Om att vara nåt på spåren - manssamhällets sneaky repression

Igår frågade nån hur jag ser på politisk homosexualitet och jag svarade att jag är så kränkt av mitt eget begär (till män) att jag inte vill prata om det. Om nån har missat det så är ju detta med männen mitt stora intresseområde. Eller det är väl kvinnorna. Men männen, hur ska man förhålla sig till dom egentligen? WELL JAG VET INTE och det gör mig fucking sleepless at times. Staten och kapitalet sitter i samma båt, det är sen gammalt. Men patriarkatet? Det är ju änna i vår båt också. I alla båtar. Hur ska man förstå det?

Ni vet ju, det blir så krångligt, personligt och nära. Hur ska man egentligen deala med att stat och kapital inte är de enda givna motparterna för feministisk kamp, hur politisk den än är? Feminismens motpart har alltid också funnits representerad mitt ibland oss och vi har därför tvingats att försöka förändra inifrån. 

Suck – här bli man ju trött å vill skrika ”change we dont believe in!” och logga ut. Men faktum är att för en vänsterfeminist kvarstår frågan om patriarkatet både som ett akut hot just nu och som ett faktum även i ett framtida klasslöst samhälle. 

Feminismen har ibland behandlat staten som typ en service-instutition som måste förbättras och ge oss vad vi behöver. Ibland är det som att vi försöker lämna över när vi kräver reformer, lagändringar och helt uttjatad kompetenshöjning. Vi har liksom sagt att ”ni måste bli bättre och fixa detta och detta åt oss”. För en revolutionär vänster å andra sidan - har det aldrig varit ett alternativ att kräva att staten hjälper till att störta sig själv.

Efter 20.00 har jag redan tagit två powernaps i soffan. Egentligen borde jag sova. Det gnager mig så jävligt att dygnet inte kunde bestå av några timmar till. Framför mig har jag en text av Myra Marx Ferree från 2004. Tänk va gott va, en Marx, men kvinna, feminist och levande! Bättre på alla fronter där den mer klassiske Marx brister. Hennes korta (och inte alls revolutionerande) text handlar om nåt hon kallar ”soft repression” och att begreppet repression kanske kunde lära oss mer om (feministisk) organisering om vi utvidgar det.

Ordet repression kan egentligen betyda många saker, men när vi i politiska sammanhang snackar om det menar vi typ alltid statens våldsmonopol. Repression betyder: att trycka tillbaka, undertrycka, att re-press. Det är också kopplat till ord som reprimand och repressalier: konsekvenser för den som inte låter sig undertryckas. 

Marx Feree menar då att repressaliserna för kvinnorörelsen - som inte rättar sig i ledet är just repressiva, oavsett vem som utdelar dom. Egentligen är det inget nytt, bara lite mera klarspråk: säg Berits Åås manliga härskartekniker – vad är de, om inte repressiva? Ett mansamhälles repression!

Feminister idag måste jobba för att rödmarkera konfliktlinjerna och återigen ta oss emot en feminism med tydlig motpart. Dagens tjafsande om normer och immateriellt bjäfs har lett oss fram till en urvattnad, för att inte säga pissfattigt meningslös analys där vi alla (män liksom kvinnor) är patriarkatets olyckliga offer och att denna helt oönskade ”struktur” liksom bara drabbar oss från ovan. Ni vet sånt att män kan ha cirkel-samtal där de kan lipa över sina fattiga vänskapsrelationer åsså är det feminism. Well LOL. Utan att säga att det är på alla vis värdelöst så måste man ändå erkänna att det är mans-hjälp och ingenting annat.

Ok jag vet jag har sjungit den här låten förut, but still: självklart kommer både struktur och förtryck ovanifrån, men ingenting i samhället finns av en slump. Det finns där för att någon tjänar på det och består för att någon kämpar för att det ska göra det. Det är den kampen, de aktiva ansträngningarna som görs för att trycka kvinnokamp och feminism tillbaka och återta de vinster vi vunnit som vi måste vakta mot och utmana. Det där som inte är snutar i rader med sköldar och batonger utan nåt mindre övertydligt. Kanske skulle vi ha lättare att se det, om vi hade ett tydligare politiskt språk: om vi förstod det som repression. Troligtvis, rimligtvis, i en situation där vi hela tiden går med på att männen bara måste lite gött frivilligt medvetandegöras för å lägga ner hela mänsklighetens historia av förtryck och slaveri. Sånt hittepå håller inte i mötet med sköldar och batonger och det duger inte i relation till manssamhället heller – repression möter man med motstånd.

De senaste veckorna har vi mötts av (jävligt få) rapporter om HongKong-polisens sexualiserade våld mot kvinnliga demonstranter och det har vi lätt att förstå vad det är. Men vad gör vi med allt det som inte är snutvåld och som inte utövas av staten? 

Marx Ferree poängterar att visst, icke-statliga aktörer använder också våld då och då och men deras huvudsakliga motstånd (repression) mot feministiska rörelser är ”mjukt” eller åtminstone inte direkt våldsamt. Marx Ferees tre repressions-kategorier blir i min översättning: förlöjligande, stigmatisering (jävla trött ord jag vet) och tystande.

”Soft” tänker jag mig att hon la mest valt för att statlig repression är lätt att förstå som ”hard”. Meeen eftersom som ”soft” får det att låta lite sådär tjejigt ljusrosa och det kännetecknar fenomenet sämre än ”sneaky” byter jag helt enkelt. Nu snackar vi sneaky repression här. Det är helt enkelt inte lika obvious som en batong i knävecken:

”Whereas hard repression involves the mobilization of force to control or crush oppositional action through the use or threat of violence, soft repression involves the mobilization of non-violent means to silence or eradicate oppositional ideas.”

