Om man helst vill curla velourfarsor

Den 7 maj (2020) meddelade regeringen att jämställdhetsmyndigheten ges i uppdrag att kartlägga hur uppgifter om våld beaktas i domar om vårdnad om barn, barns boende och umgänge. ”Äntligen!” ropar jourkvinnor, mammor och feminister runt om i landet, ”det var på tiden!”. Och ja, visst, men det ska hända nåt också.

Nu ska man utreda i ett och ett halvt år, sen ska man eventuellt formulera förslag, de ska ut på remiss, skrivas om, ut igen, osv osv. Under tiden fortsätter kvinnor och barn vara de enda brottsoffer som tvingas träffa och samarbeta med sina gärningsmän och jag undrar om det finns någon verklig politisk vilja att göra något åt det. Hur det än är med den saken så innebär varje unge som under tiden, rädd och ledsen laddar inför pappavecka, ett statligt sanktionerat övergrepp. Det är ett svek och ett gravt misslyckande. Ett misslyckande som sätter fingret på familjepolitikens stora problem: den vägrar deala med mäns makt- och våldsutövande och den är inte till för varken kvinnor eller barn.

De två jämställdhetspolitiska målen om att å ena sidan främja och fostra till delat föräldraskap och och å andra sidan garantera kvinnor och barn skydd från mäns våld frontalkrockar på vårdnadsområdet. När mäns våld blir pappas våld mot mamma eller fäders våld mot barn lamslås systemet. När våldet på kvinnofridsområdet beskrivs som ett utbrett samhällsproblem beskrivs det samtidigt på det familjerättsliga området som något marginellt, avvikande och det hanteras som undantagsfall. Män kan slå och förgripa sig på kvinnor och barn, men en pappa är alltid bra att ha.

Den första januari i år (2020) blev FN:s barnkonvention svensk lag och regeringen skriver i pressmeddelande att ”barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. Det framgår av föräldrabalken. Precis som lagtexten strösslas vårdnadsutredningar med denna familjerättens mest sletna klyscha. Vad som objektivt är barnets bästa vet ingen, det är ett öppet begrepp som kan fyllas med det som råkar passa. I den svenska jämställdhetskulturen förstår vi det typ alltid som två närvarande, biologiska föräldrar. Gemensamt vårdnadsansvar antas ”främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna” och har blivit ett självändamål.

Det enda lagtexten egentligen tydligt slår fast är två principer som måste beaktas: ”barnets behov av god och nära kontakt med båda föräldrarna” och ”risken att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller annars far illa”. Som sagt, frontalkrock. I ärenden där det finns uppgifter om våld blir frågan vilken av dessa motstridiga principer som ska väga tyngst: barnets rätt till kontakt med den förälder som utsätter eller som misstänks utsätta hen för övergrepp, eller barnets rätt till skydd från kontakt med samma förälder? Det är uppenbarligen inte självklart.

Politiken om vårdnad om barn, barns boende och umgänge måste förstås i relation till det parallella politiska projektet att göra pappor av män. Mansrollen är så jävla inne (det har den varit sen 60-talet) och faderskapet tänks kunna befria män från en destruktiv mansroll och ge dem tillgång till ömma, empatiska och omvårdande delar av sitt förtryckta jag. Dagens familje-/jämställdhets-/pappa-­politik möjliggör, underlättar och försäkrar pappors tillgång till barn. Det är dess syfte och alla gillar det. Men samma politik står i vägen när det kommer till arbete mot pappors våld och övergrepp såväl som skydd av mammor och barn. Det finns en intressekonflikt här som det är förbannat svårt att ta i. Men man måste fråga sig: vad ska komma först? Präktig jämställdhetspolitik eller skydd för utsatta kvinnor och barn? Detta måste också regeringen fråga sig, om den menar allvar med att göra något åt saken.

För det är ett tassande runt gröten. Mot bakgrund av att barn i skyddat boende mår dåligt utredde man vad det var för fel på de skyddade boendena. Mot bakgrund av att våldsutsatta barn i vårdnadstvister mår dåligt utreder man vad det är för fel på vårdnadsjuridiken. Men vad i helvete det är för fel på män, och varför de alltid och till varje pris ska ha tillgång till barn, det undrar man visst inte så mycket över. Kanske vill man inte veta. En ny vårdnadslag måste erkänna och hantera sambanden mellan kön, makt och våld. Det kommer bli motigt, om man helst vill curla velourfarsor.

Den här texten publicerades första gången 2020-05-18 i dagens ETC. Då var rubriken "Alla pappor är inte bra att ha". 

