lördag 21 januari 2017

Om det är förenligt med arbetsmiljölagen att bli slagen och kissad på - tyskland och prostitutionsdebatten

Ok så sist snackade vi om legalisering av droger. Idag ska vi fortsätta, med en fråga vars debatt har många likheter med den om droger. Prostitution. Människohandel. Övergreppsbuisness. Jag har skrivit om det tidigare, snöar på det av och till. (Nån kommenterade att jag skriver för långa texter, så här kommer en aslång)

Kompis, vet du vad en flatrate-bordell är? Det är vad som händer om vi legaliserar prostitution. Tyskland 2017. Denna nation som blivit kvinnfolkets europeiska mardröm. Hallickarnas, människohandlarnas, gängens och alla jävla svins förlovade land.

Feminist current publicerade en artikel (”Legalizatin has turned Gemany into the ´bordello of europe´and we should be ashamed”) i maj 2016 som sprids igen på sociala medier. Manuela Schon beskriver i artikeln hur tyskland numera är det europeiska land där man möter män som står för att de köper kvinnor. Hon skriver om hur det inte längre är skamligt att betala för att få förgripa sig på någon, och vilket förbannat oroande tecken det är på vad den legaliserade prostitutionen gör med ett samhälle och dess värderingar. I tyskland röstades legaliseringen igenom med stöd av alla, utom de konservativa. Det betyder att såväl liberalerna som socialdemokaterna och vänstern är skyldiga till det som nu sker.

Jamen vad är flatrate-brothels då? Jo mina vänner, det är ett relativt nytt koncept, där männen betalar en fast entréavgift och väl där inne får han göra vad han vill. Hur mkt sex du vill, på vilket sätt du vill, med samtliga kvinnor där inne. Buffékäk och dricka inkluderat.

Om du inte mår illa än så tror jag inte att den här bloggen är nåt för dig. Om du mår illa så svälj och fotsätt läs.

 

När ”pussy-club” kedjan öppnade sin första flatrate-bordell 2009 väntade en sisådär 1.700 män utanför dörren. Fatta den kön. Köerna avtog inte på hela kvällen och vid stängning hade flera kvinnor kollapsat av utmattning, skador och/eller infektioner. Fattar ni nivån på detta sjuka? Jag tror inte jag gör det.

Tyskland är den plats i västeuropa där alla de där sakerna du kanske kan tänka dig finns, fast ändå inte riktigt, faktiskt finns. Avarterna till bordellerna och eskortverksamheten är patriarkatets mest marknadsliberala slukhål. Handeln med kvinnor och flickor är just det, marknadsekonomi och kvinnoförtryck, i en allians som sliter både själ och hjärta ur oss. Medan de klassiska - knark och vapen - är förbrukningsvaror som säljaren kan avyttra en gång kan en kvinnas kropp brukas igen, igen och igen. 

När en människa har förvandlats till en vara, kommer hon att behandlas som en vara och som en naturlig följd kommer prispressandet. Kvinno-rean är ett faktum och vi annonseras ut som vilken mobiltelefon, tvättmaskin eller disktrasa som helst. Det är bara det att disktrasor inte har känslor, och vi ligger heller helst inte med dem.

 

Det finns inte en böjelse som inte ska tillfredställas eller en plånbok som inte ska räcka till. Det finns drive-in bordeller (som ett jävla burger-king - ”have it your way” asshole), inrättningar för pedofila fantasier i flickrumsmiljö och eskortappar. Ett av de vidrigaste exemplen är företag som arrangerar ”gang-bang parties”. Du glider helt enkelt in med dina boys, får en kvinna och en mask, ni turas om att våldta henne medan det hela filmas och sen säljs som porr. Vilken jävla firmafest farsan! I artikeln i feminist current tas exemplet med ”Teenie-Tina six-months-pregnant” som bjuds ut till vargflocken. Författaren fortsätter med annonser om ”pee parties” och ”feeding frenzies” där kvinnan tvångmatas varvat med att hon utför oralsex för att hon skall kräkas under tiden.


Detta finns, men vi vill inte veta det. Ta och riv dina försvar. Ge de satans legaliseringshetsarna svar på tal, för i de allra flesta fall har de inte en jävla susning om vad de snackar om.


