Om arbete, pisstorkare och en mailpåminnelse

Jag har varit hemma i stort sett hela dagen. Haft radion på i köket. För JAG ÄR NÄMLIGEN ARBETSLÖS!!! tänkte jag skriva. Men egentligen är jag faktiskt julledig. Just nu och i några dagar till är jag anställd.

Men snart kommer det. Det är väl det. Någon beskrev de arbetslösas värld som en präglad av en enda känsla: rädsla. Jag känner den. Som en tryckande påminnelse i bröstet och som stressen varje gång den minsta utgift kommer smygande. Ingen är mer ofri än den som är rädd. JA OKEJ kanske den som faktiskt är fängslad då. På ett annat sätt än någonsin tidigare påverkar nyhetsrapporteringen och det politiska läget mig. Att vi kan ha en jävla budget men ingen regering säger väl allt. Vi står inför en tid av osäkerhet, repression, fattigdom, fascism och när medeltemperaturen ständigt sägs öka blir verkligheten ändå ständigt kallare. En sån där kyla som äter sig in, en som vi väver in i ett täcke av cynism och bara bär.

En välkänd farbror med stort skägg skrev om ”den egoistiska beräkningens iskalla vatten”. En barnboksförfattande annan farbror skrev om Pingvinen Pablo som seglade iväg på ett isblock. En frusen lady i morgonrock skrev om en väldigt liten mamma i december.

Gud är jag den mest oansvariga kvinnan i världen? Den omognaste och mest olämpliga mor? Man säger la för helvete inte bara upp sig sådär. Ingen a-kassa finns att få och inte heller nåt lämpligt svar till nya arbetsgivare som undrar. ”Jo ni vet jag har drivit konflikt för minskad lönespridning, icke-hierarkisk organisering av arbetet, ideologisk heder och viss flexibilitet när det kommer till lagar och förordningar. Efter några år blev jag så jävla sne att jag bad alla dra åt helvete”. Heh anställ mig gärna? Åh om man nån gång bara kunde veta sin plats. Också värderingar kostar.

Har lust å trycka upp mina grandiosa värderingar nånstans där annars bara olika män brukar döva min ensamhet. Jaha din pretentiösa jävla höna ska du äta dina exel-filer med lönesättnings-modeller nu kanske?

”Den nya budgetens stora förlorare är de arbetslösa” säger en saklig hallåa på P1. Det känns som hon pratar med mig och jag svarar vid spisen att jag önskar att hon inte kallade mig så: ”en förlorare”. De är arbetslösa tjänar exakt noll komma noll i den så omtalade plånboken på jobbskatteavdrag. Med inflationen är förlusten i köpkraft aka livsuppehälle än större. Men jag vill för fan inte ens prata om jobbskatteavdrag!  

Alltid och åter tvingas vi förhålla oss till de andras politik. Ständigt kritisera och påvisa den sjukaste skiten, aldrig få prata om vårt eget. Vad vi vill i motsättning till att hela tiden behöva vråla att man FAN INTE VILL! Det är klart att man blir en lipsill när man hela tiden har till uppgift att peka på det som inte funkar. 

Likt en utarbetad fru som gnäller om piss på ringen, räkningar och dammet bakom soffan blir vänstern. Men det var inte hon som önskade det så, bara den som torkar pisset tjatar om det. Den som pissar pissets klassvilja är upphöjd till lag. Till lags är den som torkar tyst.

Ju mer jag tänker på arbetet desto mer tänker jag att kanske är det där vi ska lägga vårt fokus, vid själva den moderna kapitalismens kärna: ett seriöst försök till lite upphottad arbetskritik. Kritik av lönearbetets självklarhet. Tjötet återkommer ständigt, företag som GER jobb åt de som behöver. Som pissar piss till de som torkar. Till och med prostitutionen beskrivs som nåt positivt för att den kan svälja de arbetslösa. Med teknikens framsteg hörs de rädda rösterna: vad kommer hända med jobben?