Om mammafattigdom, barnrikedom och allas ungar

Föreningen Sveriges makalösa föräldrar presenterade förra veckan en undersökning om hur coronakrisen påverkar ensamstående föräldrar. 42 procent svarar att de saknar ekonomiska marginaler för att klara sig om de blir sjuka eller måste stanna hemma med barnen under längre tid. Över 40 procent kommer inte klara den ökade matkostnaden om förskolor och skolor stängs. Av Rädda Barnens fattigdomsrapport från 2018 framgår att 186 000 barn i Sverige levde i familjer som hade svårt att klara sina kostnader redan före pandemin.

Begreppet ”ensamstående” saknar allmängiltig definition och buntar ofta ihop både de helt ensamstående och de med olika växelvisa lösningar. Ändå vi vet alla vilka som är längst ner i näringskedjan: de verkligt ensamma mammorna. Enligt Rädda Barnen lever var fjärde unge med en ensamstående mamma i fattigdom och de har därmed högst ekonomisk sårbarhet av alla barn. För de barn som dessutom har utländsk bakgrund är andelen fattiga över 40 procent.

Det är inne med barnperspektiv och det är la härligt på sitt sätt, men allt som oftast trollar det smidigt bort både klassamhället och könsmaktsordningen. Ingen pratar om ”barnrikedom” när det gäller de välbärgades barn och alla kan lätt ställa sig på barnens sida. En gång skrev Liv Strömqvist att ”barnfattigdom” bara är en pseudonym för det egentliga samhällsproblemet: mammafattigdomen. Hon har förstås rätt och det är de ensamma mammorna som inte kommer äta i coronakrisen.

Den förälder som inte bor med sina barn kan bidra till deras försörjning genom underhållsbidrag. Försäkringskassan skriver att ”ni ska själva komma överens om en summa för underhållsbidrag. Med verktyget ’Beräkna underhållsbidrag’ får ni ett förslag...”. Beräkningen görs på vad det specifika barnet kostar samt vad de båda föräldrarna har för inkomster utifrån tanken att den som tjänar mest ska betala mest, samt att barnet har rätt att leva på någorlunda samma standard som sina föräldrar, även om de inte bor tillsammans. Men det är förstås bara ett förslag, det viktigaste är att man är överens. Pengarna beskrivs återkommande som barnets rätt, men vilken annan ekonomisk rättighet beror på två andra personers samarbete? I verkligheten är underhållsbidraget pappans val.

Den svenska jämställdheten, ofta misstagen för feminism, är fullkomligt besatt av pappor och mörkar de ensamma. Återkommande i familjepolitiken serveras de en massa morötter under total avsaknad av piska. Det satsas och snackas, allt för att ”uppmuntra” och skapa incitament för männen att stiga in i barnens liv och därmed magiskt också lösa mammornas situation. Ändå är det ett faktum att många ensamma kvinnor med barn varken kan eller vill ha deras pappa i sitt eller barnens liv, och för det har de förstås goda skäl. Alla farsor är knappast heller intresserade. Att kunna lämna och klara sig själv har varit ett feministiskt krav since forever. Men här ska det minsann pappas till varje pris, alla måste ha två föräldrar och barnets ekonomiska rättigheter kräver därför fortsatt kontakt.

För den vars baby daddy saknar inkomst eller vägrar betala underhållsbidrag finns underhållsstödet som kompensation. Det infördes som ett försök att hantera den mesta akuta fattigdomen för barn till ensamstående på 90-talet och utgörs av ett minimibelopp om 1 573–2 073 kronor per månad beroende på barnets ålder. Pengarna utbetalas av Försäkringskassan som sen fakturerar fadern hela eller en del av beloppet beroende på inkomst. Att den som vägrar betala bara faktureras ett minimibelopp som för barn under elva år höjts med 300 spänn sen -94 går förstås inte ihop med nåt glättigt barnperspektiv men desto bättre med pappaivrandet. Den del av underhållsstödet som inte faktureras pappan är idag den enda riktade ekonomiska åtgärden till ensamstående föräldrar. Just sayin att mamma­fattigdomen är knappast ett mysterium.

Feminism handlar noll procent om farsor och hundra procent om kvinnors frigörelse. Om vårt oberoende och våra möjligheter att själva styra våra liv. Att våra barns försörjning hänger på mäns goda vilja är lika otidsenligt som oacceptabelt. Låt oss slippa dras med farsor som antingen inte vill eller som är så olämpliga att de varken kan eller bör. Att inget barn ska vara fattigt borde istället vara allas ansvar. Så lägg underhållsansvaret på staten som ett första steg för att bekämpa mamma­fattigdomen!

Den här texten publicerades första gången 2020-03-30 i dagens ETC med rubriken "Det är de ensamma mammorna som inte kommer inte kommer få äta under coronakrisen"

Om en roddare, en matros, en kock, en undersköterska och fastighetskungens skiftnyckel

Jag var i Malmö på kvinnodagen. På väg hem, i trappan på tåget pratade vi om nästa gång vi skulle ses, min barndomsvän E och jag. ”Jag vet inte hur det blir med jobb nu, i Danmark ställer de in allt. Men jag kommer så fort jag har pengar”, sa han. Vi vinkade i fönstret, tåget rörde sig ut från perrongen och det kändes ödesdigert på nåt sätt.