Den vakne läsaren hojtar typ nu att: vadå är det repressivt att tycka annorlunda? Och ok ja det blir ju lite sjukt och ännu mer meningslöst om olika politiska läger liksom bara ska hålla på å anklaga varandra för repression hela tiden när man egentligen mest käftar. Så nej, det sneaky repression är något mer än motsatta åsikter. Marx Ferree menar att det repressiva skiljer ut sig genom en kollektiv mobilisering av makt (resurser), ofta på informella vägar, för att begränsa och exkludera vissa specifika idéer från det offentliga. Det är inte olika åsikter, det är stark mot svag, det är mansamhället mot feminismen och om de själva får välja – via enskilda (kvinnliga) feminister.

Förlöjligande är en repressiv strategi som syftar till att avväpna och trycka tillbaka mobilisering av kvinnor som är fett vanlig. Feminister har hånats sen tidernas begynnelse, vi har kallats kvinnosakskvinnor, rödstrumpor, manshatare och i modernare tappning: PK, extrem-feminister och kanske allra mest poppis: ”feminazis”. Marx Ferree nämner specifikt  detta ”feminazi” vilket hon menar idag används frekvent på det egna universitetet så fort nån på nåt sätt tar strid för sig och sina syrror.

Hur vi snackar om nåt, vad det förknippas med, vilka värderingar som ligger i grunden för det och vilka ord som används är en maktresurs som kan användas för att pissa på och oskadliggöra politiska agendor. Just detta med att bli förlöjligad är nåt som kvinnorörelsen enligt Marx Feree fått utstå mer än andra politiska läger på grund av sin icke-statliga motpart:

”It [ridicule/förlöjligande] is used to secure power and privilege in and for a variety of nonstate institutions. Feminists confronting male domination within such institutions were historically at the forefront of facing repression from them, and thus, the characteristic targets of ridicule. They were mocked more than socialists or black liberation fighters, not because feminism is by nature funnier, but because the civil society terrain on which gender battles are characteristically fought made ridicule a preferred weapon.”

De hånar oss inte för att vi är så jävla skrock-vänliga, utan för att det funkar! Även om Marx Feree menar att förlöjligande främst sker i det lilla, mellan få personer, ska vi kolla in ett offentligt mästerverk på ämnet, författat av Jan Guillo. I april i år skrev han en text i aftonbladet om Örjan Ramberg – Josefin Nilsson grejen. Han öppnar starkt med:

”Feminismens sämsta gren är lag och rättvisa. På inget annat område lyckas feminister skämma ut sig lika grundligt. Och det ena intellektuella haveriet har avlöst det andra i snart 40 år.”

och fortsätter med ord som ”skvaller” och ”lynchjustis”. Sen kan han liksom inte hålla sig från sina favoritämnen och kommer in på 80-talets vårdnadstvister (sådär stark koppling till Josefine Nilsson) och ”moralpanik”. Han hinner till och med ge en känga till Eva Lundgren och beskriver feministiska ”kampanjer” som ”bisarra” och ”uppenbart skvatt galna”. Åsså avslutar han sen med att det är svårt att med detta i bakhuvet kalla sig feminist. Och ja, är man en gris är man la heller inte feminist, så varför kalla sig det? Tro fan det blir svårt.

(Det lipet för övrigt: ”åhå jag kan inte kalla mig feminist pga detta och detta och därför måste feminismen ändras”. Va fan du är la kanske inte feminist bara? Acceptera att allt inte är för alla. Feminism handlar om vissa saker och kan inte vridas till oigenkännlighet för att skitfolk som Ivar Arpi och ovanstående Janne ska kunna va med).

Anyway, movin on, egentligen kanske Jannes frispel skulle placeras i nästa kategori: Stigmatisering.

Tjöt om stigmatisering har vi la alla som intresserat oss för prostitutionsfrågan fått blödande öronexem av. MEEN som repressiv strategi är den inriktad på att sänka en rörelses kollektiva identitet - själva fundamentet i de flesta politiska rörelser: tanken om att vi kommer samman för att vi delar någoting. Själva grunden för tanken om systerskapet. 

Att jobba för å stigmatisera feminism (och feminister) är ett sätt att göra oss fett jobbiga att förknippas med. Vill ingen förknippas med en rörelse så kan den inte heller agera kollektivt, för att det är ett kollektiv man inte vill ingå i. De får oss att ta avstånd från varandra.

Vad handlar det om, om inte en stigmatiserad politisk tillhörighet, när så oändligt många tycker att konkrekta saker kvinnorörelsen gjort (barnomsorg, fri abort, avskaffad sambeskattning, kriminalisering av våld och våldtäkt osv osv) är fett bra, samtidigt som de inte vill kalla sig feminster?

Bland dom som faktiskt ändå gör det så försöker folk hela tiden förhålla sig till stigmat genom att visserligen kalla sig feminister men samtidigt liksom lite ta avstånd och påstå sig va nåt annat: man är postkolonial -, intersektionell-, kristen-, queer- eller riktig feminist, fan och hans mamma. Alltså fatta mig rätt politisk utveckling är såklart inte fel, men det är också ett sätt att förhålla sig till en stigmatiserad historia och smutskastad etikett a la Janne och gänget. Vill vi komma nånstans måste vi vara feminister som backar andra feminister och inte hålla på å tävla i att ta avstånd från varandra. Det står för övrigt i noll motsättning till att ha en levande interndebatt.

