söndag 23 september 2018

Om "fria val" i prostutition och dess totala irrelevans

Ja som ni kanske förstått så har jag snöat stenhårt på den här frågan det senaste. Inför avsnittet med bilda kedjor som snart är klart fräschade jag också upp min knowledge och läste en hel del. Bland annat en massa liberalt svammel som höjde mitt blodtryck avsevärt.

Frågan är enorm, och flera av er har säkert läst nån av mina andra texter på området. Här ska vi kolla på en specifik del av prostitutionsdebatten som nu rasar: Det fria valet. 

Ni vet tanken om att det finns personer/kvinnor som själva väljer att sälja sig och som därmed anses ha nån form av okränkbar rätt att göra det. På botten av den fallgropen finner vi ett gäng högljudda ”vänsterradikaler” och påfallande ofta, anarkister. Ja och en massa svin då men jag försöker ju tilltala nån form av radikal vänster här.



Liberalerna och människohandlarna on the other hand, de ligger inte där nere på botten för det är dom som tillsammans har grävt gropen. Ihärdigt har dom tagit spadtag efter spadtag för att underminera allt vi vet om prostitution och människohandel för att kunna spela på det som vi alla strävar efter: människans frigörelse.

I princip varenda jävla grej som feminismen tidigare varit solklart emot och kritiserat kan undermineras med hetsen om ”fria val”. Vi hör det i alltifrån snack om hemarbete till surrogatmödraskap. 

 

Feministiska analyser ogiltigförklaras för att det minsann finns någon någonstans som ”väljer” sin underordning. Och självklart gör vi det i någon utsträckning, vi är väl också människor av den här världen? Jag själv brottas ständigt med min kärlek till stora, muskulösa emotionellt efterblivna män som skulle kunna strypa mig med en hand typ. Men valet kan aldrig ursäkta förtryckaren. 

Det är änna dags att nån säger det högt: Det fria valet spelar noll jävla roll.



Prostitution är del av begreppet ”mäns våld mot kvinnor” alltså en könad praktik som hänger ihop med det bredare förtrycket av kvinnan. Vart förekommer mäns våld mot kvinnor mer? Jo men det klassiska exemplet är ju i kärleksrelationer. Våldets logik följer samma mönster i de två frågorna. Kvinnorna som befinner sig mitt i skiten säger inte samma saker som de som lyckats lämna. Hon som är i en relation där hon förtrycks, förnedras och får stryk, kan hon anses ha ett val när hon stannar kvar? Ja, kanske ändå i någon mån även om vi måste ta hänsyn till normaliseringsprocess, skuld och skam. MEN, gör hennes ”fria val” att stanna kvar att det som mannen gör borde vara tillåtet? Gör hennes fria val HANS FRIA VAL att göra henne illa till något helt ok? NEJ DET GÖR DET FÖR HELVETE INTE. I prostitutionen anses valet ha en särskild status och det lyfts hela tiden fram för att det finns massiva ekonomiska intressen med i bilden.



Hela tiden hamnar vi på kvinnorna, vill de? Vill de inte? Är det skadligt? Är det ett jobb? Bla bla bla. Men kärnan i allt ihop är att hennes fria val, oavsett om man tror att det finns eller inte, aldrig kan ge torsken rätt att köpa andra människor.


I utvärderingen av den svenska sexköpslagen som kom 2008 skriver de såhär: ”med utgångpunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs de prostituerade, till efterfrågan, dvs människohandlarna, kopplarna och köparna som utnyttjar andra människor för att tillgodose sina egna eller andras sexuella behov blir uppdelningen i frivillig och ofrivillig prostitution inte relevant.”



Är du med? När du diskuterar detta behöver du inte hela tiden förhålla dig till ”valet”. Det är ändå så att om vi ställer en persons ”rätt att vara prostituerad” emot en annan människas ”rätt att vara fri från exploatering” så är de två olika rättigheterna inte lika mycket värda. Den första kan knappast änna inte ses som en rättighet över huvudtaget. DESSUTOM är det heller inte förbjudet att vara prostituerad i sverige, såååå well...käft liksom.



