söndag 26 februari 2017

Om de feministiska fronterna och en ideologisk guldpeng

Jag skulle börja med att vi kommit till ett politiskt vägskäl. Men vi har glidit ner för den farliga vägen ett bra tag. Vi ska inte längre välja väg. Vi skall vända, göra motstånd. Samma vecka som polisen skjuter skarpt i rinkeby hamnar jag vid samma krogbord som en man som driver ett bemanningsföretag för att rädda sina förortsgrabbar, dansk folkteting antar en ny definition på begreppet ”dansk” som utesluter bland annat adopterade och jag läser rubriker om pro-life-aktivister (abotmotståndare) som beskriver sig som ” feminister”. Arbetarrörelsens och feminismens segrar är inte längre bara hotade, de glider oss ur händerna som en åljävel. Hela väst-världen är besatt att nationsgränser mitt i vår tids största flyktkatastof och maknadsfetischisterna har världen i ett sällan skådat järngrepp.



Så vad ska vi göra? Hur tar vi ålen tillbaka? Jag känner att jag inte kan ta in platsen vi nu står på, den är lika delar surrealistisk som ovälkommen. Det är skräck, oro och ilska. En av de tre är framåtskridande...

Jag läser feminist efter feminist som är förbannad över män som sitter bredbent, att nån har råkat säga fel avancerat teoretiskt begrepp, att alla inte har råd med smink, hur normbrytande och framåtsträvande h&m och åhlens är eller listar tiotusen saker som splittrar det kvinnliga kollektivet. Detta mina vänner, det skrämmer mig på ett sätt ännu mer än fascisterna. Jag försöker inte dissa folk som tycker det är gött att diskutera vardagspatriarkat på sin fritid, det är bara det att världen håller på å gå under här.



Med vad ska vi möta skiten? Det är enkelt. Med feministisk, antifascistisk kamp såklart. De är inte två enheter vi ska kombinera, de är två sidor av samma ideologiska guldpeng. Vi vänder bara upp den sidan av myntet som är mest relevant i sammanhanget.

 

Ibland har jag hybris. Samtidigt är det fuckin pointless att läsa nåns blogg om man inte är intresserad av skribentens åsikt och tankegång. Så, här ska jag försöka mig på det enorma jävla projektet att definiera våra frontlinjer. Ni vet, det vi inte får missa på. På vårt mission to save the world kompisar så måste we pick our battles. Vi måste sålla om vi inte ska gå under i den kapitalistiska, rasistiska, kvinnohatande sörjan (OBS att detta inte betyder att allt annat är oviktigt, bli ej kränkt om du är en av buss-sittar-debattörerna. Jag tycker oxå det är sjukt att de inte ens kan sitta med respekt. Fast jo bli lite kränkt då, varsågod.)



De (kanske) viktigaste feministiska frågorna just nu:

    Anti-fascism

Fascism är fascism. Fascism är antifeminism och kvinnohat. De hatar feministerna för att de är politiska moståndare.De hatar alla kvinnor för att de ser oss som enskilda mäns och nationers ägodelar som råkar ha den besvärande omständigheten att inte fungera som just, ägodelar. Nyfacisterna har ändrat retorik, fokus och strategi när det kommer till det som dom uppfattar som raskampen, ni vet, deras egna jihad.Men kvinnohatet är detsamma, på den fronten har de copy-pasteat hitler, mussolini och krigstidens andra svin. 

Medan utomeuropeiska kvinnor skall utrotas eller åtminstone hållas ute skall europas kvinnor förslavas och förvandlas till nationernas biologiska boskap. Som baby-containers ska vi leva, påsatta och ägda i nationens tjänst.


Ibland tror folk att den antifascistiska kampen bara består av bokstavskombinerade huliganer som lika gärna super te en fotbollsmatch som knackar nassar eller frugan. Sanningen är att systerskap och feminism är förbannat slagkraftig antifascism, och den feministiska rörelsen måste på allvar ta sin plats i antifa-ligan. Många feminister är emot våld, av rätt självklara skäl. När vi ständigt kontrolleras av mäns våld är det klart att vi vill värja oss ifrån det, hata det. Se ner på det. Men anti-fascim är självförsvar. 

Antifascism är när wifey beats him back. Kvinna, motstånd mot fascisterna är en förutsättning för din och våra döttrars överlevnad som människor.

    Anti-nationalism / internationalism

Nationalismen är facismens bebis. Kanske är det en surrogat-unge? De planterar sina egna ideologiska anlag i intet ont anande svennar och låter den växa på deras bekostnad. När den sen fötts fram i blod och slem kan de använda den, fritt från de omedvetna människornas direkta medverkan. Varje gång vi pratar om det typiskt svenska, om svenska värderingar eller om folkhemmet går en ny blodtransfusion genom navelsträngen in i fostret som fascisterna sen ska ta ifrån oss och fostra. När vi snackar om villkoren för svenska arbetare eller krampaktigt kramar svenska och fullständigt inte det minsta hotade midsommaraftnar eller jävla påskharar eller nåt så ammar vi fascisternas baby. Låt den nationalistiska ungjäveln svälta, för allas vår skull.
 