Det finns en hollywood-hetsad fluffig idé om att de flesta prostituerade har stammisar. Ni vet, män som de typ ”känner” och träffar återkommande. I verkligheten kräver torskarna ständigt nytt, yngre och mer avancerat. Efteråt recenseras kvinnorna på internet-forum. En dålig recension kan göra det svårt att få kunder och ge hallicken en anledning att straffa henne. Ge honom det han vill ha, eller ta konsekvenserna. I text klagar torskar över hur hon krävde att han skulle ha kondom, att annonsen hade ulovat att hon skulle va svinkåt men han kände att det luktade glidmedel, att hon troligtvis var äldre än 18 eller att hon inte ville att han skulle ta henne analt.


Alla kvinnor påverkas, alla lider vi av att vi betraktas som varor. Priset är inte alltid i pengar, kanske är det frihet, eller för att slippa konsekvenserna att ett ”nej” som inte accepteras.
Jag var på festival som tonåring. Skulle in på festivalområdet och stoppades av en vaktjävel. Jag hade mitt i mitt festande glömt bort att jag hade saker med mig som jag inte skulle.
”Vill du titta i min påse?” sa jag, och höll nervöst upp min plastkasse med grejer.
”Nej, det behövs inte, om du bara smeker min lite” väste han tyst i mitt flicköra.
Vad han gjorde var att ”erbjuda” mig betalning för sexualiserad förnedring genom att i sånt fall släppa mig igenom utan att bli genomsökt.

Prostitution är något som män gör, mot kvinnor. 


Därför väljer serieförfattaren Amelia Alvarez att kalla sitt album för ”fem historier om prostituerANDE”. Genom en så enkel förändring av ordet, förstår vi att det är något kvinnan utsätts för av den som öppnar plånbok och gylf.
Alvarez frågar en av kvinnorna i boken om någon av torskarna våldfört sig på henne nån gång:

”Bah, vilken dum fråga sötis! Vad tror du, att fittan blir våt av en rulle pengar va? Så är det inte, Vi måste använda kräm och olja i anus och fittan, använda bedövning för att inte kräkas när de sätter kuken i munnen på oss!”


Prostitution är våld. Sex bygger på frivillighet, åtrå och lust, inte på cash.


Jag var och lyssnade på Simon Häggström, ni vet snuten som gjort sig känd genom sitt arbete mot prostitution. Säga vad man vill om män och deras utrymme, men den feministiska rörelsen har viktigare saker för sig än att hacka på snubbar som drar sitt strå till stacken. Big up, simon! Precis som alla som vet nåt om prostitution (och inte har en dold agenda) var han jävligt tydlig med att det hela handlar om ojämlikhet, om mäns makt över kvinnor. 

Ett klassiskt legaliserings-argument är att prostitutionen skulle ha gått ”under jorden” i Sverige thanks to sexköpslagen. Man behöver kanske inte ha spenderat två år på polishögskolan för att fatta att det är kvalificerat skitsnack. Sexhandeln bygger på att köparna kan hitta till kvinnorna, och därmed kan du och jag, såväl som polisen hitta hundratals adresser i storstäderna och inte så många färre i en del småstäder med några enkla klick på datorn.


Torskstimmet består till största del av alldeles vanliga familjefäder, innerstadssinglar och övriga svenssons. Att ” gå under jorden” skulle döda branschen. Tillgänglighet är absolut nödvändigt. Det finns omkring oss hela tiden, i lägenheter, på klubbar, porr-biografer, ”thai-massage” studios, på hotell och på gatan. 



Överallt där genomsnittssnubbarna kan hitta det. Att torskarna skulle bestå av marginalens män som annars inte kan få sex är helt enkelt inte sant. Ibland kan legaliseringslobbyn med å låtsas som att de bryr sig om funkis-rättigheter. Man ba: det är inte som att färdtjänst kör shuttlebussar till rosenlund!

I Sverige är det inte socialt accepterat att köpa andra människor (stigmat är dock mildare om du gjort det utomlands due to racism). Att färre män än tidigare köper kvinnor och flickor samt att folk i allmänhet tycker att det är ett jävligt sunkigt beteende kan vi tacka sexköpslagen som kriminaliserar köparen för. Jag skrockade gott när snuthjälten beskrev hur sexköp är det enda brott han stött på där män i kostym blir så satans förlägna när polisen kommer att de sätter sig ner och lipar på trottarkanten (i min hånfulla fantasi har han inte dratt upp byxorna än). Men, skammen handlar trots allt inte om vad han utsatt kvinnan i fråga för, utom om det faktum att han åkte fast, och att omgivningen kan få veta.

