Om det jämställda prestigeprojektet: purékäk, vårdnad och våld

Alla älskar jämställdhet i världens mest jämställda land. De svenska farsorna går på export å hyllas för purékäk och barnvagnsbios. Hur det står till med kvinnofriden är en annan story och är det nåt vi jourkvinnor vet – så är det hur progressive paradise ser ut på baksidan. Funderar man längre än två sekunder på ”mäns våld mot kvinnor” förstår man att ”pappors våld mot mammor” rimligtvis är en grej och att delat föräldraskap inte är odelat fantastiskt. Vårdnadsfrågorna är en av de tyngsta feministiska fronterna i Sverige i dag.

Den senaste tiden har ett par riktigt sjuka domar fått medial uppmärksamhet och ROKS satsar på frågan. När kvinnojourerna slog upp dörrarna på åttiotalet var inte tvister nån grej, idag är det en betydande del av jourernas dagliga arbete. I takt med att idén om det delade föräldraskapet tagit plats i regelverket har dörrar öppnats för förövare. Vårdnadsjuridiken har blivit en väg för våldsamma män att hålla sig kvar i och fortsätta kontrollera kvinnors liv, trots att hon lämnat

Den svenska familjepolitiken ville bygga ”ett nytt faderskap” med reformer som pappa­månader och jämställdhetsbonus. Med betoning på gemensamhet och samarbete även efter separation skulle det göras pappor av män. Lagstiftningen som reglerar vårdnad, boende och umgänge slår fast att ”barns bästa” är lika med kontakt med båda föräldrarna. När folk började skilja sig ville man försäkra sig om att papporna inte försvann ur barnens liv, men glömde att hans våld kan vara en anledning att ta dem med sig och dra. Tanken var att om man först servar män med en massa rättigheter så kommer nog själva föräldrandet på köpet.

I jämförelse med hur kvinnor behandlas på arbetsmarknaden framstår pappacurlingen som patetisk. Vi ladies måste minsann ta för oss, visa framfötterna och vässa armbågarna, välja mansdominerade branscher och för guds skull inte vara så mesiga när vi löneförhandlar! När männen ska bli pappor måste kvinnor lämna plats, ge en chans och släppa taget, inte ha kontrollbehov. Va fan, vi ska till och med skriva under på en lagstiftning som ger både incestpappor och vanliga wifebeaters rätt till våra barn. En tredjedel av alla som dömts för mord på barnens mamma kvarstår som vårdnadshavare. Här ska det pappas till varje pris! Om det görs med nävarna har lagen inte mycket att erbjuda.

De allra flesta par som separerar löser det hela utmärkt och hamnar därmed inte i tvist. Och det är väl givetvis mycket strålande när det funkar, men vart man ska vända sig när det inte gör det vet ingen. Hur man ska samarbeta med sin våldtäktsman eller hur kontakt med pappa är ”barnens bästa” när barnen bor i skyddat boende med mamma blir svårt att få ihop. Att ”boendeföräldrar” kan få vite och ”umgängesföräldrar” kan begära verkställighet betyder i praktiken att mammor kan få böter för att de inte lämnar sina barn till pappor de inte vill träffa eller som gör dem illa. Nån sanktion mot pappor som inte dyker upp finns inte.

I en värld där ”föräldrar” betyder pappor och mammor försöker man med vårdnadsjuridiken tvinga fram en verklighet som inte finns. Lagen är inte tänkt att hantera problem som kan uppstå när män och kvinnor har med varandra att göra utan är skriven för att män ska bli och låtas vara föräldrar. Det har gett oss en verklighet där våldsutsatta kvinnor och barn är de enda brottsoffer som lagligen tvingas till kontakt med sin förövare.

Det är inne med våld. Från politiskt håll finns värderingslikes å hämta och varenda mandatperiod petas det in mer eller mindre meningslösa projektbidrag och punktinsatser. Men för den som sprungit de senaste veckornas internet-race om vem som tar frågan på störst allvar finns riktigt jobb att göra. Attitydförändring och personliga ställningstaganden är väl härligt men att ta mäns våld på allvar är att palla se intressekonflikterna som finns, som pappacurlingens konsekvenser och rätten till barnen.

Det jämställda prestigeprojektet är värt noll komma fucking noll utan kvinnofrid. När den könsneutrala lagstiftningen möter den könade verkligheten blir den till mäns fördel. Mäns våld mot kvinnor kommer att upphöra när det inte längre funkar som medel för makt och kontroll och för det krävs politiska förändringar som flyttar makt från män, till kvinnor. Men jag vet, det är jobbigare än att kräva att Dramaten rensar personal­listan.

Den här texten publicerades första gången i dagens ETC 2019-04-01 med rubriken "Vårdnadsfrågorna är en av de tyngsta feministiska fronterna".

