tisdag 29 maj 2018

Om en fjäril från balkan

Knackar det?
Hon blir avbruten.
Nu kommer dom.


En desperat nattfjäril mot fönstret.
Flyger rätt på
igen, igen, igen
Hon tänker: Den desperata fjärilen
en fablisk metafor om alltings undergång.
Igen igen
Lilla nattgäst jag kommer!

På baksidan av ett upphittat kvitto har hon skrivit att det är som en myrstack. Skulle just sätta det på anslagstavlan för att under de närmaste dagarna kunna utveckla tanken varje gång hon ser den.

Sorterar du också ditt inre
på utsidan?

Med anteckningar streck pilar
ska hon avslöja dem.
Det blir aldrig nån stack för de har alla glömt att det skulle vara för deras egen skull.

De är bara myror.
Myror bygger läger hon har sett det.
Välkommen på te,
övertygad om att fjärilen nån gång druckit te.
Hon tänker: de dumma människorna måste planera tillsammans om de ska fortsätta.


Det var längesen hon planerade nåt tillsammans med någon. En gång fanns det en plan, ett liv. Nu bollar hon med dem istället. De är delaktiga men ingen förstår hur, inte hon heller. Ännu. Det är en av sakerna hon måste förstå. Hur vet man vad en fjäril betyder? Livet i denna världen betyder inget. Melankoli kommer ifrån grekiskan och betyder ursprungligen ”svart galla”. Förr spydde hon gul ibland när hon kom hem. När hon fortfarande sökte på denna sidan. Ett meningslöst projekt. Skam den som ger sig säger myrorna och förstår inte att det betyder att de bara jobbar på. 
Han som höll hennes hår är försvunnen. Han kunde bara leva på den ena sidan. Kommunicerade inte. Hans tystnad egentligen ett utdraget skrik. Han var en myra och skulle inte känna igen henne nu. Hon blir något annat och håret han höll, det hänger i tovor. Huvudet kalt på vissa ställen. Hon kommer att sluta slita, tvinna, tugga. Hon måste bara hitta ut.


Vart förvarar man sin längtan? frågar hon
fjärilen.
Det måste finnas något
annat.
Varför kommer du hit?
De dumma människorna är inte tillsammans.

Det är de små sakerna.
Ingen ser en nattfjäril
som hälsar på.
Hon tänker: den kommer från en annan värld och ingen vet det utom jag.


Vad vill den med ljuset fjärilen?
Jag är som du, säger hon tyst.
Vad finns på insidan av dina ögonlock?


Hon minns inte längre hur länge hon pratat med dem. Gästerna. Hon har aldrig sagt det högt men hon tänker på dem så. I början tänkte hon som alla läkarna i sina rockar, att det är väl en envägskommunikation. Men alla går inte att kommunicera med. Hon vet intuitivt vilka det är som egentligen är nåt annat. Förresten är det ändå de som söker upp henne. Hälsar på. För andra ryggar de, flyger iväg. Men henne kommer vissa närmre. Studerar henne, lägger huvudet på sned. Har du sett en nattfjärils ansikte? 
Det som inte dödar, säger myrorna och förstår inte att det gör det visst det. De kommer för att de vet nåt. Hon hör inte hemma här. De vill henne något varför skulle de annars komma?

Hon går på känsla.
Trampar sönder den.
Under tyngden som en vattenballong.
Krossa varje mänskligt uttryck snart känner jag
ingenting,
säger hon till fjärilen.
Tål ni vatten på era vingar?
Här skvätter insidan ut.

En överlevare säger dom.
Hoppar desperat från piedestalen.
igen, igen, igen.
Egentligen menar de att de kan göra
igen
vad som helst.
Hon klarar sig.
Hoppa rätt på känslan bara.

Hon har inte längre kontakt med människomyrorna. Ibland undrar hon om det syns utanpå. Tittar varje dag i spegeln efter tecken på att hon förvandlats till en gäst. Känselspröt i pannan eller antydan till fjädrar? Blundar men när hon slår upp ögonen är hon fortfarande kvar i deras värld. Kanske lite mera färglös bara, är hon suddig i konturerna?

