fredag 29 januari 2021

Om svartkontrakt och den som själv har nåt å dölja

Skrivningarna om avskaffad förhandlingsrätt och marknadshyror i nybyggnation fanns i januariavtalets fyrtiofjärde punkt. Men där fanns också annat, ytterligare en naturlig förlängning på marknadshyrans logik. Den 1 oktober 2019 infördes ett antal förändringar i hyreslagen och det blev bland annat kriminellt att betala för ett hyreskontrakt. Den som skaffar sig ett ”svartkontrakt” ses inte längre som nån vars utsatthet exploateras, utan som en brottsling som kan dömas till flera år i fängelse.

Samtidigt förändras hemlösheten i Sverige. Saker som missbruk eller psykisk ohälsa är inte längre huvudorsakerna, istället är det kombinationen av för låga inkomster och en allt exklusivare bostadsmarknad. Fler ensamma morsor vräks och stadsmissionen skriver i sin senaste rapport ”hemlös 2017” att hemlöshet idag uppstår för att folk förlorar sina lånemöjligheter vid exempelvis skilsmässor eller arbetslöshet, att folk på försörjningsstöd inte får hyra eller att man nyligen har kommit till Sverige. Många saknar helt möjlighet att skaffa sig en bostad. De nya hemlösa grupperna ingår inte i den slimmade socialtjänstens målgrupp och beviljas bara nödbistånd – oftast några nätter i taget på vandrarhem. Men tänk, nu kan bostadsmarknadens svagaste tilldömas långsiktiga boendelösningar på anstalt istället!

Samtidigt som människor nekas inträde på bostadsmarknaden och andra puttas ut från densamma kriminaliserar man den som gör vad nöden kräver. Med arbetslinjen närmast kriminaliserades arbetslöshet, vi har blivit besatta av om inte imaginärt så marginellt bidragsfusk och runt om i kommunerna lagstiftas mot tiggeri. Om något löfte hållits så är det det om ”hårdare tag”. Men hur mycket de än tar i, vem hade inte lagt sina sista slantar emellan, om det var vad som krävdes för en egen säng att sova i?

Fatta mig rätt, självklart är det överknas att handla med hyreskontrakt! Frågan är bara vem som bär ansvaret och varför det förekommer. Lagändringarna riktar in sig på privatpersoner och de som drabbas av marknaden ges ansvaret för att den inte fungerar. Som om ombildningar, utförsäljningar, marknadshyror, renovräkningar och allmänt ekonomiskt svineri från ägarhåll inte hade med saken att göra. Som att om alla bara står snällt i samma oändliga kö till lägenheter som inte räcker och som vi antingen inte har råd med eller som förfaller är det fungerade bostadspolitik och inte en del i ett upptrappat klasskrig.

Det tjötas om flyttkedjor och bättre nyttjande av bostadsbeståndet. I verkligheten minskar flyttintensiteten och äldre bostäder med lägre standard och hyror blir sällan lediga. Att man ändå aldrig tänkt sig att arbetarklassen skulle göra bostadskarriär blir tydligt när man nu trots allt snack om ”ökad rörlighet” inskränker hyresgästers bytesrätt.

De vill ”underlätta andrahandsuthyrning”, samtidigt som det för att hyra ut en hyreslägenhet krävs särskilda skäl och den som gjort det utan tillstånd kan nu sägas upp utan förvarning. Har lägenheten hyrts ut till oskäligt hög hyra kan uthyraren också dömas till fängelse. En skälig andrahandshyra fastställs till förstahandshyran, med ett påslag på max 15 procent om lägenheten är möblerad. Och det är la rimligt, men om man verkligen ville göra nåt åt ockerhyror och fiffel kunde man kolla in bostadsrätterna, som kan hyras ut utan särskilda skäl och där reglerna för hyressättning blev ”friare” så sent som 2013. Där räknas kapitalkostnaden in och en lägenhet med månadsavgift på 3000 kr kan ”skäligt” hyras ut för närmare 15 000 kr. Vem ska göra en volta för det? Ingen alls - att göra pengar på andrahandsmarknaden är bara oskäligt för den som inget äger.

I regeringens pressmeddelande om skärpt hyreslag citeras justitie- och migrations­minister Morgan Johansson, som påstår att regeringen vill värna hyresrätten som de tycker är en ”värdefull boendeform”. Men det är fastighetsägares och bostadsrättsinnehavares äganderätt och intressen, och inte varken hyresrätten eller människan de värnar. Det är inte för att det är så jävla gött att betala för nåt som inte ska kosta som folk köper svartkontrakt, och det vet förstås regeringen. Så hör jag nationalteaterns melodi i huvet: ”...den som själv har nåt å dölja ropar på förstärkt polis” och minns vilka som egentligen bär ansvar för en havererad och desperat hyresmarknad.