Den stora frågan är kanske egentligen vad som händer med människorna. Inte behöver de kneg-älskande oroa sig egentligen. Hela den ekonomiska politiken har kommit att kretsa runt just det: att skapa jobb i en tid när jobb blir allt mindre nödvändigt. De hittar på mer och mer avancerad idioti hela tiden, vi glömmer väl aldrig fas-3orna (i motala?) som målade om samma stolar gång efter annan? En fördnedrande fördummning som krav för brödfödan.

Johodå om du ska äta ska du arbeta. Ska du ha pengar ska du göra nåt. Vad fan som helst men nåt ska du göra och du ska INTE gilla det!

Arbeit macht frei det är ditt incitament lilla pisstorkar-mamma.

När välfärden raseras och klassamhället djupnar blir alla samtidigt mer intresserade av välgörenhet. Vi blir ena förljugna sad-faces som pratar om ekonomisk utsatthet, utanförskap och ensamhet som virussjukdomar vilka angriper oss, männiksorna. Inte är vi medansvariga till detta hemska som ingen önskar ska finnas. Det var tema ”medmänsklighet” på SVTs julfirande och olika b-kändisar tittade allvarsamt in i kameran å lovade att tänka på de utsatta hela julen. Ja tänk på ni, vem fan hjälper det kan man ju undra. Vi ska tänka på de insatta, de vars glättiga existens bygger på de andras lidande.

Välgörenheten konserverar orättvisan, kapslar in den i en eko-papp förpackning. Vakuum-packad och isolerad från omvärlden skvalpar den där i äcklig grumlig olja. Det kan ju nån rigtheous vegan göra maränger på.

När jobben inte räcker till bli universiteten en landningsplats och jag väntar nu på att min sena anmälan ska behandlas. De arbetande människorna är mer utbildade än någonsin, och ändå är det inte sant att alla arbeten kräver större kunnande, snarare har många arbeten förenklats och tidigare expertis kan nu lätt ersättas av maskiner. Konkurrensen hårdnar och vi ställs emot varandra i en klart mindre färgstark hunger games-version. Vi tvingas konkurrera med mer än det som är själva arbetet. Det som är vi, oss som människor vårt jag och vårt värde blir gjort till vårt personliga varumärke. Så ja well varken ”pretentiös höna” eller "ensamma mamma" är några lyckade varumärkesprofiler.

Våld emot handläggare och andra tjänstemän på arbetsförmedlingen ökar i takt med människors desperation. I takt med att rädslan och misslyckandets retorik puttar dem över gränsen. Idag har de okrossbartglas och larmanordningar, på en myndighet som skulle serva folk med nya jobb. Är det inte mörkt? Dystopiskt nästan. På socialkontoren tar uniformerade väktare emot de svagaste varumärkena. Men inte får de bada i nån välgörenhets-konserv, nej soc är myndighet inte välgörenhet och allt fler människor som faktiskt har problem skickas vidare till arbetsförmedlingen. Där finns lediga tjänster förresten, de söker: säkerhetschef, apputvecklare, leverantörsfakturahanterare (eh?), socialkonsulent och digital producent. Kanske finns jobben med arbetsförmedling inte kvar?

Ett så enormt maskineri för att att dölja en välkänd men nedtystad sanning: den stora majoriteten av oss skulle aldrig gå till våra arbeten om vi inte var drivna av ekonomiskt tvång. Om de inte jagar dem som saknar anställning så rasar hela deras bygge.

Jaha så detta var ju lika matnyttigt som exel-filen jag inte kunde äta. Hur fan gör jag med förskolan? Om bara några få dagar börjar den igen, men så länge jag saknar arbete har ungen inte rätt till mer än femton timmar i veckan. Dagis som blev förskola för att det inte bara skulle vara förvaring av de små. Det skulle vara pedagogisk omsorg och samhällsfostran för deras egen skull. Ändå får man inte vara med om ens föräldrar saknar arbete, trots att det kanske är de barnen som behöver andra, sammanhang och varm mat allra mest. Så ska jag anmäla att jag inte arbetar och inte få lämna, eller ska jag mörka och hoppas på det bästa? Då måste jag förstås också betala som att jag hade en lön. Ingen a-kassa till den som sagt upp sig själv, inget kompis-gäng till den vars mamma inte knegar. I den nya budgetens tripplas RUT-avdraget för barnpassning.