Det finns en annan plats och med åren har hon kommit att spendera all tid med att försöka komma underfund med vad som egentligen är meningen med att de låtit henne veta det. Det mänskliga projektet är ständigt sönderfallande. Människorna förstår henne inte och sakta tynar hennes förmåga att förstå dem. Myror kommunicerar inte ändå bryr de sig om vilket som ska vara det officiella språket. Hon har slutat gå ut i deras värld. När de pratar på gården där nere uppfattar hon inte längre vad de säger. Ljud. Hennes kommunikation är inte längre språklig.


Jag fick en blomma att ta hand om när de släppte ut mig sist,
säger hon, till fjärilen.
Men hon har inget kvar att ge.
Det är bra för tillfrisknandet att ta hand om se nåt växa.
När den vissnar lite mer för varje dag har hon vunnit nåt tillbaka.


Den är puderrosa och återanvänd.
Söt numera bara ett ord.
Men ändå
hennes smyckesask från Sarajevo.
Någonstans långt bak i huvet ett minne
tusen kulhål i väggar om det bara vore väggar ett minne om en värld som inte får finnas.
Lägger längtan där.


Under den enda glittriga rosett hon sett
som inte varit
löjlig.
Vi levde sida vid sida, förstår du?
Lilla nattgäst.


Även om du kommer in kommer du fortsätta mot glödlampan, säger hon
till fjärilen.
Skrämmer mörkret dig?
Eller blir du lugn
om allt blir svart?
Länge hade vi ingen elektricitet, säger hon tyst
till fjärilen.


Är du rädd för kråkor?
De finns inte på natten.
Kråkor kommunicerar
illavarslande.
De lever i utkanten av myrstacken, i avskrädet.
Fanns de innan pommesfritesrester uppfanns?
Hon tänker: kråkorna är nån form av konsekvens.


Hon har avslöjat kråkorna. Fiender. En dag gick det upp för henne, de i de vita rockarna var egentligen också kråkor som stängt av sin kommunikation för att lura henne. Hon såg bakom deras ögon, egentligen den stirriga kråkblicken, ständigt sökande efter mänskliga rester. Hon vill inte vara mänsklig mer det finns inget kvar där inne de kan picka fram. Åt inte en endaste en av deras tabletter igen. I denna världen måste man äta, de vägrar höra att hon inte behöver. Sväljer aldrig mer det som en kråka förskrivit. De försökte göra henne till en myra. Försökte hindra hennes gäster. Ville att hon skulle sluta rita pilar, glömma förlåta.


På dagen en kråka.
På natten en fjäril.
En gång en sparv.
Är ni födda ur en annan eller ur en tid?
Jag vet inte vart jag kommer ifrån, säger hon
till fjärilen.
Aldrig tamdjur de kan inte
flyga.


Hon sorterar ut sina minnen ut till utsidan bort. Barnen som lekte, männen som drack kvinnorna som pratade. Blommorna som blommade, maten som doftade, floderna som rann. Allt blir tungt artilleri från bergen humanitarian aid till middag en försvunnen lekplats. Ingenting kvar så när som på en liten liten keps, halva märket bortbränt: Adidas. Det var viktigt. Det fjuniga lilla huvet den hörde hemma på var är det nu? Ena dagen säger det: Jag måste ha min adidashatt. Nästa dag har han aldrig funnits. Hur ska hon kunna minnas alls när allt det varma blir en påminnelse om det kalla som kom? 
Varje natt panik. Sjukskrivning, de sa: krigstrauma, PTSD, vanföreställningar, förföljesemani. Ensam kvar med en myrman. De förstår inte vad man måste acceptera för att gå vidare. Idag är första dagen på resten av ditt liv säger myrorna och förstår inte att de inte har nån framtid när de upprepar allt. Utförsäkrad. Faller sönder, inlagd, näringslösning, psykofarmaka. Hon brukade tycka om att gå barfota men hon minns det inte längre. Hon vägrar, vet att de vill hålla henne kvar. De förstår inte att hon är nåt annat, inget av det där har hänt. En slända kom i lekplatsdammet, kommunicerade: inget utav detta händer dig. En slända bryr sig inte om nån

belägring


Du kommer aldrig sluta försöka, säger hon
till fjärilen.
Det är därför hon inte släpper in den.
Hon tänker: Jag ser det nu.
I myrstacken låter de den som stångar sig blodig hållas.

Det är det den säger!
Triumf över lösningen sin egen briljans
Hon måste
ge upp
För att få komma in.