Så tog virusets konsekvenser sina första steg in i mitt liv. Han är scenbyggare, roddare å grejar grejer vid större evenemang. Eller var, ett par veckor senare är han förstås arbetslös han med. Den enda jag känner vars arbete verkar helt opåverkat är hon som restaurerar rika människors antika möbler. De ska visst serva sina ättlingars pissdyra gamla guldbyråer i alla fall. Pandemi eller inte, de tar väl hand om chiffonjén.

Runt omkring mig regnar varslen. P får veta via Göteborgs Posten att hans arbetsgivare ska göra sig av med hälften av personalen. De vägrar förhandla såväl schemaförändringar som permitteringar för SEKO-gänget. Allra mest upprörd verkar han vara över att få veta det via tidningen. Som att bli dumpad via sms, fast tusen gånger värre.

Min vän kocken verkar äldre än sist vi sågs, han ska städa och röja i en månad. Efter det vet ingen, alla timanställda är redan ute ur leken och han suckar när han säger att: ”...allt i nattklubben är inställt och det är vår största inkomstkälla”. När jag berättar för M hur mycket av mina föräldrars pensionssparande som hittills försvunnit lägger hon ansiktet i händerna. Hur ska hon orka tänka på sina föräldrar, vars pensioner var riktigt skit redan innan. Rädslan och oron sprider sig. Vad kommer att hända med oss och dem vi älskar?

Nu ska vi hålla ihop, nu ska alla ta ansvar. Nu är vi plötsligt ett tillsammans. Ändå är inte krisen den samma för alla, varken medicinskt eller materiellt. Göteborgs egen favoritmiljardär, fastighetskungen Erik Selin uppges ha förlorat 664 miljoner om dagen sedan corona-utbrottet. En ”sparekonom” tillfrågas i GT om hur han tror att Selin mår och svarar: ”pengarna för honom är som verktyg för att kunna skapa någonting spännande. Det är som att skiftnyckeln i hans verktygslåda har gått sönder. Hans privata pengar eller hus går inte att blanda ihop med det här”. Vi som skapar 100 procent ospännande köttfärssås av pengarna och vars trygghet snarare än verktygslåda tagit stryk har förstås all anledning att ifrågasätta denna nyuppfunna sammanhållning.

För vårdpersonalen och alla arbetarkvinnor som tar hand om gamla, barn, funktionshindrade och typ hela samhället klingar snacket extra falskt. Jag läser undersköterskan Karin Lorentsson som skriver i kommunalarbetaren att hon ger upp och lämnar yrket. Hon är less på hyllningar. Villkoren får henne att känna sig ”mer som en kastlös än en vardagshjälte”. Hon skriver att när pandemin lagt sig kommer vi åter bara vara golvfolket som sliter, underbemannade och lågavlönade. Många av mina varslade vänner kommer säkerligen återanställas, till sämre villkor och löner. Det är lätt att se svart när man är ensam hemma, arbetslös och rädd.

Fanns det tillstymmelse till allvar i snacket om att hålla ihop och hjälpas åt så skulle lönen i alla samhällsviktiga yrken (som alla är besatta av nu) chockhöjas och inkomst för alla andra som tvingas stanna hemma garanteras. Bostads- och andra livsnödvändiga kostnader kunde slopas och hotell och andra tomma byggnader kunde exproprieras för att hysa alla dem som saknar tak över huvet och tillgång till rinnande vatten. En del av platserna kunde vikas till kvinnojourer att disponera för de kvinnor och barn som måste fly sina hem. De som gynnats av politiken som givit oss vårdkrisen kunde tvingas betala genom skatt­er och återtaganden. Men det var inte sånt som kungen menade med att visa styrka när vi tar ”gemensamt ansvar”.

Nej, kanske har Lorentsson rätt, kanske kommer allt bara återgå till det vanliga och knegarna får betala priset för krisen – som knegare alltid har gjort. Säkert är i alla fall att ingen kommer ge oss nåt gratis, liksom per automatik. Nu om någonsin måste vi våga. Nu när vi får allt mindre att förlora. Nu när den icke-klassmedvetne får upptryckt i ansiktet hur lite han är värd. Nu när allting skakar måste vi kräva arbetarklassens räddningspaket. Nu är tid för politik, organisering och radikala krav. Nu är tid för våra klassintressen.

Den här texten publicerades första gången 2020-03-23 i Dagens ETC med rubriken "Nu måste vi kräva arbetarklassens räddningspaket".