Hela poängen med sexköpslagen är som ni kanske eventuellt har hört (heh) att den ENDAST kriminaliserar torsken. Genom att det endast är hans handlingar som är i fokus kommer man runt frågan om samtycke. Det spelar ingen roll om hon säger att hon var med på det, för det är människohandel i sig som inte är chill. Det gör att det endast är torskens val som står i centrum, han kan inte pressa henne att säga att hon var med på det och han kan inte heller gömma sig bakom det. På så sätt skapas inte en konfliktsituation mellan kvinnan och hennes förövare vilken med all säkerhet skulle varit till hennes nackdel. Hon kan inte påverka utfallet i rättsprocessen på det stora hela. Den enskilda personen förfogar liksom inte över allmänintresset som finns i den här frågan.

Det är fett jävla ohederligt att framställa någons ”rätt” att sälja lite frigjort queer-sex för att finansiera sina genusstudier som lika relevant som situationen för utfattiga kvinnor som luras till sverige, systematiskt våldtas och tvingas sälja sex medan man hotar hennes barn till livet. 

 

Sånna vittnesmål finns det gott om, men det vill erfarenhets-älskarna inte prata om. Om de tvingas prata om det så säger de att den ofrivilliga prostitutionen måste såklart motarbetas, men de vägrar erkänna att också dessa kvinnor hävdar frivillighet medan de är mitt uppe i det.

Proletären publicerade den 5 september i år en artikel med Saga som driver instagramkontot prostituerad_less. Saga berättar om sin verklighet och vad torskarna utsätter henne för, hon är en av de röster med erfarenhet som legaliseringslobbyn inte vill ska få höras. Om du läser detta Saga så respekterar jag dig med hela mitt hjärta. Tack för att du berättar, det är guld för oss alla!



I artikeln berättar Saga såhär:



”...Fuckförbundet, en förening som säger sig jobba för ”sexarbetares” rättigheter, [har] hört av sig till henne. De menade att hon genom sitt instagramkonto spred skrämselpropaganda och lobbade emot dem.
- Fuckförbundet sa att om jag säger att jag valt prostitution själv, så har jag makten. Men jag har inte valt att bli utsatt för betalda övergrepp.”

Tänk så enkelt! Om du säger att du valt det får du automatiskt makt! Fantastiskt! Kan vi applicera denna briljanta lösning på klasssamhället kanske? 

 

Nej. För så funkar det såklart inte och vad som händer är att en organisation med politiska intressen ger sig på en utsatt kvinna för att hon inte ska få paja för dem. Det visar på ”det fria valets” makt. Det är förbannat fult och hela jävla fuckförbundet kan diskvalificeras inte bara på det detta utan också på att de vill avkriminalisera koppleri aka hallick-verksamhet.


Det hävdas då att om vi ignorerar det fria valet så omyndigförklarar vi kvinnor i prostitution och gör dem till ”offer”. De är minsann inte offer utan viljestarka, kalkylerande entreprenörer. Grejen är bara att de där inte står emot varandra. I ett patriarkat är alla kvinnor offer. Liberalerna vill inte prata om offer av en enda anledning, det handlar inte om nåt jävla ”empowerment” eller hävdade av kvinnors styrka. De vill inte prata om offer för att det påminner oss om att världen är orättvis. De vill inte kännas vid att vi inte är jämlika. Orättvisorna visar för tydligt varför vi inte kan prata om frivillighet på ett rimligt sätt.



