresten så älskar jag henne. Ni turades om att bjuda hem varandra i husen, och även om ni kanske i ärlighetens namn drack lite för mycket ibland och tänkte lite för lite på framtiden så var det livet. Livet som det skulle levas. Barnen somnade tryggt tillsammans, till dämpade röster, till ert skratt och er musik. Men trygghet är bara ett tillfälligt tillstånd i livet under kapitalismen.



Allt stabilt skulle rasa och det gör ont i mig Pia, när jag läser hur du ber om stöd i ditt brev. Hur du skriver till dem att du vill stå på egna ben men att du måste ha nåt att äta medans du försöker bygga upp ditt liv ytterligare en gång. Du avslutar med att om det inte går att ordna så får det bara ”gå ändå”. Du är en krigarkvinna och om du inte får mat så får det gå ändå.



När Ulf hittade sitt hus tvekade ni inte, jag vet att ni ville hjälpa. Det var inga stora pengar, hus i Värmland kostade ingenting för tjugofem år sen heller. Ni ville göra det som andra gjort för er, för att ert liv skulle kunna börja. Jag tror att det var så det gick till. För vem lusläser papper, vem fantiserar om katastrofer? Vem är den som inte litar på andra?



Pia och barnens far gick i borgen för vännens hus. Tio år senare var barnafadern död och Ulf slutade betala sina räkningar. Pia blev ensam med lånen och skuldsatt för resten av sitt liv. Socialtjänsten hjälper inte till med skulder, och nån gud har väl ingen vågat hoppas på. Han bevisade inte sin existens när hon förpassats till den ekonomiska bottnen, ensam med två barn och ett ovanligt vackert hus.



Om han funnits så skulle han ha hjälpt dig då. Du hjälpte dig själv. Sorgen åt, skoningslös tuggade den både dig och barnen. Jag skall inte berätta om det. Det är för nära. Men för den som har två små barn, en svekfull vän och en finanskris finns inget utrymme att sörja. Jag tror att sorgen fick ligga kvar där inne och därför tror jag att det gick lättare för dem att knäcka dig.



Jag tror den som läser förstår, Pia. Det gick åt helvete och det kunde inte du hjälpa. Så är vi framme vid GB-sockeln, ”Jobb- och utvecklingsgarantin”. 2013 undertecknades SAFT (Skogsstyrelsen och Arbetsförmedlingen Tillsammans), en överenskommelse som skulle se till att personer som ”står långt från arbetsmarknaden” kommer ut i arbete och att skogsnäringen fick ”kompetensförsörjning” i form av 2000 livegna människor.

Det var egentligen en rätt bra åtgärd för Pia, om nu någon ska vara det också. För att inte säga för mycket så var det helt rätt. Hon lärde nytt och kunde dessutom mer om skog och mark än de flesta andra redan innan. De röjde, fick lära sig använda tung utrustning och inventerade i skog och mark. Men året tog slut och istället för att erbjuda anställningar togs nya gratisjobbare in. Pia var inte ens berättigad till a-kassa efteråt. Vad de fick för timlön skall vi inte prata om, det var ju inget ”riktigt” jobb.



Jag kan inte tänka mig någon människa som inte skulle ha känt sig utnyttjad. Av den enkla anledningen att det var det som hände, de utnyttjade dig. ”Skogsstyrelsen och arbetsförmedlingen tillsammans”, två statliga myndigheter i maskopi. Ni kände er lurade allihop, arbetsförmedlarna hade utlovat jobb efter periodens slut hos andra arbetsgivare, men med samma statliga stöd. Det hände inte. Tack och hej. De ansvariga beskrev projektet som ”tillfredsställande”. De tyckte det det var ”tillfredsställande” att ge människor ”en chans till arbete”. De tyckte det var ”tillfredsställande” att samtidigt täcka upp behovet av arbetskraft i skogsnäringen utan att de behövde betala riktiga löner. De tillfredsställde sig med dig, Pia. När de pratade om det som att de hade gjort dig en tjänst är det klart att du blev förbannad.



Vinterns efter fick Pia förklarat för sig att hon inte kunde ta praktikerbjudandet hon fått, för att hon först måste söka arbete i tre månader. Min amason gav sig inte, hon krigade sig upp till de högsta hönsen i huvudstan över detta absurda. Men när hon väl fick rätt hade hon redan kraschat, kört huvudet i deras vägg. Sen kom tabletterna och sjukskrivningen. Det finns tabletter mot depression, det finns tabletter mot ångest, det finns lugnande och sömntabletter. Insomningstabletter och humörstabiliserande. Det finns massvis av tabletter för arbetslinjen.