Om finanskrabban och alla vi som lever här

Det var en av de få dagarna i år som det inte regnade på snedden. Under vinterhalvåret går vi alla med ansiktet i marken. Så när jag härom dagen tittade upp kändes det längesen jag såg den, byggarbetsplatsen Göteborg. Bortsett det ständiga regnet ser det likadant ut i många avindustrialiserade städer världen över: de bygger å bygger å gräver å gräver men sällan blir det nåt som nån egentligen behöver. Runt omkring oss snabbspolas det nyliberala klassprojektet ”stadsutveckling” och få kamper känns lika brännande som rätten till staden.

Urbaniseringsprocesserna går i så enorm takt att debatt och inflytande görs närmast omöjligt. Dessutom beskrivs det som onödigt då det bara är naturlig, oundviklig utveckling som sker. Nån form av urban evolution. Det är förstås lögn. Staden är inte naturens utan människans verk. All om- och utveckling dikteras av intressen, makt och resurser. Den dominerande idén är att skapa städer som attraherar kapital, rika entreprenörer och investeringar. Staden i sig själv förvandlas därför till en vara och lokala politiker ser det som sin främsta uppgift att göra stadens varumärke konkurrenskraftigt, att ”hamna på kartan”. Så blev exempelvis mitt Göteborg till ”evenemangsstaden” och Malmö till ”kunskapsstaden”. Ingen av dem: en stad för dem som bor där.

Likt hur vi fiskar krabbor på västkusten knäcker kommunstyrelser hela jävla musslan öppen och låter rovdjuren komma för att äta den inifrån. Men till skillnad från västkustkrabban blir finanskrabban aldrig mätt och varken tinor eller metspön har någon chans att fånga in den. Med avancerad ingenjörskonst vänder den upp och ner på hela fisket och har plötsligt politikern i lina. Finanskapitalet producerar ingenting, istället extraherar de värde ur andra sektorer. När musslan är tömd lämnar finanskrabban ett tomt skal.

Marxisten David Harvey talar om ”ackumulation genom fråntagande” där låginkomst­grupper rånas på mark och byggnader som de ofta bott eller verkat i under många år, inte sällan i generationer. Han beskriver rätten till staden som en klasskampens ”andra terräng” där staden – våra bostäder och hela vår omgivning – exploateras och ägs av några som vi inte ens vet vilka de är, och inte av oss som lever där. Vi som lever våra liv i musslan – som bor, arbetar, älskar, bärsar, fostrar barn – i staden. Medan vänstern älskar att prata om klasskamp, är stadsutvecklingen ett kvitto på att högern praktiserar den.

Gentrifiering är den dominerande formen av stadsdelsomvandling. Det bygger på att ständigt ökande hyror och standard pressar låginkomsttagare ut i ytterområden med ökad segregering och fattigdom som följd. Syns inte finns inte, stadens befolkning byts bara ut. Ett obehagligt, nästan fascistiskt språk används om ”utvecklingsområden” i innerstäderna: de behöver ”saneras” eller ”rensas”. Politik och näringsliv i allians snackar ner, gräver bort, tar över och smäller upp nytt. Steg för steg flytt­as de urbana frontlinjerna och tvingar oss att backa undan.

Men hur mycket de än river ner, rustar upp och bygger om så kommer arbetarområden att återuppstå nån annanstans. Hur mycket staden än förborgerligas och rika områden breder ut sig så kommer också de fattigaste att finnas. Man snackar om segregerade, ”delade” städer.  Och visst, tro fan att de är segregerade, men delade är städerna inte. De är sammanhängande enheter av ojämlikhet, där den enes lyx är den andres misär. Finanskrabban skulle dö om han inte hade något att äta.

I dokumentärfilmen ”Push” skildrar Fredrik Gertten, med hjälp av bland andra sociologi­proffessor Saskia Sassen, den globala handeln med bostäder. ”Alla förstår att priser går upp när man renoverar” säger Sassen. ”Men”, säger hon, ”man måste också förstå att en annan aktör kan komma in i bilden då: ett monster som ingen kan se och som ingen riktigt förstår”. Hon snackar om det multinationella fastighetskapitalet. De som bär ansvar för att i moderna städer överallt i världen sover människor på gatorna, alldeles nära tomma hus. Hus som kan bli våra – när vi slutar mata och istället avlivar finanskrabban. Då kan rätten till staden bli något annat än att få skuldsätta sig och konsumera spännande kaffebönor eller ekologisk inredning. När finanskrabban är död ska vi dansa på hans grav och bygga en stad efter våra behov och hjärtans längtan.

Den här texten publiceras första gången 2020-03-03 i dagens ETC med rubriken "Få kamper känns lika brännande som vår rätt till staden".

