Om två malmö-mammor, död, samhällsnytta och bakning.

Arbetarkvinnors livslängd sjunker.

Med den nyheten kan hela den politiska utvecklingen sammanfattas.

Stanna, å tänk lite på det.

Så grymt är klassamhället.

Att det sakta äter våra år när det eskalerar.

Lägsta åldern både för att ta ut både allmän- eller garantipension ska höjas samtidigt som ”rätten” att inte gå i pension ska stärkas. Om fyra år ska man kunna ”välja” att fortsätta jobba till 69. Vad är det för jävla rätt? De som vill ha den är inte de som kommer tvingas använda den.

Skiten försvaras ständigt med att ”vi” lever längre. Men SCB säger det svart på vitt: det är inte alla som gör det. 

Att vissa grupper ökat sin livslängd rätt stadigt och fortsätter att göra det kan nu vägas mot detta: för kvinnor utan högre utbildning så sjunker den.

Jag är på en liten malmöturné och satt igår i ett kök på augustenborg. Han sa:

”Så var det för min morsa. Hon var ju undersköterska du vet, jobbade natt ända tills hon dog. Hela sitt liv höll hon på å tog extrapass å knegade som fan för att det skulle bli nåt med pensionen. Så blev hon inte ens 60. Hon jobba, jobba, jobba och sen dog hon bara.”

Den höjda pensionsåldern betyder för knegarkvinnorna att de ska jobba en större del av sitt kortare liv. Liv som när vi lever dom inte heller är lika. För antalet år med ”långvarig ohälsa”, vilka tror ni har mest utav dom? Livet kortas av att leva med mindre ekonomiska och sociala marginaler, vilket skapar stress och begränsade möjligheter å leva som nån hälsolady. Ni vet det är inte alla som läser matbloggar och lagar ”under tian” för att det är klimatsmart och spännande. De rika kan låtsas allt de vill att de förändrar samhället när de äter linser men för den som kräks av en jävla mjölig proteinkälla till finns ingenting nyskapande i att leva med begränsad budget.

Samma morgon hade jag vaknat jag hemma hos någon annans mamma vid sorgenfri. Min homeboy bor hemma hos henne igen, arbetslös och utan bostad medan han närmar sig 40-strecket. Medan jag slumrade på morgonen hörde jag henne prata i telefon i köket. De ringde in henne på jobb, samma dag. ”Jamen jag kan ju inte komma nu direkt?” hörde jag henne säga. Eftersom hon inte kunde typ teleportera sig dit så blev passet bara 12-16. Där röker hon en rigth under fläkten, och undrar som de kommer att ringa idag. När de väl gör det hinner hon ändå inte få ett helt arbetspass.

Det är egentligen inte så svårt att få hövvet runt att det tär på en. Det svåra är att ha det i hjärtat, att vissas liv har så mycket lägre värde än andras. Att vissa av oss lever på arbetsmarknadens ständiga stand-by läge. Innan de lagt på hör jag henne svära på ett språk de ändå inte förstår. Men hennes suck, den hade var som helst i världen förståtts som ett tecken på trötthet. Leda. Uppgivenhet inför det vi inte, i vardagen kan göra något åt utan stilla måste acceptera. Hon fimpade, tog sin jacka och gick för fyra timmars kneg.

De säger från riksdan att det är dags att ”ta ansvar för pensionerna”. Men vem tar egentligen ansvar för den sjunkande meddellivslängden? Vem tar ansvar för alla arbetaråren som sakta men säkert suddas ut? Att höja pensionsåldern är att göra precis det motsatta. De ba suddar på.

Det könsneutrala pensionssystemet tar inget ansvar. När vi vet att arbetsmarknaden är mycket keffare för kvinnor, och särskilt utlandsfödda gör pensionerna ingen skillnad. Att knega deltid, ta mer VAB och föräldraledigt, att vara sjuk oftare och att ha lägre lön gör såklart att man i sitt liv inte drar in lika mycket cash. Tidigare baserades pensionen på några år med högst inkomst, men idag räknas istället hela arbetslivet in. Det är lätt å fatta vilka det är som kommer ”välja” att jobba till 69. Det blir inte så många år kvar sen, år då man ska få pausa, då man dratt sitt lass. För Ks mamma hann det aldrig lätta och Ms drar fortfarande sitt, några timmar i taget.

