Om ett ess

Inatt slog det mig att du fattas.

Vart fan är du nånstans? Var är döden?

Vad är ens döden?

Brukar tänka att det nog är som innan man föddes. Det känns mest rimligt. Ändå finner jag, precis som alla andra nån form av tröst och trygghet i det där med att ”vi ses på andra sidan” och ”tills vi ses igen”. Vårt kollektiva försvar mot det vi inte kan förstå.

Exploaterar jag henne nu? slår det mig. Sen kommer jag på det igen, du är ju död. Exploaterar jag alla andra som hade en relation till dig? Jag tror inte det och jag vet inte var jag ska göra av det gumman. För du är död. Mitt i natten är det som att jag plötsligt fattar det. För att jag vill ringa dig och numret finns där i telefonboken, men du kommer inte svara. Hur kan du vara där, men ändå inte leva? Ett hål som öppnar, där du var förut.

Jag är så ledsen. Jag är så innerligt ledsen att du inte får vara med mer. Livet är redigt tröttsamt men det är det enda vi har. Det togs ifrån dig och det finns inte ens nån jävel å va arg på. Nån sa att jag är rädd för döden. Han fattar inte. Jag är inte rädd för själva döden, jag är rädd att det ska ta slut. Som det gjorde för dig, när det äntligen var lite ordning på allt. Hur ska man orka alltid sträva uppåt, framåt, när man samtidigt är på väg mot slutet. Död. Jag är rädd att ångra. Jag är så rädd för det som tar slut. Det som inte går att kontrollera hur jävla mycket pondus man än råkar chilla med.

Jag är så ledsen för att vi aldrig fick lösa det. Vi gjorde en tyst deal om att ta den skiten när du blev frisk igen. Hur kunde du inte bli det?

Driv M, du hade det. Du var så glad och så arg. Du kände det också och jag är så satans jävla ledsen för att du är död. Att du är borta och att jag inte fattade varför du bråkade.Om vi bara inte hade bråkat.

Jag är så ledsen för att hur efterbliven jag än var så tyckte du att jag var bättre än dig. Det var jag förstås aldrig. Åh om jag hade fattat att det var det du egentligen kände den där natten i vasa. Jag vet det nu. Förlåt älskling, för att jag inte såg hur du jämförde. Det måste tärt på dig. Jag vill ha en natt till, en av de där när vi var de snabbaste kvinnorna i världen. Arga på alla, ibland på varandra, men alltid på väg. En natt till då jag kunde sagt till dig hur jävla värd du var.

Du var svår. Speciell. Fantastisk och en pain. Helt loco och alltid där. Det var du som kom med bebisskorna. Jag satte dem på kistan. Vet du vad de betydde? Liksom, hur mycket? Varje gång jag var inlagd var det du som kom. Jag bad dig inte. Du bara gjorde som det kändes. Visste du redan då att det är det ensammaste av allt när man ligger där? Jag kom inte till dig för jag fattade inte. Du skulle dö. Visste du om det? När någon till slut sa det rakt ut till mig var det redan för sent.

Det var du som trodde på mig när jag var tvungen att ändra på allt. Du, som älskade att hänga med min unge mer än med mig. Du gav inte upp på mig fastän jag var destruktiv. Till och med min jävla hund älskade du. Förmågan att älska: att värdesätta det som är viktigt för den andre. 

Hur kunde du försvinna? Brukar vara arg på dem som dör. Inte på dig, du ville leva. Hade varit här om du kunde.

Efter begravningen minns jag inte så mycket. Jag drack trettielva pints och några energidryck. Pallade inte trycket. Hade fortfarande inte fattat. Jag kommer inte på lördag. Jag orkar inte en gång till och du är död hur mycket jag än går dit. Jag har inget försvar längre och du är död och du var så fin. Som att nåt trillar ner i magen. Sorg.

Du ville inte höra nåt tjöt om å ”kämpa”. En så orimlig arbetsuppgift ville du inte kännas vid. Som att folk som inte blir friska inte har kämpat tillräckligt. Jag förstår honey. Det är I livet vi får kämpa. Inte FÖR det. I livet gav du aldrig upp och jag kommer alltid respektera dig för det. Hur mycket skit det än regnade så ville du fram, upp, mot det bästa som gick att göra med det du hade. Jag svär M, att det ska jag också så länge jag fortfarande är kvar här. Vilket jävla ess du var.

