Om vår slutgiltiga arbetsvägran och det prispressade livet

Hur ovärdigt är klassamhället?

Det följer oss till graven och för en del av oss är det dess själva orsak. I tisdags kunde vi läsa det i tidningen arbetet: under 2017 dog 51 arbetare på jobbet i sverige. Svt säger 55. Det är ändå crazy många alltså, en i veckan. Tänk att gå till jobbet, och sen aldrig komma tillbaka mer.

Bara i september månad i år har minst tio personer mist livet på arbetet.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

Det är fredagskväll igen. Jag dricker gin och multifrukt-juice i rosa glas med hög fot. Ett försök till flärd. Flärd i en jävla skitvärld där man inte ens kan ta riktig jävla frukt i juicen för given. För så ovärdigt är klassamhället att var tredje ensamstående mamma lever under fattigdomsstrecket. Men lever gör man ju iaf. Det medan andra dör. Försvinner. När människan är en kugge i systemet, en vara, kan hon också vara en av absolut förbrukningssort. En som kan ta slut och kastas bort:

”Tack och hej, du dog visst så vi får ringa in nån annan.”

Döden: vår slutgiltiga arbetsvägran. Skäl för uppsägning.

Den 1 september 2011 dog Johan Löfroth, bara 23 år gammal när han sattes att tillsammans med en kollega rengöra en kalkugn för företaget Nordkalk. Johan och hans kollega Gustav översköljdes av frätande kalk och Gustav Seppelin Solli, vid olyckan bara 19 år, lever idag med permanenta brännskador över hela kroppen. Alltså för att inte ens våga närma sig traumat. Flera andra skadades också allvarligt.

Nordkalk förnekade ansvar för att det i arrangemanget fanns ett led av underentreprenörer, de två kollegorna som jobbade sida vid sida var till och med anställda av två olika företag: Empower och Limab. Nordkalk drog fallet till hovrätt och argumenterade för att eftersom det var så ”många aktörer inblandade” och ”situationen var kaotisk” kan man inte veta om det verkligen var deras ansvar.

”Ojoj vi hade så dålig koll så ingen kan säkert säga det var vårt fel!”

De dömdes dock till slut att betala 3 miljoner i företagsbot. Nordkalk omsatte 3500 miljoner året Johan dog.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

När hovrättsdomen kom och Nordkalk bestämt att inte överklaga tog deras ”kommunikationschef” tillfället i akt:

”Vi vill också passa på att beklaga olyckan och de konsekvenser [döden, mitt tillägg] den ledde till för drabbade och deras anhöriga. Vi hoppas att domen ger en lättnad och de kan gå vidare och att såren börja läka, säger Eva Feldt.” (Dagens arbete maj i år)

Olyckor händer, visst, men samtidigt behöver man inte va nån gammel spådam för å fatta vad som kan förhindra de allra flesta av dem. Vi vet att ”osäkra anställningar” är dubbelbottnad skit, svagare anställningar ger fler olyckor och därmed fler dödsfall. Osäkert i ljuset av arbetsvillkor visst, men också osäkert i ljuset av liv och hälsa. Arbetsmarknaden slimmas allt mer och de tidigare kriminaliserade bemanningsföretagen, som själva inte gör nånting utan endast lever på att leverera och ta vinst på billiga arbetare, blir fler och större. För människorna betyder det ett osäkert skitliv med otillräckliga timmar och både vardag och framtid dikterad av företagens glada sms-pling i telefonen. Om vi länge använt begreppet ”löneslaveri” är det oklart vad vi egentligen ska kalla detta.

Vi var på bibblan idag, jag är min shorty. Vi läste pedagogiska böcker om pappor i fängelse, pappor med beroende och pappor som bara inte finns. Han har mycket frågor nu. Det fanns inga böcker om pappor som gått till jobbet å aldrig kommit tillbaka. Kanske är det dags att någon skriver en sån...

För krossad anställningstrygghet innebär verkliga och väldigt allvarliga risker. Risker för skador, förslitning, fattigdom och död. De osäkra anställningarna, att det ständigt är nytt folk på plats ute på jobben och att de saknar skyddsutrustning eller nödvändig kunskap gör att ”olyckorna” ökar. De bemanningsanställda riskerar ständigt arbetslöshet och är ofta fackligt oorganiserade. Utlämnade. Inte i en position att ställa krav på utbildning, utrustning och säkerhet. Inte i en position att hävda nåt så extremt som sitt mänskliga värde. Så är de också de som löper störst risk att skadas allvarligt på jobbet. De brancher där dödstalen är högst är maskin, transport, skog och bygg. Det vet vi. Det vet vi och både stat och kapital. I alla dessa ökar ändå andelen bemanningsanställda. 

Ofta är det de allra yngsta arbetarna. De med mest av livet framför sig.