Om stölden av vår tid - att leva till arbetsgivarens förfogande

Periodvis känns hela livet som en vardagsmorgon. När klockan ringt 5.40 och jag väl skippat frulle, druckit kaffe, lämnat barn och svängt ut på motorvägen så ligger hela dagen framför mig. Men den är inte min att fånga. Jag pumpar radion på max och kör som i ett tv-spel, sicksackar i filerna och slinker precis förbi innan det slår om till rött. Jag har alltid bråttom till jobbet.

Vi säger att ”det är ont om tid” och att vi ”inte har tid”. Ändå är tid är det enda vi egentligen har, och vi får dessutom ständigt ny. Det som gör ont är att den rinner oss ur händerna medan vi lönearbetar. Som handsprit bara dunstar försvinner den korta period vi har att umgås, skapa, älska, leva, läsa. Att vara vänner i vuxen ålder är att upprepa ”vi måste ses snart” tills en av oss dör, skrev någon.

Jag har inget emot att bli äldre men plågas av att det ständigt blir kortare tid kvar. När jag säger det, att vi bara jobbar och jobbar, torkar av bordet och kokar makaroner och sen dör vi så tycker folk att jag är morbid och grov, i bästa fall lite ”rolig”. Jag har svårt att förstå att inte alla känner det. Hur kan man inte i sitt innersta beröras över hur fruktansvärt det är, att det enda vi har, det ska vi sälja och andra förbruka. Hur kan man inte uppröras, häpna och sörja en sån enorm oförätt?

Mer och mer säljer vi, för att hinna få nåt över. Egentligen ett omöjligt mission - tid kan inte öka, kan inte återtas, kan inte lagras, en gång förlorad kommer den aldrig igen. Det påstås att tid är pengar. Men tid är liv och våra liv är deras pengar. Vi föds och vi dör. Där emellan utspelar sig allt det som är vårt. Stölden av vår tid: en livets åderlåtning där allt som betyder nåt ständigt rinner ut.

Det blir fredag eftermiddag och jag är på väg till fritids och hem. Det känns som jag åkt flera dagar i en torktumlare, sätesvärmaren lindrar min ryggvärk och jag längtar intensivt efter nån som kan lägga handen på min kind. Det är så ensamt i ekorrhjulet. Så kommer den på radion, David Guettas och Sias stora hit: ”One foot in front of the other babe, one breath leads to the other yeah, just keep moving”. Jag sjunger för mig själv,”gotta get through the da-aay”, tar vid ett rödljus en snabb titt i backspegeln och tänker: höj, lägg ett nytt lager läppstift och svälj.

Om liv och livstid är det samma så är livet det som passerar förbi medan jag sätter den ena foten framför den andra. Mot nästa paus. Korta avbrott. Skillnaden mellan paus och rast är att du under pausen ändå står till arbetsgivarens förfogande. Är det också skillnaden mellan ledighet och död? Här är mitt liv, ert att förfoga över. Basen dunkar så att bildörrarna vibrerar,”there my love, keep on running”.

Vi kommer aldrig ut på andra sidan. Tiden vi inte arbetar används för att orka arbeta, vi ska återhämta oss samtidigt som vi handlar fiskpinnar, tvättar och hemarbetar. Desperat försöker vi spara tiden, ändå är det just tid som fiskpinnarna kostar. Tidsvinsten är aldrig vår. Fritid kräver alltid mera ofri tid. Kanske är liv och livstid det samma. Livstid och arbetstid. I kapitalismen är att leva och att arbeta detsamma. Arbetstidförkortning är ett annat ord för livstidsförlängning. Hur lite betyder egentligen ett människoliv?

Vi vill tänka att vi gör det för barnen och att det betyder mening i tillvaron. Men när det slår mig att också min son, den lille som jag skulle ge hela världen själv ska släpa på i samma spår och få ett eget hjul, då öppnar sig en avgrund. Då infinner sig sorgen över alla arbetarliven som rinner ut, dunstar iväg, passerar förbi. Alla timmar, dagar, veckor och år som aldrig kommer åter. Att göra nåt för barnen är att kämpa för nåt annat.

Vi kan inte stoppa tiden. Vi kan inte sluta springa. ”Go, go, go, figure it out, but don’t stop moving”. Men för varje varv i hjulet måste vi samtidigt bygga motstånd. Jag när inga illusioner om att i rådande ordning försöka leva i nuet. Men om jag inte ska ge upp, då måste jag drömma om en framtid där både arbetet och tiden är vår egen.”Figure it out, you can do this”. När jag rullar in på parkeringen och Sia lägger:”Oh, my love, don’t stop burning, Gonna send them up in fla-aa-ames” försöker jag höja över max. Jag går med ryggen rak och torkar en tår innan jag går in på fritids. Tänker: Okej gumman sörj då. Men organisera.