På en hylla i min unges rum hittade jag härom kvällen Susan Faludis bibel ”backlash- kriget mot kvinnorna”. Är det inte egentligen en bok om sneaky repression? Över hundratals sidor beskriver Faludi hur den amerikanska kvinnorörelsens 70-tals segrar trycktes tillbaka. Hon menar att en backlash kommer först när en rörelse faktiskt håller på att bryta igenom nånting och vinna framgång (allmänt käftande håller vi liksom på med lite när som helst). På samma sätt som Faludi förstår ”backlashen” som ökat motstånd mot feminismen menar Marx Ferree att stigmatiserings-strategin kommer fram först när en rörelse blivit nåt som måste hanteras och förlöjligandet inte räcker till. Den stigmatiserande repressionen syftar då till att förhindra ytterligare segrar genom att fucka upp själva rörelsen. I sverige finner vi kanske det senaste i exemplet i relation till #MeeToo. Kristina Alstam skrev det såhär i arbetaren i september:

”Svaret är att den [backlashen (repressionen? mitt tillägg)] är här nu. Uppdrag Granskning [#Metoo och Fredrik Virtanen] är bara ett symptom på den. Runt omkring mig hör jag dem – på middagar, på gymmet, till och med i skidliften: bekymrade (mans)röster. Hur ska man nu kunna flirta? frågar någon (en icke-fråga för världens kvinnor som klarat det i alla år, med få våldtäktsanklagelser som följd). Alla dessa namngivna män, mumlar en annan; vi är väl ändå en rättsstat (vilket rättegången mot Virtanen visar oss: i Sverige döms vi inte lättvindigt för våldtäkt). Och tänk den där arme programledaren som fick sluta på SVT bara av en endaste anklagelse, fortsätter ytterligare någon (att programledaren något år senare är tillbaka på prime time verkar inte ligga i förgrunden för bekymret).”

Ja tänk va, så hemska feministerna egentligen är och har varit under #MeToo! Vilka empatilösa galningar, som inte längre tänker bevara manssamhällets hemligheter.

Det tar oss osökt över till den sista kategorin: Tystande.

Kanske är det uppenbart vad det handlar om. Alla vet att massmedia är en maktfaktor. Alla vet att massmedier inte rapporterar allt som händer i världen, och för varje grej som rapporteras om finns det en annan som inte får plats. Även om kvinnors utrymme i media radikalt har förändrats, för att vi kämpat för det, handlar det fortfarande dels om VAD som får mediautrymme, men också om HUR, med vilken vinkel och om VEM som får uttala sig, analysera och ge själva meningen av det som skrivs. Marx Feree har kollat på hur feminism, kvinnofrågor och i förlängningen kvinnor utsätts för repression genom icke-statligt, massmedialt tystande, ungefär såhär:

I augusti skrev Ekis Ekman en ledare i dagens ETC med rubriken: ”I spanien blir mord på kvinnor löpsedlar – i sverige en notis”. Hon beskriver hur kvinnor som mördas av sina MANLIGA partners/ex-partners utgör en fjärdeldel av alla mord i sverige och den brutala underrapporteringen av detta. I många fall skrivs ingenting alls, och i andra skrivs könsfrågan helt bort. Istället blir morden obegripliga och omnämna som ”badkarsmord”, ”lägenhetsmord” eller ”styckmord”. Konsekvensen blir förstås att hela grundorsaken som är kvinnoförtrycket aldrig kommer fram, även när det faktiskt rapporteras.

10 november la ROKS ut en kort text på sina kanaler, som börjar: 

”Roks har via twitter och andra kanaler uppmärksammat SVT Nyheter, Sveriges Radio och andra stora mediala aktörer, som Dagens Nyheter och fler, på att det kommunalråd i Motala som har häktats för grov kvinnofridskränkning, idag kompletterat med misstankar rörande fem fall av våldtäkt mot samma kvinna, har lett ett styre som kraftigt sänkt kvinno- och tjejjourens bidrag.

Att de män som utövar våld mot närstående kvinnor inte önskar en stark och röstbärande kvinnojour i sin kommun är knappast svårt att räkna ut men det torde ha ett stort nyhetsvärde när kopplingarna blir så tydliga som i Motala.
Så varför är detta inte en självklar nyhetsvinkel? Att den privata sektorns avsaknad av roll som rörelse/röstbärare, att det privata näringslivets sekretess och konkurenstänkande som ledstjärna och att dessa aktörers undanpressande av kvinno- och tjejjourerna, passar våldsutövande män i maktställning som hand i handske, varför tecknas inte bilden?”

Vill ni läsa hela texten finns den lätt å hitta. De är inne på hur män, kommuner och det privata näringslivet tillsammans tillåts trycka tillbaka tidigare feministiska segrar. Några tidningar har rapporterat om att mannen nu häktats, men det har då handlat om just denne enskilde man, och frågan om hur kommunen konsekvent motarbetat kvinnojouren och dess separatistiska organisering har fortfarande inte fått något nämnvärt utrymme.Precis som med mord på kvinnor kan berättelsen om enskilda berättas medialt, men stukturen, könsförtycket och den feministiska analysen av detsamma -den lyser som neon med sin frånvaro.

Det är inte batongslag. Men vad är det, om inte manssamhällets repression? Fett sneaky repression. 

 

Med de tre är Marx Ferrees repressions-kategorier slut. Men de är ju dock inte alltid på sneaky, gubbarna. Ibland är de mer så, bokstavligen: pang på. I de nära relationerna, men också när det kommer till sexualbrott generellt är det inte riktigt sant att staten ensam har våldsmonopolet. Staten har uppenbara svårigheter att ingripa mot den typen av brott (obs alltså om det är rätt eller fel, bevisbörda, rättssäkerhet blabla är en annan diskussion). Och egentligen oavsett hur det ligger till är väldigt många kvinnors upplevelse att de som egentligen besitter monopolet på området är män, enskilda män i enskilda situationer, men alla män i samlivet i stort.