”Klassmotsättningar tar sig sällan uttryck av blodiga strider”. 

 Nej vet ni att det tar sig ibland uttryck i en mail-påminnelse om att lämna in dagis-tider.

Om idéer, idoler och idioter

För ett par veckor sen frågade Åsa Lindeborg om ”..det verkligen [är] en antifeministisk fråga att undra var kvinnors ansvar börjar och slutar?”. 

Och well nej, det är väl inte riktigt det stora problemet utan kanske mer att på allvar skriva en text om kvinnor som blivit kära och sen hämnats genom att hitta på en våldtäkt? Kanske mer det skitkonstiga och helt poänglösa att skriva att ”många kvinnor tycker om honom och känner tacksamhet över hans generositet” om en nyligen dömd våldtäktsman. 

Men ni vet, jag måste inte dricka kaffe med Åsa för att säga att ”mig äger ingen” fortfarande är ett av de vackraste och mest kärleksfulla arbetarporträtt jag läst. Jag måste inte tycka att Åsas inställning till #metoo är go för att tycka att hon gjort många andra goda poänger genom åren. Poänger hon gjort som en av sveriges mest klassmedvetna skribenter, som vi andra kan diskutera, fundera på och ta vidare, helt utan henne och den här nya mundiarren.

Nån annan skrev att  - nu har minsann Ekis gått för långt! Nu har hon diskvalificerat sig själv från att någonsin uppfattas som vettig igen. Alltså, vilket jävla öde ändå? Nu måste hon en gång för alla utestängas! Man ba ok ja men ring polisen då!

Plötsligt har vi inte en diskussion om kön utan en diskussion om VAD EKIS TYCKER om kön. Är ni med? Vi glömmer idéerna i sig själva. Vi tappar sakfrågorna och diskuterar vad specifika personer tycker om sakfrågorna. 

Ekis har då alltså skrivit en text om den här fängelseskandalen där en individ ska gå före alla kvinnorna på hinseberg. En text som dessutom berör något som händer för första gången i sverige.

”Hon är ju för fan pyroman” sa någon, angående att hon var tvungen att tända trans-vreden igen. Och ja det är la jag med då för allvarligt talat? Man kan självklart tycka det är idiotiskt, dåligt, ohederligt eller vad som helst. Men det tar inte bort hennes analys av greklandskrisen, hennes arbete mot människohandel eller kneget i vänsterpartiets valstuga i högdalen.

Är du med? Egentligen kan en idé leva helt utan sitt upphov. En tankegång kan vara intressant, även utan att vi har nåt till övers för den som för fram den, eller tycker att allt annat den personen gjort är gött. 

 

Sanningen är trots allt att flera av de riktigt stora ideologerna med all sannolikhet var ena jävla pigs. Det är klart vi ska vara vaksamma, jag har flera gånger skrivit att genom att kolla på vilka det är som för fram ett förslag så kan du avgöra vem det sannolikt gynnar. Men där snackar vi om VILKA, vilket politiskt läger, inte VEM, vilken individ. Den här trötta personhetsen är nåt annat.

Det är en patetisk förhoppning om idoler, om att offentliga personer inte är vanliga människor. En inställning som gör att det politiska samtalet slutar handla om ideér, åsikter, debatt och politik och mer om vem som är creddig å inte. Vem man gillar, vem man får gilla och vem som skrev ett rötet inlägg hösten 2012. Vem man ska dissa och vem som har svikit, vem som inte kunde allt eller vem som vi bara tycker är lite nåt va fan som helst.