Nationalismen är hela det fascistiska helvetets grund. Jag vet att det är svårt (fo real det är det) men försök för allt i världens få hövvet runt att gränser de facto är hittepå. De behöver inte vara där och de kan dras om lik väl som suddas ut. 


Hela nations-paketet bygger på att alla inte får vara med. Medborgarskapet är lika dåligt för alla som inte omfattas av det som det är bra för dem som gör det. Den svenska nationen stänger folk ute, men den har också en liga innanför gränsen som saknar alla jävla grundläggande mänskliga rättigheter du kan komma på. Vi luras att tro att dessa människor bara borde utvisas medan de egentligen har ett syfte för dem som äger oss. EU-migranter och papperslösa är nationens inte B, utan Ö-lag som kan användas till att ytterligare stärka gränsen, dumpa löner, ge polisen integritetskränkande befogenheter, säljas för svenska mäns perversioner och fungera som allas hack-kyckling. Vi måste solidarisera oss med ö-laget och alla våra homies i andra länder, för att därmed fo real utmana idén om nationalstatens existens och nödvändighet. 

Internationell solidaritet är mer än ett slagord, så inte för guds skull, utan för allas vår: död åt Sverige-babyn!

    Mäns våld mot kvinnor och produktförvandlingen av kvinnor

Så kom vi till det svarta hålet. Det som krossar mitt hjärta mer än krossandets krossande själva dödskross borde kunna göra. Inte ens under feminismens glans-perioder i sverige har vi kunnat rå på detta fruktansvärda. Ungefär var tredje vecka mister en kvinna livet i Sverige till följd av den sexualiserade och våldsamma kärlekstortyr som deras partners utsatt dem för. Ändå finns det inget som ens heter hatbrott mot kvinnor. 


Begreppet mäns våld mot kvinnor är missuppfattat, det är ett samlande namn på allt det disciplinerande, kontrollerande och exploaterande som vi utsätts för av det manliga kollektivet. Allt där det underliggande hotet om vi inte lyder, är att göra oss illa. Mäns våld mot kvinnor i våra nära relationer och våld i hederns namn är en del: fysiskt, psykiskt, materiellt, ekonomiskt och sexuellt. En del lägger till kategorin ”latent våld” för att fånga det ständigt överhängande hotet.


Det är statens kontroll över oss genom abortbegränsningar och nekande av mödravård.

Det är porrens filmatiserande och distribuerande av övergrepp och dess outtömliga inspirationsfunktion för förövare. Det är människohandel med kvinnor och flickor för sexuella ändamål och det är prostitution och surrogatmödraskap. Samlande för alla de sista är kapitalismens förbannade varugörande av oss. Allt skall kunna ägas, säljas och profiteras på.


Under den här rubriken förenas liberalerna och facisterna. De delar båda som alltid upp oss i horor och madonnor. Bra och dåliga. Självständiga kvinnnor ställs mot offer, svenska mot rasifierande. Ömma mödrar ställs mot slampor. 

I frågan om mäns sexualiserade ekonomiska exploatering av kvinnor är systerskapet vårt motstånd. De vill dela in oss i två mot varandra stående läger. Men de delar också enskilda kvinnor i två, de nekar oss att vara hela människor. Vi är inte antingen eller, vi är helhet. Både som individer och som kollektiv är vi ett, och vi ska fan i mig hålla varandra om ryggen i systerskap. Ett systerskap som inte erkänner varken gränsen mellan våra ursprung eller våra funktioner som varken hora eller madonna.

Frihet från exploatering är systerskapets frontlinje.

    Klasskamp

Som jag ser det har motståndet mot kapitalismen två fronter. Vad det hela handlar om är egentligen kampen för ekonomisk demokrati. Om att uppnå ett system som inte lever av orättvisa, exploatering och ojämlikhet. Inom ramen för systemet finns ingens frigörelse. Den ena fronten är klasskampen: Härom dan stod en tandläkare över mig, och medan en sköterska höll mitt huvud drog hon obarmhärtigt ut den tredje av mina tänder på två veckor. Det hela ackompanjerades av en röst från klinikens radio om att arbetsgivarna lipar över att de lider av strejkrätten. Man ba: ”eh, vad trodde ni var meningen då? Låt dem lipa!”  

De pratade om hamnarbetareförbundets strejk i göteborg, och i nyhetsuppläsarens ton kunde man ana att det hela var fullständigt orättfärdigt eftersom hamnen har kollektivavtal. Som om kampen av naturlighet skulle stanna där. Här upprepas lögnen om att kampen gått för långt: arbetarmakt och kvinnokamp beskrivs som omodernt och onödigt, för allt säger de, är redan vunnet. Nu ska den feministiska regeringen lägga våra pengar på att kartlägga hur ”det aggressiva strejkvapnet” används. Såklart i syfte att begränsa knegarnas, alldelles riktigt, mest aggresssiva vapen. Det blåser så förbannat hårda vindar på den här fronten att samtliga knegare ser ut som dynamit-harry efter en tur te barrikaden.