Både i den offentliga vården och i privatlivet är det kvinnorna som sliter. När den stora merparten av befolkningen, och framförallt män, lever längre är det vi som rycker in. Allt färre vårdas av det offentliga och största delen av äldrevården sköts idag av anhöriga (kvinnor). Den stora merparten män dör vårdade av anhöriga. Den stora merparten av kvinnor gör det inte. I den offentliga vården knegar de vårdbiträden som enligt de här nya siffrorna själva kanske aldrig hinner dit.

För nåt år sen blev det ett jävla liv efter en intervju med Gudrun Sjödén, ni vet tantkarikatyr-kultur-kvinnan, i svenska dagbladet. Och visst, den här Gudrun kom ju ut som pissröten, men samtidigt gjorde hon inget annat än sa det som hela pensionssystemet bygger på. Hon sa högt det som alla tänker:

”Det har varit ett himla bullbakande under årens lopp, så att säga. Det har varit väldigt viktigt att man inte har sina barn på dagis för länge och att man inte är frånvarande som mamma. Men de som klagar på att de inte kommer någon vart och att de inte får högre lön eller någon vidare pension, de sitter ju där de gör eftersom de har valt något annat än att satsa på sitt yrke.”

JEZUZ christ lady, det är liksom svaret på frågan: vad är dubbelbestraffning?

För alltså ffs, ”bullbakande?” Det är la mer så, ”stesolidätande” varvat med ”fläktrökande” och ”lins-kräkande”? Man undrar ju vad som hade hänt med samhället om alla skulle designa fula kjolar i rödbetsfärg och driva modebolag? Hur skulle det kunna finnas nån förskola att lämna på när man satsar på karriären, om ingen ska jobba där? Skulle det finnas nån där för att ta hand om våra gamla medan vi bygger våra företag? Finns det någon där som lagar din take-out lunch när du äter på kontoret? Det finns något som heter samhällsnytta och det är det som en stor del av fattigpensionärerna gjort hela sina liv medan Gudrun valt en väg som aldrig kommer vara öppen för alla eller ha nåt värde för de många. 

Believe me, det är inte bullbakande som tar död på mina syrror. Det är att bära hela samhället på sina lågavlönade axlar.

Egentligen är det så enkelt. När vissa jobbar för hårt och för mycket, är de enda lösningarna värda att spinna vidare på de om att kunna jobba mindre. Varför ska vi jobba längre, när de finns de som inte får jobba alls? En värdig garantipension både för den som inte hunnit jobba så länge i sverige, och för dom som gjort det men som ändå inte får ihop det. Så man kanske kan få baka nån jälva bulle nån gång.

Själv råkar jag vara väldigt förtjust i både sötsaker och samhällsnytta. Skulle jag gärna jobba mer med självförverkligande än survival. Kanske är det precis vad jag gör? Men det är svårare att skriva nu när jag sätter mitt face på de här texterna. Inte så mycket att säga att jag älskar städerskor och vårdbiträden eller att gudrun är dum i hövvet.

Utan mer så, hur mycket får man outa dom i sin närhet? Spelar det nån roll? Alla de man bryr sig om vad de tycker har ju ändå vetat hela tiden. Det är med kärlek och solidaritet jag gör mina vänners mammor till politiska exempel.

Mammorna vars år blir färre ju mer de ger.
Det är svaret på frågan: vad är könad exploatering?

Om fattigmånads-dealen - citroner, produkter och en cocktailklänning

”Man ba: Jaha men NÄR kommer tipset?!” utbrast hon, och vi skrattade vid ett rödljus i höjd med jaegerdorff. 