I prostitutionen är pengarna/drogerna/erättningen själva tvånget och torsken betalar för hennes frivillighet. Det som ger allra bäst betalt är de mest skadliga sexuella praktikerna. Till exempel rollen som underodnad i S/M ”sex”. På bordellerna kan män köpa kvinnor och barn att tortera. Mary Lucy Sullivan har studerat situationen i australien, vilket är ett intressant exempel efter som de var by far först i världen med legalisering. Hon tar det här exemplet:


”Sarah Priesley, after having worked in brothel prostitution for six years, believes that most women in prostitution ´specialize in something... for extra money´. She describes one submissive booking where the woman involved was tied up and gagged in the room. The buyers (two men) then ´whipped her badly and burnt her with cigarette butts´. But in a legalised system no crime has been comitted. As Priesley reflects ´no-one could blame the client since she had agreed to the booking, and that was what he wanted to do´. She says, it was irrelevant that the woman left the booking screaming.”



Är det här meningsfullt att prata om kvinnans ”fria val” att ta bokningen? Tvättar hennes "samtycke" bort männens handlingar? Givetvis inte, i alla andra fall är tortyr olagligt, men inte i den legaliserade prostitutionen. Situationer som den här visar oss med all önskvärd jävla tydlighet som går att uppbåda: ”fria val” i prostitution är inte relevant. Om vi bortser det fruktansvärda de här två männen gjort mot kvinnan i fråga måste vi också fråga oss, vad gör de när de går ut ifrån bordellen? 

Vad gör det med deras syn på kvinnor i allmänhet att de tillåts leva ut hat på det här sättet? Vad gör det med oss alla att man kan köpa kvinnor att tortera? 

 

För att prostitutionen ska kunna dra in så mycket cash som möjligt har den först normaliserats och sedan marknadsförts. Allt som är till salu marknadsförs för att få människor att efterfråga det i större utsträckning (här är vi nog överens om hur marknaden fungerar). Vad som då händer i länder med legaliserad prostitution är vad många radikalfeministiska forskare kallar ”prostitution culture”. Kvinnokollektivets värde sänks av att vi ständigt konfronteras med reklam om billiga kvinnokroppar, av våldsam porr och av ständig sexualisering samt ytterst det faktum att en del av oss är till salu. Vi vet att kvinnor har fett allvarliga problem när det gäller våra kroppar, vårt utseende och oss själva som människor. Det kommer såklart någonstans ifrån.I prostitutionen är konkurrenskraften mellan kvinnorna beroende på hur pass förnedrande/smärtsamma/farliga saker man ställer upp på samt hur man ser ut. Det är det enda man har att jobba med och det reflekteras överallt i synen på kvinnor.

Sammantaget är den här skiten fett skadligt för vår hälsa och vår fuckin happiness. För om vi är socialister så är det vad det handlar om ”health and happiness” för kollektivet, inte ”tillväxt, konkurrenskraft och fria val” för de få.








onsdag 5 september 2018

Om att det är ett jävla daltande - Våldsamma män och förövar-curling

Det är ett jävla daltande. För dig som inte orkar läsa den här svinlånga texten så är det ungefär det jag vill ha sagt.

Nu ska ni få höra:



Jag höll ett föredrag om pappors våld och vårdnadslagstiftningen.

Fick frågan: ”Men hur ser du på liksom, behandlingsinsatser? Om man går in tidigt och liksom jobbar med hela familjen?”

Mitt svar var enkelt: ”Fullständigt förkastligt. Farligt, rötet och svindåligt.”

De skrattade. Men de fattade.
Jag fortsatte: ”Alltså den samlade erfarenheten säger ändå att en man som slagit en gång kommer att göra det igen. Alla gör inte det, det finns de som är våldsamma vid nåt enstaka tillfälle. Men risken är för stor för att den ska gå att laborera med. I många relationer har ett enda våldstillfälle fungerat kontrollerande och förtryckande i åratal framöver. Han har visat vad han går för, och hur det kan gå för henne och barnen om hon pushar hans gränser. Så länge hon är kvar i relationen kommer hon att anpassa sig efter den erfarenheten.”