Jämställdhet har inget egenvärde. Att uppnå samma löner, pensioner och arbetsrättslika villkor som män har idag är ingenting annat än ett feministiskt delmål. En chans att ladda batterierna, för att sedan, tillsammans med männen gå mot kapitalets undergång. 

 

Varken kvinnan eller klassen kommer nå sin frigörelse inom ramen för systemet (om du inte frågar nån gammel sosse då. OBS de har fel). Ändå är klasskamp för förbättringar inom systemet nödvändigt, bara för att man hatar systemet kan man inte ge upp och sluta förbättra villkoren så länge det består, ait?

Fattigdom, arbetstidsförkortning, mostånd mot bemanningsbranchen, vårdkrisen, barnomsorgens och skolans precis som socialtjänstens haveri är alla stora kvinnofrågor. Det är förtortsmorsornas älskade prinsar som skjuter ihjäl varandra och härdas i fattgdomens förorter. Det är de ensamma mammorna som är de fattigaste av oss alla, och tänk den vidriga könsmakten i att rädsla för fattigdomen gör att många lever olyckliga i alla sina dar med sin bödel. 

 

Många tycker att ”klasshat” låter läskigt eller småtramsigt. Ändå är det så att avundsjukan, känslan av att det är orättvist, den måste vi odla. Om vi inte på riktigt kan känna vreden över att andra lever gott på vår bekostnad, över att varenda krona vi får mindre får de mer, så är vi sossar på sin höjd. Den konstruktiva avundsjukan, känslan av oförrätt skall vi alltid elda under, och när den brinner som bäst ska vi rikta lågan mot dem som tar våra pengar och vår tid!

Ekonomisk jämställdhet med mannen i det kapitalistiska patriarkatet, är liberal dimridå, lika tät som panama-dräggens plånböcker.



Antikapitalism och systemhat – ekonomisk revolution

Den här fronten grundar sig i kapitalismens jävla harry potter-grej där de ständigt drar nån liberal ramsa för att sedan: vips! - bryta en ny marknad. 
Varufiering, varuförvandling. Mänskliga behov typ vård, skola, läxläsning, bostäder och barnpassning har succesivt förvandlats till varor som kan köpas och säljas i syfte att generera vinster. När kapitalismen möter patriarkatet uppstår den svällande moderna slavhandeln som jag tidigare nämnt: prostitution och människohandel och surrogatmödraskap. 

Det är helt fucking absurt men alltså surrogatindustrin, vad är det de handlar med i en enda röra av kvinnors kroppar, teknologi och anlag? Själva varan: ett nytt liv. En bebis. Skapad för att säljas på en marknad. Hur jävla äckligt är inte det?

Detta, att göra allting till varor, det kommer inte att ta slut.


 Det är själva den kapitalistiska grunden, att ständigt jaga nya marknader och ökade vinster. Vi kan stävja det, begränsa det och hata det. Men det enda sättet för oss att bli av med detta vidriga är att slutligen vända kapitalismen ryggen. 


Många har beskrivit hur vi förlorat vår själ till kapitalismen. Never ending jävla beskrivning av människan som egoistisk, girig, rationell osv, ni kan det här skitsnacket, gör det till sanning. Jag vägrar tro att människan egentligen är nåt annat än samarbetsbenägen, ologisk, självuppoffrande, solidarisk, bunden till andra och ibland helt jävla förvirrad. 

Kapitalismen är helt och hållet byggd efter ekonomiska incitament (drivkrafter) som om det vore det enda vi egentligen har och på det sättet har vi förlorat vår själ och hela betydelsen av att vara mänsklig.

Och det, det är förutsättningen för att vi till exempel skall kunna handla med kvinnor och bebisar. Annars skulle vi helt enkelt inte palla.


Om man ska uttrycka det klart så förvandlar kapitalismen oss till svin och vi agerar som svin. Om vi inte vill vara svin måste vi dumpa kapitalismen. Ok?

    Klarspråk

Ja, alltså, vi måste helt enkelt veta vad det är vi håller på med här. Vilken är vår riktning? Vårt mål? Att alla ska sitta ordentligt på bussen?


Rosa L skrev nånstans om nödvändigheten av kontakt med massan. Alltså, det är la gött å va en autonom liten liga som dricker te och snackar om att ingen annan fattar nåt. Men det är också svinkorkat, hela grejen är att folk måste haka. Strategin måste vara folklig, men inte till vilket pris som helst. 