Varje år vid den här tiden kommer klickvänliga artiklar om hur man klarar årets allra mest knappa månad. ”Ät inte ute varje dag”, ”Gör matlådor”, ”shoppa second hand”, räknar hon upp med hånfull ton. JOJO tack men nu har vi änna läst halva texten och ingenting här är egentligen ett ordentligt knep å knåp som går att använda mot den ekonomiska marginalen. Det enda som funkar är nämligen pengar. Om de bara kunde skriva det: haffa cash. Klart slut.

Ständigt denna underliggande tanke om att: den som anstränger sig klarar det, folk lever över sina tillgångar. Liksom, ”ät inte ute varje dag” allvarligt är det nåt som folk gör i vanliga fall? Vi kan rodda hur mycket vi vill, men sanningen är att det enda som kan fixa denna eviga januari som är klassamhället är att vi tar från dem som har. 

För å kunna göra lemonad av skiten måste man faktiskt ha några citroner först. Det finns de som badar i citronjävlar.

Det var januari, fortfarande ljust ute och vi hade varit och tittat på havet tillsammans. Det är intimt på nåt sätt, att göra sånt som man annars alltid gör ensam ihop med någon. Där på klippan enades vi om att strävan borde vara mot att bli en flanör. En av de där människorna som gjorde samma sak som vi, men ändå nåt helt annat. Alla människorna i hamnen i fiskebäck som tog sig en liten tur i solen vid havet i januari. Gu va trevligt. Ut å fingå med en wifey. Hos flanörerna heter det ”väninna”.

Andelen hemlösa kvinnor ökar och de består av en ny grupp:

”Det är personer som kanske inte har missbruksproblematik eller lider av psykisk ohälsa, utan de kommer till oss på grund av ren bostadsbrist”, säger Veronika Wolgast, avdelningschef för sthlms stad socialförvaltning till tidningen mitt i sthlm.

På stadmissionen säger de att det tex handlar om ensamma mammor med välfärdskneg. Att ha ett arbete är inte längre en garanti för att kunna hyra en bostad. Samtidigt är inte att sakna bostad en grund för att få en via soc. Frågor på det? JA, VA FAN SKA MAN GÖRA, är väl en lämplig summering? Man undrar ju, hur hade det varit om de här morsorna bara kunde ta å göra några matlådor va?

Hyresgästföreningen beskriver hyresrätten som en ”attraktiv produkt”. Och well, ja det får man la säga att den är i så fall. Kanske den allra mest eftertraktade i storstäderna just nu, men bara för att man efterfrågar en endaste liten citron så får man den inte. 

 

Det är själva marknadens logik, ett bostadsbestånd som räcker och som folk har råd med är inte förenligt med fastighetsägarnas vinst. Men att bo är inte att konsumera, det är att finnas, att leva. Det är ingen guldkant på tillvaron eller nåt gött impulsköp man kan unna sig när man är down. Det är för fan en förutsättning för mänskligt liv. Typ så, inget man kan välja bort för å slippa ”shoppa second hand”.

Finns någonting av det mänskliga kvar undrar man? Eller är varje livsfas bara ett förändrat konsumtionsmönster? Liksom, vi är inte sjuka – vi konsumerar vårdprodukter. Vi behöver inte bostäder – vi har betalningsvilja (eh) till attraktiva lägenhetsprodukter. Våra barn behöver inte utbildning – vi väljer den effektivaste tjänsten skola. Man undar, finns då den som inte klarar konsumtion? Det är en beskrivning av våra liv som rimmar fett illa med allt som vi är. En som hindrar oss från allt det vi skulle kunna vara. Det är ett sätt snacka som tar mänskliga behov och rättigheter ifrån oss. De talar om för oss att vi är mindre än vad vi är. Ett välmaskerat ideologiskt språk som får både hyresgästföreningen och januaritipsarna att snacka skit.

Allt förtjänar vi. Alltihop är vårt. Alla cintronjävlarna ska i den gemensamma korgen – åt var och en efter behov. För en bostad är ett mänskligt behov – inte en mer eller mindre attraktiv produkt.