Hejdå älskling, vi ses på andra sidan.

Om kvinnosjukvården, förakt och ekonomisk makt. Pt 1 Barnmorskorna

En enda soppa av kvinnoförakt och ekonomisk makt. En sunkig röra av underbemanning, bebisar, smärta och lagvidrig personalpolitik.

Vi talar såklart om läget i kvinnosjukvården och specifikt förlossningsvården. Finns det någon tydligare kvinnofråga i sverige just nu? Amen kanske nån då men ni fattar. Det är överviktigt detta. I en morsdagskrönika skrev jag förra året ”I förlossningsvården möts tre av de största feministiska frågorna: våra arbetsvillkor, våra kroppar och vår rätt till självständighet” (läs den här: https://www.fria.nu/artikel/128882 ). Sedan dess har haveriet havererat vidare. Det havererar till haveriernas haveri. En nyliberal parodi på vår bekostnad. Vad fan sysslar de med?

Krisen är ett faktum. Kvalitén och tillgången på vård varierar på ett mycket ovärdigt vis beroende på vart vi bor. Kvinnolobbyn skriver i sin budgetgranskning 2018 att: ”I stora delar av landet misslyckas landstingen och förlossningsklinikerna med att leva upp till kraven på att tillhandahålla den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges”. 

Vad den raden betyder om man omformulerar lite är typ: ”I stora delar av landet ges kass eller ingen vård”  

eller möjligtvis ”I stora delar av landet ges undermånlig vård som kompenseras upp av personal som därför går sönder”. 

Kvinnosjukvården i sverige är kanske fortfarande i grunden bra, men i allt högre grad är den det på bekostnad av de nästan uteslutande kvinnor som arbetar i den. Frågan om kvinno- och förlossningsvården har många dimensioner och det får bli en serie igen. 

Först, låt oss snacka om barnmorskorna. De knegande hjältinnorna (obs att både sjuk- och undersköterskor och all annan personal är fuckin hjältar de också).

Hur skapar man en rekryteringskris?

Fråga politikerna! Fråga regionerna och landstingen! Fråga SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)! De är värsta proffsen!

Passa också på att fråga dem: Hur bränner man ut en hel yrkeskår?

Hur pissar man effektivast på en halv befolkning?

Jag svär de vet precis! Eh, ni kan också fråga mig, för nu ska ni få höra.

”Det finns inga barnmorskor” säger de. De upprepar detta med rekryteringssvårigheter och personalbrist som ett mantra. Men tjöta, visst finns det personal! Och visst skulle det kunna finnas ännu mer personal än vad det faktiskt gör. Personalbrist-ramsan gäller hela sjukvården, precis som många andra grejer som kommer att tas upp i den här texten. Men nu snackar vi kvinnosjukvård, ait?

Hur skapar man en arbetsplats där ingen vill jobba? Jomen enkelt, man ser till att den är riktigt röten bara. Ett annat bra knep är att vifta med ”nedläggningshot” och omstruktureringar stup i kvarten. Det tenderar liksom att ha effekten att folk inte riktigt vågar lägga sina ägg i den korgen. Den ”personalbrist” som användes som förklaring till varför BB och förlossningen skulle läggas ner i Sollefteå hade kunnat undvikas. Faktum är att den inte bara hade kunnat undvikas, de kunde liksom ha stuntat i att själva skapa den från början. Vi snackar om ett av de bästa sjukhusen på kvinnosjukvård i landet. Ändå ”hotades” det av nedläggning tillräckligt länge innan det faktiskt hände så att personalen började dra. När de sen gjort det användes deras flykt som argument för varför verksamheten var tvunget måste stängas.  

Personligen har jag alltid varit en stort fan av att placera skuld där den hör hemma. För vems fel är det att endast TRE av sveriges landsting (21) rapporterar till SCB att de anser sig ha tillräckligt med barnmorskor? 

 

I dagsläget arbetar var (minst – pga bristande statistik) tionde barnmorska med nånting helt annat. En ytterligare andel väljer aktivt bort förlossningsvården. Och de har givetvis goda skäl, i regel är det änna inte typ slump/dumhet som styr folks beteende på arbetsmarknaden. Ju fler som lämnar desto mer ökar belastningen på de som är kvar. De bär ”personalbristens” konsekvenser genom att jobba extra pass och skjuta upp sina semestrar. Kollegorna lämnar (med all rätt alltså) för att jobba på bemanning, i norge, i andra delar av vården eller med helt andra saker. Många av de som stannar känner sig tvugna att gå ner i arbetstid. Idag jobbar nästan en tredjedel av sveriges barnmorskor deltid. De pallar inte. Men vi vet la alla vad som händer med sjukersättningar och pensioner av den gamla rävsaxen, va?