Det liberala mes-språket gör att ingen förstår vad vi snackar om. Folk ger upp och tänker att alla är lika rötna och att politik är meningslöst. Att samtliga riskdagspartier hade kunnat göra en gemensam val-broschyr är ingen hemlighet (här har också ord-märkarna och buss-sittar-debattörerna sitt ansvar).



Men vad är det den utomparlamentariska feministiska vänstern står för? Vi ska prata om fascism, inte ”främlingsfientlighet”. Vi ska prata om rätten till asyl och frihet från krig och tortyr, inte om ”rättssäkra bedömningar”. Vi ska prata om mäns våld mot kvinnor och inte om våld i nära relationer. Det finns ingenting som heter "sexarbete" eller "sexuella tjänster" istället finns det betalda övergrepp. Vi skall prata om människohandel, inte om ”sexuell moralism” eller ”banbrytande familjebildning”.


 Vi hatar systemet för vad det egentligen handlar om.Vi ska snacka så att folk fattar vad det handlar om. Och sen, sen ska vi ta mig fan vinna hela världen!



En dag ska jag skriva om barnrätt, det livsfarliga i att alla politiska samtal kombineras med dödshot och om kvinnors situation i krig. Men det är inte idag, för då kommer ni däcka allihop innan ni kommit till min finish.

Samlande för alltihop, det är just samlande. Att hålla ihop, för nu brinner det så in i helvete. Vilken dagisunge som helst vet att sammanhållning också kräver medvetenhet om vilka som inte får vara med och leka. Fascister som tror att de vet nåt om kvinnofrid har ingen plats i kvinnokampen. Liberaler som påstår att konsumtion av människor är sexuell frigörelse göra sig icke besvär. Män som tror att facket är en grabb-liga har inte där att göra och rasister som vill värna svenska modellen eller svenska flickor kan dra åt helvete. För en del av strategin är att they can't sit with us.



 

onsdag 15 februari 2017

Om mitt samvete, förortsungarna och en stängd branddörr

”Kniva honom!”

”Ah okej, sådär, där!”

Sen högg farmor-nallen paddington-nallen i magen medan nalle puh tittade på.
Igår hörde jag min pojke leka med sina gosedjur. Så lät det.

Att vara ensam förälder är just: att vara så ensam. Som jag kämpat och betalat för den jävla vårdnaden. Ändå önskar jag i perioder att jag bara kunde ha fått bli farsa istället. Att bakdörren kunde stå på glänt, också för mig. Men min bakdörr är en branddörr. Den är stängd och om den öppnas är det värsta redan kommet.

De ensamma mammorna är ett socialt problem. Barn till ensamstående löper högre risk för ungefär allt dåligt. 


Är det inte fetma så är det missbruk, psykisk ohälsa eller för tidig död. Vi granskas i sömmarna. Att vara ensam är att vara bättre än alla andra, på alla sätt, hela tiden. För vi måste kompensera, hantera, överprestera. Ett snedsteg är lika med två, för det finns ingen annan som kan steppa in och väga upp det. 


I en soc-utredning skrev de ”X är alltid hel och ren och har ordentliga kläder efter väder och årstid”. Jag glömmer det aldrig. Efter det går han aldrig till förskolan i samma kläder som dagen innan. Jag vet att de kollar, och en fläck på tröjan känns som en smutsig stämpel på mitt föräldraskap.

Jag läste nån forskare som skrev att det moderna samhället tvingar småbarnsföräldrar att vara typ omänskliga övermänniskor. Arbetsbelastningen i att barnen är familjens ensamma angelägenhet samtidigt som man också ska arbeta och förverkliga sig själv är helt enkelt inte rimlig (breaking news på den).

De ensamma roddar det dubbla, utan känslomässig support . Det är inte bara omänskligt svårt och orimligt, det är egentligen också omöjligt. Ändå gör vi det bara. För att bakdörren är en branddörr.


Om man ränkar bort alla de klassiska skit-parametrarna, ni vet: klasstillhörighet, bostadssegregation, rasism, fattigdom osv visar det sig: fadersfrånvaron gör varken till eller från. Kvarstår gör bara en enda, slutgiltig svårighet: skörheten.
Nästan alltid talar vi om de ensamma mammorna i termer av deras arbetsbelastning. Ibland också om ekonomins svarta hål. Aldrig har jag hört någon tala om uppläggets bräcklighet. Att vara en enda, och att alltid behöva fungera. En för alla, ingen för en. 

Samhället lyckas med den ack så manliga bedriften, att lämna oss ensamma, men aldrig låta oss vara ifred.

 

Ibland hatar jag dem som är två. Vill inte höra deras satans lip om hur jobbigt det är med småbarn. Att varje morgon vakna av att barnet väcker dig, och att varje vaken stund på kvällen är utebliven vila för att orka det. Varje gång jag ammat medan jag suttit på toa eller serverat godis för att kunna ta mig igenom matbutiken. Fattar ni det, vill jag säga, varenda jävla gång du lämnat över för att gå å pissa, springa ner till kiosken eller laga middag, varenda jävla gång har jag gjort alltihopa samtidigt. Jag vill inte ha en jävla partner som jag måste ta hand om och älska. Jag vill bara inte vara en hjul-springande, ensam enhet.