Är mäns våld mot kvinnor patriarkatets kraftigaste repression? När den feministiska forskningen fick sitt genombrott var dess breaking news att våldet tenderar att vara både kontrollerat och funktionellt. Det fungerar för att upprätthålla makt och kontroll och det eskalerar när denna makt hotas, vilket förklarar varför kvinnor löper allra störst risk att mördas när de försöker separera och bryta beroendeställningen. Precis som med repressionen, backlashen, så tar våra loverboys i ordentligt först när den egna makten hotas på riktigt. När en batong i knävecket förvandlats till en älskad näve rätt i bröstet, då är det kanske inte ”destruktiva könsnormer” utan våldets repressiva funktion som vi ska snacka om?

Jag ska avsluta med ett citat ur Hans Ekbrands avhandling om separationer och mäns våld mot kvinnor. Ekbrand som jag för övrigt just fattat läser den här bloggen, vilket är sjukt fett, skriver såhär:

”Mäns våld mot kvinnor är inte (ännu) ett problem för män, ett mansproblem. Så länge män kan använda våld för att sätta gränser för kvinnor som de lever ihop med, och med våldet markera sin rätt att sätta gränser för kvinnor, ja så länge våld kan vara ett effektivt medel för män att uppnå makt i en heterosexuell parrelation är det inte rimligt att tala om mäns våld som ett problem för män”.

Låt oss snacka om varför manssamhället består, med vilka medel det upprätthålls och varför vi backar. Låt oss snacka om den antifeministiska repressionen. Och wifey, kanske kan det ge dig nåt att tänka, att om de pissar på dig; förlöjligar, stigmatiserar, tystar eller slår dig, så är det kanske för att du är nåt på spåren?

Om bemanningsbranschen - en svulst, en metallare och när kedjor känns

Jag slänger iväg ett sms till en go gubbe:  
”Göllet ja tänkte skriva lite om bemanning och behöver lite inspiration, vad hatar du mest?”

Svaret kommer på typ två sekunder:

”Den listan blir lång, kan jag ringa dig?”

Riktigt hatisk, men skrockig gubbe detta. Precis som man vill ha dom, tänker jag, och lovar att ringa upp efter godnattsagan.

Han matar mig med information och verkar helt ha glömt att jag mest driver en liten obskyr extremistblogg och inte alla sveriges ledarsidor. ”När publiceras det?” ja inte vet jag liksom nån gång när jag orkat sitta på balkongen ett antal nätter. Jag hade tänkt mig så, tre korta typ, ”splittring, otrygghet, deras töntiga företagsnamn”. Istället skickar han mig artiklar, maler på i telefon och tjötar upphetsat om hur förbannat viktigt detta är. Han berättar sin egna snaskiga story och hade mig förstås redan innan på kroken (det var änna jag som slängde ut den), för att jag inte kan annat än å hålla med.  

Skiten som är bemanningsbranschen är en svällande, äcklig svulst, utväxt ur hålet som punkterat svensk arbetarrörelse. Hela skiten måste bli föremål för ett ”kirurgiskt ingrepp” från vår sida, om ni hänger med, hähä.

Ungefär asmånga kommunistgubbar bloggar redan på ämnet, men de är så sjukt torra allihop att både kapitalets samtliga band och psoriasis framstår som smooth. Jag som är mer så, kommunistLADY och möjligen inte så fresh men mos def clean kanske kan göra det åtminstone lite mera hett. Så vad är egentligen grejen med bemanningsbranschen?

Behöver du hjälp?

Så frågade de i reklamen. Minns du svaret? Klart du gör.

”Ring Poolia”.

Vilken jävla otjänst ändå.

Bemanningsföretaget Poolia beskriver sig själva på hemsidan som ”en fullsortimentsleverantör”. Sortiment. Till min förvåning kan alltså människor ingå i ett sånt och bli levererade. Förminskade till poster i en varuförteckning. I typ nån röten ellos-katalog är människan inte mer än en produkt. När arbetaren själv säljer sitt arbete är bemanningsföretagaren inte i första hand den som köper arbetet, utan som hyr ut den som säljer sitt arbete till den som köper själva arbetet. Jävla lång mening. Som beskriver en jävla lång kedja, där de är ytterligare en länk. 

Det är det enda dom är, en helt onödig jävel till som ska ha cash på ditt kneg.

Fortsätter vi på exemplet poolia, som började med uthyrning och rekrytering av ”kvalificerade tjänstemän” så börsnoterades företaget redan -99 och expanderade sen dels till andra länder, dels till nya branscher. Så såg både Uniflex och Dedicare dagens ljus. Enligt egen utsaga omsätter företaget nu kring 600 mille och 1500 medarbetare/ellos-människor i fyra länder. Ännu större och störst är Schweiziska Adecco som ständigt har ca 700 000 personer uthyrda – mer än hela göteborgs befolkning! Vid sidan av dem finns idag massor av företag; lernia, randstad, storesupport, academicwork, osv osv. Alla verkar inte i samma branscher och nån dag ska jag skriva specifikt om vård- å omsorgsgigen i en annan text, för där är knaset delvis annorlunda. Hur som helst är det multinationell big business detta.

För den som bara tror att det är ett tidstecken att den här skiten förekommer kan jag tyvärr meddela att det i vanlig ordning handlar om medvetet förd politik. Även om det onekligen känns som att ingen jävel har nån koll å grejer bara händer så är det sällan så. Typ aldrig faktiskt, när det kommer till cash. Bemanningsföretag var olagligt förut, och kan och borde bli det igen. Branschen avreglerades av Regeringen Bildt (this city on blood and oil, strejkbrytare sen barnsben) på nittiotalet. Tyvärr snackar dock de nyklubbade inskränkningarna av strejkrätten ett lika tydligt språk som egenintresset: vi kan ropa på lagar och paragrafer – men de där uppe kommer inte fixa detta. Det är vi själva, som måste driva igenom förbud i kollektivavtalen.