Den här texten publicerades första gången i dagens ETC (2020-02-03) med rubriken "Sorgen över det fruktansvärda i att livet rinner ut"

Om svartkontrakt och den som själv har nåt å dölja

Skrivningarna om avskaffad förhandlingsrätt och marknadshyror i nybyggnation fanns i januariavtalets fyrtiofjärde punkt. Men där fanns också annat, ytterligare en naturlig förlängning på marknadshyrans logik. Den 1 oktober 2019 infördes ett antal förändringar i hyreslagen och det blev bland annat kriminellt att betala för ett hyreskontrakt. Den som skaffar sig ett ”svartkontrakt” ses inte längre som nån vars utsatthet exploateras, utan som en brottsling som kan dömas till flera år i fängelse.

Samtidigt förändras hemlösheten i Sverige. Saker som missbruk eller psykisk ohälsa är inte längre huvudorsakerna, istället är det kombinationen av för låga inkomster och en allt exklusivare bostadsmarknad. Fler ensamma morsor vräks och stadsmissionen skriver i sin senaste rapport ”hemlös 2017” att hemlöshet idag uppstår för att folk förlorar sina lånemöjligheter vid exempelvis skilsmässor eller arbetslöshet, att folk på försörjningsstöd inte får hyra eller att man nyligen har kommit till Sverige. Många saknar helt möjlighet att skaffa sig en bostad. De nya hemlösa grupperna ingår inte i den slimmade socialtjänstens målgrupp och beviljas bara nödbistånd – oftast några nätter i taget på vandrarhem. Men tänk, nu kan bostadsmarknadens svagaste tilldömas långsiktiga boendelösningar på anstalt istället!

Samtidigt som människor nekas inträde på bostadsmarknaden och andra puttas ut från densamma kriminaliserar man den som gör vad nöden kräver. Med arbetslinjen närmast kriminaliserades arbetslöshet, vi har blivit besatta av om inte imaginärt så marginellt bidragsfusk och runt om i kommunerna lagstiftas mot tiggeri. Om något löfte hållits så är det det om ”hårdare tag”. Men hur mycket de än tar i, vem hade inte lagt sina sista slantar emellan, om det var vad som krävdes för en egen säng att sova i?

Fatta mig rätt, självklart är det överknas att handla med hyreskontrakt! Frågan är bara vem som bär ansvaret och varför det förekommer. Lagändringarna riktar in sig på privatpersoner och de som drabbas av marknaden ges ansvaret för att den inte fungerar. Som om ombildningar, utförsäljningar, marknadshyror, renovräkningar och allmänt ekonomiskt svineri från ägarhåll inte hade med saken att göra. Som att om alla bara står snällt i samma oändliga kö till lägenheter som inte räcker och som vi antingen inte har råd med eller som förfaller är det fungerade bostadspolitik och inte en del i ett upptrappat klasskrig.

Det tjötas om flyttkedjor och bättre nyttjande av bostadsbeståndet. I verkligheten minskar flyttintensiteten och äldre bostäder med lägre standard och hyror blir sällan lediga. Att man ändå aldrig tänkt sig att arbetarklassen skulle göra bostadskarriär blir tydligt när man nu trots allt snack om ”ökad rörlighet” inskränker hyresgästers bytesrätt.

De vill ”underlätta andrahandsuthyrning”, samtidigt som det för att hyra ut en hyreslägenhet krävs särskilda skäl och den som gjort det utan tillstånd kan nu sägas upp utan förvarning. Har lägenheten hyrts ut till oskäligt hög hyra kan uthyraren också dömas till fängelse. En skälig andrahandshyra fastställs till förstahandshyran, med ett påslag på max 15 procent om lägenheten är möblerad. Och det är la rimligt, men om man verkligen ville göra nåt åt ockerhyror och fiffel kunde man kolla in bostadsrätterna, som kan hyras ut utan särskilda skäl och där reglerna för hyressättning blev ”friare” så sent som 2013. Där räknas kapitalkostnaden in och en lägenhet med månadsavgift på 3000 kr kan ”skäligt” hyras ut för närmare 15 000 kr. Vem ska göra en volta för det? Ingen alls - att göra pengar på andrahandsmarknaden är bara oskäligt för den som inget äger.

I regeringens pressmeddelande om skärpt hyreslag citeras justitie- och migrations­minister Morgan Johansson, som påstår att regeringen vill värna hyresrätten som de tycker är en ”värdefull boendeform”. Men det är fastighetsägares och bostadsrättsinnehavares äganderätt och intressen, och inte varken hyresrätten eller människan de värnar. Det är inte för att det är så jävla gött att betala för nåt som inte ska kosta som folk köper svartkontrakt, och det vet förstås regeringen. Så hör jag nationalteaterns melodi i huvet: ”...den som själv har nåt å dölja ropar på förstärkt polis” och minns vilka som egentligen bär ansvar för en havererad och desperat hyresmarknad.

Den här texten publicerades första gången 2019-11-11 i Dagens ETC med rubriken "Det är inte för att det är så jävla gött som folk köper svartkontrakt".