Det bästa sättet att stanna i samma värld är att inte studera insidan av sina ögonlock. Hon blundar. Vägen till nåt annat. Men myror kommer inte vidare. Relationer, känslor, empati, tro. Minnen av ett liv hon suddat ut och längtan undanstoppad, känner inte längre till nån adidashatt. Har arbetat bort dem, sakta men säkert, metodiskt har hon blivit ett djur. En fjäril har ingen nation. Trampa sönder känslan ut i tusen bitar små fragment av vad hon en gång varit. På väg. Bort från denna dödsdömda värld till en där hon kan flyga utan sorg på sina vingar.


Hoppades.
Hopp.
Bara hoppa istället.
Flyg!



Jag kommer lilla nattgäst.


Hon hittades en tidig morgon. En kvinna omöjlig att identifiera då kroppen angripits av fåglar. Kråkorna som äter utsidan insidan släpper ut till andra sidan. Myrpolisen förstår inte, misstänker brott då hon verkar varit död en längre tid. I hennes hand en liten sliten ask med längtan till ett Jugoslavien som aldrig brunnit.









Belägringen av Sarajevo varade i 1425 dagar och var den längsta i modern tid. Den 5 april 1992, dagen då belägringen inleddes, samlades 100.000 modiga människor i en multietnisk demonstration, tillsammans mot den ökade nationalismen och för fred i det forna jugoslavien. Eld öppnades mot folkmassan och staden besköts sedan i nästan fyra år. Alla vägar ut var stängda och befolkningen halverades. Senare skulle Ratko Mladić, Radovan Karadžić, Dragomir Milošević och Stanislav Galić dömas för brott mot mänskligheten och vad de gjort mot Sarajevos befolkning. Bosnienkriget gav oss begreppet ”etnisk rensning”.  

På nittiotalet borde europa ha lärt sig, en gång för alla, vad nationalism kan göra med och mot oss, alla. Ändå frodas den åter och fick fjärilskvinnan att till slut släppa taget om verkligheten.




tisdag 15 maj 2018

Om kvinnosjukvården - förakt och ekonomisk makt. Pt 2 Skosmuts

En folktom sjukhuskorridor. Tom. För att känna sig tom måste man veta hur det känns att inte vara det. F visste inte det. Insidan en enda röra, utsidan med för den delen. Hon visste ingenting riktigt. Mer än att hon måste hitta honom. En enda känsla, utkristalliserad och stark. Sök. Per automatik framåt. Hon minns det som att det ekade där inne. Öde. Kanske en efterkonstruktion. Måste hitta barnet-var är han-var är jag-vem har honom- är han säker-måste hitta barnet. Framåt. Var är mitt barn. Yr. Framåt. Varför tog de honom?


Klädd i en blodig landstingsskjorta. Endast. Fortfarande bara ben. Luktade nog av järn, troligtvis av urin. Intorkade slemhinnor, vätskor. Svett. Brun klibbig sörja överallt, rester från det största. På darrande ben. Framåt. Svårt att gå efter ryggmärgsbedövningen. Måste hitta. Hålla. Känna.


Trasig, uttröttad och mitt i den största känslostorm som finns att uppleva letade hon efter sitt barn i en folktom sjukhuskorridor. Förvirrad. Uppfylld av en rädsla omöjlig att formulera. Vem har tagit mitt barn? Hon staplade fram i korridoren. Snälla gud i himmelen mitt barn.



”Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet” (3 kap § 1 Hälso- och sjukvårdslagen)



Förlossningen hade ändå gått bra. Sinnesjuk såklart. Vidirig och smärtsam som de alltid är. Men det hade gått bra och barnafadern hade funnits där vid hennes sida. Men sen, det var fullt på BB. F visades in i ett tillfälligt iordningställt, delat rum i väntan på plats. Kanske nåt förrådsutrymme. Ett tygskynke mellan henne och andra nyförlösta. Förvirrade. Ensamma. I väntan på en plats fick han åka hem, hennes partner och stöttepelare. Hejdå älskling jag kommer tillbaka så fort det bara går. Ensam. Kanske hann hon inte fatta. Så hon bröt ihop över allt det nya. Kränkningen i att dela rum och att de andra kanske skulle genomskåda att hon faktiskt inte hade en aning om vad hon skulle göra med bebisen. Hur ska hon veta? Vem ska hjälpa? Alla förstföderskor är nya på det här. Grät. Rädd. Nån välvillig personal rullade iväg med bebisen. Ville såklart hjälpa på det sätt de kunde, avlasta.