Jag frågade om torskbreven, ni vet det som man alltid hör om att män som torskar på sexköp får polis- och domstolshandlingar skickade till jobbet eller till random postboxar. Och mina vänner det är helt sant, han kan välja att hålla hemmets helgd och få sin pinsamma post någon annanstans. (Det är ungefär här jag ballar ur och börjar tänka att ett brännmärke i pannan kanske inte är en helt sjuk idé. OBS att det dock är en helt sjuk idé).

På samma festival som jag träffade vakten (så röten fest va) utsattes jag för mitt första våldtäktsförsök. Prostitutionsdebatten har sin del i skulden för hur jag sprang, halkade och med hjärtat i halsgropen flydde de fem män som i sitt förtält arrangerat en ”scen” med campingstolar runt. För dem var jag en hora i första hand, om jag ens var en människa alls kom det i allra sista rummet. 

Normaliseringen av sex med kvinnor som inte har ett val och daltandet med torskarna drabbar oss alla. Därför är prostitution en fråga också för dig.


För kvinnorna i prostitutionen handlar det alltjämt om att överleva. Att klara torskarnas övergrepp och att försörja sig. Det är ett solklart fattigdomsproblem. I göteborg vet vi att många av de som tigger på dagarna går på gatan på kvällarna. De kommer ifrån platser där man fortfarande tar sig fram med häst och vagn och där svält är ett verkligt problem. Häggström visade nån matematisk uträkning av hur svenska mäns övergrepp kan uppgå till mer pengar än vad något annat kan inbringa. Det trots att hallickar och människohandlare håvar in minst 80%.

Jag snackade med en polare aktiv i Rosenlundsstödet (som är en solidaritetsförening som arbetar gentemot gatuprostituerade i gbg (!!)) och hon sa nåt som satte sig i mig. Nåt som pinpointar fattigdomsproblemet:

”Du vet det blir så sjukt när man står där, och man hatar ju torskarna när de svänger upp i sina bilar, och ändå liksom; ”Kan det inte komma nån och köpa henne nu då! Kom igen!” För att man vet, att annars har hon ingenting att äta imorgon”.

Legaliseringsförespråkarna tjatar hål i huvet på folk med sitt snack om fackföreningar, sociala rättigheter och organisering. De har kapat vänsterns språkbruk för att kunna göra sexhandeln till ett arbete som alla andra. Vi ska säga ”säljare av sexuella tjänster” och tänka på dem som knegare. Men både tyskland och holland har visat att en milliprocent har registrerat sig för tillgång till systemet och vare sig det hade funkat eller inte kan ingen hittills svara på vart det lämnar papperslösa och eu-migranter. Det gör såklart inget för legaliseringsrörelsen, för de skiter i. Den enda funktion yrkes-omskrivningen tjänar är att tvätta bort alla fakta om vad det hela egentligen handlar om och därmed ge staten en chans att göra cash på lidande. Det är också bekväm för dig, mig och torsken, för om det hela handlar om ett kneg som hon valt alldeles själv behöver vi varken känna solidaritet eller ansvar.


Ekis Ekman frågar sig i det briljanta verket ”varat och varan” om vilka krav detta de prostituerades fack egentligen skulle driva. ”Är det människovärdigt att ligga med tio män om dan? Eller bara fem? Är det förenligt med arbetsmiljölagen att bli slagen och kissad på?”. 

 


Raderna lyser av sin absurditet. Sin sjuklighet. Kanske betyder det något att världen ännu inte sett en enda facklig strid mellan prostituerades fack och någon ”arbetsgivare”. Dessutom finns det såklart inget hinder för organisering så länge det bara är torsken som är kriminell...

Asså som jag har skrivit förut så tror jag såklart inte att mord på enskilda löser strukturella problem. Men den här skiten alltså, den gör mig fysiskt illamående, livrädd, förbannad och... jamen HATISK. Fan i helvete vad jag hatar männen i kvinnokroppsindustrin och de som försvarar den. Detta jordens jävla mest ingrodda smutsiga kvinnohat, hur kan det få finnas? Och hur mycket säger det inte om maktlösheten, utsattheten och förtrycket att inte alla världens prostituerade bara skär halsen av dem? Ett snabbt snitt, så hans fru åtminstone slipper dela hans säng när han kommer hem. Råttor. Såna perverterade jävla råttor.

Glad lördag <3!


