Om mitt samvete, förortsungarna och en stängd branddörr

”Kniva honom!”

”Ah okej, sådär, där!”

Sen högg farmor-nallen paddington-nallen i magen medan nalle puh tittade på.

Igår hörde jag min pojke leka med sina gosedjur. Så lät det.

Att vara ensam förälder är just: att vara så ensam. Som jag kämpat och betalat för den jävla vårdnaden. Ändå önskar jag i perioder att jag bara kunde ha fått bli farsa istället. Att bakdörren kunde stå på glänt, också för mig. Men min bakdörr är en branddörr. Den är stängd och om den öppnas är det värsta redan kommet.

De ensamma mammorna är ett socialt problem. Barn till ensamstående löper högre risk för ungefär allt dåligt. 

Är det inte fetma så är det missbruk, psykisk ohälsa eller för tidig död. Vi granskas i sömmarna. Att vara ensam är att vara bättre än alla andra, på alla sätt, hela tiden. För vi måste kompensera, hantera, överprestera. Ett snedsteg är lika med två, för det finns ingen annan som kan steppa in och väga upp det. 

I en soc-utredning skrev de ”X är alltid hel och ren och har ordentliga kläder efter väder och årstid”. Jag glömmer det aldrig. Efter det går han aldrig till förskolan i samma kläder som dagen innan. Jag vet att de kollar, och en fläck på tröjan känns som en smutsig stämpel på mitt föräldraskap.

Jag läste nån forskare som skrev att det moderna samhället tvingar småbarnsföräldrar att vara typ omänskliga övermänniskor. Arbetsbelastningen i att barnen är familjens ensamma angelägenhet samtidigt som man också ska arbeta och förverkliga sig själv är helt enkelt inte rimlig (breaking news på den).

De ensamma roddar det dubbla, utan känslomässig support . Det är inte bara omänskligt svårt och orimligt, det är egentligen också omöjligt. Ändå gör vi det bara. För att bakdörren är en branddörr.

Om man ränkar bort alla de klassiska skit-parametrarna, ni vet: klasstillhörighet, bostadssegregation, rasism, fattigdom osv visar det sig: fadersfrånvaron gör varken till eller från. Kvarstår gör bara en enda, slutgiltig svårighet: skörheten.

Nästan alltid talar vi om de ensamma mammorna i termer av deras arbetsbelastning. Ibland också om ekonomins svarta hål. Aldrig har jag hört någon tala om uppläggets bräcklighet. Att vara en enda, och att alltid behöva fungera. En för alla, ingen för en. 

Samhället lyckas med den ack så manliga bedriften, att lämna oss ensamma, men aldrig låta oss vara ifred.

 

Ibland hatar jag dem som är två. Vill inte höra deras satans lip om hur jobbigt det är med småbarn. Att varje morgon vakna av att barnet väcker dig, och att varje vaken stund på kvällen är utebliven vila för att orka det. Varje gång jag ammat medan jag suttit på toa eller serverat godis för att kunna ta mig igenom matbutiken. Fattar ni det, vill jag säga, varenda jävla gång du lämnat över för att gå å pissa, springa ner till kiosken eller laga middag, varenda jävla gång har jag gjort alltihopa samtidigt. Jag vill inte ha en jävla partner som jag måste ta hand om och älska. Jag vill bara inte vara en hjul-springande, ensam enhet.

Men hur gör man då i patriarkatet, där tvåsamheten är den enda lösning som serveras?

I patriarkatet, där relationen äter kvinnor lika hungrigt som systemet.

Man rockar ensam-seglandets läckande skuta ett varv till.

Hur får man ordning på att vilja göra det själv, men inte ensam?

Jag slutade amma när jag kommit ner till 44 kg och håret låg i tofsar på kudden. Att hinna laga mat och äta ikapp med barnet gick inte ihop med att samtidigt behöva sova varje gång han sov och samtidigt tvätta, duscha, handla och försöka komma i kontakt med försäkringskassan. Ändå var barnavårdens mål att barnet skulle få äkta modersmjölk. Jag efterfrågade en samtalskontakt som skulle hjälpa mig att inte låta mina känslor för pappan gå ut över bebisen. Nån som kunde hjälpa mig bolla vettiga och svåra beslut. Det fick jag, för alla var de överens om att ansvaret för pappan, det var också mitt. 

Om jag skulle orka ifrågasatte ingen. Mammorna, de orkar inte för att de älskar. De orkar för att det inte finns nån plan b.

 

Aldrig har jag stått en annan människa så nära.

Solen går för fan upp i magen på mig av hur i helvete mycket man kan älska.

Men att älska är att vara såbar. Utlämnad.

Försvinner han så finns jag inte mer.

Och ännu värre, om jag försvinner, vad blir det av honom då?

Det finns ingen förälder B.

Jag säger som Linda P:

”Dom sa att tiden skulle läka sår
Men när en mor förlorar sina små”

Ja vad fan händer egentligen då?

Det är som att jag lagt hjärtat utanpå. Ba blottat strupen.

Förortsbarnen dör. De går under. 

 

På rosengård slutade en sextonårings liv, en sjuttonåring anhölls. Paddington reste sig den här gången. Hur blir det i framtiden? Att inte ha en given vuxen motpart att se i ögonen och dela den oron och vetskapen med är så hjärtskärande ensamt. Hur det än går är det bara mitt fel.