Mina vänner bilda kedjor-boysen gjorde ett pod-avsnitt om "politisk barnfrihet" som typ alla (hähä) tyckte var om inte obegripligt så supermärkligt. Konstigt nog handlade mycket av kritiken om att typ ”det här vill jag inte höra” eller ”åh den här podden som var så bra och nu pajar ni det”. Hur ett avsnitt om ett annat ämne kan radera ut de andra som man uppenbarligen gillade är matte på en nivå way above me alltså. Man ägnar väl sig inte åt politik för att alla ska älska en? Man läser väl inte en text för att blint få berättat för sig hur det är? ”Åh va gott här stog allt som jag redan visste och hade betämt att jag tyckte. UTVECKLANDE att jag läste detta!” Man tänker la själv?

Ta å titta på vad folk faktiskt har gjort. Det är så jävla korkat så jag vet fan inte vart jag ska ta vägen att bara helt bortse från folks bidrag för att de typ skrivit en röten krönika. Det blir liksom inte så många kvar tillslut, ingen är 100 jävla procent och det gör ingenting. 

 

Med sån anal trångsynthet har vi ingen rörelse och definitivt ingen politisk utveckling. Det är inte ett försvar för den som skrivit/gjort/sagt nåt idiotiskt, det är att säga att du kan tycka någon är en idiot och ändå ta till dig politiska tankegångar som när de väl släppts ut kan stå helt fria från personen. Du kan läsa en bok, utan att vilja ha författaren brevid dig i en hetsig demo. Detta piedestalsättande gör att varenda jävel är dömd att trilla ner. När blev det offentliga samtalets uppgift att tillfredställa folks idolsamling?

Jag träffade en liten gullig dam från Elin Wägner-sällskapet på bokmässan i höstas. Hon var la säkert liberal eller nåt men goa böcker ville hon sprida. Elin Wägner tyckte det var alla (eh) ogifta kvinnors rätt att ha hembiträde vilket ju onekligen är rätt stötande. Samtidigt kämpade hon livet ur sig för rösträtten med benhård solidaritetslinje – alla eller ingen. Kata Dahlström å andra sidan svek rösträttskvinnorna och propagerade för att de skulle lägga ner. Istället skulle de först backa arbetarmännen (som inte alls var så sugna på nån annans rösträtt än sin egen). Ändå gav hon hela sitt fucking liv för att organisera arbetarkvinnor och för arbetarrörelsen i stort. Hjältinnor ur den svenska historien båda två. Värda att minnas och hyllas, båda svek de åt varsitt håll men inte fan tar det bort allt fett de gjorde.

När ska vi sluta prata om vad Amine Kakabahve tycker om ”hedersförtryck”? Visst hon ballar ur, gör bort sig big time och står på en annan sida än jag i flera frågor. Meen jag måste inte dricka kaffe med henne heller! Det skulle jag iofs gärna vilja, för jag ser henne inte som min fiende. Jag skulle vilja tjöta med henne om hur hon tror kvinnorörelsen ska kunna komma framåt om vi håller på såhär? Jag skulle vilja prata med henne om timing. Jag skulle vilja tjöta med henne om hur hon får ihop sin så ivrigt poängterade marxism med sitt feministiska engagemang och varför hennes organisation måste ha ett så keffat namn bara för att deras föregångare har det. Vi kanske hatar varandra efter en stund å jag kanske får min förhoppning om att hon är missförstådd i mina kretsar helt grusad, men det tar i sånt fall inte bort att hon stridit med vapen i hand för frihet. Jag kan respektera peshmergatiden oavsett om vi befinner oss i olika feministiska läger även efter min uppdiktade kaffe-date. 

Det är ofrånkomligt att en del personer blir front, syns och hörs mkt. Sjävklart har de ett ansvar för vad de gör och hur de uttrycker sig, men det är också farligt om gränsen för att kunna ta plats blir för hög. 