Vår otrygghet är deras trygghet, och på den tanken bygger hela affärsidén. Arbetsgivarorganisationen ”kompetensföretagen” säger det med lite andra ord: de ”stimulerar rörlighet” a.k.a att göra människor till flytt- och utbytbara, viljelösa pjäser i ett riggat spel. Manpower hade kunnat heta ”power over man” istället, men det låter förstås inte lika redigt. Med möjligheten att ta in tillfällig personal kan man göra underbemanning till standard och öka på konkurrensen bland personalen. Verksamheten havererar inte för att man är kort om folk och man slipper allt meck som vi en gång kallade anställningstrygghet.

När man på samma arbetsplats plötsligt inte har samma arbetsgivare och villkor, då kommer splittringen som en avreglering på marknaden snarare än ett brev på posten. 

 

Den ivrige sms-mannen är själv metallare och knegade på ett verkstadsgolv där ungefär hälften var inhyrda. Jag har lovat att inte skriva ut hans namn, och jag som saknar min anonymitet som en gammal favorithoodie ger honom den gärna. För den som är inhyrs finns inget utrymme att kritisera nåt alls, och allra minst hela skiten i en text på internet. 

I februari i år skrev han en debattartikel i dagens arbete, som fick den not so dramatiska rubriken ”Bemanningsföretag eller fackförening?”. Inte så hett, men det finns en motsättning där som underskattats av fackföreningsrörelsen samtidigt som den mörkats av företagen. Poängen andas desto mera drama, och handlar om att alla på en arbetsplats tidigare kunde vara medlemmar och väljas till förtroendeuppdrag i lokala fackklubbar. För alla oss som tror att det ligger nåt i det där med ”enighet ger seger” är det såklart katastrof att det sen bemanningsföretagen tog plats på arbetsmarknaden inte är möjligt. 

Det betyder att inhyrda, som ju faktiskt inte är anställda på platsen där de arbetar inte kan företrädas av den lokala klubben gentemot arbetsgivaren - smidigt, det får man ge dom. Min polare hade tillsammans med kamrater på arbetsplatsen organiserat möten, sett till att rätt verktyg används för att undvika skador, byggt sammanhållning och i största allmänhet gjort sig riktigt obekväm för ledningen. Men inte genom att inte sköta sitt arbete! Den som är inhyrd kan när som helst, utan att nån egentligen behöver uppge några skäl, avbokas. Tack och hej, vi vill inte hyra den här personen nåt mer!

Eftersom personen är anställd av bemanningsföretaget vilka har hyruppdrag blir det rent teoretiskt deras ansvar att försöka hyra ut personen till nåt annat kundföretag. Men, frågar han ”tror du att de gör ärliga försök med det eller?”. I praktiken blir det nån sjuk form av typ enskild arbetsbrist, endast knuten till en jobbig jävla arbetare. Företaget, som egentligen har hur mkt jobb som helst kan lätt bara nöja sig med att ingen vill hyra just den här personen och rent juridiskt hävda arbetsbrist. Om det ens behöver komma dit, den som gått länge i industrin och lyft lön därefter kan inte vara kvar om man plötsligt bara får jobba nån dag i veckan eller med nåt helt annat. Därför säger många upp sig själva, för vad ska de göra? Lite så gott smidigt för företaget.

När cheferna i vanlig ordning inte har särskilt bra koll på de vanliga jobbarna på stora industriföretag fanns på just metallarens arbetsplats ett system med småchefer. Vi kan kalla dem ”avdelningssamordnare” mest för å kalla dem nåt. De sköter kontakten nerifrån och upp och rapporterar om vem som är besvärlig och inte. För den med råttiga, chefslojala tendenser finns inget hinder i att vara inhyrd. Avdelningssamordnarna serveras med uppdraget helt enkelt en anställning direkt på arbetsplatsen.

Bemanningsföretagen har öppnat möjligheten för arbetsgivare att skita i alla turordningsregler och enkelt, systematiskt välja bort besvärligt folk och ha kvar dels dom som är mest chefslojala, men också dom som det är lättast att köra med och utnyttja. 

 

Nån blir anställd efter tre månader på bemanning, andra aldrig. Hur jävla dödstrevlig HR-avdelningen än är och hur fina rutin- och policydokument de än skriver så ligger det i deras intresse att välja personal på rötna grunder. De kommer att ta chansen, för att det är så man driver företag. Det är lustigt men ni vet när det kommer till fattiga, arbetslösa, sjukskrivna då är det naturlag att ekonomiska incitament driver folk att göra det omöjliga. För de enda som är 100% drivna av såna incitament, företagen, är folk mera osäkra. Men marknaden är inte varken god eller ond. Den är, i sig själv styrd helt utan värderingar, av pengar och endast pengar. Om det inte är det som är ondska då.

När samordnarna med fastanställning övervakat den gode metallaren i några dar hade de la ett par små förseelser och lite grova ord att komma med till ledningen. Han avbokades (avskedades) för sånt som för en fastanställd möjligtvis hade lett till muntlig varning. Det är hela var rätt snurrigt och avbokningen meddelades redan innan de skäl man sen uppgav hade inträffat. Det är bara att det spelar ingen roll! Han var inte anställd av företaget och även om fackklubben skulle vilja så behöver företaget inte förhandla med dom. Eftersom just det här företaget har gjort en stor affär av sina ädla intentioner och basunerat ut att de minsann behandlar inhyrda och anställda likadant blev HR-avdelningens kommentar som en nutidsparodi: ”Nej, så får det inte gå till, så det har det inte gjort”. Ok lady fuck off, ”human resources” jag kräks.

Oftast blir det dock inte sånt jävla hallå som det kan bli runt hat-skrock-organisatörer. Oftast är folk mest vanliga och funderar inte så mycket på vad som händer om man bråkar, dom vill helst inte bråka alls och bara knega och gå hem. För den som gjort det till sin livsuppgift att organisera arbetskamraterna och som har en analys och förståelse av varför han blir avbokad, utkastad och hotad är det nåt helt annat än för den som bara inte strykt avdelningssamordnarna medhårs, som anmält arbetsskador, blivit sjuk, krävt toapauser eller använt rätt men tidskrävande verktyg. 