Förlossningsvård är akutsjukvård. Det går liksom inte att komma ifrån. När ungen vill ut så kommer den ut. Det innebär att skiftarbete, obekväm arbetstid och psykisk press är ofrånkomliga delar av jobbet. Därför måste arbetsbelastningen avvägas mot det. Alla de där sakerna är kända orsaker till utbrändhet. Det vet vi också om. Det är för jävla hånfullt, för vi har all kunskap som behövs för att göra på vettigt sätt. Vi har vetenskapliga belägg på varför det gå åt helvete. Ändå fortsätter de sin haveri-parodi som ingenting. Barnmorskor vittnar om den ökade pressen i att bortsett allt det där andra samtidigt inte kunna garantera den födande kvinnans säkerhet med de förutsättningar de jobbar med. Av detta måste vi dra slutsatsen att varken kvinnliga patienter eller arbetande människor, och särskilt då kvinnliga sådana, har något värde. Inte i det här systemet. Det är fullständigt heartbreaking, visst, men det är också sant. Att hävda något annat är att fly från materiella fakta och vara ett klassiskt liberalt dumhövve.

I tidskriften ”Sexual and reproductive healthcare” publicerades 2013 en studie (”burnout in swedish midwifes”) där mer än 1/3 av alla barnmorskor rapporterar någon form av utbrändhet. Lika många uppger att de övervägt att lämna yrket. I princip samma resultat har sedan visats vid ex Mitt-Universitetet. SÅ SÄNK ARBETSTIDEN FÖR HELVETE. Det är för jävligt. För dem. Men också för alla oss som chillar med det blygsamma önskemålet om att få föda under rimliga och säkra förhållanden. Alla oss som faktiskt är helt beroende av dessa människor, deras expertis och att de håller ihop. Att de finns där och kan om inte hålla ihop oss så sy ihop oss efteråt. 

Frågan om barnmorskornas arbetsvillkor är en fråga för alla sveriges kvinnor. Inte bara via systerskap och solidaritet, utan också för att många av oss rent krasst i livets kanske mest akuta skede behöver dem.

Det är brist på alla olika vårdyrkesgrupper i förlossningsvården men barnmorskorna är den absolut bärande gruppen och det är också där bristen nu är som störst. Inom de närmaste sju åren beräknas dessutom 30 % av alla sveriges barnmorskor gå i pension. Vi vet om detta. De ansvariga vet om detta. Shit is så att säga going down och det är bråttom. Jezuz fattar ni BARA SJU ÅR?! Blir nu tvungen att tända en cigg direkt vid köksbordet. Vädrar lite plikskyldigt. Sju år.

Samtidigt som antalet barn som föds stadigt ökar minskar alltså antalet barnmorskor. Var och en av dem som finns får ständigt fler kvinnor att ta hand samtidigt och kravet på ”en kvinna-en barnmorska-en förlossning” ses som radikalt.

Nya barnmorskor måste utbildas! NU. Det är bara det att som läget är har ingen tid att hålla på och handleda studenter. Trots att det såklart är avgörande för en student att få göra praktik, och trots att det vore minst sagt korkat att inte ta tillvara på de avgående barnmorskornas kompetens har man inte löst detta. Lösningens steg ett är detsamma som på arbetsmiljöproblemen: ÖKA GRUNDBEMANNINGEN FÖR HELVETE. Vill vi att kvinnosjukvården ska leva vidare måste det ses som en grundförutsättning att barnmorskestudenterna kan göra praktik. Praktisk kunskapsöverföring, kanske det viktigaste av allt när man ska lära sig ett yrke. Visst att man kan läsa jättemånga böcker va... men..

Sjukt nog blir det sommar varje år och då ballar det ur lite extra. Eller ganska mycket extra. Ändå finns demografiska prognoser som beräknar hur många barn som kommer att födas, både nationellt och regionalt, liksom när barnmorskor går i pension (eh tex alla de där om sju åren ni vet). Vi vet med säkerhet att flest barn föds på sommaren. 