På ämnet:
och här:

tisdag 10 januari 2017

Om lag, pulver, piller och patetisk reträtt

Ok såhär är det: tjack är fantastiskt. Weed är oftast rätt gött även om hasch är mer real, men det där är en smaksak. Kokain är överreklamerat, alldeles för dyrt och för mycket tid spenderad i toakön för att få mer, mer, mer. Män blir generellt sett dessutom ovanligt tröttsamma av koks. Alla kanske blir män av koks i och för sig. LSD är helt sjukt och en pix kan vara en välsignelse. Droger kan vara ca svingött. Det är det som är hela problemet.

Behovet eller längtan efter svingött varierar såklart med hur dåligt det i största allmänhet är i vanliga fall. Allt med knark är en klassfråga. Självklart förekommer droger lite överallt. Men allt ifrån konsekvenser till anledningar till substanser varierar med var du befinner dig i pyramiden. Med konsekvenser menar jag inte då främst att du torskar på ringa narkotika, utan vad som händer med din person, ditt liv och människorna runt omkring dig.
 

Det värsta är inte att bli lagförd, det värsta är när du inte träffat din unge på åratal, när du inte kan betala hyran, när din kropp loggar ut, när du stulit från din syrra och när du ljugit för din mamma.

 
Jag var på krogrunda för ett tag sen. Träffade först ett tråkigt stolpskott som uppfattade sig själv som en stackars ensamstående pappa som inte kunde få lägenhet för att det var nyanlända i alla hans tilltänka bostäder. Jag önskade honom drunkningsdöden och gick.

(Sen kom hans fru och de åkte hem tillsammans.)

Vid det nya bord jag slagit mig ner vid satt två ivriga ungherrar. De förstod att det hade blivit ”nåt politiskt” vid mitt förra bord så vi kom osökt in på ämnet. Den ene beskrev sig som en mycket engagerad ombudsman för SSU. Den andre som ”mycket mer vänster än så”, men när det kom till till exempel sexköp och droger tyckte han faktiskt att det var viktigt att alla får göra som de vill, därför var han mer liberal på de punkterna.

(Här bestämde jag mig för att sammanfatta min cityutflykt som en fail och åkte hem.)

Man ba: Du tycker alltså att det är viktigt med individens frihet på två områden som handlar om slaveri? Att bli sexslav eller att förslavas av ett beroende är så himla fritt alltså. Verkligen, good point pucko. Liberty and justice for all lelle pöjk.

Jag skrev en krönika åt SVT i våras, när de körde nåt knarktema. Och alltså jag visste ju såklart att det är en fråga som folk tenderar att lacka ur på, och jag visste såklart att det är en av flashbackråttornas paradgrenar. Men ärligt, folk blev så jävla orimligt upprörda över att jag helt enkelt tycker att legalisering är en dålig idé. Jag menar, om vi ska diskutera knark och eventuella problem med det, HUR kan då det största problemet vara att det är olagligt? Folk som i vanliga fall har en genomtänkt klassanalys kommer ut som ultraliberaler, allt för att de själva inte ska kunna klandras för vad de gjorde i nån gammel industrilokal kl 04.00 i söndags. Men ärligt, det är så osolidariskt att ha sitt eget festande som måttstock för ett politiskt ställningstagande. Allt handlar inte om dig. Droger är dåligt. Ibland gör vi dåliga saker utan att vara svinrötna människor för det.

Eftersom det blev så sjukt dålig stämning kan jag inte riktigt låta bli att utveckla det här temat och den texten. Den politiska diskussionen och analysen av ämnet är så fattig. För mig är det viktigaste inte att droger ska va olagligt. Det sjuka ligger i att det för så många är det allra viktigaste att det inte ska vara det.

 
Men det är svårt jag vet, jag vacklar på flera punkter. Jag tror inte heller att människor helt kommer att sluta ta droger i första taget. Det är inte det viktigaste. Men jag kan inte se hur vi ska kunna släppa skiten fri på vettigt sätt. Det vore helt enkelt ovettigt. Livsfarligt. Inte ett alternativ. Men det betyder inte att polisen ska börja jaga vanliga knegar-knarkare eller att det är så himla gött att pissetesta folk. Polisen visade sin totala inkompetens och sina patetiska prioriteringar härom veckan i tuve, när de skickade fyra patruller och en helikopter för att nån rökt en fet. GIVETVIS är det helt whack. Vi måste inte välja hetsjakt eller legalisering. Polisens prioriteringar är en annan fråga, och där måste såklart enskilda människor som bara pajar sig själva i första hand komma jävligt långt ner på listan.