Men F hann inte med. De sa med all sannolikhet vart de skulle men var ändå uppenbarligen för stressade för att hinna sitta ner och förklara, försäkra sig om att hon förstod. När hon berättar är det första gången. Tårarna rullar fullständigt ohejdbara ner för kinderna när hon berättar om rädslan i att inte förstå, att inte fungera och att vara ensammast i världen. Det är ingenting att anmäla. Ingenting att ta vidare. Barnet sov lungt i ett personalrum nån våning upp. Ändå är det ett trauma bland tusentals andra i en förlossningsvård som för länge sen slutade vara för oss. Sånt där som bara händer, när det inte finns plats på BB. En kvinna som letar efter sin nyfödde, och som innan hon ens valt hans namn fick uppleva avgrundsångesten i att tro sig ha förlorat honom.



Välkommen till svensk förlossningsvård.


Den som har det högst ocharmiga intresset av det kan läsa den här texten som en kritik mot vårdpersonalen. Den som gör det har jag inget till övers för. Den här texten ska läsas som en sida av vårt gemensamma problem. Personalen och patienterna. De knegande och de födande kvinnorna tillsammans. Läs gärna: http://ensammammaroker.blogspot.se/2018/04/om-kvinnosjukvarden-forakt-och.html för den andra sidan.

Många menar att förlossningsvården fortfarande fungerar. Fs berättelse är ett strålande exempel på hur ständiga neddragningar och effektiviseringar gjort att själva förlossningsskedet oftast ändå gör det, medan allting runt omkring har fått stryka på foten. Som jag skrev om i del 1 gör arbetsvillkoren att andelen barnmorskor stadigt sjunker. Samtidigt ökar förlossningarna. För en födande kvinna betyder det att hon inte kommer att ha tillgång till barnmorska under hela sin förlossning. Den personal som finns för henne har ofta jobbat extrapass, inte kunnat ta sina raster, få dygnsvila, käka eller ens gå på toa. Hur ska hon kunna vara trygg med det? Vad blir resultatet om vi översätter vårdpersonalens utsagor om att ständigt inte räcka till? Att aldrig kunna ge allt det som krävs? Det betyder förstås att vi aldrig kan räkna med att få all den vård, allt det stöd och den hjälp som vi kan komma att behöva. Självklart skrämmer det oss.



Idag finns 45 förlossningskliniker i Sverige. Sedan millenieskiftet har 13 enheter helt stängts ner.  Nästan en om året.


De kvarvarande klinikerna dras med ständig platsbrist och andelen förlossningsplatser i landet sjunker fortsatt. I sex län kan kvinnor ha så förbannat jävla långt som 30 mil att åka till närmaste förslossningsklinik. Dessa sex län täcker två tredjedelar av sverige yta. 30 mil för helvete!
Många har hört om bilförlossningarna, men ännu finns ingen statistik om fenomenet. Däremot vet vi att risken för allvarliga skador såklart ökar med transporterna och att det händer att barn inte överlever om de föds på vägen. Ska någon kvinna, något barn, i ett ”feministiskt” i-land behöva deala med den risken? Alltså, är vi smuts under deras jävla skor eller?

De fysiska skadorna på och i våra kroppar ökar. Det är belagt av socialstyrelsen att förlossningsvårdens pågående haveri särskilt drabbar unga kvinnor, arbetarkvinnor och kvinnor som kommer ifrån länder utanför europa, fan ni vet de flesta får inte ens en tolk närvarande (MINDBLOWING!!!! Inte. En bra hållpunkt är att om någonting är dåligt i det kapitalistiska patriarkatet är det garanterat sämre för dessa grupper). Vi vet att allt fler rika kvinnor köper doulor eller kör på hemförlossningnar för att slippa vara skosmuts.

”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen” (3 kap § 1 Hälso- och sjukvårdslagen)



Tiden som kvinnor får stanna på BB minskar och är fett olika över landet. Sverige jobbar idag med de lägsta snitttiderna i EU. I gbg ska man hem sex timmar efter att man fött sitt andra barn! På sjuttiotalet chillade man i snitt 6 dygn på sjukan innan man åkte hem. Idag är det lite mer så, direkt hem till pappsen liksom! Bara det kan man ju skriva en ångestladdad avhandling om.