Men hur gör man då i patriarkatet, där tvåsamheten är den enda lösning som serveras?

I patriarkatet, där relationen äter kvinnor lika hungrigt som systemet.

Man rockar ensam-seglandets läckande skuta ett varv till.

Hur får man ordning på att vilja göra det själv, men inte ensam?



Jag slutade amma när jag kommit ner till 44 kg och håret låg i tofsar på kudden. Att hinna laga mat och äta ikapp med barnet gick inte ihop med att samtidigt behöva sova varje gång han sov och samtidigt tvätta, duscha, handla och försöka komma i kontakt med försäkringskassan. Ändå var barnavårdens mål att barnet skulle få äkta modersmjölk. Jag efterfrågade en samtalskontakt som skulle hjälpa mig att inte låta mina känslor för pappan gå ut över bebisen. Nån som kunde hjälpa mig bolla vettiga och svåra beslut. Det fick jag, för alla var de överens om att ansvaret för pappan, det var också mitt. 

Om jag skulle orka ifrågasatte ingen. Mammorna, de orkar inte för att de älskar. De orkar för att det inte finns nån plan b.

 

Aldrig har jag stått en annan människa så nära.

Solen går för fan upp i magen på mig av hur i helvete mycket man kan älska.

Men att älska är att vara såbar. Utlämnad.

Försvinner han så finns jag inte mer.

Och ännu värre, om jag försvinner, vad blir det av honom då?

Det finns ingen förälder B.




Jag säger som Linda P:

”Dom sa att tiden skulle läka sår
Men när en mor förlorar sina små”

Ja vad fan händer egentligen då?

Det är som att jag lagt hjärtat utanpå. Ba blottat strupen.


Förortsbarnen dör. De går under. 

 

På rosengård slutade en sextonårings liv, en sjuttonåring anhölls. Paddington reste sig den här gången. Hur blir det i framtiden? Att inte ha en given vuxen motpart att se i ögonen och dela den oron och vetskapen med är så hjärtskärande ensamt. Hur det än går är det bara mitt fel.


Det enda morsorna inte lider brist på är samvete. Många sociologer har visat att den absolut tydligast bestående skillanden mellan mäns och kvinnors föräldraskap är det dåliga samvetet. Det som ligger som ett jävla tyngdbälte över  de kvinnliga axlarna. Margareta Bäck-Wiklund skrev såhär:

”De tycker att de har för lite tålamod, att de blir arga och ”skriker och gapar” på ett sätt som strider emot deras föreställningar om den lugna, ständigt lyssnande och alltid förstående modern. Andra kvinnor säger att de har dåligt samvete för att de inte fungerar ”perfekt” som mödrar. I kvinnornas dåliga samvete avspeglas deras föreställning om den egna betydelsen för barnens fysiska, psykiska och sociala utveckling och de krav kvinnorna ställer på sig själva.”

Kanske ligger det nåt i det, men hörru Maggan, om man är den enda som ska gör allt då? Jag är en jävla gaphals faktiskt och jag har inga ambitioner om att vara en perfekt morsa. Men det dåliga samvetet käkar mig och jag råkar faktiskt vara den enda som ska rodda den där utvecklingen. Värst av alla kval är när jag kommer på mig själv med att vara så in i helvete arg på ungen för att jag gjort honom. Jag blir så förbannad över att jag har så dåligt samvete. Sen kommer samvetet över det. Sen vill de att man ska "passa på å njuta" av småbarnsåren också. Grattis till den som har tid med det!

Kan vi bo här? Kan han växa upp där ungarna dör och alla knappast har en framtid? Vad fan kan jag ens göra åt det? Lätt å köpa radhus i partille för underhållsstödet liksom. Men samvetet bryr sig inte ett skit om vad en enda morsa klarar av å inte.

Samhället varken har nåt samvete eller känner något ansvar. Idag är min unge en del av en barngrupp på 25 med en endaste fastanställd pedagog. En pedagog som på mitt klagomål om att sonen kommer hem med bajs i kalsongerna bara kan svara att:
 ”ja, jag hör dig men jag kan inte lova något, vi hinner inte med allihop”.

”Jag kunde inte själv mamma”, säger han när jag frågar.

Jag vill säga att älskling, jag kan inte heller själv. Men jag måste. Jag ba gört. Jag och alla andra mammorna. 


Jag har gått ner i arbetstid för att orka vara förälder. Det innebär ännu mindre pengar och obefintliga marginaler. Alternativet är såklart att jobba mer, men det innebär längre dagar i en barnomsorg som inte ens har tid med ass-wiping. Att byta förskola är inte långt borta fågelvägen, men det fria valet är vår tids mest utslitna myt. Bara längre upp på gatan, in i villaområdet har förskolan egen kock och eget kök, en atelje med en anställd ”artillerista” (vad fan är det ens?) och personaltätheten är tredubblad.