Kärlek som en gång övergått till rädsla kan aldrig gå tillbaka. De två känslorna kommer för evigt att hänga samman. Behandling för honom är inte nödvändigtvis dåligt i sig, men det måste i sånt fall ske efter separation. Att ”behandla” hela familjen öppnar en välbesökt fallgrop: idén om två som träter, om lika goda kålsupare och i förlängningen om kvinnor som aktivt söker och provocerar män som gör dem illa. För att kunna placera skulden kan våldet aldrig betraktas som ett relationsproblem. Skulden, ni vet den där som kvinnor bär - när ingen annan får den.

NU SKA VI PRATA OM MANLIG SKULD. Idag ser vi ett, i jämställdhetens namn växande intresse för männen. 


Det talas om patriarkatet som en fälla för oss alla och att de stackars männen stympas i sin mänsklighet. Och visst, det är la klart att det ligger nåt i det. Men sen går det då över i ett jävla daltande allt som oftast. Ett som blir otroligt svårt få ihop, det är idén om den av könsmakten lika förtryckte mannen och mannen som slår och förtrycker kvinnor. Mans-curlandet passar liksom inte riktigt in om vi måste konfronteras med maktutövning och våld.

I jämställdhetskulturen har därför en snillrik lösning på det obekväma med mäns våld sett dagens ljus. Vi backar inte öppet våldet, vi tar till och med avstånd från det. Men när vi konfronteras med det omförhandlar vi betydelsen av vad det egentligen handlar om och ansvaret förskjuts. Därmed finns mäns våld mot kvinnor eller ”kvinnomisshandel” vilket är förkastligt, men det är högst oklart vilka som ägnar sig åt det. Istället är alla männen enskilda unika, undantagsindivider. Ett målande exempel är när svartsjuka och kontroll blir till/”egentligen är” mannens kärlek och dåliga självförtroende.



Det är poppis att tjöta om hur män inte kan (inte har verktyg att) kontrollera varken sin ilska eller sin sexualitet. Påfallande ofta i kombination. Eftersom de inte kan behärska sig så kan de också provoceras till våld. Det kan vi väl alla, men män anses lite särskilt lättretliga. Det intressanta är att vid i princip alla former av maskulint våld, som fotbollsvåld, krogbråk eller gängkrig så är alla trots lättretligheten rätt stadigt överens om deras eget ansvar. MEEN, det blir annorlunda när han spöat sin fru eller köpt en kvinna på internetz.

Lucas Gottzén har studerat hur omgivningen reagerat då män frivilligt berättat om våldsbrott mot närstående kvinnor. De har själva väntat sig hårt fördömande. Men till ingens förvåning skriver Gottzén såhär:

De män jag intervjuat får sällan odelat stöd (WOW) i att våldet är godtagbart, tvärtom, den initiala responsen utgörs oftast av ett tydligt avståndstagande till våldet. Men när våldet väl definierats som felaktigt diskuteras antingen inte frågan mer, eller så försäkrar sig vännen eller familjemedlemmen om att våldet inte är återkommande eller för grovt. Familjemedlemmar och vänner kan också lyfta fram betydelsen av partnern som bidragande orsak till våldet. Deras respons liknar därmed mer det Hearn (1998) visar på, att familj och vänner ignorerar våldet och istället väljer att prata om separationen eller andra problem som mannen har.”

MEN SÅ VAR DET DEN TRÅKIGA DETALJEN ATT INGEN ÄR EN UNIK INDIVID OCH ATT DE VISST VET VAD DE GÖR. Inte hundra procent av tiden och inte varje enskild handling, men forskningen och erfarenheten på området talar sitt tydliga språk: våldet är systematiskt och kontrollerat. De här männen kallar inte sina kvinnliga kollegor för horor, de nitar inte chefen varje gång de känner att de inte har kontroll. Han som väntar med sitt raseriutbrott tills de kommit hem och inga vittnen finns har ett ansvar. Han som höjer musiken för att grannarna inte ska höra har ett ansvar. Han som tar hennes mobil för att hon inte ska kunna ringa någon har ett ansvar. Han vet vad han gör.