Det finns ingen obligatorisk efterkontroll för kvinnorna som skrivs ut från BB. Det är fan ta mig sjukt ändå, att de inte ens ska kolla hur det ser ut där nere, efter att ett barn kommit ut. Hem kommer hon, undrar vad som är normalt och inte. Ska det göra så här ont? Ska man kunna kissa? Har stygnen lossnat? Betyder ny svullnad att något är fel? Hur ska hon veta? Hur trött är det naturligt att vara? 

Den ständiga platsbristen på BB gör att kvinnor skrivs ut för tidigt med den självklara följden att de akuta återinskrivningarna ökar.


Ytterligare fler nekas återinskrivning och hänvisas istället till akutmottagningar. Samtidigt som hon avråds att ens åka kollektivtrafik och måste amma var tionde minut ska hon alltså ta sig till akutens väntrum, och sedan sitta där timme ut och timme in. Om hon nu ens kan sitta ordentligt ännu. Mitt i livets sköraste stund, där de flesta på allvar överväger om ett vinddrag kan vara livsfarligt för den lelle. Hur är det med alla sjuka människor på en akutmottagning va?

”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården” (3 kap § 1 Hälso- och sjukvårdslagen)



De tididiga utskrivningarna innebär att skador inte upptäcks, de innebär stress och oro, och de innebär att psykisk ohälsa inte upptäcks. BB finns till för att en förlossning kräver eftervård, nån måste ta hand om henne och barnet, ge henne en chans att andas, låta barnet knyta an OCH kunna upptäcka allt som kan gå fel. Psykiska problem efter förlossning och som nybliven förälder är inte varken ovanligt eller direkt supermärkligt, folk blir crazy av mindre grejer så att säga.
Efter att man gjort abort skall man erbjudas en samtalkontakt. Alla SKA erbjudas möjligheten att prata om och bearbeta ingreppet. Men efter förlossning, då lämnas vi vind för våg. Säger det inte allt om hur jävla förlegad kvinnosynen fortsatt är? Aborten ses som onaturlig, hemsk och traumatiserande. Förlossningen, den är mest livets stora lycka och vårt ok att bära. Den är fortfarande tabubelagd och något man helst ska hålla tyst om. Denna sjuka nära-döden-upplevelse, den förväntas vi bara skaka av oss för att sedan gå in i moderskapets lyckliga självuppoffring. Där sitter vi sen, deprimerade med analfistlar, inkontinenta och asexuella.

Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa” (3 kap § 2 Hälso- och sjukvårdslagen)



Mycket tyder på att kvinnors rädsla för förlossning ökar. Och vem kan påstå att det inte är berättigat? Det är ännu inte belagt, men kvinnolobbyn skriver om hur förlossningsrädsla kan vara en av anledningarna till att andelen planerade kejsarsnitt ökar. Kvinnor vittnar om hur de är rädda att inte få plats, att föda i bilen eller att inte bli hörda i förlossningsrummet. Jag frågade en wifey om hennes förlossning, i en halvtimme berättade hon då om bilfärden från göteborg till varberg. Det var det som satt kvar i henne, en stressad vansinnesfärd med värkar och fostervatten i sätet. Kom då ihåg att vi givetvis har förlossningsklinik (obs bara en kvar) i gbg, men som har så dåligt rykte att kvinnor inte vågar åka dit. Det spelar egentligen ingen roll om det är berättigat eller inte, konsekvenserna i våra liv är desamma. Skräcken där i bilen, den satt hårdare i henne än krystvärkarna.

Platsbristen måste hanteras så, har du hört om helvetes-droppet? Oxytocin. Värkstimulerande. Med en nål i armen kan man gå till mycket kraftiga värkar från i stort sett ingenting. Inte alltid dåligt. Men oxytocin-droppet är svårt att kontrollera och uppges vara en av anledningarna till både väldigt utdragna förlossningar där man måste varva värkavstannande bedövning och värkstimulerande för att man inte lyckas balansera. Det uppges också som en möjlig anledning till många förlossningsskador, kroppen hinner inte med de kemiska värkarna och går helt enkelt sönder. Det pressade läget i förlossningsvården gör att man sätter värkstimulerande dropp för att skynda på förlossningar och göra plats åt nya födande. 

Det är med våra kroppar och psyken vi betalar för nedskärningar och platsbrist. Skattesänkar-svinen skyndar på oss tills vi bokstavligen rämnar.