Den här texten publicerades första gången 2019-11-11 i Dagens ETC med rubriken "Det är inte för att det är så jävla gött som folk köper svartkontrakt".

torsdag 21 januari 2021

Om nordic model - låt torsklobbyn lipa

I år (2019) är det tjugo år sen ”Nordic model” eller ”sexköpslagen” trädde i kraft. Den som köper sex kriminaliserades, men inte den som säljer. 20 år senare har vi liksom fastnat och reducerat hela prostitutionsfrågan till käftande om dessa paragrafer. Det påstås att lagen var tänkt som nån form av universallösning och det faktum att prostitutionen inte försvunnit tas som bevis på att den inte funkat. Men prostitutionen är en kugge bland andra i det patriarkala maskineriet. För feminismen är sexköpslagen endast ett av medlen i kampen mot hela skiten som är kvinnoförtrycket.

Ingen som vet nåt om prostitution tror att lagstiftning löser problemet. Dessutom hänger det på vad problemet egentligen är: räcker en reglerad sexindustri eller ska handeln med kvinnor upphöra och raderas ifrån samhällskroppen? Om man är en visionslös liberal som ser prostitutionsindustrin som en chans till arbete och tycker att staten borde skapa förutsättningar för den att växa så vill man förstås slopa lagen. Men för en feminist är frågan om prostitutionen inte om sexköpslagen är fullkomlig eller värdelös. Nej, frågan är: Ska vi tillåta att män utövar könsmakt genom att prostituera kvinnor?

På samma sätt som vi kan kritisera skönhetsideal och plastikkirurgi, högklackat och brasilianska vaxningar kan vi kritisera prostitutionen, utan att kritisera kvinnorna i den. Att en del älskar högklackat eller väljer att fettsuga sig innebär inte att den feministiska kritiken av praktiken är falsk eller felaktig. Inte heller betyder det att feminister hatar alla som fettsuger sig eller aldrig själva har högklackat.

Bara genom att förneka historien av könad exploatering kan man hävda samtycke och kvinnors rationella valfrihet. Att kritisera och motarbeta kvinnofientliga praktiker och säga att det fria valet är en glättig myt innebär knappast att kvinnor är efterblivna grönsaker som inte klarar av att ta egna beslut.

Det betyder ingenting annat än ett erkännande av att världen är orättvis och att våra val villkoras av den verkligt ruttna salladen: materiella villkor, rasism och sexism. Sexköpslagen berör överhuvudtaget inte frågan om kvinnors val, utan fokuserar helt på mannens, torskens, grisens val. Den stigmatiserar hans handlande och gör honom till en som exploaterar kvinnor sexuellt, och det till en brottslig handling.

Sexköpslagen bygger på att frågan om prostitutionen berör oss alla. Lagen erkänner dess skadlighet, för kvinnorna i den, och för hela samhället. Att genom legalisering försäkra prostitutionen en plats i samhället är att låta den expandera, och fler kvinnor prostitueras.

Det vore att motarbeta feminismens större mål: ett verkligt jämställt samhälle. Om vissa människor görs till varor påverkas alla, det fuckar upp och kommersialiserar mänskliga relationer och det förstärker maktrelationen mellan könen. För det, måste prostitutionen minskas och motarbetas.

Tanken bygger på välkända principer om tillgång och efterfrågan: om efterfrågan på prostitution och trafficking, via kriminalisering och torskstigmatisering sjunker minskar förekomsten av prostitution och trafficking. Det betyder att färre kvinnor prostitueras och färre män blir torskar och därmed skapas bättre förutsättningar för oss alla att leva tillsammans på ett lite mera jämlikt vis.

Men lagen är inte perfekt, det infekterade ställningskriget har gjort att vi ständigt försvarar den på bekostnad av att utveckla den, och erkänna dess brister. Frågor som; ”bör lagen göra skillnad beroende på vilken typ av övergrepp som efterfrågats eller hur många torskar de var på en gång?”  och ”kan vi förstärka brottsoffrens position utan att kräva mer av dem?” kommer vi aldrig fram till.

Vad hände med modellens sociala löften om resurser, stöd, exit-program och behandling? Vad innebar det när Mika-mottagningen i Stockholm tvingades till omorganisering och försämringar? Vad är nästa steg, är det att göra sexköp till ett så kallat art-brott som Roks har fört fram?

Vi som tror på ett samhälle utan prostitution måste höja blicken och ställa nya krav. Än så länge ligger lagen där den ligger, i all sin ofullkomlighet – hur högt torsklobbyn än skriker. Låt dom lipa, medan vi jobbar mot ett förnyat prostitutionsmotstånd där en skärpt och förbättrad ”Nordic model” endast är en del av allt vi har att vinna.