För att tala med Ekbrand: ”Mannen väljer var, när och hur mycket han slår”. I sin avhandling visar han att våldet är både avsiktligt och funktionellt. Dessutom att det fungerar: makt och överordning både skapas och upprätthålls genom våld och det överhängande hotet om det.


Det omförhandlade våldet och synen på maskulinitet som begränsande för män har gett oss idén att om de bara får lära sig prata om känslor och får lite förståelse så kommer de att sluta. Därmed flyttas fokus från de utsatta och hur skiten egentligen blir för dem. Det är änna en förutsättning för omförhandlandet. I debatten som kommit om behandling och stöd till förövare, torskar och våldtäktsmän finns många likheter med den traditionella synen på missbruk. Om mannen som offer för sitt eget beteende och att detta kommer sig av faktorer som han själv inte bär ansvar för. När det kommer till sexköp är det lite extra svinsjukt, eftersom vi samtidigt ser en diskussion om kvinnors entreprenörskap och ”fria val”. Lite så, tvärtomleken för vuxna. Men det finns ingen rimlighet i att inte tala om offer och förövare.

Låt mig exemplifiera lite pedagogiskt hur det kan bli IRL:
I Göteborg finns en kommunal verksamhet som heter ”KAST – köpare av sexuella tjänster”. Trots namnet är det tack och lov inte en direkt intresseförening. (OBS finns skäl att undra). Det är en samtalsmottagning för ”personer” som köper sex. KAST erbjuder samtalsstöd enskilt eller tillsammans med partner (!). De har ingen anmälningsskyldighet eller krav på att man slutar att köpa andra människor för att få komma. På deras hemsida kan man läsa att ”vi vänder oss till dig som vill uppnå en bättre livskvalitet, nå större närhet i dina nära relationer och samtidigt bryta destruktiva sexuella beteenden”.

De här freudianerna var inbjudna till en prostitutionskonferens jag var på. Efter att vi hört om de fruktansvärda livsöden mikamottagningen möter och lyssnat på polisens kartläggningar av människohandelsnätverk la talaren från KAST vikt vid hur vi måste sluta att använda den STIGMATISERANDE benämningen ”torsk”! ”Köpare av sexuella tjänster” är ett mycket mer neutralt begrepp. Bitch please vi vet.

En härlig kvinna i publiken kunde då inte hålla sig utan frågade: ”Men varför är det så farligt att säga torsk då? Det är ju det han är?”

Och fick svaret som lät typ: ”Jamen det är ju inte en särskilt trevlig benämning. Jag kallar ju inte kvinnorna för horor?”



I en verklighet där förövare ska behandlas för problem han inte kan rå för blir han lika mycket ett offer som den han köpt. Torskar och ”horor” är båda utsatta i den jämställda behandlingsidén. Vi lägger skattemedel på att torskarna ska få gråta ut om hur jobbigt det är att köpa kvinnors kroppar. Riktigt fucked alltså.

Ni vet folk vill gärna tro att de kommit på nåt när de ba:

”Men det är ju männen som är problemet. Det är ju han som måste flytta (vid våld i nära relation) och han som måste få hjälp!”.


Jovisst, det låter ju bra. Men ändå så ba: KONSEKVENS HALLÅ?! SKULD? VADÅ FUCKING HJÄLP?

I göteborg finns idag boende för män som väljer att lämna det gemensamma hemmet för att familjen han utsatt för våld ska kunna bo kvar. Fast snubbarna gör liksom inte det och de står tomma. För att motivera männen lite extra erbjuds detta boende i enskilda lägenheter. Minns då att kvinnojourerna inte får kommunala lägenheter utan hänvisas till sina egna lösningar, i de allra allra flesta fall kollektiva boenden. Det hela bygger på frivillighet och att man med en sjuhelvetes kompetens ska ha riskbedömt honom eftersom han vet var familjen befinner sig. Såå, det var kanske inte riktigt så enkelt. Jag menar jezuz hur kan ni tro att han helt oproblematiskt kommer flytta och lämna dem ifred? Om han var så himla resonabel hade nog inte situationen uppstått. Ni vet de brukar inte direkt bli extra diplomatiska av skilsmässa.