Uppföljningen av de pengasatsningar som trots allt gjorts på förlossningsvården suger och det är svårt att veta vad som har funkat å inte, förutom det där superradikala med värdiga arbetsvillkor för personalen då. När det gäller bristningar, förlossningsskador och förlossningssätt finns ändå jämförbar statistik, men ingen uppföljning. Vi vet inte exakt varför vissa landsting har så mycket fler skador än andra, för ingen har brytt sig sådär hemskt mycket för att ta reda på det. Vi vet inte varför användningen av ryggbedövning varierar enormt mellan klinikerna. Men jag svär att den som ligger där och tror att hon ska dö men inte får nån EDA, hon skulle nog gärna vilja veta.

”Den som letar efter värdighet, jämlikhet, behovsprioritet och förebyggande av ohälsa får söka någon annastans än i förlossningsvården” ( Portalparagraf § skosmutslagen)



Nu är väl inte jag den som vanligtvis viftar med paragrafer. Främst för att de uppenbarligen bara gäller när det passar ändå. Hälso- och sjukvårdslagens inledande allmänna bestämmelser kan vi således avfärda som ett jävla snack. Men ja, det är för fan olagligt hur vi behandlas. Hur vi oundvikligen kommer att fortsätta behandlas så länge vi inte får kosta en spänn och vårt lidande kastas över den ekonomiska branten.

Ibland hörs de som talar om en respekt och makt via moderskapet. Det är lögn. Det finns ingen makt i moderskapet. För att den ska finnas krävs att arten strävar efter fortlevnad, då är det plötsligt vi som via våra kroppar äger den makten. Men mänskligheten när inget större intresse av att som art överleva. Om inte annat så syns de la på charad-nivån på folks, inklusive mitt eget klimatengagemang. Inte så noga hur det blir sen, för andra, idag är vi individer, autonoma enheter. Av samma anledning ses inte ansvar för barn som kollektivt, de har endast att göra med sina egna biologiska föräldrar. 

Ett samhälle som nedprioriterar den vård som behövs för kvinnor, och där i princip bara kvinnor arbetar kan aldrig vara ett jämställt samhälle. Ett samhälle som ger blanka fan i kvinnors hälsa, psyken och kroppar kan aldrig vara värdigt. Förlossningsvården är därmed en absolut grundläggande fråga för alla jävla idioter som gillar lag å ordning samt de som har mage å kalla sig feminister.



(Tack F för att jag fick skriva din story, LOVE)




fredag 4 maj 2018

Om kråkorna och vasken

Vad innebär det egentligen att göra något med sitt liv? Liberalt självförverkligande. För-verklig-ande.
"Jag tror den här lägenheten just nu är lite för real för en artonåring”.
En liga runt ett bord.
”Vi kommer hamna i helvetet”
Han håller ihop. Skräck. Stolt. Så rimlig. Så orimlig. Fin du är. Vi tror inte på helvetet kommer du ihåg. Ta en aperol-spritz den är lite så orange-rosa.



”Ska du inte bara skriva en bok?”
Jo en paranoid feberdröm i november. En bitter kvinna utan radhus cashar fett på erotiska noveller. En gång var jag kär i en galen fotbollssupporter i tio år. En gång isolerade han sig i en stuga på ett berg. När han kom hem hade han läst Toran.
”Du kommer kunna skriva en bok om er sjuka kärlekshistoria i framtiden”.
Det var ingen kärlekshistoria det var bara en gris med härligt bröst och en romantisk wifey som sätter värde i att palla och stå kvar.
”Det är hemskt med sånna du vet som blir helt katatoniska. Jag har sett det på [anstalt].”
Gubben du borde bli apatisk. Tack jag kan ta mina egna dåliga belut.



Kompis ska vi inte bara äta nåt?
”Du stänger in dig nu”.
Finns de som är bra på att deala med skit eller finns det folk som bara råkar göra det ändå? Livet. Tack pappa. Marre. En serie mer eller mindre gynnsamma omständigheter. Lägenhet uthyres.
Öppen planlösning mellan hjärta och hjärna.



”Kan jag få äpplejuice?”
Hur jävla mycket äpplejuice kan en människa egentligen konsumera?