Och så startade hon om. Efter många om och men blev det jobb på forntidsbyn med lönebidrag. Det var en sån där park man kunde besöka och lära sig om Sveriges historia och hur folk levde förr. Ett sånt där ställe dit de skickar skolklasser. Pia trivdes visserligen, men jag tror att det var alla de där ”om:en” och ”men:en” som var mest tärande. Att aldrig kunna veta säkert hur det skulle bli, att inte äga sin tid. Att aldrig kunna planera det som är den korta period kallad livet. Inte konstigt att det finns massvis av tabletter för arbetslinjen.



Jag vet att du gjorde succé på forntidsbyn Pia, du skriver det också i ditt brev: ”som klippt och skuren” för verksamheten hade de beskrivit dig. Du fick göra det du är proffs på, hantverket. Ditt yrke, inte din hobby. Det sägs att prekariatet saknar yrkesidentitet. Jag tror det var det minsta de tog ifrån dig. Du hankade dig fram på folkhögskolor och kulturskolor, gjorde en samhällsinsats med din kunskap. Men under tiden dränerade de dig, åderlät dina krafter. Du blev trött och kapitalismens käftar slutade aldrig tugga. Nafsade en bit i taget på livslusten. Så damp den ner i försäkringskassans postbox i Sundsvall, ytterligare en sjukskrivning. Och jag vet Pia, att under tiden så betalade inte vännens lån sig själva. Till slut skulle de växa till astronomiska summor. Jag undrar om du öppnade alla breven som måste ha kommit.



Tiden gick och en praktikperiod på förskola gick i stöpet. En möjlighet att ta över ett bärplockar-företag gick också det om intet, för att plötsligt visste du inte vem din handläggare var och ingen ringde tillbaka. Ständigt nya namn på pappren, förmedlare du aldrig såg. Ibland gick du och satte dig i de där nötta sofforna, men till ingen nytta. Du hade F-skatt för smyckestillverkning och väntade på möte om starta-eget bidrag för att kunna utöka. Men ingenting hände och det åt dig. 

Såg någon hur du mådde? Spelade det nån roll?


Jag får inte ihop hur många år du flyttades runt i åtgärder, faser och program. Men jag vet att det var en stor del av ditt yrkesliv. Jag läser dina rader: ”jag har sex år kvar till pensionen och jag tänker inte spendera mer tid på självförtroendesänkande aktiviteter”, var det en antydan om din plan? Jag tolkar det så. Var det ett hot eller ett löfte? Kanske var det båda två. Kanske var det bara ett krasst konstaterande.


I Pias brev till den rena arbetsförmedlingen i Braby återkommer det ständigt. Hela tiden beskriver hon hur hon sitter fast. På ett ställe skriver hon om hur hon i bakhuvet planerar för att ”komma ur och vidare”. Pia ville aldrig ha arbetsförmedlingens ”hjälp”. Hon var förmodligen en av de allra jobbigaste ”ärenden” de någonsin haft. För Pia är inte som alla andra. Hon är en krigare som inte klär i mössa, varken på huvudet eller i handen. Pia var aldrig tacksam. Det enda hon ville var att få leva ett värdigt, vettigt liv på sitt eget sätt. Den envisa självrespekten gjorde att de aldrig riktigt fick henne dit de ville. Systemet kunde inte göra om henne, så det gjorde sönder henne istället. 



”Jobb- och utvecklingsgarantin” blev hennes fängelse och det höll henne fast. Inlåst för sin egen skull. Som ett skyddshäkte, undan från marknadsekonomins härjningar. Varken jag eller Pia kommer någonsin att förstå alla regleringar, byråkratiska processer och all siffermagi. Ingen kommer att kommentera ett enskilt fall. Ingen vet exakt hur det var eller varför, men det är lätt för vem som helst att se att det inte fungerade, och att det liksom inte gjorde något. Ingen fick sparken, istället fick arbetsförmedlingen i Braby extra resurser i form av den utvalde Alejandro.



Panikångest: en situation där kroppen signalerar rädsla eller fara. Blir vi kalla så fryser vi, äter vi giftig mat så kräks vi, är vi rädda får vi ångest. Panikattacker är ingen sjukdom. Det är en fullständigt normal reaktion vid yttersta stress.



Det hade blivit maj 2017 och Alejandro skulle gå utanför ramen. Han skulle åka hem till en arbetssökande. Den här kvinnan skulle han fixa. Hon var uppenbarligen inte riktigt klok och såg dessutom ut därefter. Hon hade skrivit ett brev som fick henne handläggare att totalt tappa tålamodet. Det ligger inte i arbetsförmedlingen uppdrag att agera psykologer. Men Alejandro var bra med folk. Visste hur man skulle prata så att de förstod. Den här Pia, hon var en riktig resursätare.