Ändå är man intresserad av den här ogenomtänkta, populistiska curlingen också från statligt håll. I SOU (statens offentliga utredningar) ”Att bryta ett våldsamt beteende” som presenterades i maj i år finns ett sådant förslag. MEEN på frågan varför i hela jävla ofriden det inte kopplas till rättsliga påföljder för brotten han begått svarar utredarna:

– Det ingick inte vårt uppdrag att bedöma det rättsliga. Alla våra förslag, och det skriver vi på många ställen, har en bakgrund av att brottsliga gärningar alltid ska anmälas och lagföras. Men vad våra förslag syftar till är att se vad som kan göras vid sidan av lagföringsprocessen.



När vi då vet att lagföringsprocessen inte alls fungerar blir det ju mest jävligt sjukt att man får ett nytt boende och ingen påföljd om man misshandlat sin wifey. 

 

Alltså fatta mig rätt här, jag är ingen lagivrare och har inga förhoppningar på rättssystemet. Men vilka andra våldsbrottslingar daltas det med på det här viset? OBS retorisk fråga svaret är INGA. Skiten kostar dessutom pengar, pengar som vi alla vet är en mycket knapp resurs för de som riktar sig till de som faktiskt är offren i situationen. Återigen, slår jämställdheten tillbaka på oss. Alltså still not lovin police, det löser knappast problemet men Jenny Westerstrands svar på frågan om det inte är bra att männen flyttar är ändå dagens lol:

”Jo, men förövaren borde flytta in i fängelse istället.”

Håller de en killmiddag där de kan erkänna övergrepp för varandra och normalisera varandras beteende i ”trygga rum” förlåter vi dem gärna. Men de våldsamma männen är de som valt att omsätta sitt patriarkala överläge i den mest extrema praktik. Den som en gång passerat gränsen är en evig säkerhetsrisk.

Ändå är våldet in our face för ofta, och det visar sig i undersökning efter undersökning. Aldrig tystnar kvinnors vittnesmål. Så när vi omförhandlat ”vanliga” mäns våld till nåt annat försöker vi samtidigt desperat placera ”det riktiga” problemet, som liksom ändå inte går att mörka, hos andra. Världens mest jämställda land ba: ”Vad som helst bara vi slipper se könsmaktsordningen. Det är inte män!” Det är missbrukare, psykopater och det absolut mest överanvända just nu: INVANDRARE. Ni vet de som faktiskt kan komma ifråga för rättslig påföljd. Det ser inte så bra ut att ingen jävel åker dit liksom.

Så de som verkligen brukar våld mot kvinnor, riktiga kvinnomisshandlare, är bruna män och särskilt män från mellanöstern! De hatar minsann kvinnor på ett sätt som de svenska guldgossarna aldrig skulle drömma om! 

Det bekväma med det här dravlet är förstås att vi undkommer att faktiskt deala med ett av våra absolut största samhällsproblem: att många män, från överallt i världen är helt sjuka och hatar kvinnor a.k.a mäns våld mot kvinnor.


Ni vet Uppdrag Granskning å TT ballade ur å blåste upp helt meningsglösa siffror som skulle visa våldtäkters koppling till etnicitet. Förjävligt och ohederligt på ett sätt som förtjänar ett helt eget inlägg. Anyway Christian och Eva Diesen skriver i sitt svar att den anklagades ”attityd” snarare är det som faktiskt får betydelse för utgången i våldtäktsmål:

...Det är mycket ovanligt med erkännanden, sådana förekommer bara i cirka 5 procent av ärendena. Det betyder att innehållet i mannens förnekande blir viktigt i en ord-mot-ordsituation. Det visar sig då att mannens attityd blir av betydelse för bedömningen. Är han ödmjuk och ångerfull har han större möjligheter att gå fri än om han är kaxig och kvinnofientlig.”