Den här texten publicerades första gången 2019-09-09 i Dagens ETC med rubriken "Låt torsklobbyn lipa"

söndag 17 januari 2021

Om kvinnofrid och cash - när hjärtat för länge sedan brustit

Under julhelgen mördades tre kvinnor i Sverige och trots att alla är så himla intresserade av mäns våld händer inte mycket med statistiken. Man kan bada i forskning, vi känner till det könade våldets logik. Det börjar inte med mord, det är där det kan sluta. Innan dess finns ett samhälle som kan hjälpa kvinnor som vill ut genom att erbjuda dem verkliga alternativ. Det är gratis att vara emot våld, att ”ta ställning”, hålla konferenser och prata om empowerment och kompentenshöjning. Men kvinnofrid kostar.

Det är såklart en inre, emotionell process att lämna någon man en gång älskat. Ändå är yttre faktorer som ekonomiska villkor och möjligheter att få samhällets stöd avgörande för den kvinna som står inför valet att stanna eller gå. Faktum är att pengar – rädsla för fattigdom och olika former av ekonomiskt beroende – är ett av de starkaste skälen till att kvinnor stannar hos män som slår, kontrollerar och förnedrar dem.

En av förklaringarna till att vi kunnat bli kända som världens mest jämställda land är att välfärdsstaten delvis tog över den beroendeställning som kvinnor tidigare haft till sina män. Så när staten nu backar undan och ett allt hårdare klassamhälle öppnar sig får ekonomin förnyad betydelse också för könsmaktsordningen. Våldet innebär oftast isolering och få som vill lämna har något nätverk kvar att tala om. Istället trycks kvinnor tillbaka hem och vi som skulle bryta äktenskapets bojor känner hur de snarare skruvas åt.

Mäns våld ger långtgående ekonomiska konsekvenser i kvinnors liv. Sven Trygged, Ebba Hedlund och Ingemar Kårehult publicerade 2013 en studie om sambandet mellan våldsutsatthet och försörjningsstöd. De följde kvinnor utsatta för fysiskt våld som vårdats på sjukhus och studerade hur deras ekonomi förändrades efter vårdtillfället. De konstaterar att: ”vålds­utsatta kvinnor med alla utbildningsnivåer (och därför även deras barn) riskerar att leva under knapphet och vara beroende av ekonomiskt stöd”. Så om man tänker göra verklighet av utlovade krafttag och tårdrypande uttalanden från politiskt håll så återuppbygger man genast en fungerande socialtjänst med lika delar mänsklighet som rimlighet i bidrags­nivåerna. Försörjningsstöd är en solklar kvinno­fridsfråga även om förljugna högerfeminister inte kan hantera det.

När soc förvandlats till en personalens utmattnings­fabrik, när det inte ens är biståndsberättigande att vara hemlös, när skyddade boenden upphandlas och kvinnojourer tvingas lägga ner kan vi inte vänta oss annat än fler julhelger som denna. Våldets konsekvenser löses inte med några veckors placering på nåt vinstdrivande vandrarhem med skalskydd. Istället bekräftar ovan nämnda studie det som kvinnojoursrörelsen tjatat om i 40 år: vikten av långsiktigt stöd. Kvinnorna hade efter våldet väsentligt sämre inkomstutveckling, lägre sannolikhet för att kunna arbeta, oftare låg inkomst och väsentligt större sannolikhet för att behöva försörjningsstöd under hela den tio år långa uppföljningsperioden. Kan man förresten, med den vetskapen, förstå urholkningen av sjukförsäkringen som något annat än antifeminism?

För att inte snacka om sjukvården. Ingen nollvision kan realiseras så länge vi saknar tillgänglig sjukvård med tid, resurser och personal som frågar en gång extra. Kvinnor som utsatts för våld har större antal kontakter med sjukvården än folk i allmänhet, har sämre självskattad hälsa och rapporterar oftare olika typer av fysiska besvär. När den offentliga vården faller samman växer den privata sjukvårdsmarknaden, öppen för den som har pengar eller som får tillgång via jobbet. Våldsutsatta kvinnor, som alltså oftare än andra saknar både pengar och jobb, faller inte mellan stolarna – det finns inga stolar, de bortprioriteras i ekonomiska beslut.

Ensamma mammor uppger högst vålds­utsatthet. Lägger vi till snordyra vårdnadstvister, ett patetiskt underhållsstöd, en havererad bostadsmarknad och nedmonterad barnomsorg ser det mörkt ut på kvinnofridsfronten. Viveka Enander och Carin Holmberg frågar sig i antologin om uppbrottsprocesser, ”Hur går hon?”, om det är först med ekonomisk grundtrygghet som en kvinna kan kosta på sig att känna att ”hjärtat för länge sedan brustit”. Och ja, medan myndigheterna håller fler konferenser om egenmakt och maskulinitetsnormer biter kvinnor ihop och går hem. För att kvinnofrid kostar



Den här texten publicerades första gången 2019-01-07 i dagens ETC med rubriken "Det är gratis att vara emot våld, men kvinnofrid kostar"