Om nordic model - låt torsklobbyn lipa

I år (2019) är det tjugo år sen ”Nordic model” eller ”sexköpslagen” trädde i kraft. Den som köper sex kriminaliserades, men inte den som säljer. 20 år senare har vi liksom fastnat och reducerat hela prostitutionsfrågan till käftande om dessa paragrafer. Det påstås att lagen var tänkt som nån form av universallösning och det faktum att prostitutionen inte försvunnit tas som bevis på att den inte funkat. Men prostitutionen är en kugge bland andra i det patriarkala maskineriet. För feminismen är sexköpslagen endast ett av medlen i kampen mot hela skiten som är kvinnoförtrycket.

Ingen som vet nåt om prostitution tror att lagstiftning löser problemet. Dessutom hänger det på vad problemet egentligen är: räcker en reglerad sexindustri eller ska handeln med kvinnor upphöra och raderas ifrån samhällskroppen? Om man är en visionslös liberal som ser prostitutionsindustrin som en chans till arbete och tycker att staten borde skapa förutsättningar för den att växa så vill man förstås slopa lagen. Men för en feminist är frågan om prostitutionen inte om sexköpslagen är fullkomlig eller värdelös. Nej, frågan är: Ska vi tillåta att män utövar könsmakt genom att prostituera kvinnor?

På samma sätt som vi kan kritisera skönhetsideal och plastikkirurgi, högklackat och brasilianska vaxningar kan vi kritisera prostitutionen, utan att kritisera kvinnorna i den. Att en del älskar högklackat eller väljer att fettsuga sig innebär inte att den feministiska kritiken av praktiken är falsk eller felaktig. Inte heller betyder det att feminister hatar alla som fettsuger sig eller aldrig själva har högklackat.

Bara genom att förneka historien av könad exploatering kan man hävda samtycke och kvinnors rationella valfrihet. Att kritisera och motarbeta kvinnofientliga praktiker och säga att det fria valet är en glättig myt innebär knappast att kvinnor är efterblivna grönsaker som inte klarar av att ta egna beslut.

Det betyder ingenting annat än ett erkännande av att världen är orättvis och att våra val villkoras av den verkligt ruttna salladen: materiella villkor, rasism och sexism. Sexköpslagen berör överhuvudtaget inte frågan om kvinnors val, utan fokuserar helt på mannens, torskens, grisens val. Den stigmatiserar hans handlande och gör honom till en som exploaterar kvinnor sexuellt, och det till en brottslig handling.

Sexköpslagen bygger på att frågan om prostitutionen berör oss alla. Lagen erkänner dess skadlighet, för kvinnorna i den, och för hela samhället. Att genom legalisering försäkra prostitutionen en plats i samhället är att låta den expandera, och fler kvinnor prostitueras.

Det vore att motarbeta feminismens större mål: ett verkligt jämställt samhälle. Om vissa människor görs till varor påverkas alla, det fuckar upp och kommersialiserar mänskliga relationer och det förstärker maktrelationen mellan könen. För det, måste prostitutionen minskas och motarbetas.

Tanken bygger på välkända principer om tillgång och efterfrågan: om efterfrågan på prostitution och trafficking, via kriminalisering och torskstigmatisering sjunker minskar förekomsten av prostitution och trafficking. Det betyder att färre kvinnor prostitueras och färre män blir torskar och därmed skapas bättre förutsättningar för oss alla att leva tillsammans på ett lite mera jämlikt vis.

Men lagen är inte perfekt, det infekterade ställningskriget har gjort att vi ständigt försvarar den på bekostnad av att utveckla den, och erkänna dess brister. Frågor som; ”bör lagen göra skillnad beroende på vilken typ av övergrepp som efterfrågats eller hur många torskar de var på en gång?”  och ”kan vi förstärka brottsoffrens position utan att kräva mer av dem?” kommer vi aldrig fram till.

Vad hände med modellens sociala löften om resurser, stöd, exit-program och behandling? Vad innebar det när Mika-mottagningen i Stockholm tvingades till omorganisering och försämringar? Vad är nästa steg, är det att göra sexköp till ett så kallat art-brott som Roks har fört fram?

Vi som tror på ett samhälle utan prostitution måste höja blicken och ställa nya krav. Än så länge ligger lagen där den ligger, i all sin ofullkomlighet – hur högt torsklobbyn än skriker. Låt dom lipa, medan vi jobbar mot ett förnyat prostitutionsmotstånd där en skärpt och förbättrad ”Nordic model” endast är en del av allt vi har att vinna.

