Om ett annorlunda dating-game

Jag är sjuk i huvet. Jag bara la dit den. Benzo i hans öl, bra test av mina nerver. Går runt hörnet. Hyperventilerar. Det är sent, och jag är världens sjukaste kvinna. Jag bara gjorde det. Tänker att jag borde vilja bort, men stannar kvar. Inget är mer meningsfullt.

Hur länge har han väntat nu? Sa att jag skulle röka. Måste ju göra det då. Röka. Andas metodiskt med hjälp av det tydliga rökutblåset i kylan. Pulsen går ner. Nu har det börjat. Röker en till och påminner mig om att jag aldrig önskat att det skulle komma hit. Det är inte mitt fel. Det skulle kunna avfärdas som barnsligt, men egentligen, det är av största vikt:
Det var inte jag som började.
 

- Vart tog du vägen? Jag trodde nästan du hade gått!

- Nej, säger jag och ler. Jag blev bara lite nervös av att träffa dig igen.
Böjer ner huvet, tittar under lugg. Sött.
- Ja, kan inte fatta att du ringde tillslut. Hade nästan börjat tro att du var arg på mig!
Du har ingen aning.
- Nejdå, det där är glömt nu, jag har tänkt jättemycket på dig, faktiskt.
Tittar ner. Sött.
- A vad bra, jag har tänkt på dig också sötnos. Men du vet att jag inte vill ha nåt förhållande eller så? Du vet jag har rätt mycket att stå i med företaget och allt...
Allt? Jag vet att du är ensam. Det passar mig perfekt.

Efter ett tag är han full. Det går snabbare med piller. Jag känner mig nyktrare än någonsin trots mitt plikskyldiga pimplande. Vi hånglar utanför och vakten flinar. Hans ena hand bakom mitt huvud. Kroppen mot min, som en jävla stridsvagn. Jag backar, han kommer efter. En aggresiv tryckare. Tillslut tar krogrutona emot mig. Jag låter hans tunga invandera mig. Äta sig in i det som är jag. Shit, han är verkligen gränslös. Folk tittar och jag tittar tillbaka, oberörd, avstängd. Jag har stängt av förut. Det är lätt när man lärt sig. Hör musiken inuti:

cut the system let it bleed to death
Ain't nothing but your mission never leave your quest

 

När han inser att det inte blir mer ikväll blir han stött.

- Va fan, var inte så svår då! Gumman, kom igen, det var du inte sist ju!
Hans jävla flin. Jag backar därifrån, fnissar lite. Ser honom i ögonen.
- Vi ses!

Svänger runt samma hörn som för ett par timmar sen och paniken kommer. Samlar spott och loskar ut. Igen och igen. Jag släppte in honom i mig, på mig, runt mig, igen. Puls som en sparv. Men den här gången ägde jag situationen. Kontroll. Spotify i telefonen. Musik i öronen. Spotta igen. En gång till.

Somebody had to cry cus somebody wanted it so
You have to fight to feel the harmony flow
but it's hard when the light's both so far and so Close

Ett par månader efter att allt hade hänt träffade jag en stödperson. Allt var mörkt och jag kunde inte sitta upprätt. Den där tyngden på axlarna som folk pratar om var bokstavlig. Jag kom inte upp. Tänkte som alla andra att det var mitt fel. Att han inte förstod och att jag borde ha fått honom att förstå. Han gjorde mig illa. Jag lärde mig tillslut att förstå att det inte var varken mitt fel eller mitt ansvar. Men det gav mig ingenting. Istället blev jag arg. Självklart hade han fattat. Nästa slag var att han inte brydde sig.

 

Allt som jag varit har försvunnit. I månader skällde jag, skrek och krävde av henne, min stödsyster. Vem fan skulle ta emot allt? Det känns löjligt uppenbart nu.

"Vi kan inte ta bort det", sa hon. "Du måste hitta ett sätt att leva med det som hände. Men det är bra att du är arg, det betyder att du placerar skulden där den hör hemma."

