Om en ensam galnings inte särskilt unika uppfattning

När fritids öppnade förra veckan tog min unge sina första, nervösa steg in i skolans värld. Men ”öppnade” är liksom fel ord. Vi möttes av ett gäng låsta dörrar och där stod vi på skolgården, med ny rygga och rediga extrakläder. Jag hann tänka att jag kanske, trots extrakläderna, var världens sämsta mamma som hade tagit fel på datumen. Allt verkade nedstängt.

Men så stack en fritidsledare ut huvet och vinkade in oss. ”Du vet det som hände i Trollhättan?” sa han, och såg menande på mig. ”Efter det håller vi låst överallt”. Jag tittade tillbaka, vad svarar man på det? Den korta, lilla meningen blev till en kall, elak samtidshand som knöt sig runt mitt bröst. Den jävla entrén, låst för säkerhets skull. Den skrämde mig, den gav mig svårt att andas. Känslan av rädsla i fysisk form: det blir på nåt sätt mindre plats inuti.

För snart fyra år sen, den 22 oktober 2015 mördade Anton Lundin Pettersson tre personer och traumatiserade mångdubbelt fler, de flesta barn. Han iklädde sig en hjälm från Nazityskland och begav sig beväpnad med svärd och kniv till Kronans skola i Trollhättan. En skola som har beskrivits ungefär på samma sätt som den min unge nu börjat i. En skola som Lundin Pettersson valde för att den var en bra plats att döda så många invandrare som möjligt på. För att invandringen, skrev han i sitt avskedsbrev, den var själva roten till samhällets förfall. Säg, har ni hört det förut? En ”ensam galnings” inte så särskilt unika uppfattning.

Den här texten handlar inte om min son, han är en av dem som Lundin Pettersson förmodligen hade gått förbi. Mördaren valde sina offer efter hud- och hårfärg. På sin väg genom skolkorridorerna mötte han flera barn som han uppfattade som svenska och lät dem passera. Snarare är det en text om ett samhälle som i grunden har förändrats och om en rasistisk nutid där otrygghet och rädsla är ständigt närvarande. Vad gör det med oss? Med barnen? Den bild av förortens ungar och skolor som pumpas ut i medierna rimmar rätt väl med Lundin Petterssons bild av läget i landet, om än med mer finslipat språk. Vem tar egentligen ansvar för det?

Mot slutet av veckan kommer jag till fritids och blir insläppt av en duktig flicka på typ åtta år. I hallen blir hon tillsagd: ”Du får inte öppna för någon, ingen alls. Förstår du det?” Hon nickar och ser på sina fötter. Långa mörka lockar faller framför ansiktet. Vad lär hon sig, om inte otrygghet? Trust nobody, gumman. Just när jag ska säga, ”det var mitt fel, hon öppnade för att jag knackade på”, så krymper bröstet lite till och jag håller tyst. Det är kanske bättre så, för ingen kan säga att de låsta dörrarna är fel. De är bara fruktansvärt sorgliga. Kanske så tar de mer trygghet än de ger, men vem vågar chansa?

I Pascalidous bok om ”mammorna” får vi träffa Entasar, mamma till Lavin Eskandar – ett av offren i Trollhättan. Hon var rädd om sina barn säger hon, ”kanske var det något i hjärtat”, något från ett hemland där många förlorat sina små. Efter sonens död har familjen hotats av nynazister och hon vågar inte lämna huset ensam. Hon sover i hans säng, luktar på hans kläder, på handleden en tatuering: Lavin Hayati. Lavin mitt liv. Hon lever det som mammor fruktar mest av allt. Självklart är hon rädd. Rädsla är en virussjukdom och den sprider sig snabbt. Hårdast drabbas de som saknar det immunförsvar som fria skolval, villakvarter och svensk bakgrund utgör för andra.

Efter den där förmiddagen i Trollhättan 2015 publicerades text efter text om huruvida det var ett terrorbrott eller inte. Fyra år senare är det åtminstone klart att rekvisitet om att ”injaga allvarlig fruktan hos befolkning eller befolkningsgrupp” har uppfyllts. På samma sätt som det nu diskuteras om säkerhet runt moskéer efter det (tack och lov) misslyckade dådet i Oslo blev det då en diskussion om säkerhet och kontroll i skolorna. Men är det vad vi saknar, egentligen? Motsatsen till rädsla är inte säkerhet, men trygghet.

Anton Lundin Pettersson sköts och dog den där dagen på Kronans skola men inga lås kan skydda mot normalisering av levande, återupplivade, rasistiska idéer. Vi läser det på ledarsidor, ser det praktiseras i politiska beslut och eka i kommentarsfält. Som en bröstkorg kan strama av skräck – så krymper livsutrymmet runt dem som ständigt beskrivs som problem. Ska vi bara låsa, och låta det ske?