Det är alltså fullt möjligt att i förväg räkna ut hur många sjukhusplatser som behövs och sedan planera bemanningen och vården utefter det. Inga konstigheter.

Men som personalen länge sagt oss, det är inte behoven som styr vården. Istället handlar det om marknadsstyrning, bolagisering, kostnadseffektivisering och tillslut: total avhumanisering. Centraliseringsperversionen ger att 45 förlossningskliniker lagts ner i sverige sedan år 2000. Marknadsideologin har helt koloniserat offentlig sektor och ses numer som nån form av naturlig utveckling (Läs om NPM här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/10/om-vad-npm-egentligen-ar-for-skit.html ). Men man kan faktiskt planera vård utifrån människors behov (breaking news!!!), det är bara inte så modernt. Visst kan vi ladies få finnas, men kosta? Det är att ta människovärdet ett steg för långt. FEMINISMEN HAR GÅTT FÖR LÅNGT FATTAR NI?! DET FINNS FÖRRESTEN MÅNGA KVINNLIGA CHEFER I VÅRDEN!!

Det hela blir lite sådär extra gött samtids-ironiskt om man tex slänger in den här goa skrivningen från SKLs hemsida (obs förresten att SKL är sveriges största arbetgivarorganisation för kommuner, regioner och landsting):

”Det går att göra skillnad - SKL:s ambition är att ligga steget före och belysa viktiga omvärldsförändringar. På så vis kan vi påverka utvecklingen i den riktning som ger störst nytta för våra medlemmar, och som i förlängningen bäst gynnar allmänheten.”

Det blir inte så väldigt trovärdigt kanske att man vill ”ligga steget före” när man hela tiden ligger ljusår efter. ”Ba, sommar igen?? Eh har vi inte riktigt planerat för?!”.

För det var detta med barnmorskornas semester också. Ni vet man går å knegar, åsså närmar sig de där enda veckorna på året då man ska få leva ordentligt. SÅ KOMMER DET NÅN JÄVLA CHEF Å SÄGER ATT ”OJDÅ NEJ FÖRRESTEN DU KAN INTE HA SEMESTER JUST NU...” Helt orimligt tänker man ju osökt, men faktum är att vårdförbundet förlorade en tvist om just detta gällande barnmorskor i Norrköping. Ärendet togs till Arbetsdomstolen som tyckte att Vrinnevisjukhuset i Norrköping minsann inte gjorde nå fel när fem barnmorskor sommaren 2014 tvingades flytta eller dela upp sina redan beviljade semestrar.
Dock är det i vanlig ordning en himla godtycklighet i omlopp och det blidde lite annorlunda utgång i Växjö. Där nåddes en uppgörelse som gav barnmorskorna visst skadestånd i efterhand. Sitt agerande försvarade dock växjö lasaretts ”centrumchef” (oklart jobb) med att de ville garantera patientsäkerhet och en ”god arbetsmiljö”. LOL. Region Kronoberg tyckte dock det var värt cashen och även sommaren 2018 dras en hel semestervecka in och två av sex fölossningsrum kommer att stängas. Barnmorskorna menar att bemanningen måste fördubblas och massvis med cash spenderas på hyrpersonal.Tänder fan en cigg te. DET VAR JU DETTA MED GRUNDBEMANNINGEN, NI VET FOLK HAR RÄTT TILL SEMESTER Å FÖRÄLDRALEDIGHET Å SÅNT.

När den offentliga vården ballar ur är marknaden inte sen att vakna. 

Idag finns ex otaliga privata gynekologmottagningar för den som inte orkar klättra primärvårdsmuren. Men hela grejen med sjukvård i offentlig regi är att den ska vara lika för alla och att plånboken inte ska bestämma vem som vård och inte. Jag skulle vilja se de knegarladies som kan pröjsa över tusen spänn för ett nybesök. Marknaden kommer dessutom alltid att ägna sig åt det som är mest lukrativt, det säger sig självt. Syftet är ju inte att ge vård, syftet är att tjäna cash. Därför ägnar de sig åt saker som ”vaginal tigthening” och ”estetisk” plastikkirurgi av av kvinnors kön. Knappast särskilt fötroendeingivande för den som är sjuk eller av andra skäl behöver klättra upp i gynstolen. På förlossningsvårdens område ser vi en växande marknad för ”doulor” som hyrs in som stöd när vården inte räcker till. Folk anställer egen personal att ta med sig till sjukhuset, alltså hur sjukt är det?!