Så ovärdigt är klassamhället.

Medan kinnorna ser sina sönder, bröder och makar tryckas ut i en allt farligare tillvaro kallad ”arbetslivet” är vår knegardöd mer själslig. Det är la fan så typiskt ändå? Döden i formen av det liv vi inte orkar leva. I kvinnoyrkena nöts vi långsamt ut. Vi förlorar livet i en utdragen förslitnings- och förnedringsprocess som aldrig kommer räknas. Sen 90-talet har de enformiga, slitsamma arbetena ökat och särskilt i kombination med osäker anställning. Vårdbiträdena återföds och 2018 saknar en tredjedel av sveriges städerskor fast anställning. Vård och omsorg, typ hemtjänst dras med helt sjuka villkor och ett kontrollsystem klart mer effektivt än kriminalvårdens. Bara fenomenet ”delad tur” kan man ju tillsätta en egen haverikommision på (det innebär alltså att man knegar några timmar, sen har ett uppehåll på flera timmar och sen knegar några timmar till). Kan man bli mer ägd på svensk arbetsmarknad? Ett arbetsliv dikterat av stressnivåer och otillräcklighet sliter sönder kvinnor och ger vår tids kanske mest könade arbetsskada (efter döden): utbrändhet.

Samtidigt talas det om att höja pensionsåldern och de kvinnliga vårdföretagscheferna beskrivs som en feministisk framgång.

Så ovärdigt är klassamhället.

Elin Wägner, en av kvinnokampens stora, fångar den stilla döden via sin karaktär Elisabeth. Hon har just besökt sin väninna på sjukhem, där hon ligger efter ett liv som kvinna och kontorist vid nittonhundratalets början:

”Dödstanken följer mig sedan en tid som en kall skugga, och den kämpar med lusten att leva i allt starkare tempo om min själ. Jag räknar mina år och får en sådan längtan att trycka livet till mitt hjärta, om jag så skall bränna mig på det. Sak samma, ty hur jag än bär mig åt, så måste jag ju ändå bli utnött..”

Fucking 1908 eller 2018, är det någon skillnad? 110 år senare och jag vet inte. Mer än att allt går bakåt och klassamhället ballar ur, liksom skiten skenar här! 

De nio industriarbetarlöner som krävdes för att avlöna en direktör år 1980 är idag 54.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

I en situation där arbetsmarknaden åter hårdnar och sveriges historia och rykte som ett socialistiskt progressive paradise slits ut och slängs som en nyrenoverad miljonprogramslägenhet gäller det att vara vaksam. Dagens strejkrättsangrepp går bara att förstå för vad de är om vi också ser dem tillsammans med läget för arbetare. Det splittrade och utmattade arbetarkollektivet är förklaringen till att de kan dra igång den skiten nu, och det är alltid svårare att backa än att stoppa. En stegvis nedmontering av allt vi byggt upp, där strejkrätt, tillfälliga anställningar och utslitna eller till och med döda arbetare hänger samman.

Just arbetsplatsolyckor är en del av den kanske redan legendariska konflikten i göteborgs hamn som användes som ursäkt för förslaget. Hamnarbetareförbundets skyddsombud erkändes inte och nekades att företräda skadade medlemmar. De varslade hamnarbetarna har ersatts med tillfälligt anställda. Vi vet att osäkra anställningar, i en dessutom olycksdrabbad bransch, leder till fler olyckor. Det innebär allvarliga risker för liv och hälsa. Shit is real. Den svenska modellen finns inte längre och den som hävdar att nåt annat har kanske glömt att stridsrätten var helt jävla grundläggande. Vänd dig till i första hand google och i andra till verkligheten.

När allas gemensamma intresse påstås vara tillväxt, blir våra liv ytterligare något man kan pressa priset på.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

De senaste nätterna har jag läst Göran Therborns nya bok om klass. Några av hans ord som jag markerat med ett litet hjärta i marginalen ska få avsluta, för all is not lost:

”Klass talar till den stressade eller nedtryckte löntagaren, till sköterskan eller läraren vars kunskaper och yrkeserfarenhet körs över av ”verksamhetschefen, till den lågavlönade, den tillfälligt antällställde, den arbetslöse: Det är inte dig det är fel på. Du är inte ensam. Tillsammans med andra kan du förändra din situation och förr eller senare hela systemet.”

Döden är en klassmarkör,

våra liv är inte bara sämre,

de är också kortare,

så ovärdigt är klassamhället,

Men du och jag,

vi lever än

Historien är inte slut

men så ovärdigt är klassamhället

att inte ens döden är lika

för oss och för dem

Om ett litet grönt tetrapack

Ett litet grönt tetrapack med 2,5 dl vatten.