Den här texten publicerades första gången 2019-09-09 i Dagens ETC med rubriken "Låt torsklobbyn lipa"

Om kvinnofrid och cash - när hjärtat för länge sedan brustit

Under julhelgen mördades tre kvinnor i Sverige och trots att alla är så himla intresserade av mäns våld händer inte mycket med statistiken. Man kan bada i forskning, vi känner till det könade våldets logik. Det börjar inte med mord, det är där det kan sluta. Innan dess finns ett samhälle som kan hjälpa kvinnor som vill ut genom att erbjuda dem verkliga alternativ. Det är gratis att vara emot våld, att ”ta ställning”, hålla konferenser och prata om empowerment och kompentenshöjning. Men kvinnofrid kostar.

Det är såklart en inre, emotionell process att lämna någon man en gång älskat. Ändå är yttre faktorer som ekonomiska villkor och möjligheter att få samhällets stöd avgörande för den kvinna som står inför valet att stanna eller gå. Faktum är att pengar – rädsla för fattigdom och olika former av ekonomiskt beroende – är ett av de starkaste skälen till att kvinnor stannar hos män som slår, kontrollerar och förnedrar dem.

En av förklaringarna till att vi kunnat bli kända som världens mest jämställda land är att välfärdsstaten delvis tog över den beroendeställning som kvinnor tidigare haft till sina män. Så när staten nu backar undan och ett allt hårdare klassamhälle öppnar sig får ekonomin förnyad betydelse också för könsmaktsordningen. Våldet innebär oftast isolering och få som vill lämna har något nätverk kvar att tala om. Istället trycks kvinnor tillbaka hem och vi som skulle bryta äktenskapets bojor känner hur de snarare skruvas åt.

Mäns våld ger långtgående ekonomiska konsekvenser i kvinnors liv. Sven Trygged, Ebba Hedlund och Ingemar Kårehult publicerade 2013 en studie om sambandet mellan våldsutsatthet och försörjningsstöd. De följde kvinnor utsatta för fysiskt våld som vårdats på sjukhus och studerade hur deras ekonomi förändrades efter vårdtillfället. De konstaterar att: ”vålds­utsatta kvinnor med alla utbildningsnivåer (och därför även deras barn) riskerar att leva under knapphet och vara beroende av ekonomiskt stöd”. Så om man tänker göra verklighet av utlovade krafttag och tårdrypande uttalanden från politiskt håll så återuppbygger man genast en fungerande socialtjänst med lika delar mänsklighet som rimlighet i bidrags­nivåerna. Försörjningsstöd är en solklar kvinno­fridsfråga även om förljugna högerfeminister inte kan hantera det.

När soc förvandlats till en personalens utmattnings­fabrik, när det inte ens är biståndsberättigande att vara hemlös, när skyddade boenden upphandlas och kvinnojourer tvingas lägga ner kan vi inte vänta oss annat än fler julhelger som denna. Våldets konsekvenser löses inte med några veckors placering på nåt vinstdrivande vandrarhem med skalskydd. Istället bekräftar ovan nämnda studie det som kvinnojoursrörelsen tjatat om i 40 år: vikten av långsiktigt stöd. Kvinnorna hade efter våldet väsentligt sämre inkomstutveckling, lägre sannolikhet för att kunna arbeta, oftare låg inkomst och väsentligt större sannolikhet för att behöva försörjningsstöd under hela den tio år långa uppföljningsperioden. Kan man förresten, med den vetskapen, förstå urholkningen av sjukförsäkringen som något annat än antifeminism?

För att inte snacka om sjukvården. Ingen nollvision kan realiseras så länge vi saknar tillgänglig sjukvård med tid, resurser och personal som frågar en gång extra. Kvinnor som utsatts för våld har större antal kontakter med sjukvården än folk i allmänhet, har sämre självskattad hälsa och rapporterar oftare olika typer av fysiska besvär. När den offentliga vården faller samman växer den privata sjukvårdsmarknaden, öppen för den som har pengar eller som får tillgång via jobbet. Våldsutsatta kvinnor, som alltså oftare än andra saknar både pengar och jobb, faller inte mellan stolarna – det finns inga stolar, de bortprioriteras i ekonomiska beslut.

Ensamma mammor uppger högst vålds­utsatthet. Lägger vi till snordyra vårdnadstvister, ett patetiskt underhållsstöd, en havererad bostadsmarknad och nedmonterad barnomsorg ser det mörkt ut på kvinnofridsfronten. Viveka Enander och Carin Holmberg frågar sig i antologin om uppbrottsprocesser, ”Hur går hon?”, om det är först med ekonomisk grundtrygghet som en kvinna kan kosta på sig att känna att ”hjärtat för länge sedan brustit”. Och ja, medan myndigheterna håller fler konferenser om egenmakt och maskulinitetsnormer biter kvinnor ihop och går hem. För att kvinnofrid kostar

Den här texten publicerades första gången 2019-01-07 i dagens ETC med rubriken "Det är gratis att vara emot våld, men kvinnofrid kostar"