 

Vilka vill vi att offentliga personer ska vara? Nåra jävla vandrande wikipedior med standardiserade svar på allt? Nej. Jag vill att de ska vara mänskliga. Att det ska vara möjligt för den som aldrig medietränats och som inte har en mille högskolepoäng eller gått nån jävla skitnödig författarskola att försöka. Försöka och bedömas för vad den faktiskt gjort. Vi tycker inte precis samma, gillar inte samma stil, har inte samma hjärtefrågor. Är själva olika som personer. Men ni vet det blir jävla nojjig stämning liksom och ingen vågar säga nånting alls. OJ JAG SA FEL EN GÅNG ELLER TYCKTE ANNORLUNDA I EN FRÅGA SÅ NU ÄR ALLT JAG NÅGONSIN SAGT STRYKT UR PROTOKOLLET. Jag tror knappast att det är de mest förtryckta som tjänar på den stajlen.

På min födelsedag sa hon i ett tal lika vackert som hennes face att ”kommunismen erkänner inga individer men erkänner hängivna och effektiva kämpar”. Jag grät lite. Riktigt lättrörd och lipig om man bara trycker på rätt punkter. Kommunismen fördömer personkult. Alltså ja vi älskar det ju allihopa, vem vill inte ha sig en go hjälte liksom? Men på ett principiellt plan är linjen ändå viktig. Självklart kan man la få hata på nån som man trodde var ett ess men visade sig vara precis lika dödlig som oss andra, men att fördöma någons hela gärning pga att man blidde lite ledsen i ögat är kanske det mest idiotiska som hänt efter de där matbitarna man kunde köpa till varandra på tidiga facebook (alltså lol kommer ni ihåg dom??).  Vi måste för vår egen politiska utvecklings skull kunna välja lite. Ja eller så kan vi ju bara picka ihjäl varandra när vi käftar om personer vi egentligen inte känner istället för själva ideerna eller dom som på allvar är våra motståndare.

För att kunna bli sådär fett besviken. Ni vet, sne och ledsen på någon måste man ha en relation. Det är bara den vi förväntar oss nåt av som också kan grusa våra förhoppningar, allra hårdast är vi mot dom vi älskar. Problemet blir i en tid där offentliga personer kommer oss så nära att vi tror vi känner dem. Vi lever våra liv med dem och börjar förvänta oss nån form av ömsesidighet. Det gör att vi tror att individen i sig är den viktiga när vi sprider dens tankar. 

Vi idoliserar, beundrar, förskönar och hamnar i ett läge där enskilda övermänniskor ska föra vår talan. När de inte gör det tar vi det personligt.

Men det är bara i det lilla personliga livet vi är individer, individer som andra kan gilla eller ogilla. Hata eller ba tycka är lite mycket. Och det är helt i sin ordning. Du måste inte gilla mig, men du kan läsa en text för vad där står och inte för vem som skrivit den.

Den kritiske läsaren skulle här kunna dra in ett par goa slag i mellangärdet på mig genom att poängtera det tveksamma i att skriva en text som kritiserar personkult samtidigt som den hyllar två feministiska hjältinnor. Ytterligare en punsch om att om vi nu kanske inte ska snacka så mycket om personer sen rada upp personexempel efter personexempel. Ja vad fan ska man säga, come get me liksom, det är ju skitkonstigt faktiskt. Men det är väl kanske också en del av poängen, jag är också fett mänsklig, ibland blir det skitkonstigt. Men det betyder inte att allt du tyckt var gött är borta. Du kan tänka att NÄE VILL HON DRICKA KAFFE MED AMINEH DET ÄR JU WAY OUT OF LINE?!! Och ändå tycka att det där om förlossningsvården var ju läsvärt.

För ni vet vi kan gapa så högt vi kan att Åsa hatar kvinnor! Ekis är transfob! Bilda Kedjor hatar barn! De gamla kvinnokämparna var borgarsvin eller antifeminister! Amine är rasist och jag är dum i huvet! Men vet ni vad ingen av dem är? Vårt verkliga problem.

Det sägs att malcolm X slog sin fru och att pissa på Julian Assange betyder inte att hela wiki-leaks var dåligt. Simple as that ändå.