Det var vackert där ute, det fick han medge. Att det inte kostar nåt såhär långt ut på landet visste han, men det kändes ändå inte riktigt rätt att en människa som inte haft ett riktigt jobb på år och dar skulle bo i ett så vackert hus. Stort var det dessutom. Pia var utbränd och deprimerad skrev läkarna. Panikångest skrev de. Hur man kunde bli utbränd av att inte göra nåt översteg Alejandros förstånd, men nog visste han vad det var att vara trött allt. Han hade flängt runt som konsult i massvis med verksamheter i sitt relativt korta yrkesliv. Det tar på krafterna det. Men man kan om vill, det skulle han säga till Pia. På MI-kursen, hade de sagt att man ska ”gå med i motståndet” hos klienten när man har motiverande samtal. Inte argumentera emot. Alejandro argumenterade inte emot, han svarade aldrig Pia nåt alls när hon försökte berätta hur hon mådde. Ingen vet om hon ställde honom frågan som står att läsa i brevet: ”duger jag till någonting alls”?



Det gör något med en människa, eller hur Pia? Att bli använd och förbrukad så som du blev. Få saker är så knäckande som att bli fråntagen sitt människovärde, sitt eget, sin personlighet. Allt det där som man är. Det spelar liksom ingen roll att man vet att det är fel, att man visst är värd nåt. Att man är något överhuvudtaget. Det känns inte så iallafall. Det är inte så iallafall. Sanningen är att de flesta människor är inte värda någonting alls. Inte i sig själva, bara i sin eventuella funktion i systemet. Det är sanningen. Sanningen som känns.



Jag läste om någon annan som i Fas 1, den där man får lära sig att skriva CV:n och får coachning, hade blivit tillsagd att börja se sig som en produkt. Om man ska konkurrera med andra är det vad man måste bli. Om konkurrensen inte fungerar är det vad de gör en till iallafall. En del säger att den första fasen är den värsta. Det är den där man bryts ner och byggs upp igen,  en återvunnen resurs. Som ett gammalt mjölkpaket. Du var en förbrukningsbar resurs, som en naturtillgång. Naturtillgång är en så vacker beskrivning om man bara tolkar den annorlunda, men så såg de dig inte. De såg inte en kvinna. En som levt, älskat, gråtit, kämpat. Reducerad till en ynka matematisk uppgift. Så tror jag att det kändes. Precis som det var. En siffra hos AF som aldrig blev grön.



Det var goda piroger och Alejandro åt flera. Riktigt bjöd till. Vitlök, spenat och tomater, hemodlat alltihop förstås. Tid hade hon iallafall tanten. Ingen kunde säga att han inte gjort sitt yttersta. Dessutom hade hon en stadig relation, nog var det Bengts uppgift att engagera sig i hennes mående. Men han verkade ovanligt ointresserad vid mötet, för att inte säga ovälkomnande. Han var inte ens med och fikade. Nåja, familjeterapeut var Alejandro åtminstone inte, det var ett som var säkert.



Var du rädd Pia? Rädd för vad de drivit dig till?



På hemvägen njöt Alejandro av sitt dagsverke, ännu en av dessa stackars människor hade fått honom att paddla lite extra. Nu låg bollen hos henne, han hade ätit och berömt, lyssnat och inte sagt emot. Det ligger inte i arbetsförmedlarens uppdrag att fixa någons liv, det ansvaret ligger på individen. Men ”det kan vara viktigt för individen att få ge något tillbaka när de fått hjälp”, det skulle han säga på nästa metodhandledning. Piroger kan vara en sådan sak.



Han kräktes. Han kräktes tills gallan rann längs med den slätrakade hakan. Ilsket gula fläckar på skjortkragen. Det gör otroligt ont när hjärtat slår i otakt. Eller så gör det inte ont alls, det är bara så obehagligt och skrämmande att det borde, måste göra ont. Jag vet inte. Inte Alejandro heller. Han var för trött. Men vem kan sova när bröstet spränger och magen krampar? Svetten lackar och ”det kan vara viktigt för individen att få ge någonting tillbaka. Piroger kan vara en sådan sak”.



Så låg han där på sitt badrumsgolv. Arbetsförmedlaren. Digitalis Purpurea inmundigad av Byråkratis Idiotis. Förmedlarus Stendödus. Fingerborgsblommor innehåller hjärtglykositer, digitoxin och digitalin. Två rejäla blad kan vara dödligt för en vuxen person som inte får sjukhusvård i tid. Livsfarligt och försvinnande likt spenat. Det visste du Pia, eller hur? Du visste det för att du vet en massa saker och för att hästen dog. Den dog för en massa år sen och den hade ätit bladen. Ventrikelflimmer, ojämn hjärtrytm som slutar i hjärtstillestånd. 

Död genom förlamning av hjärtat och andningsorganen.



Så tror jag att hon gjorde det. Jag tror att Pia fick nog och förgiftade den jäveln med sina sagoblommor. Det är lätt att kritisera. Det var inte Alejandros fel och det vore såklart bättre att spränga hela skiten än att avliva en enskild. Det kanske var orätt, men nån gång är det bara dags för en lady att säga ”enough is enough”, eller hur Pia? Det kan vara viktigt för individen att ge någonting tillbaka. Piroger kan vara en sådan sak.