Men att skriva om (miss)bruk till ett val är en käftsmäll till alla anhöriga. Jaha så du har valt att knarka? Men har din mamma valt att du ska det? Har din unge? Är din partner med på tåget? Ingenting handlar bara om enskilda. Att tycka legalisering är en fattig idé måste inte betyda att man är emot utbytesprogram eller humanare missbruksvård. Det betyder inte att man vill att knarkare ska sitta i finkan. Still not lovin´ police liksom. Ofta betyder det istället att man har sett farsan förlora jobbet, man har blivit bortvald för pulver, har sett sin polare överdosera eller sin lillbrorsa psykosa. De som sökt hjälp vet att problemet inte är att de ringer snuten, they dont. Problemet är att inte alla får hjälp.
 
Jag snackade med A härom dan, han hade vart på LVM-förhandling. Killen det gällde dök såklart inte upp, vi kallar honom M. Självklart vore det bättre att se till så ingens liv går så långt att man hamnar på en tvångsvårdsrättegång. B ostad, försörjning, social trygghet borde såklart ha kommit in långt innan dess. MEN, för de anhöriga, för familjen, som inte önskade sig nåt annat än att nån skulle ingripa för att M kommer att dö vilken dag som helst. För dem är legalisering ett hån och ingenting annat.

Vilket problem löser legalisering? Kommer ni ihåg spicevågen? De dog. All legal.

 
Min girl slåss med att ha växt upp i ett missbrukarhem. Hon vet att det sög, trots att hennes farsas beroende var lagligt. Alkohol. Den lilla, barnet med klumpen i magen, skulle ha hejat på allt som kunde ha påverkat pappa att sluta. Legalisering lagar inte brustna hjärtan och svikna löften. Det kan aldrig limma ihop söndertrasade familjeband eller dem som fallit offer för drogrelaterat våld.

Och stigmat? Tro fan det är kvar. Att vara beroende, ha viljan fängslad. Att vara ett offer. Det är ett stigma stort som någon paragraf. Stigmat ligger trots allt fortfarande mest av allt i vem du är. I din klasstillhörighet. Victor på avenyn får ändå klassas som ca inte alls stigmatiserad.
Idén om att legalisering skulle tvätta bort stigmat och omgivningens snekollande på folk med drogproblem känns ofantligt naivt. Precis samma argumentation används i prostitutionsdebatten.

Man ba: Fråga tjejen i skyltfönstret i Köln om hon blir behandlad som vem som helst när hon berättar om sitt lagliga och socialt accepterade ”yrke”. Fråga alkoholisten hur ostigmatiserad hen är?


Amen kriminaliteten skulle minska! Ja såklart minskar kriminaliteten om vi gör olagliga saker lagliga. Typ många människor kör för fort och vårdslöst i trafiken. Så vi slopar hastighetsbegränsningen! Vilket genidrag! Glömmer vi då inte bort att hastighetsbegränsningen finns till för att folk inte ska dö i trafiken?

Jag var och handlade. När jag kom hem stog fyra tonåringar i min port. Cannabisdoften låg som en lite aura runt deras urskuldande leenden när de trängdes för att allihop hålla upp dörren för mig. Det är la klart jag inte dömer deras lilla pojkkonferens. Så många gånger tonårs-jag gjort samma sak. De erbjöd sig att bära upp mina matkassar. De var översöta. Inga kriminella gorillor, mer småpöjkar med välutveklad charmoffensiv. Men jag tror knappast deras mammor, klassföreståndare eller någon utom möjligtvis de själva skulle hävda att det är lagen som är problemet med att de vid lunchtid, röker brass i en port.

Cherrie sjöng:
Han ska beckna eller bli som Zlatan, alla kompisarna tänker samma,
Hur ska han fatta nåt när ingen lärt han,
Snälla bara ge han en chans,
Orten tar han ingenstans”.

De har inte råd med fler timmar i dimman än i skolbänken. Risken för deras framtid, när komvux raserats, tusentals inte får gå gymnasiet och arbetsmarknaden är ett svart hål eller en grund pöl, är trots allt överhängande. Ok jag fattar, vad skulle det hjälpa dem att samtidigt bygga på belastningsregistret? Kanske ingenting alls, men jag tror ändå baserat på mitt eget life att risken har en avskräckande effekt. Och visst, det kan vara så att cannabis har en särställning. Ja menar, kan man verkligen kriminalisera nåt som faktiskt aldrig har dödat någon? Kanske inte. Och nej, jag tror inte heller att bilden av inkörsporten mer än nåt annat trams man fick lära sig i skolan var riktigt sant. Men ändå, cannabis blir tråkigt, den som behöver stänga av kommer förr eller senare bli tvungen att avancera. Det har aldrig har dödat nån, men det har fått sjukt många att skita i alla sina sociala relationer och sin framtid för att typ gå från hisingen te frölunda på småtimmarna för en knatch.