Hur kan segregationen synas så tydligt, på en och samma gata? Köerna ringlar långa och för att ha en chans krävs en formell klagan till förvaltningen. Hur skall det formella kunna fånga oro, en småunges känslor och ett par skitiga kalsonger? Går min klagan igenom har jag köpt oss lite tid, men vi har också fått gå förbi alla de andra, de som inte kunde skriva formell skit eller som ens föreställt sig att det går att bråka med en förskolechef. En jävla dryg förskolechef som lever sitt liv ovanför carporten i askim. I min bil, den som jag måste ha för att kunna hinna till jobbet trots att förskolan ligger lånt bort blinkade servicelampan imorse. Jag har varken tid eller pengar till verkstan, och på en enda morgon rasade korthuset. Jag har bestämt mig för å helt enkelt mörka den där lampan ett tag.


En dag blev jag sjuk. Jag kunde inte lämna på dagis. Jag kunde inte vara hemma med barnet. På en enda morgon fallerar hela bygget. Sen är vi där, utlämnade till vem, som inte är på sitt arbete och kan rycka in en tisdagsmorgon? Jag skulle till tandläkaren, tänkte gå på arbetstid men ändå ha barnet på förskolan. Sen fick han feber och på en enda förmiddag rasade bygget igen. Hör ni det, allt bra rasar så fort! Bräckligt, skört, ensamt. En ensam förälder kan varken ha sociala behov, egna intressen, en hälsa, en tandrad eller något eget alls. För att det skall fungera måste hon bli ingenting. En heltidsarbetande ingenting. 

Sen poängterar de hur viktigt det är för barnet att man tar hand om sig själv.


Här är min ångest mina vänner. Men jag vet att den inte bara är min. Jag serverar den till mina syrror, för att nån jävel måste göra det. Nån skrev en så fin kommentar:

”Kjære deg. Det du skriver betyr så mye for meg. Boom!! -så har du sagt det høyt. Jeg er også en røykende mamma som sitter her å ler og gråter - du når rett inn i hjerterota mi. Ikke mist gløden nå når du blir rik. I love u”

Vi är i samma lag min norska wifey! Men ändå inte, för vi är varsin liten ö på jorden. Och våra liv är till för några andra. Och det där med att bli rik, inte för å va bitter men.. fattigpensionär känns la mer troligt på det här giget...

”Från en mamma till en annan, för vi slutar aldrig amma”.




lördag 4 februari 2017

Om Adams jävla revben. Kvinnohat, mord och sextips.

Ett av de mest välanvända retoriska greppen det senaste har varit texter på temat: ”Vi måste prata om...”. Det här är en sån text. Vi måste prata om kvinnohatet. Det är bara det att det inte riktigt går.


Språket formar oss. Det sätter ramen för vad och hur vi kan tänka. När vi saknar språk kommer vi ingenstans. Hur kan vi prata om kvinnohat? Det där i vår kultur, som får oss att tänka på kvinnor som sämre än män.

Ni vet, om vi tänker på rasism så kan strukturen vara rasistisk, människor kan utsättas för rasism och FOLK kan vara rasister. Strukturen kan vara partiarkal, människor kan utsättas för könsförtryck, men vad är det folk är? Sexister? ”Misogyni”, vem säger ens det på ett bekvämt sätt? Vet folk ens vad det betyder? Hur benämner vi dom som hatar kvinnor?

Kvinnohatarnas ständiga trumfkort är att vi alla egentligen tänker att de älskar kvinnor. Medan rasisten helst av allt vill bli kvitt alla hen anser mindervärdiga är de flesta kvinnohatande män superstraigtha loverboys som inte kan tänka sig ett liv utan tillgång till kvinnor.


Många har förfasat sig över Strindberg (eh trodde aldrig dagen skulle komma då jag skrev om honom). No doubt gjorde han oss knappast en tjänst och han hatade kvinnor innerligare än de flesta. Han har skrivit om oss som ”en förkrympt form av människa” och samtidigt är hans dravel fortfarande de mest spelade dramerna. Lustigt nog läser jag en Stringbergforskare besvara frågan om gubbjävelns kvinnohat såhär:

”– En man som skrev så glödande kärleksbrev och skapade så många starka kvinnoroller kan inte betraktas som kvinnohatare.”

Män älskar kvinnor, så de kan inte hata dem? Kärlek är hat. Krig är fred. Snubbar är nice.



Kärleken är den patriarkala ordningens särskildhet. Det är svårt att föreställa sig en svennerasist som påstår att hen EGENTLIGEN älskar somalier. 