Om den skånska dubbeltorsken och sexköpslagens mamma

Helsingborgspolisen gick för nån vecka sen ut med en varning: ett flertal män har ringt på en eskortannons för att ”köpa sex”. Väl framme har de istället blivit rånade på medtagna kontanter. De som sen ringt polisen har delgivits misstanke om försök till köp av sexuell tjänst. Alltså, säga vad man vill om personrån, men detta är ju om inte genialiskt så åtminstone svinroligt!

Dubbeltorsk!

Det går knappt att skriva utan att flina: ­rånad, bötfälld OCH otillfredsställd!

Polisen tror på ett stort mörkertal, för än så länge är det lite pinigt att köpa andra människor. Och frankly, jag fäller då inga tårar för den som försökt.

Precis som dubbeltorsken är torsken generellt svår att känna igen och smälter lätt in i det omgivande samhället. I Sverige för den en skygg tillvaro men internationellt välkomnas den och dess allierade i allt från talkshows till börsen. Ibland gömmer den sig bakom tinderprofiler. Ibland är den polis med tjänsteleget i bakfickan. Ibland minister. Torsken har olika ålder, bakgrund och finns över hela samhällsstegen. Samlande för hela torsksläktet finns egentligen bara två tydliga kännetecken: De är män och de föraktar kvinnor.

I Sverige är det kriminaliserat att köpa sex, men inte att sälja. Kvinnorörelsen vann den då unika ”sexköpslagen” 1999 och än har den rejäl backning. Men det finns de som vill stoppa fisket och legalisera prostitutionen. Hittills främst ett gäng löjliga ungliberaler, men allt oftare kommer snacket också ifrån vänsterkanten. Så det gäller att hålla linjen, att vakta det vi vunnit. Där ute väntar en blodtörstig biljon­industri redo att expandera. En vars våta dröm vore om Sverige, sexköpslagens själva mamma, släppte siktet på torsken.

Legaliseringslobbyn mörkar marknaden och torsken. Istället flyttar den fokus tillbaka till den säljande parten och kallar prostitutionen ett ”arbete”. Men ingen man sa någonsin: Din jävla kassörska! Hon är en städerska! Eller: lyssna inte på den lilla förskolläraren!

Överallt i världen slängs det i ansiktet på kvinnor. Jag kommer aldrig glömma när någon först sa det till mig: Jävla hora.

Ba så, rätt in i hjärtat. För det betydde knappast: ”Du är en (jävla) person som arbetar med sexuella tjänster”. Det betyder alltjämt: ”Jag föraktar dig, jag hatar dig för att du är kvinna.”

För vad är det som driver män att prostituera kvinnor? Göran Therborn skriver i sin bok ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” från 2018 om kapitalistisk härskarkultur - hur varje dominerande klass upplever ett berättigande, en självklar tillgång till allt vad de kan önska. Liksom, det är bara å ta för sig gubbar, inga konstigheter! Världen är vår! När marknadsekonomin möter patriarkatet uppstår den moderna prostitutionen, och dess själva fundament är män som patriarkatets härskande klass. Men den med pengar har ingen okränkbar rätt och det finns sånt som aldrig kan valutaväxlas. Världen är inte deras och med siktet på torsken stigmatiserar vi den, som tror sig ha rätt till en annan.

Själva varan, om det inte är kvinnan själv, är maktförhållandet, den ojämlika relationen. Det är i den han är fri att göra som han vill med henne, i den hennes kropp och sexualitet är till för hans behov. Samtycke görs till en fråga om betalning och förövare görs till konsument. Legaliserad prostitution är förstärkande av den manliga härskarkulturen och bekräftande av dess självuppfunna rättmätighet. Varför skulle vi ge dem det? Att ge efter för efterfrågan är att ge upp på tanken om att någonsin kunna leva sida vid sida.

Feminister som håller fortet föraktar torsken, men har ännu inte gett upp om den manliga sexualiteten. Vi värnar den kvinnliga sexualiteten, det fria samtycket och tron på att mäns sexualitet inte måste vara en destruktiv kraft på vår bekostnad. Fan om man inte visste bättre skulle man änna tro att det var vi som var ”sexradikala”. Sex på lika villkor är fortfarande 2019 en verkligt normbrytande tanke.

Men radikala kallar de sig, de som verkar ha glömt hela världshistorien och påstår att handeln med kvinnor är frigörande och modern. Kanske är det den minst normbrytande och mest reaktionära idé som någonsin hörts i vänstern. För ni vet, den ”feministiska vänster” som hejar på en marknad för profit på könsförtryck måste ändå klassas som helt förvirrad. Medan torsken simmar fritt sitter de där snyggt i den härskande klassens båt. Plats finns för den som inte packar några egna intressen.

Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC 2019-02-11 med rubriken "Feminister håller siktet på torsken".