Det enda morsorna inte lider brist på är samvete. Många sociologer har visat att den absolut tydligast bestående skillanden mellan mäns och kvinnors föräldraskap är det dåliga samvetet. Det som ligger som ett jävla tyngdbälte över  de kvinnliga axlarna. Margareta Bäck-Wiklund skrev såhär:

”De tycker att de har för lite tålamod, att de blir arga och ”skriker och gapar” på ett sätt som strider emot deras föreställningar om den lugna, ständigt lyssnande och alltid förstående modern. Andra kvinnor säger att de har dåligt samvete för att de inte fungerar ”perfekt” som mödrar. I kvinnornas dåliga samvete avspeglas deras föreställning om den egna betydelsen för barnens fysiska, psykiska och sociala utveckling och de krav kvinnorna ställer på sig själva.”

Kanske ligger det nåt i det, men hörru Maggan, om man är den enda som ska gör allt då? Jag är en jävla gaphals faktiskt och jag har inga ambitioner om att vara en perfekt morsa. Men det dåliga samvetet käkar mig och jag råkar faktiskt vara den enda som ska rodda den där utvecklingen. Värst av alla kval är när jag kommer på mig själv med att vara så in i helvete arg på ungen för att jag gjort honom. Jag blir så förbannad över att jag har så dåligt samvete. Sen kommer samvetet över det. Sen vill de att man ska "passa på å njuta" av småbarnsåren också. Grattis till den som har tid med det!

Kan vi bo här? Kan han växa upp där ungarna dör och alla knappast har en framtid? Vad fan kan jag ens göra åt det? Lätt å köpa radhus i partille för underhållsstödet liksom. Men samvetet bryr sig inte ett skit om vad en enda morsa klarar av å inte.

Samhället varken har nåt samvete eller känner något ansvar. Idag är min unge en del av en barngrupp på 25 med en endaste fastanställd pedagog. En pedagog som på mitt klagomål om att sonen kommer hem med bajs i kalsongerna bara kan svara att:

 ”ja, jag hör dig men jag kan inte lova något, vi hinner inte med allihop”.

”Jag kunde inte själv mamma”, säger han när jag frågar.

Jag vill säga att älskling, jag kan inte heller själv. Men jag måste. Jag ba gört. Jag och alla andra mammorna. 

Jag har gått ner i arbetstid för att orka vara förälder. Det innebär ännu mindre pengar och obefintliga marginaler. Alternativet är såklart att jobba mer, men det innebär längre dagar i en barnomsorg som inte ens har tid med ass-wiping. Att byta förskola är inte långt borta fågelvägen, men det fria valet är vår tids mest utslitna myt. Bara längre upp på gatan, in i villaområdet har förskolan egen kock och eget kök, en atelje med en anställd ”artillerista” (vad fan är det ens?) och personaltätheten är tredubblad.

Hur kan segregationen synas så tydligt, på en och samma gata? Köerna ringlar långa och för att ha en chans krävs en formell klagan till förvaltningen. Hur skall det formella kunna fånga oro, en småunges känslor och ett par skitiga kalsonger? Går min klagan igenom har jag köpt oss lite tid, men vi har också fått gå förbi alla de andra, de som inte kunde skriva formell skit eller som ens föreställt sig att det går att bråka med en förskolechef. En jävla dryg förskolechef som lever sitt liv ovanför carporten i askim. I min bil, den som jag måste ha för att kunna hinna till jobbet trots att förskolan ligger lånt bort blinkade servicelampan imorse. Jag har varken tid eller pengar till verkstan, och på en enda morgon rasade korthuset. Jag har bestämt mig för å helt enkelt mörka den där lampan ett tag.

En dag blev jag sjuk. Jag kunde inte lämna på dagis. Jag kunde inte vara hemma med barnet. På en enda morgon fallerar hela bygget. Sen är vi där, utlämnade till vem, som inte är på sitt arbete och kan rycka in en tisdagsmorgon? Jag skulle till tandläkaren, tänkte gå på arbetstid men ändå ha barnet på förskolan. Sen fick han feber och på en enda förmiddag rasade bygget igen. Hör ni det, allt bra rasar så fort! Bräckligt, skört, ensamt. En ensam förälder kan varken ha sociala behov, egna intressen, en hälsa, en tandrad eller något eget alls. För att det skall fungera måste hon bli ingenting. En heltidsarbetande ingenting. 

Sen poängterar de hur viktigt det är för barnet att man tar hand om sig själv.

Här är min ångest mina vänner. Men jag vet att den inte bara är min. Jag serverar den till mina syrror, för att nån jävel måste göra det. Nån skrev en så fin kommentar:

”Kjære deg. Det du skriver betyr så mye for meg. Boom!! -så har du sagt det høyt. Jeg er også en røykende mamma som sitter her å ler og gråter - du når rett inn i hjerterota mi. Ikke mist gløden nå når du blir rik. I love u”

Vi är i samma lag min norska wifey! Men ändå inte, för vi är varsin liten ö på jorden. Och våra liv är till för några andra. Och det där med att bli rik, inte för å va bitter men.. fattigpensionär känns la mer troligt på det här giget...

”Från en mamma till en annan, för vi slutar aldrig amma”.