 

Ni vet det var regeringshaveri å cirkus, å så kom de tillslut överens. Sossarna å gänget. ”Januariöverenskommelsen” presenterades. Är det inte lite extra hånfullt att den kallas så? Fattigmånads-dealen.

I punkt 44 kan vi läsa:

1. Att marknadshyror för nybyggnationer ska införas och
2. Att straffen ska skräpas för försäljning av svarta andrahandskontrakt samt att köpet av ett sånt ska kriminaliseras.

Marknadshyra betyder enkelt att värden/fastighetsägaren och den enskilda hyresgästen/knegaren ska komma överens om hyran utan hyresgästföreningens inblandning. Alltså: förhandlingsrätten avskaffas. Att ta ifrån oss en rätt (att förhandla) som vi har idag, är att ta något ifrån oss och att rycka oss bakåt. Denna "överenskommelse" betyder förstås att värden själv sätter den högsta möjliga hyra bostaden kan hyras ut till. Att tillåta marknadshyra någonstans alls i hyresbeståndet samtidigt som vi har bostadsbrist är inte bara sjukt, utan det flyttar oss också närmare en total avreglering. Vilket de borgerliga är öppna med att de egentligen vill. Och well, det är la ingen skräll pga de vill ju allt som är dåligt. 

I somras skrev aftonbladet:

”Kraftiga hyreshöjningar på 50 procent eller mer. Det skulle bli resultatet om marknadshyror infördes i Sverige, enligt en ny undersökning från Hyresgästföreningen. Många människor skulle inte ha råd att bo kvar, säger chefsekonomen Martin Hofverberg.”

Det är vad som väntar om inte Jonas och hans liga står vid sitt ord. Säga vad fan man vill om Vänsterpartiets sätt att deala med uppgörelsen, men de har sagt att de fäller regeringen om de tallar på hyresrätten. Det återstår att se, VÄNSTERPARTIET. Om detta var vad ni fick, tagga för fan på det då!

Handeln med svartkontrakt finns för att vi inte får några citroner. Bostäderna räcker inte och allt fler  kan inte kvalificera sig för kontrakt. Det finns inget som är gött med ett svartkontrakt och det är knappast nåt som någon väljer. Kanske kan vi se det som att på allvar ”shoppa secondhand”. Den som skaffar sig en bostad i ett samhälle som inte erbjuder nån, gör ingenting annat än det som nöden kräver.

Men nöden, den orkar vi liksom inte ta in. I vanliga fall läser jag alltid ut en bok jag påbörjat. Hur tråkig den än är så ska jag ro båten i hamn, riktigt rainman. Sen öppnade jag Charlotta von Zweigbergks ”fattigfällan”. Sida upp och sida ner tecknas ett kvinnoliv som i rasande hastighet faller över den ekonomiska branten samtidigt som allt runt om står stilla. Hur samtliga rörelser påminner om fattigdomen. Toalettbesöket, tända glödlampan, svara i telefon, få post, bli hungrig. Att finnas blir att kosta. För målande och kompromisslöst porträtteras fattigdomsspiralen från normalt liv till botten att jag inte pallar.

Blir istället sne på huvudpersonen, tycker hon är ömkligt gnällig och kanske mest av allt: jag tar det personligt. Kan du sluta pracka på mig din ångest?! Så hopplöst kan det väl ändå inte vara?! Gör en matlåda för fan. Jag ångrar fortfarande att jag började läsa.

Det är så vi hanterar fattigdomen. Vi slutar lyssna. Lackar ur och tar inte in. Skyller den på individuella misslyckanden. Livets skörhet och den gemensamma verklighet som vi så gärna vill glömma: när som helst kan det rasa. Den som visar oss det vill vi inte veta av, och vi börjar pissa på fattiga människor. Deras existens trycker orättvisan och osäkerheten i ansiktet på oss tills vi utvecklar ett oansikte och en mindre filantropisk version av att vända andra kinden till. Bara så kan vi förstå hyresrätten som ”en attraktiv produkt” när kvinnor och barn är hemlösa.