 

Sverigedemokraterna är of course ett rasistiskt parti. Men också ett... vadå? ”Kvinnofientligt” parti? Språket tillåter oss inte att på samma sätt som vi kan peka ut deras rasism peka ut deras kvinnoförakt. De hävdar likt alla andra att de älskar och värnar kvinnor. Jag menar rasismen är ju enkel, de vill helt enkelt inte att ”främmande” människor skall få vara i Sverige, ”Väck med dem!”. Men kvinnorna (de svenska då såklart) vi ska vara här. På deras villkor, FÖR dem. Den av SDs partiföreträdare som föreslår att skicka alla svenska kvinnor utanför gränsen skulle uteslutas direkt.

Kvinnohatet kräver en relation. Ägande, inte avstånd.



Asså fatta mig rätt här, jag försöker inte göra nån jämförelse om vilket förtryck som är värst. Det vore fullständigt idiotiskt och down-rigth offensive. De är alla en funktion av varandra. Men det betyder inte att de alla funkar likadant, eller att vi kan bekämpa dem på exakt samma sätt. Rigth?

Många politiska partier och tankesmedjor för fram rasistiska idéer och förslag med total mun-diarré. Så vi kallar dem rasister. Men när de talar om inskränkt aborträtt eller nedläggning av förlossningsklinker är de på sin höjd ”ofeministiska”. Vart är språket som kan fånga upp att de skiter högaktningsfullt i kvinnors kroppar och hälsa så länge då får bestämma över dem? Hur benämner vi föraktet för kvinnans existens?

Hon tittade på mig med mascaran runnen ner för kinderna. Varför kallade han henne hora fastän hon inte varit otrogen? Hur säger du till din girl, att älskling, han hatar dig inte för något du gjort. Han hatar dig för vad du är.

 

Jag fick upp en meme i mitt faceookflöde. Det föreställde en man som skållades i en dusch. Texten löd typ ”when you take a shower after your girl” och själva igenkänningen och skämtet låg i att kvinnor duschar jättevarmt. Kommentarsfältet fick mig att behöva skålla mig lite. Jag blev så förbannat kall inombords när jag läste hur snubbe efter snubbe la kommententarer som:
”Thats cuz they are cold-blooded bitches”
”They are ice-blocks with holes in them”
”They are always plotting to hurt you, bro” 
osv osv.

Jag säger ibland att ”han har problem med kvinnor”, ”han har keffad kvinnosyn” och sånt, men hur kommer det sig egentligen, att vi inte har en vettig benämning på personer, som i sitt innersta föraktar, hatar och vill kvinnor illa? Är det för att vi inte pallar att tänka på det? Är det för att det är så förbannat obehagligt att det är vad som ligger där i botten och skvalpar när våra pappor, bröder, vänner, makar och boyfriends får svartsjukespel, lilla-gumman-snackar eller tycker tjejligan brevid är ”så himla jobbig”. Vill vi inte riktigt call-them-out? Som vi söker deras kärlek och bekräftelse, men wifeys, vad får vi tillbaka?



Mäns våld mot kvinnor handlar om hat och förakt. Visst handlar det om att han vill ha makt och kontroll, men var det uteslutande det skulle han kunna dominera andra män på samma sätt. 


Det handlar om uppfattningen att kvinnor av naturen är lägre stående. Mycket likt rasistiska strukturer, men skillnaden är att den rasistiska berättelsen inte samtidigt är historiens mest älskade och upprepade story: den om heterosexuell kärlek.

Män som slår trappar upp våldet. Det eskalerar. Särskilt snabbt eskalerar det vid graviditet och runt förlossningsdatumet. Inte bara är hon som mest sårbar då, hon är också så extremt ”kvinnlig” om ni förstår hur jag tänker. Vad uppfattar vi som mer kvinnligt än själva baby-making-biten?

Han trappar upp det då för att det är det han hatar mest av allt hos henne. Sett i ljuset av makt och kontroll är det också då han riskerar att förlora henne. När någon annan, ett barn, plötsligt blivit den viktigaste personen i hennes liv. För att hon inte längre älskar bara honom. För att hennes existens inte är tillägnad honom alone.

2017 lever fortfarande idén om Adams jävla revben. Vi, och allt vi är och gör är till för honom. Aftonbladet publicerade nyligen en text: ”Sex viktigt för lyckan – tycker män” där två män och en psykoterapeut och sexolog intervjuas. Till intervjun bifogas de två männens ”tips” (uppmaningar till kvinnor). De tipsar till exempel såhär: ”Prioritera sex i relationen, annars finns risk att det inte håller” och ”Försök få bättre självkänsla på det här området – tänk på att det är mycket lättare för kvinnor att få sex än för män”.

Intressant nog är detta en text om mäns behov, men den åtföljs av en lista på vad kvinnor borde göra. Är det inte löjligt uppenbart vem som är till för vem?


På frågan ”Varför tror ni att så många färre kvinnor klassar sex som en lyckofaktor?” svarar de:
– Kanske är det så att de (kvinnorna) egentligen vill ha mer sex, men inte vågar kommunicera med sina partners om vad de vill ha, funderar Dennis. Män är inga tankeläsare, det är bättre att kvinnor berättar vad de vill mer rakt ut.