Plötsligt står de alla upp på rad för att hämta sitt alldeles egna lilla gröna tetrapack med 2,5 dl vatten. Vad fan håller de på med?

Själv mår jag ofantligt dåligt och sitter jävligt still. Har sovit i 40 sekunders intervaller de senaste två timmarna och har en smal sträng dregel på axeln. Igår hade jag djupgrön päls på mig i stockholmsnatten och drack skamlösa mängder bubbel bekostat av en vräkig advokat. Någonstans utanför eskilstuna säger den tålmodiga rösten:

”Vi tackar för ert överseende med förseningen och vår ändrade färdplan. Ni är alla välkomna till bistron där vi bjuder på vatten och rawbites.”

LOL. Jag skrattar rått och hånar givetvis denna helt fattiga fängelse-inspirerade deal. Hör samtidigt en medresenär klargöra för sin besvikna unge att ”det är en fin gest”. Det är uppenbart inte en fin gest. Jag kan svära på min mamma att ingen i personalen är det minsta intresserade av att göra nåt fint för de sura och evinnerligt trögfattade resenärerna. En och samma kvinna har skällt ut den stackars tonåriga tågvärden tre gånger innan vi lämnat södertälje. SJ å sin sida tar betalt för att vi nu färdas i helt fel väderstreck.

Istället är det ett simpelt men fett smart trick. De står såklart på rad i gångarna för att de ska få nåt gratis. Att de typ dygnets alla timmar har tillgång till utmärkt kranvatten spelar ingen roll. För detta är gratis och gratis är gott. (Den lilla frökakan tänker jag inte kommentera, den är i sig helt obegriplig och de flesta verkar inte vilja ha den ändå). Vi är så vana att allting kostar, vi har accepterat det som en naturlag och underkastar oss prissättningen utan protester.

I fredags köpte jag nylonstrumpor. För 80 spänn skaffa jag lite glow till mina trötta ben. Passade på och skulle in på toan på Åhlens. Där ska man betala med kort för att kunna passera en liten fånig bom. Den är helt symbolisk, uppställd precis brevid en stor grind som öppnar sig på vid gavel varje gång nån ska ut. Framför mig står en kvinna som nu provat två olika betalkort. Skiten funkar inte och hon börjar en sån där, ni vet kränkande kissnödig-dans. Samtidigt öppnas grinden hela tiden brevid henne.

”Men gå bara in” säger jag

”Kan jag verkligen göra det?”

”Ja det är väl för fan en mänsklig rättighet att gå på toa. Gå nu.”

Hon tittar på mig som hon aldrig någonsin tänkt tanken att någon kan ens få pissa utan pengar. Hon vänder sig mot mig och säger ett uppriktigt ”tack”. Vi är så ovana vid tanken på att inte betala att vi inte ens vågar pissa för att folk runt omkring kanske inte unnar oss det. Det enda hon behövde var att jag, som också stod där sa att det var ok. Bekräftade att hon faktiskt var mänsklig även utan mastercard. I takt med att allt fler saker ska bekostas ur den egna plånkan gror vår missunsamhet. Varför ska den skitkvinnan pissa gratis när jag minsann betalat? Alla har glömt att om vi betalar tillsammans kan allt vara gratis.

Den engelska översättningen av gratis är ”free”. Fri. Det som inte är bundet av pengar eller motprestation är fritt. Det måste onekligen betyda att i världen där allt kostar är ingenting fritt, och ingen är fri. Vi är ofria så till den grad att vi är beredda att köa genom ett helt jävla tåg för ett litet grönt tetrapak med 2,5 dl vatten. Det är inget behov, de hade knappast köat till en kran. Det är bara en inlärd reaktion att ta när det bjuds. Så gärna vill vi ha det som är fritt. Få känna på hur det är, att få utan att köpa. En man passar på att ta två. Fem deciliter gratisvatten och två förpackningar. Vilken jävla vinnare. Entreprenör nästan, kan beckna den ena sen när de tagit slut!

Det latinska ”gratis” betyder ”tack” eller ”ynnest”. Jag känner ingen tacksamhet, och jag vet att ett litet grönt tetrapack med 2,5 dl vatten efter en stund stående på benen i kö förmodligen skulle få mig att kräkas. ”En fin gest” uppkastad på heltäckningsmattan lagom till hallsberg. 

Om jag inte vore så trött skulle jag beskylla alla gratisköarna för att hellre ta tetran än klaga på vår resa mellan stockholm och göteborg vars restid skulle landa på 2,5 timmar för lång. Havererad infrastruktur kan kompenseras med en deciliter gratis vatten per timme. Det kan vi således sluta oss till.

Vad säger det egentligen om människan under kapitalismen, om inte att vi blir redigt dumma i huvet av den här skiten?

Själv drack jag åtminstone bubbel. För att det var gratis och jag kände mig fri.