Bara om vi bara mörkar mammorna på stadsmissionen kan vi snacka det liberala språket. 

 

Fredrik Kopsch, lektor i fastighetsrätt säger till tidningen affärsvärlden att det finns goa möjligheter med fattigmånads-dealen:

"Det här kan öppna upp för nya produkter som jag tror hämmas av nuvarande marknad, olika former av kollektivboenden till exempel eller mer av korttidsboenden som är ett mellanting mellan hotell och lägenheter. Det finns en uppsjö olika tänkbara produkter som skulle kunna uppstå"

Men är problemet med hyresmarknaden att ”mellanting mellan hotell och lägenheter” inte lanserats? Är det korttidsboenden och nya produkter som efterfrågan skriker efter? Nej, mammorna på stadsmissionen och min klipp-wifey söker trygghet, stabilitet, grundläggande rättigheter på en hyresmarknad utformad efter behov.

Det är det lilla. För egentligen förtjänar vi allt som de andra har. Vissa shoppar svartkontrakt och andra ba:

”Grattis! Du har vunnit budgivningen för DKNY klänning i skimrande tyg”.

För 169 kronor har jag just klickat hem en begagnad cocktailklänning med ca noll  användningsområden i mitt liv. Men vad ska man göra? Jag drömmer om lyxkommunismen och hittills har ingen kunnat argumentera för att jag inte ska få ha skimrande tyg när andra kvinnor får leva hela sina liv insvepta i det.

Den är ljusgrön, som mina ögon. I den ska jag glänsa som en citronjävel i januari.För som Talib sa:

"When life gives you lemons, you paint that shit gold".

Om hunger och att bygga bo av landstings-lakan

Folk blir deppiga på vintern. Säger att ”ja det är väl januari” när man frågar hur de mår. Förr förstod jag dom inte. Hörde vad de sa såklart, accepterade deras verklighet men kände inte igen den. Nu för tiden inser jag att vi kanske inte är så olika. Det är nån form av deppighet jag känner. Blues förklädd till leda. Det är den som får mig att längta bort, vilja ut, nåt annat, nåt nytt, tillbaka till allt möjligt gammalt som kunde blivit annorlunda.

Provar hit, provar dit. Joho jag tänker minsann testa det som bjuds så länge det fortfarande bjuds nåt alls. Sällan nåt jag önskar på menyn. Vräker ändå, ett innanmäte utan botten. Ni vet som efter inledande abs när kroppen liksom listat ut att det inte funkar att skrika efter vad det nu är för substans utan det bara känns som man är hungrig istället? Jävla lurigt. Man äter, äter och äter men det är inte mat som man vill ha. Minns en dag som tonåring när jag åt och åt och åt och åt och skulle just ringa nån å säga att det inte hjälpte. Spydde över hela luren. Pannkakor, yoghurt, clementiner, bulle. Fortfarande hungrig. Femton år senare fortfarande hungrig.

Det var vinter och mitt barn var sjukt. Vården. En, två, tre olika besök, primärvårdshelvete. De hörde mig när han inte kunde se och vägrade släppa kudden han höll mot det lilla lilla lilla ansiktet, det som jag bara ville skulle vända sig mot mitt igen. Ett litet fjunigt huve skriker ”hjälp mig mamma!”. Jag hjälper dig men älskling men vem ska hjälpa mig?

Det är en dränerande ensamhet. Den talar vi inte om när vi talar oss hesa om de ensamma mammorna och alla deras tillkortakommanden. Den ensamhet som finns i oron. Den som helt saknar samband med underhållsbetalningar. Vi fick ett rum på drottning Silvia och de talade med lugna röster. Jag hörde hälften och ett gick på repeat ”kanske blir han blind” upprepade de: blind, blind, blind - sluta tjata. Ingen tjatade. ”Går det inte vägen får vi söva”. Man kan dö av narkos. De sa med all sannolikhet inte så. Jag hörde det ändå.