( Har D funderat på varför kvinnor inte vågar prata med sina partners?)

– Dessutom tror jag tyvärr att många kvinnor är självkritiska och jämför sig med andra. De känner sig inte attraktiva i kroppen, särskilt inte efter att de fött barn. Det är synd. Vi gillar er som ni är!

Ja! För de älskar ju kvinnor! Fastän hela samhällsbygget säger oss nåt annat.



It goes on:
– Det gäller för oss män att vara lyhörda och inte bara gå på. Sex är för bådas skull. Jag tror att kvinnor egentligen gillar sex lika mycket som män, men ibland måste man fiska fram deras lust.”

LOL! ”Sex är för bådas skull”? Really? Denna lust som ska fiskas fram, den kommer om kvinnor bara kan tänka sig att ändra lite på sig. Vilken fiske-lycka! Han behöver inte ens meta själv om hon ”prioriterar” om från sina egna till hans behov av napp.



Artikeln avslutas med att en av kärlekspojkarna säger att det är viktigt att det inte blir nån press.


Nej precis, för män älskar ju kvinnor. Egentligen är det kvinnor (så värdelösa vi är) som pressar sig själva..



M var henne hos en snubbe hon träffat. De softar, har det gött, snackar skit när han plötsligt säger: ”Fan jag hatar när kvinnor snackar sådär. Säger ”mannen” och sånt, du vet snackar så där ghetto. Det är så jävla osexigt, måste du göra det?”

När de träffats fyra gånger vill han tala om för henne hur hon ska prata. Han har aldrig tänkt på att lyssna på vad hon säger, han tänker på hur ”hans” kvinna skall prata. Hon är hans. Till för honom.


Jag har tidigare skrivit att män exploaterar kvinnor för att de tjänar på det. Men, för att kunna exploatera en annan människa krävs att vi ser på dem som mindervärdiga och systemet som legitimt. Allt måste på nåt sätt rättfärdigas, om det så bara är inför oss själva. Resultaten kan vara allt ifrån skallmätning till uttjatade enstaka falska anmälningar till skrattretande forskar-trams om att män inte ”uppfattar” barnskrik.

Könsförtrycket, om det så är ekonomiskt, sexuellt eller nåt annat så legitimeras det alltid med kvinnohat. Med förakt för hennes bristfälliga könstillhörighet.

 

En kvinna ringer en jourtelefon.
”Jag... jag behöver hjälp....” viskar hon.
Det dröjer inte länge innan hon också säger:
”Men han är världens bästa också..”

Hon kan inte bära tanken på att han kanske inte älskar henne. För när män hatar kvinnor, vill vi alla tro att de gör det av kärlek. Nästan alla våldsutsatta snurrar i perioder runt i hopplös förtvivlan och vilja att förstå honom. Hur kunde han? Varför?

Unni D skrev en gång:

Allt hon vill är att förstå varför han hatar henne så...

...Hur ska vi då förstå mäns våld mot kvinnor som ett ofantligt utbrett samhällsproblem när det ständigt beskrivs som extrema fenomen?
Hur ska en kvinna kunna förstå att elaka ord, spottloskor eller förnedringssex i den äkta sängen är förstadier till det dödliga våld hon läser om i tidningarna?
Istället kryper mannens hat innanför skinnet på henne tills hon börjar hata sig själv.”

Kanske gör jag nu som våldsutsatta kvinnor gör. De vänder ut och in på sig själva för att få ihop bilden av mäns kärlek till kvinnor med sin verklighet där han hatar henne. Det går förstås inte, och hon slutar sitt irrande med att det måste vara just hon, undantagskvinnan som inte gick att älska.


Unni fortsätter:

Men egentligen såg de (kvinnorna) sanningen redan första gången då hatet lyste ur hans ögon, sanningen som varenda jourkvinna känner till: att kärleken dog exakt vid den tidpunkt då den förvandlades till rädsla och att den aldrig någonsin kan återvända”

Det är inte psykopatförövare som dödar kvinnor. De kan bruka grovt sadistiskt våld, men det är inte de empati-störda bigboysen som tar det hela vägen. Ingen är tillräckligt viktig för den ansträngningen. De som dödar kvinnor är de som tror sig älska dem allra mest. Han som säger ”du vet hur mycket du betyder för mig, utan dig kan jag inte leva”. Han som varvar känslostormar, självmordshot och tårar. I dagsläget är Sverige uppe i ungefär ett kvinnomord var tredje vecka. I den siffran räknas bara de som dör som direkt konsekvens av själva våldet.

Osökt tänker jag på den kvinnoälskande Strindberg, som skrev till sin wifey:
"Älska mig alltid eller jag biter strupen så att du dör".




Vi måste prata om kärleken och kvinnohatet, men med vilket språk när ingen tror på att män faktiskt hatar kvinnor?