För inhyrda är allt en risk och fackklubben kan inte rädda den som blir avbokad.

”Men det finns massa inhyrt folk som inte alls förstår diskussionen som du å jag har nu. När allt funkar så märks ju inte beroendeställningen. Men den dagen då nån ställer en kritisk fråga, då är folk inte beredda och de fattar inte vad som händer!”

säger han och jag tänker på Rosa L:

”Those who do not move, do not notice their chains”

Så länge arbetarna fogar sig blir problemen med bemanningsföretagen inte uppenbara (förutom det där sjuka med att de inte gör nåt själva utan bara hyr ut folk). Så länge du är lydig kommer du att kunna jobba på, men när du måste försörja din gamla morsa, blir sextrakasserad, har en arbetsskada som gör att du måste omplaceras eller din babydaddy ballar ur, du blir ensam och måste sluta jobba skift, då har du ingenting.

Inga möjligheter att kräva nåt alls.

Det är då, som kedjor känns.

Om obegripliga lappar - på promenad i programmet

I nästan alla husen finns åtta våningar. Åtta våningar och fem uppgångar. På varje våningsplan i varje uppgång finns fem lägenheter. Det är alltså 200 lägenheter i varje hus. Jävla många hus med.

Hur många drömmar blir det? Liksom, vad finns där under taken? Hur många viljor, sorger, hemligheter och innersta önskningar finns i ett sånt hus? Inte fan vet jag men jag tänker på det ofta. På alla oss som lever här. Som det dallrar över sommarvarm asfalt vibrerar våra gårdar – av allt vi vilja bli.

Tittar från en gunga upp

på vårat drömhus.

Mitt palats.

Min trygga plats.

Den bästa cell jag nånsin haft.

På balkongen blåser ständigt samma brev in. Fast jag vet egentligen inte om det är ett brev. På sönderrivna, linjerade kollegieblocksark skriver någon som måste va en kvinna, med versaler utan punkter. Sida upp och sida ner innan allt rivs sönder och släpps i vinden. Mellan raderna kan man läsa psykisk ohälsa eller oändlig ensamhet, beroende på hur man är lagd. Kanske båda i en förtvivlad dröm: att någon nånsin förstår vad hon vill ha sagt.

Ett viktigt meddelande förvandlat till massa massa små obegripliga papperslappar.

Det är som med människorna. Den arbetande massans budskap blir obegripligt när de sliter sönder oss, drar isär oss till var sin liten pissig lapp av obegriplighet. Ensam och obetydlig är individen. Tillsammans en hel berättelse om alltings oundviklighet.

Här finns en fotbollsplan där minst femti pojkar samtidigt och dygnet runt drömmer om att bli den näste Zlatan.

Här finns flickor som drömmer om att gå till fotbollsplanen.

Här bor en liten flicka som ska befria palestina.

Portkodsdosan är nästan alltid trasig och vem är egentligen källarbajsaren? Förutom någon som uppskattar en uppställd port och såklart drömmer om att slippa bajsa utanför källardörren i ett hus med åtta våningar, fem uppgångar och 200 lägenheter. Det är många som kan råka komma när man hukar.

Kära källarbajsare, vad tänkte du när du var liten? Kan du se nån framtid? Vilken var din lyckligaste tid och hur hamnade du här?

I källaren finns en toalett, men den är låst med hänglås och de har skruvat fast en sån där grå gummigrej i plattorna så portdörren inte kan ställas upp längre. Så motarbetas du, som också är en människa, under vårat tak. 

Här finns en gammal tant som tycker det är lyhört. Jag tror hon har fått bättre hörsel av försämrad syn. Så jävla mycket låter det inte. Kanske drömmer hon bara om att slippa vara ensam och lyssna på allt. Brassröken lipar hon då inte över.

Två kids diskuterar på lekplatsen: ”Du vet om man handlar för 30 kronor på Ullared så säger dom att man är fattig. Men min mamma är inte det, hon är sparsam!”.

En beundransvärd lojalitet. Älskling din mamma är fattig. En högst anspråkslös dröm: att kunna köpa vad man vill på Ullared.

Här finns många som har ont. Som drömmer om ett livets skyddsstopp. Nedläggande av arbetet för att istället kunna leva. Här finns de som drömmer om att ta upp arbete och slippa sin ständiga leda. En gemensam dröm: att nåt skit ändras på jobbfronten.

Tillsammans kan alla de över gårdarna utspridda pissiga lapp-människorna bilda berättelsen om hur ett allt hårdare arbetsliv äter alla andra livsformer. Hur döden kommer till dom genom livet som de inte orkar leva. Om att det inte bara är hon på fyran, han på åttan och dom i låghusen som har karpal-tunnlar, fibromyalgi, utmattningssyndrom, förslitningsskador, värk. Alla lapparna har för jävla ont i ryggen.

Här finns ett solarie där några snabba killar becknar serbisk tramadol. En grandios dröm: Att nån gång bli fuckin kung.

Min unge ramlar med cykeln. Två moppar stannar - hur gick det lillebror? Mitt hjärta svämmar över.

Här bor också världens argaste kvinna. Vissa tror att det är jag. Men det är min granne.

Varje gång jag ser henne tänker jag att ”gud mitt liv är ändå gött”. Hon ser ut som om hela världen just loskat henne i ansiktet. Hon har alltid bråttom. Hetsar överallt, pratar gällt och spottar, men hon kommer ingenstans. Hon sitter på en bänk på gården och ignorerar tre barn lika vant som aktivt, röker cigg på cigg på cigg. Snackar med en wifey. En ung mammas längtan: Att någon bara tar dig härifrån.