Bara satt där med hans glödheta lilla elementkropp, klappade, klappade och klappade, strök den lilla pannan - och tänkte på hur jag skulle kunna röka. Hur skulle det gå till? Får man ens vara röksugen när man är en mamma på ett sjukhus? När fan i helvete blev jag det? En vinternatt för något år sen. Mer har jag aldrig behövt den, den lilla lugnande kamraten mellan mina fingrar. ”var inte ledsen mamma jag kan lyfta en bil med en hand ju” mumlar den lille hjälten. Helvete varför finns det ingen mer som måste gå igenom detta? Om vi nån gång kunde vara någon annans problem.

Plötsligt ”pling” i telefonen. Ett dödsbud. Tittar in i väggen hon är död. Jag har inte hunnit med. Hur kan det ha hänt nåt alls vet ni inte att här inne finns det ingen tid.

”Pling” igen. Ännu en man som ville ha nåt men inte ge nåt av sig själv. Män som söker allt de inte vill ha som tidsfördriv. Kanske precis som jag. Det finns tallriksmän och avloppsmän och vanliga besvikelser, en dag ska jag ge en begreppsdefinition på dessa maskuliniteter. Det enda jag inte hade var tid. Ingen tid och en längtan efter husfrid som jag kanske aldrig kommer lösa. För femton år senare är jag fortfarande hungrig.

Ingenting betyder nåt. Folk dör, folk smsar, barn blir blinda, mammor är ensamma och försäkringskassan har bara ett enda telefonnummer till alla i hela sverige att ringa. Det betyder ingenting och allting bara är och jag orkar inte det. Det betyder inte heller nåt, det liksom drunknar i sin världslighet. Bla bla pallar shi, det kan man säga men man klarar allt. Varför? För att där var vi på ett sjukhus och alla andras liv fortsatte där ute. Det är ingens fel och man kan inte vara arg på nån. Måste vara arg på nåt så det får väl bli på allt. Hela världens lilla fiende. Ba kom jag lägger mig.

Som ett barn grät jag på golvet i lekrummet när han äntligen sov. En angel-nurse i sina blå scrubs som höll mig mitt emellan gunghästen och dansmattan. Hon höll all min oro, all min ensamhet, döden och abstinensen i sin varma högskoleutbildade famn. Jag älskar sjuksköterskor. Gråt ut allt som är där inne, sa hon och helvete det gjorde jag. Tre hekto snor på hennes tröja. De finns där för de sjuka, de förvirrade, de brutna. De finns där i all sin underbetalning, överarbetning, ibland barska uppfodring. Dygnet runt så finns de där. Gå nu ut i nödutgången också röker du två. Ja tack det ska jag visst göra. Hon höll hans hand så länge. Vilken jävla yrkeskår.

En annan jul var det jag som var på sjukhus. Mind over body, ja ba kör tänkte jag och när jag till slut kom till vårdcentralen körde de mig till akuten. När man kommer upp på avdelning finns ingen tid. Där råder evig paus. Snälla mjuka händer, förstående röster, nån kallar mig en liten fågel när hon visar mig för studenterna på ronden. Ja jag är en sparv och jag kan aldrig åka hem. Gud jag älskar sjukhus. Låt mig stanna här, låt julen försvinna och det inte vara mitt fel, jag är bara en sparv. Här, många våningar upp bygger jag ett bo av landstingslakan och utmattning.

I flera dagar drog jag ut på mitt smärtpåslag, spelade teater som värsta dramaten-bruden. Än är jag nog inte frisk hörni? Åh så sjuk jag är. Spruta efter spruta ut i ett flöde utan tid. En kvinna som söker tidsuppehåll ligger timmar och tittar på en gråmulen utsikt. Opiater, pissamhällets gåva till alla som alltid är på väg mot branten. Hon som nu är död hälsade på. Hon fattas mig min wifey.