Jag dömer inte den som vill stänga av och bli hög nån gång vid tillfälle. De som känner mig vet. Men va fan lev med att du gjort nåt olagligt då.

 
Det är väl inga konstigheter. Det är väl ingen som på nån moralisk grund har problem med att bryta lagen ändå? (Har du det får du fan ta å jobba på det) Det handlar om bekvämlighet. Du och din sletna kompis kan gå på svartfest och käka E, i ärlighetens namn, det låter asgött. Jag skulle inte jubla om ni torskade. Men missbruk är inte en fet kväll. Vi som dagligen battlar ångesten av våra närståendes eller egna beroenden vet det. Att peeps som tar droger tycker att legalisering vore skönt säger sig självt. Men vore det upp till luvtröjeligan alone skulle utvecklingen gå långsamt. I den liberala debatten backar maknadsfetichisterna upp dem de vanligtvis föraktar, för att fria ”val” och alltings säljbarhet väger tyngre än social rättvisa. Vad är mer värt än ytterligare en fri marknad?

Varför knarkar folk? Det finns många rätt goda skäl. Olagligt eller inte, folk kommer att punda så länge samhället brister. Det är där debattens fokus måste ligga.

 
Att nån frisläppt PR-konsult vill snorta koks på efterfesten är la inte så farligt. Men hur blir det när våra barn dricker kork? Då känns legalisering som en piss i pisshavet som är många arbetarungars verklighet. När Susanna Alakoski skriver om behandlingsmetoder med raden:

...inte en enda teorisnutt om vad det innebär för psyket att vara fattig

petar hon inte bara in ett vasst finger i hjärtat på mig, hon pekar också finger åt klassamhället.
När vi snackar om drogerna i vårt samhälle låt oss då prata om ojämlikhet, nedmonteringen av vården, bostadsbrist och att arbetsmarknaden förvandlas till ett bemanningsträsk, inte om legalisering. Större tillgång till droger så länge det finns skäl att punda kan bara antas leda till ökat missbruk. Var det helt oproblematiskt att få tillgång till drugs skulle köerna ringla långa.

Let me tell you om det fanns pulver på mitt lokala livs skulle även de som inte pallar besöka becknar-kvarten gå loss. Va fan folk började missbruka alvedon när det började säljas i mataffärer.


Säg att vi skulle legalisera. Ska staten börja sälja droger då? Ska vi beskatta handeln och använda pengarna till att vårda dess offer? Alla som har sett ett enda nyhetsinslag de senaste åren vet att det inte är det mest troliga användningsområdet för cashen. Förvandlar vi drogbruket till ett konsumtionsval kommer knappast den breda folkviljan för stöd och hjälp som en naturlig följd. Hela den ideologiska bakgrunden till missbruksvård är synen på vad missbruk egentligen är. Val eller klass? Livsstil eller livssituation?

Så, om staten då inte ska stå för kommersen, ska den fria marknaden göra det? Hur förbannat oetiskt det skulle vara kanske jag inte behöver utveckla. Jag menar, om vem som helst fick öppna en liten heroin-affär, tror du då att det är vad Sten å Agda skulle göra på ålderns höst? Veteran-poolen öppnar crack-den!! Den drivna tvåbarnsmamman vars yoga-center inte stod pall öppnar opiumhåla! Nej, det skulle, precis som i de länder där man legaliserat prostitution öppna en gyllene väg för de samvetslösa svin som samtidigt handlar med kvinnor, barn och vapen. Hur kommer det sig att legaliseringsrörelsen aldrig fått fäste i de länder där drogerna produceras? För att de har sett skiten, de som ville odla grödor tvingas satsa på vallmo.

Självklart ska vi ha radikal och vågad missbruksvård. Utbytesprogram, sprutbyten, allt nytt, låt oss testa! Allt utifrån att vi tänker oss att missbruk är någonting som drabbar en människa, inte som hen valt. Bruk däremot, det kanske är ett festligt val, men brukarnas intressen är knappast det mest intressanta.


Vi måste inte välja mellan ”war on drugs” och legalisering. För mig handlar det om vilket samhälle vi vill sträva efter, om vilka steg vi ska ta och åt vilket håll. Ett samhälles mål måste helt enkelt vara att människorna inte ska känna behov av att stänga av. Patetisk reträtt är inte vägen.