Det spelar alltså roll om man öppet tar på sig rollen som ”kvinnomisshandlare” i den skepnad vi vill se honom. Vad han egentligen gjort är inte det enda avgörande utan hur han talar om det i efterhand. De fortsätter:

Etniskt svenska misstänkta går sällan med på att erkänna kvinnohat, men det kan ändå framgå av berättelsen att han var helt likgiltig för kvinnans vilja.”

De frias på sitt snack! Så länge han kan talk the talk behöver han liksom inte walk the walk. Åh han ångrar sig jättemycket att det blev så här! Han är en jättebra kille egentligen och förresten var det ju kanske inte direkt en våldtäkt? Tidigare nämnda våldsforskaren och nuvarande ROKS-ordföranden Jenny westerstrand är inne på liknande spår i en artikel publicerad i feministiskt perspektiv i mars i år. Hon har studerat vilka försvar som verkar funka i sexualbrottsmål. Hon skriver:

.... Den [typen av vittnesmål] hittar jag typiskt i domar som rör sexuellt våld utövat av majoritetssvenska män. […]
Han medger handlingar, till skillnad från det stereotypa nekandet, han medger till och med användande av våld (de har haft ”hårdsex”) men han har agerat i enlighet med kvinnans vilja, eller det han menar sig rimligen kunde tro var hennes vilja.
Till skillnad från det stereotypa narrativets nekande tenderar de engagerade invändningarna att leda till att mannen frias.”

Idén om kvinnomisshandlaren eller den våldsamme mannen som jämställdhetskulturen fött fram ger att i princip allt våld verkar kunna omförhandlas så länge han inte själv tar på sig rollen. 

 

Så länge du kan snacka jämställdhetsspråket är det fritt fram. Män kan alltså frias i rätten, trots att de delvis erkänner. Antingen för att de visar ånger och egentligen inte alls hatar kvinnor, eller för att de har praktiserat ”feministiskt” frigjort sex där han gjort henne illa för att hon i all sin frihet ville att han skulle göra det.
Alltså är ni med på hur sjukt det är?

Så ogärna vill vi se männen i ljuset av deras handlingar, men wifey jag säger dig om du någonsin ska chilla med en man: kolla vad han GÖR, inte vad han SÄGER. Ganska snart kommer du att märka att det här med kvinnosyn, jämställdhet och feminism ofta lämnar ett rätt stort hål emellan tjöt och praktik även hos de mest gölliga rigtheous snubbar. Vi vill så gärna, vi orkar inte bära hur de beter sig. Gwen sjunger i mina lurar om hur han är ”egentligen”:



Youre really lovely
Underneath it all
You want to love me
Underneath it all
I'm really lucky
Underneath it all
You're really lovely



You know some real bad tricks
And you need some discipline
But, lately you've been trying real hard
And giving me your best


Your kisses and your sweet romancin'
There's an underside to you
that this here woman that adore
Aside from your temper
Everything is secure

 

You've used up all your coupons
And all you've got left is me
And somehow I'm full of forgiveness
I guess it's meant to be


När hon lägger:

And when it's really bad
I guess it's not that bad


stänger jag av. 


Det är runt omkring oss hela tiden. Ansvarsbefriandet och gränsförflyttandet. Patriarkatteorin och den radikalfeministiska förståelsen av våld mot kvinnor som en konsekvens av könsförtryck ger oss det enda vettiga: förbehållslöst stöd till de utsatta och arbete för kvinnans frigörelse på alla plan. Det är när vi fullt ut kan välja bort männen, har förutsättningar att lämna dem och har vunnit rätten till våra barn som mäns våld mot kvinnor kommer att upphöra. Det kommer att upphöra den dagen det inte längre fungerar som ett medel för makt, kontroll och i slutändan egen vinst. 

Samförståndet och daltandet, med målet att män ska fatta och sluta för att de vet bättre är en dead end.

 

 

Lika dead som alla våra mördade systrar.