Han är riktigt ful också hennes man. Ser sådär provocerande håglöst olycklig ut som män som inte ens har driv nog att bli destruktiva kan. Ingen stirrar ut i luften så som han.

Heter kanske Jim, Jeff, Fredrik. Det är klart att hon är arg, hon vill väl bara ha en jävla reaktion. Liksom kom igen då Fredrik är du död på insidan ellerrrr? Menlöse Fredrik har mjukisdressar med döskallar och kamphundar. En urväxt pojkdröm: att bli en av the big boys.

Men han gör som han blir tillsagd. Om hon bara säger det tvåtusen gånger så. Alla fruars dröm: att han nån gång ska komma på det själv.

Jag drömmer om en man som ser mig som sin like. Jag längtar så innerligt efter en verklighet där det inte skulle vara en omöjlighet i sig självt och att den enda värdiga tillvaron inte är den ensamma. Den som är verkligt jämlik har inget behov av att bli sedd av den andre som en. ”Jag har bara träffat på en som uppskattade mitt människovärde. Och han gjorde det inte heller” skrev Wägner min hjältinna. Aftonbladet skrev att Linda Rosing sagt att hon ”aldrig varit med en snäll man”. Då grät jag.

Här finns en man som driver en affär. Varje vardag mellan 8 och 22 så står han där. Salam aleikum ta en klubba. På helgen står han på en marknad i en annan förort. Då är hans fru i affären. Salam aleikum ingen klubba. De drömmer om att stänga klockan åtta. De är två små lappar som slitna från dom andra kallas småföretagare och entreprenörer. Men egentligen är de en del av berättelsen om ett land där man kan arbeta alla vakna timmar och ändå inte kunna handla vad man vill på ullared. 

Här finns en lägenhetsbordell

där ingen längre minns

vad som är poängen

med att drömma.

På en gavel finns 24 fönster. Varje advent tänker jag att det är en socialrealistisk julkalender där varje avsnitt börjar med att det sakta zoomas in i ett av fönstren. Vi möter dom som bor där. Han som super ensam, de som inte firar, de som har det svingött och hon som hängt sig bakom draperiet. Jag ska skriva den nån dag. Arbetstitel: Jul i programmet. Alt titel: Piss-lapparnas advent.

En gång var allt det här en dröm. En vision om värdighet, om bostäder åt alla, om det goda livet.

Mitt i allt det här som byggts på framtidstro

är jag ensam med så många andra

I varje enskild cell

kan mostånd gro på sveriges bakgård

När alla lapparna blir ett

och vår berättelse gemensam

skall solen stråla mera klar

Om att Helgeson kunde gjort en GW Ibrahimovic om det inte passar i hamnen - klassresans ideologiska funktion

Alla älskar en klassresenär. Alla älskar zlatan. Just did it liksom.

Vi älskar klassresesagan för att den presenterar samhället på det sätt som är bekvämast att ta in. Om nu vissa ba did it så har alla som inte också bara gör det själva valt att slippa. Lena Sohl och Irene Molina skriver att dagens samtal om klass domineras av ”klassresan”.

Så mörkar vi samtal om klass som politisk kraft och klass som kollektiv och det visionära verkar maximalt kunna sträcka sig till hur enskilda kan förflytta sig i hierarkin. Vissa samtal är liksom lättare att ha än andra. Lite som med trans typ: ingen pallar diskutera trans/kön på riktigt eller vet hur man ska göra det så då pratar vi om uppdrag granskning istället. Är du för eller emot UG?

Klass? Klassamhälle? Njae... men har du läst om ”Gustavs grabb”, hamnarbetarsonen som nu är allas Leif GW? Är du för eller emot G W?

Vad fan pratar vi om?

Snacka om att missuppfatta idén om det privata som politiskt.

Den uppåtresande klassresenären bekräftar den svenska självbilden och låter oss hålla fast vid det fallerade folkhemmet. Johodå här kan minsann alla lyckas.... oooch då har vi ju faktiskt inte särskilt stora problem! Fint väder idag.

Det har vi ju givetvis, dels att det frankly är bullshit att alla kan och att oavsett så sitter de som är rika och lever på andra på riktigt fortfarande där uppe medan folk pendlar runt lite i de arbetande klasserna. År 2017 ägde 187 svenska miljardärer lika mycket som hälften av Sveriges BNP, då utan att räkna med pengarna de gömmer utomlands. Men tänk va gott att Alexandra Pascalidou får va på TV! Att Göran Greider har en tidning! Alla miljardärer älskar en klassresenär.

Kanske älskar kapitalet dom mest av alla. På ett högst så, okompisartat plan. De behöver berättelsen om klassresenären till det egna klassprojektet – nyliberalismen, helt byggd på tjöt om frihet, rättvisa och allas egna american dream come true. Livet som en resa. En uppåtgående rörelse i en värld där den som förtjänar det har det bäst och där alla kan om de bara vill. Ingen jävel hade ju gått på den dödsbluffen om vi inte serverades lite exempel då och då. Nåt som skulle kunna tyda på att världen faktiskt funkar precis motsatt till vad den gör i verkligheten. 

På vägen tar entreprenörskapets borgerliga klassmedvetande över och ingen uppfattar sig egentligen som en del av nånting alls. Alla blev små öar och i verkligheten sjunker de flesta medan resten trampar vatten.

Högern ba: "Jamen folk måste ha INCITAMENT att göra viktiga saker, ingen skulle gå igenom långa utbildningar om de sen inte fick lön för mödan! Samhället skulle rasa och alla logga ut om alla ska va likar! Inget viktigt jobb skulle göras!"