Där den hör hemma.

So when you fed up, and you tired of life
Keep your head up, you'll reach higher heights
Yo get up for the time is right
My people step up, and shine your light

 

Jag har bara en sak kvar. Hans sms kommer:

”Ses igen på lördag? Jag kan komma till dig?”

Du ska inte komma till mig. Din dumma jävel. Jag kommer till dig.

”Nej, jag tycker inte att vi ska ses nåt mer. Det var trevligt å så, men jag vill inte ha ett förhållande just nu och tycker faktiskt inte vi klickar så bra. Kram!"

Inget svar. Blev han arg? Länge var det min ständiga förhållningsorder, se till att ingen blir arg. Att ingen är missnöjd, med nåt jag gjort eller sagt, eller med hela mig och min person. Kunde inte bry mig mindre nu. Förbannad. Har inte tid med någon annans känslor. Ilska äter inifrån. Om någon skulle kolla hans mobil finns ingenting där, utom min diss. Fokus. Starta om. Reboot.

Cus all of the trouble we've been through
and all of the evil that men do
Makes us harder

the struggle continues

 

Jag har inte så många kvar. Många droppade av direkt, andra efter att de inte orkade längre. Färre som kan ana nåt. Bra. Ingen visste vad de skulle säga. Inte jag heller. Efter ett tag tystnade jag. Ingen ville höra. Bara min stödkontakt fick allt. Det är vanligt sa hon, att omgivningen inte orkar. Jag kunde se att hon också hatade honom. Men hon vet inte, hon fattar inte att jag inte kan nöja mig. Ilska äter inifrån. Planeringen är inte perfekt. Jag är inget proffs. 


 

Feel how the harmonies link you
while the struggle continues
We got so many things to
say and do now

En vecka senare promenerar jag dit. Som en svartklädd queen of fucking everything. Har inte ätit ordentligt på länge. Men känner mig ändå varken trött eller trögtänkt. Är det detta som är att vara manisk? Mat blev en arbetsuppgift jag prioriterade bort. Inser när jag kommit nästan halvvägs att jag inte tänkt på det som hände alls den senaste tiden. Lämnar det mig redan? Tusen duschar senare, tusen gånger som jag undvikit min spegelbild, tusen tårar senare, och så var det så här enkelt? En plan. Vad händer om jag ångrar mig? "Ja, då kan jag inte ta bort det. Då måste jag hitta ett sätt att leva med det som hände..."

 

winning this struggle unless we die first
Yo when you hurt so much that it's hard to speak
and it hurts so much you can hardly breath
You wanna get up and fight but you far too weak
Feels like a too long night for your heart to beat

Kan inte gå tillbaka. Kan inte ta bort det. Höjer volymen och fortsätter gå. Vem om inte jag? Det lyser i fönstrena. Slår in portkodens fyra siffror. Det var det lättaste av allt att få tag i och memorera. Mitt minne har varit dåligt det senaste året. Nu jobbar jag med en ny skärpa. Minns allting. Pulsen slår väl inne i trapphuset. Shit, this is it. Borde jag vilja spinga? Du har sprungit tillräckligt, sa min stödperson. Inser nu att jag aldrig reflekterat över att han kanske inte är ensam. Sluta. Någon kan komma när som helst. Tar två trappor i fyra steg. Uppe. Ringer på.

- Hej

- Vad fan gör du här?
- Förlåt att jag bara dyker upp så här men..
Måste bort från trapphuset.
- Får jag komma in? Jag tänkte jag kunde sova här?
Sött.

Ser mig om i köket. Perfekt. Planenligt. Sen går det fort. Min internetinköpta softairgun i hans rygg. Bara gör det.

- Ta blocket, och en penna, du ska skriva ett brev.

- Va? Är du helt sjuk i huvet?
Förvånad först. Sen rädd.

- Du ska skriva ett brev.

Syns det att handen skakar? Allt bara händer. Jag åker med. Feel the harmonies flow.
- Du ska skriva ett brev om att du inte såg någon annan utväg. Att du är ensam och rädd och att du inte vill leva mer.

Vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet. Pistolen emellan. Han gråter nu. Jag tycker verkligen synd om honom. Det är inte det. 
Men det var inte jag som började.

- Drick om det känns lättare.

Hans egen sprit på bordet. Nåt väl utvalt såklart. Dyrt. Han är så liten att han tittar tacksamt på mig, och han dricker. Triumf. Tiden går så fort. Plötsligt är han full.

- Ta den här också, du har det redan i kroppen sen sist.

Benzo på bordet. Han sväljer. Det funkar. Shit.

- Handlar det om det som hände? Varför gör du såhär?
Nej det handlar om tokyobörsen, vad fan tror du? Förakt.
- Fan förlåt. Fan fan fan förlåt. Jag är så ledsen, sluddrar han.
Tycker verkligen ändå oväntat jättesynd om honom.
- Snälla jag gör vad du vill! Jag är så ledsen för det jag gjorde. Kan vi inte..snälla?
Var det allt? Patetiskt.

They wanna kiss and make up but talk is cheap
You'd like to dis 'em straight up cus you're scarred too deep
Don't be fooled, recognize the mark of the beast
Stay true to yourself and you'll be hard to beat

Stålsätter mig.

- Skriv!
Färdigskrivet. Han dregglar som en hund.
- Drick mer. Ta en till.
Och några till. Många.
- Det är snart över.

Tillslut ligger huvet på bordet. Har läst om hur musklerna slappnar av. Tillslut också hjärtmuskeln. Man down.

Torkar snabbt dörrklockan med tröjärmen. När porten slår igen bakom mig är jag som i trans. För andra gången i mitt liv har jag lämnat mig själv och hänger nånstans ovanför. Utan kropp. Den här gången är jag ensam. Ser mig gå taktfast och upprätt där nere, längs med husen, undvika att korsa gatan eller komma för nära gatlyktorna. Du gjorde det. Går mot mitt liv. Fri.

And when your mind sees no difference between wrong or right
and your life sees no difference between dark or bright
and when not wakin' up is your only spark of light
Remember, we got a war to fight

 

Han var min mur, och jag rev honom. Jag rev honom och jag tog tillbaka mig själv. Reclaim. Mitt liv hade blivit en effekt av hans och en av oss var tvungen att försinna. Jag var nödd och tvungen att driva honom ut ur varje liten del, varje por som han smutsat ner. Exorcism. Han hade aldrig blivit dömd. Jag var tvungen att göra det själv.

Lätta steg, adrenalin, lättnad, glädje. 
Rus. 
Det börjar bli ljust. Jag ler när jag kommer ner till min kropp, den är min igen. Min och jag älskar den.

 

 

 Sayonara loverboy, det var inte jag som började

Det här är en fiktiv berättelse. Den är inte en uppmaning till någon eller ett statement. Jag inser att en del kommer tycka det är svårsmält. Men läs den i samma verklighet som den där tv och pocketböcker ständigt matar oss med kreativa, sexualiserade kvinnomord. Där våldsfascinationen i alla sammanhang som inte handlar om just female revenge betraktas som underhållning. På ett politiskt plan tror jag givetvis inte att mord på enskilda löser frågan om mäns sexuella våld. Jag tycker dock det är konstigt att kvinnor i allmänhet inte är argare. Tack till Looptroop och alla världens våldtäktsmän för inspiration.

Om drömmar och sossarnas döda häst

Arbete är vägen till frihet. Arbete är villkoret för uppehållstillstånd. Riksdagsmän köper kvinnor. Riksdagskvinnor har tjänstefolk svart. De som vunnit pris i att skita mest i människovärdet argumenterar med det för sänkt abortgräns. Vi passar på att stänga gränsen när fler människor än någonsin flyr. Man får tjäna pengar på våra barns lärande. Människohandel är feminism. Folk är ”resurser”. Krig är fred. Vi lever i en tid när verkligheten blivit en karikatyr. Det är åtminstone omjöligt att veta vad som är vad. Att skilja skämtet från verkligheten.