Privat vård tar inget samhällsansvar. När BB Sophia i stockholm stängdes i maj 2016 hade det funnits i knappt två år. De hade kapacitet för 4000 förlossningar om året. Blandningen av privat och offentlig vård är inte bara odemokratisk och ovärdig, den gör också att den offentliga vården måste täcka upp oväntade privata haverier, flyttningar och nedläggningar.

Okok, tänker ni kanske, men det har ju också tillförts en massa pengar de senaste åren? Det är sant. Och det är såklart bra.I budgetpropositionen 2018 föreslås alltså att 1 miljard per år ska tillföras förlossningsvården och kvinnosjukvården. I överenskommelsen med SKL fastslås att dessa ska gå i första hand till att stärka bemanningen och kompetensförsörjningen. Men vad har de gått till? Och varför har de extra medlen överhuvutaget kommit till? Det är relevant, för så länge de princper som styr vården inte ändras kommer heller problemen inte att bli helt lösta.

Kvinnolobbyn skriver i sin granskning av budgetpropositionen 2018 och de extra förlossningssatsningarna att det inte riktigt går att veta hur pengarna använts så som statistiken och redovisningen ser ut. De konstaterar att bara drygt häften av medlen verkar gått till just bemanning. De har tittat extra noga på tre landsting och visar att i samtliga dessa har antalet barnmorskor sjunkit även efter att budgetsatsningarna inleddes. På grund av den tidigare nämnda svårigheten för praktik når inte universiteten upp till antalet utökade platser på utbildningarna. 

Vissa landsting har använt nästan alla pengar till bemanning medan andra nästan inga. Det går inte att veta vilka så som återrapporteringen ser ut. Det ställs nämligen inga krav på landstingen att redovisa ekonomiskt!

Kvinnolobbyn skriver: ”Kraven måste skärpas på landstingen att använda medel till bemanning. I första hand av barnmorskor. Att stöden nu är fria att använda som landstingen själva vill innebär en påtaglig risk för att de går till annat än bemanning. Samtidigt som förlossningsvården får ett stort tillskott höjs också de generella statsbidragen till landstingen. De har med andra ord goda förutsättningar för att anställa.”

Så kom igen för fan. De konstaterar vidare att pengar används till bl a informationssatsningar, kvalitetsregister, edomestrios-satsningar och aborter. Inte dåliga saker, men det var inte där cashen skulle hamna nu! Tillfälliga projekt och kurser kan tära på den befintliga vårdverksamheten och aldrig har jag hört ett större lol än när jag frågade ett gäng barnmorskor om de behöver bemötandekurser eller kollegor.

Med all sannolikhet används pengar till att ta in hyrpersonal och till att ersätta extra arbete och indragna semestrar. Extra cash får inte bli en bötesfond för sunkig personalpolitik! Vilket jävla frikort!

Jag träffar barnmorskor som kämpar livet ur sig, och som ändå inte kan få känna att de räcker till. Jag hör hur de pusslar och fixar för att någon ska få stanna en natt till, hur de oroar sig och alltid måste gå med det mest tärande av allt: att veta att man inte gjorde nog. Sverige har varit ett föregångsland. Men allt backar bakåt. 

Det är konstigt det där, hur många människor tror att politisk utveckling är ”naturlig”. Men allt kan gå bakåt, och kvinnosjukvården rusar tillsammans med resten av vården mot en tid där det mesta i ärlighetens namn var sämre.

Vilka vet bättre vad som krävs än barnmorskorna? Denna fantastiska yrkeskår som tjatat hål i huvet på oss för länge: ”det funkar inte”! Deras ord väger lätt. Egentligen är det inte raketforskning detta mina vänner, problemen kan lätt både förstås och lösas med svaret på en enkel fråga: ”Varför vill ingen jobba i förlossningsvården?” Vill man utveckla sig lite extra kan man fråga ”Varför flyr de som specialutbildat sig inom kvinnosjukvård och förlossningsvård till helt andra yrken?”. Svaret på de frågorna ger oss också lösningen. SÅ LÖS DET FÖR HELVETE.

Nästa gång tjötar vi om de födande kvinnorna. Pz out.