 

 

Den här texten publicerades första gången 2019-08-19 i dagens ETC, då med rubriken "Inga lås kan skydda mot normaliseringen av rasism"

Om frihetens dimridå, ett smidigt hittepå

I maj publicerade Folkhälsoinstitutet undersökningen ”Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Sverige 2017”. Där framgår att mer än var tredje kvinna (och knappt var tionde man) har utsatts för sexuella övergrepp och att kvinnor (till och med i något högre grad än män) samtidigt uppger att de ”känner sig ha möjlighet” att säga nej till sex!

Hur kan det vara så? Den rapporterade utsattheten har inte förändrats nämnvärt utan talar fortfarande sitt tydliga språk om vårt underläge. I gruppen kvinnor 16–29 år uppger över hälften någon typ av övergreppserfarenhet. Vi kan säga både ja och nej, det har vi alltid kunnat. Att kvinnor kan tala är lika gamla nyheter som att avgörandet ändå inte är vårt. I en värld av förtryck och orättvisa blir frihet inte mer än en upplevelse, en förrädisk känsla som inte går igen i våra verkliga villkor.

I liberalismens guldålder finns inget mer bespottat än offret. Rollen som underordnad rimmar illa med våra moderna, individuella livshistorier, vår självbild. Vi orkar inte ta in den, för den skulle få allting att rasa. Vi vill så gärna hävda motsatsen: att vi är frigjorda, självständiga kvinnor och jämställda människor som själva väljer när och hur vi vill. Det offentliga samtalet och samtiden säger oss att de två står i motsats och att vi inte bara kan, utan måste välja. Som om förtryck var en fråga om inställning.

Det undersöks om kvinnor känner att de ”kan säga ifrån” (när de inte vill ha sex eller när partnern vill ha sex på sätt som de inte vill), men valet är inte vårt när mer än dubbelt så många kvinnor som män uppger att de haft sex trots att de inte ville. Fejkad, ”upplevd” valfrihet kan enkelt upprätthållas om man låter bli att använda ”möjligheten att säga nej”, liksom för att slippa riskera att få dess obetydlighet i ansiktet. Den som säger ja kan i samtyckeskulturen aldrig vara utsatt.

Andrea Dworkin trodde att svaret på frågan om varför många kvinnor inte vänder sig till radikalfeminismens förklaringar finns i den sorg och förtvivlan som hänsynslöst drabbar den som orkar ta in den överväldigande misogyni som ständigt omger oss. Jag tror henne, för hur orkar man?

Jag känner mig helt dränkt i mina systrars livsvillkor och det ansvarslösa förakt som ligger bakom tanken om att samtycke kan ge frikort till förtryck. Någonstans på vägen tappade vi tråden och dagens feminism tycks säga att den frigörelse som finns att få, är att vara med på noterna. Saker förändras egentligen inte, men vi kan säga ”ja” och ”nej” och ”kanske lite” och ”i helvete heller”. Vi kan också gilla porr och strypsex och egentligen är läpp- och röv-fillers detsamma som självbestämmande för att man inte blir tvångsinjicerad. När HD nyss dömde i det första samtyckesfallet konstaterades att det inte räknas som sexuellt samtycke att ligga i samma säng. Folk jublar och verkar helt ha glömt att det gjorde det inte innan heller. När vi med feminismens analyser skulle flytta fram våra positioner verkar vi mest flytta runt dem, utan att komma nån vart. Kanske backar vi till och med?

Frihet är inte en känsla. Utsattheten finns där bakom siffrorna hur vi än vill beskriva oss själva. Det är väl klart som fan att vi kan säga nej, men om han respekterar det är upp till honom. Eventuellt samtycke kommer ifrån oss, men de hotande övergreppen kommer ifrån dem. Vi kan känna oss fria att säga vad vi vill, men förövarens handlande ligger bortom vår kontroll. Hans agerande har ingenting med vare sig vår individualitet, självbild eller talförmåga att göra. I vårt nej finns ingen verklig makt och även den mest självständiga kvinna kan våldtas.

I stället är det inne med ”egenmakt”. Ett ord som kan översättas med engelskans ”empower­ment” – alla liberalers och socionomers favoritord. I undersökningen står att det ”…syftar till att en individ ska känna att hen har makt över sin egen situation”. Men makt är lika lite en känsla som den är egen, den förekommer inte i sig själv och kan varken finnas eller saknas utan relation till andra. Den egenmakt vi påstås ha rätt att känna förändrar inte fördelningen av den verkliga makten. När kvinnor med övergreppserfarenhet samtidigt uppger att de ”känner att de har möjlighet att säga nej” är frihetsupplevelsen inte mer än en dimridå, ett smidigt hittepå. Gött för dem, som vill att allting ska bestå.

Lika skamligt som brottsligt ändå.

Den här texten publicerades första gången 2019-07-22 i dagens ETC med rubriken "Feminismen skulle flytta fram sina positioner, men vi verkar mest flytta runt dem".