Arbetslinjen. Vad är den, om inte en parodi på sig själv? All mening står att finna i lönearbetet. Amen, really? Jag är totalt likgiltig inför ”meningen med livet”. Ser ingen mer högt flygande mening än att försöka ha det gött, och samtidigt va en rimlig person som orkar leva med sig själv. I´m just tryin to live and get my cut. En meningsfull tillvaro, ska det va så jävla svårt?

 

Kanske längtan och drömmar är det mest konstuktiva just nu. Hur ska vi annars finna mening i den här satans zombieinspirerade walking-dead-tillvaron som är livet under arbetslinjen? Nyliberalism, värdekonservatism och facism i politisk threesome, en dag dör man, tur att man hann jobba liksom.

Är det utanförskap jag känner?
Nej, det är den som inte lönearbetar som befinner sig i utanförskap, säger högern.

Men för oss som gör det, har inget innanförskap uppenbarat sig. Arbetslinjen hetsar folk till skitliv (incitament) i tvångsarbeten (arbetsträning, praktik, cv-skolor etc) för att hitta arbeten som inte finns. När ett skamfilat arbetstillfälle uppenbarar sig gäller det att hoppa på tåget, oavsett om det är till ovärdiga villkor. Tåget till innanförskapet avgår. Men blev du lyckligare utav det? Idén om ”utanförskapet” stuntar totalt i alla mänskliga relationer, alla meningsskapande aktivteter, och förminskar oss till kalla kuggar, som kan få en plats i innanförskapet maskineri. Under tiden fylls reservlådan med alla dem som inte duger.

Jag fick en förfrågan om att skriva för socialdemokratiska studentförbundet. Jag blev så innerligt förolämpad att jag inte kunde svara på flera dagar. Inget ont mot dig som frågade, snälla ta det inte personligt. Men det är inte klassbegreppet som är dött. Det är socialdemokratin. Denna borgerliga skitideologi har slutligen visat sin otillräcklighet. Sitt totala hyckleri. Som homeboy H sa, sluta piska på en död häst! Avgå!

Nån ba: Men varför ska vi hata på sossarna när högern finns?

Och jag ba: jo för att sossarna fortfarande hävdar att de är ett rött parti. Om de bara kunde sluta envisas med det så skulle jag gladeligen lämna dem åt sitt öde. Men they cant sit with us.

Ett parti som inte ens kan ta tydlig ställning mot vinster i välfärden. Att göra grundläggande mänsliga behov till handelsvaror. Att marknadspervertera oss till den grad att vi ens kan nämna ”flexibilitet”, ”kostadseffektivitet” och ”entreprenörskap” i samma mening som vi diskuterar cancersjuka mammor, arbetsskadade förtidspensionärer, pundande storebrorsor eller barnakuter. Det kommer jag aldrig att förlåta dem för att de ställde upp på. Bara begrav hästjäveln.

Socialdemokratin har fått kompromisserna uppkörda i röven så högt att det är det enda som kommer ut när de öppnar munnen. Systemkritiken har fastnat på nån gammel tarmvägg och har väl brutits ner av korruptionssyra och gubbslem. För vet ni vad. Lönearbete är löneslaveri oavsett vad de betalar. Min frigörelse kommer aldrig vara den, där jag får bli exploaterad på samma villkor som män. Tack men nej tack.

Självklart är drägligare villkor just nu viktigt. Självklart måste vi så länge systemet består försöka göra det bästa av situationen. Den insikten drev mig in i asylrörelsen för ett antal år sen. När det blev för tröttsamt med teori och mötesstuktur blev det mänskliga mötet med dem som hamnat i det absoluta utanförskapet meningsfullt. Att inte vända bort blicken utan möta den som flackar efter fäste. Tillsammans med präster, diakoner, arbetslösa, sjuksköterskor, läkare och random aktivister producerade vi möten och människovärde. Vinsten som genererades var allas, och den stavades: m-e-n-i-n-g.