Jag drömmer att han har varggrin och blont hår och ligger på sidan för att jag inte ska se hon som är död där bakom.
”Jag vill ha en annan mamma. Kan du ringa min pappa?”
Drömmer om ett snöigt tågspår. Måste över. Vägrar vänta. Åk, lämna, bli inte lämnad, alla lämnar. Det är maj inte november. Nu kommer dom.
”Tryck fem för receptförnyelse eller intyg”.
Fan vad jag går till lekplatsen.



Kollar deras OS i självömkan, inte mycket verksamhet. Produktionsstopp. Visst underhållsarbete krävs för att funktion inte ska förloras och insidan förtvina.
”Tänk på att du ska jobba i typ 30 år till.”
För-verklig.
En välfungerande person. Hennes kille ska be sin kompis att inte injicera hemma hos dem. För-verklig. Bröt den jävla nageln. Jag vill bara dricka sprit och juice och skriva lappar. Vem köper egentligen fyrkantiga persikor?



Längtar efter det lilla barnet. Gud han måste somna snart. Läs en bok då kan man inte tänka på nåt annat samtidigt. Sökes: världens längsta bok.
”Vi har anställt en koordinator för psykisk ohälsa”
Ni har anställt nån jävel som ska säga åt folk att gå någon annanstans. Jag har inte psykisk ohälsa jag bara hatälskar snabbmakaroner och sköljmedel. Vissa saker gör man väl bara.



”Alltså ärligt nästa man som säger så till mig kommer jag fucking döda”.
Jag vet men vi gör ju inte det wifey. Rådet kan inte bevilja alla världens män ansvarsfrihet. Yrkandets andra att-sats bifalles: Vi dömer dem alla resolut till döden.



En måsfågel fem bokstäver. Kråkorna. Det går inte in. Jag är lite crazy men jag är också en väldigt välfungerande person.
”Taggar du sonar eller?”
5 dagars klubbliv i barcelona. Jag vill bara ha en hammock men skulle kunna elda en hammock hata en hammock fängslas i en hammock. Briljant ändå, en gungande utomhussoffa. Varför gör du såhär hela tiden? En snabb puls i barcelona. Gud.



”Hon menar att hon kommer från framtiden”.
Det går snabbare och snabbare. Grattis på födelsedagen älskling jag kommer inte på festen.


”Jag tycker att man ska undvika att ge barn socker.”
Jojo testa mina humörsvängningar. När jag kissar skapar jag små icke-binära fiskar i havet. P-piller torsk. O-verkligt. Man ska bara äta strömming två gånger om året för den innehåller så mycket kvicksilver. Havet är giftigt och möjligheterna att bli sjukpensionär är kraftigt begränsade. Vi är små små möss som rör oss som kvicksilver. Tänk om råttorna vinner. Det är maj inte november.

 
Mattkniv i ytterfacket. Klättrar över en mur i vasaparken som inte är i vasaparken. Tjena koordinatorn hur är det med murar och vargar och kråkor? Är det hälsodisken då eller? Fyra gånger fyra timmar mindfullness – sen: bara ankor och labradorvalpar. De ger antibiotika till kycklingarna. Jag drömmer att R vaknar från de döda och tar med mig på casino.



”Jag har läst om sekundär trauma”.
Mata mig med allt hemskt. Jag kan bära jag kan deala jag kan säga rätt sak jag kan konfrontera utmana motivera. ”Empatitrött” på en bokrygg. Ja man blir svart på insidan. Alla rävinnorna lever ensamma med sina katter. Illojala djur katter. Ensam med kråkorna.


”Du är den enda jag känner som har lite distans till sin skit”.
Random politics, predofili, fem-sociologi. Samlar i mappar. Sällsam. Ett obehagligt ord. Kråkjävel det är min balkong fattar du? Bygger koja i vardagsrummet. Måste fråga om hon käkar ordentligt. Avskaffa vuxenarbetet. Hur pratar man så att folk förstår? Åh gud om man ändå inte förstod. Liberal. Gift. Vältränad - Kommunist. Crazy. Kvinna. För-verklig. Cartoon-network och chokladjätten i en lägenhet med loftgång jag var så liten då. Hur vet man vilka minnen som är sanna? Jag vet att du är rädd hela tiden T. 



”Var stolt över att du kan vara aggressiv.” 


Måste städa under vasken detta är orimligt såhär har man det inte under en vask. 
Tänk om allt var annorlunda.