Mycket har förändrats. Idag producerar vi vård, utbildning, omsorg och kunskap enligt samma logik som varor. När de inte kan sänka kostnaden för produktionen pressas löner, livsvillkor och slutligen människor istället. Det som inte har förändrats är relationen mellan arbete och kapital. Vad fan vi än producerar så är produkten inte vår. Vi måste fortsätta tjöta om alternativen. The show really cant go on. Thanks to det eviga prispressandet är det mänskliga priset för högt. Marx kallade processen att göra allt till varor för reifikaton. Reifikation av de mänskliga behoven är realisation av människovärdet. Så enkelt är det. Utförsäljning! Allt ska bort! Värdigheten först!

De maskulina idealen äger vår tid. Självständighet, oberoende och kontroll är ledorden för livspusslet. Men vi har slarvat bort för många bitar. Släng hela jävla pusslet.

 

När ska vi erkänna att vi behöver varandra? Att mänskliga relationer kanske är det mest meningsfulla av alltihop. Ingen är en ö (utom hisingen) och ändå flyter västvärldens folk runt i ett hav av själslig hemlöshet. ”Nu seglar vi på vågor, av styrka och av svek” sjöng dageby, som var nåt att ha innan han erkände att han aldrig varit kommunist i Tv4s ”så mkt bättre”. Hela tvsoffspopulationen andades ut. Men Uffe, varför i helvete inte då?

Jag har alltid varit en av dem som förespråkat att vänstern ska sluta tramsa. Vi ska prata om konkret, praktisk politik och det helt enkelt mest konstruktiva, välfungerande samhället. Ingen kärlekshets här inte. Solidaritet är inte godhet, det är ett krasst konstaterande av att det gäller att backa upp dem som har gemensamma intressen som du, för din egen skull. Men är det inte också fint? Idag du, imorgon jag. Samma båt. Jag skriver inte under på att vänsterfolk ”har hjärtat på rätta stället”. Många vänsterpeeps är rätt rötna, cyniska, elitistiska personer som helt enkelt konstaterat att det här systemet är ohållbart och vi måste prova något annat. Ändå chillar jag inte med folk från högerträsket. De däremot har oftast inget emot att hänga med folk från andra politiska läger, för att för dem handlar det om pengar och egendom. De jobbar inte med hjärta över huvud taget, oavsett vart det sitter. För vänstern handlar det om människosyn och värdighet. Kanske är vi mer rigtheous, trots allt.

På senare år känner jag ett påstängande behov av att ändå få prata om det som är vackert. Ni vet, sky´s-the-limit-resonemang. Vart är våra drömmar? Och när ska de få en plats? Vad gör vi efter revolutionen? 

 

Jag har tyckt att poesi är ett jävla bjäfs som allsköns töntar ägnar sig åt. Ändå är det dags att filosofera, drömma och create some fuckin poetry. Jag har en softspot för hiphopens rappa verklighetsbeskrivningar och socialrealismens fulsnygga, det äckelvackra. Fick ett förslag om att göra en Ensam Mamma Röker film. Har så högt flygande tankar om detta projekt att samtliga biografer kan slå igen genast. Fast det enda jag vet säkert är att jag vill ha miljonprogramsromantik och äckelvackert samt att jag vill hångla med någon utan huvudhår med trackpants. Eventuellt ha bar överkropp. Några goa beats. Det kommer bli en fatastisk film vill jag lova. En dröm ska den vara, om än smutsig och verklighetsförankrad.

Håll visionen vid liv. Det finns ingen begriplig förklaring på varför vi inte skulle kunna göra på nåt annat sätt. Historien är inte slut, tillväxten är inte oändlig och drömmen om allas lika värde och rätt är inte att va varken snäll eller god. Det är det enda rimliga. Men om vi inte är drömmande idealister, vad är vi då, om inte bara ena jävla sossar?

Med hatet som drivkraft, keep lookin for a system based on nåt annat än cash. Det är det som är meningen.