Eh ja well nu är det ju typ mer lukrativt att råka uppfinna ett coolt tv-spel än att typ jobba med att behandla missbruk och det är jävligt uppenbart att det finns starkare INCITAMENT att tvätta pengar än att bygga hyreslägenheter så det håller ju inte att påstå att rika är viktiga i sig själva. Folk läser vidare till sjuksköterskor vilket i den logiken blir 100% obegripligt. Meeen om vi då bara blir serverade en förorts-entreprenör lite då och då så verkar allt va glömt. För alla älskar en klassresenär. Paolo Roberto är ju supergullig med sina pastasåser ändå....

Om du tänkte fortsätta läsa måste du fatta en grej: NO SHAME till alla de som klättrat uppåt till nåt bättre. Typ min boy E, han sliter ihjäl sig för att i vuxen ålder styra upp de satans betygen. Så han slutar supa, blir Xare och sitter där instängd vid skrivbordet på augustenborg långt in på nätterna med sina ekvationer, periodiska system och narkotikajeans. 

Hans känsla är ändå gött universell: ”Jag vill bara inte knega mer. Jag pallar inte. Det går inte längre. Inte ett helt liv”.

Nä asså I hear you gubben, klart du ska upp! Medelklassen är inte fienden utan de av oss som har det bäst ställt. Visserligen med löjliga fritidsintressen och präktig attityd, men hur gör vi annars med organisationer som t ex socialistiska läkare eller alla kamrater som blivit heltidsakademiker? Det finns ingen politisk motsättning här och faktum är att många akademikeryrken förlorar i självständighet, lön och status thanks to kapitalets företagiserande av typ allting. Ni vet att man ska driva sjukhus likadant som bilfabriker och sånt som är fo real och helt sjukt. Som sagt, obegripligt detta med sjuksköterskor – 3 jävla år på CSN för att bli pissad på resten av sitt yrkesliv. Go deal.

Ingen klassresenär utom typ Hanif Bali har svikit nån och om du tror det så är du dum huvet och kan sluta läsa nu för jag skriver inte till dig ändå. Detta handlar inte om individer som gjort nåt alls, och det är grejen med klass, att i de flesta fall måste det handla väldigt lite om individer om vi ska kunna ha det till nåt. Det är inte alltid ens möjligt att klassbestämma folk. 

Klassresan är ett fenomen. Något möjligt att analysera utan vare sig egen erfarenhet eller åsikter om enskilda peeps.

Jag älskar dom också, berättelserna med lyckligt slut och om människor som faktiskt varit med om grejer. Linderborg, Alakoski, Ahmad. Men oavsett säger det nåt att de här berättelserna är så populära just nu, och att de precis som kvinnors tidigare våldsutsatthet och övergreppsberättelser kan lägga grunden till personliga varumärken. Det är en samtidsmarkör. Alla människors unika olika identiteter och ettiketter och fan och hans mamma är ändå nutidens mest hypade grej. Var det en enda mello-artist som inte berättade om sin struggle framför kameran? När samtalet avpolitiseras blir klassresenären nån form av kaxig normbrytare och om vi vill att politik ska handla om att förändra samhället snarare än att alla ska kunna ba va lite extra special är det knas.

Klassresan handlar om vägen ut, hur kampen för det såg ut, hur den upplevdes känslomässigt och gärna om hur lyckligt och bra allt blev när nån lämnat sin tidigare misäriga situation. Det jämfört med en dåtid när arbetarlitteraturen mer handlade om att skildra livet och människorna i klassen utan att de egentligen var på väg nånstans alls.

Den enda längtan värd nåt i ultrakapitalismens tid är den som går uppåt. En ständig strävan mot förbättring, tillväxt, maximering, avancering, pervertering, erigering - mer mer mer ger oss en medveten status. Att vilja något med sitt liv. Var inte arbetare - lämna arbetarklassen.

Är ni med? Det där med att förbättra villkoren är rätt ute när den enda vägen är upp. Vem bryr sig om hur rötet städbranschen funkar om alla som vill kan lämna den ändå? 

Återkommande genom hamnarbetareförbundet vs sveriges hamnar-konflikten kritiserades arbetarna för sin åpenhet: har ni hört hur höga löner de har va? Ojojoj vilka bråkiga otacksamma arbetare! Så länge du tänkte stanna i hamnen ska du minsann inte ha några godbitar. Nänä sluta lipa nu Helgeson, köp en skjorta och gör en G W Ibrahimovic istället om det inte passar!

I botten på snacket om klassrenesnären skvalpar lögnen om att de mest begåvande, de bästa på botten kan ta sig upp. Jag har ”dagens tinderfynd” som återkommande på min privata insta och använder egentligen skiten mest till att leta och printscreena olika sjuka profiler (pga dysfunktionell relation till män och jezuz fuckin christ vad sjuka de är). MEN iaf ja så var det den här ändå lite goe M. Superstilig, smart, rolig, bredaxlad i sin rock och bla bla ja ni vet. Han tyckte jag var ”fascinerande” vilket knappast betyder ”jag respekterar dig jättemycket” men det var ju ömesidigt och ändå inte direkt standard i heterosammanhang. Han var VD för nåt jävla bolag med en go gäng anställda vilket såklart ledde till diskussion. Han menade helt kallt, vid sidan om den klassiska ramsan om att ”skapa jobb” att han var chef för att han var bäst (LOL). Det betyder väl då att de som aldrig kommer bli några chefer är helt enkelt sämst. ”Jag har svart bälte i det vi gör liksom, därför är jag chefen”. Vi blev inte ihop och det var ju tur kan man sammanfatta. (OBS kärleksbrev från kommunister och kumla mottages!)

Samtidigt som vi matas med alla dessa superunika egna kamper försämras villkoren för kollektivet. Min generation är den första att ha sämre materiella villkor än våra föräldrar. 

 

Sen jag outade mitt face finns det en vilja att göra nån sjuk askungehistoria av mig, typ så - tjejen som från gatan som tog sig upp. Alla vill höra den grejen, och visst, i jämförelse med de flesta som får en plats i mediavärlden är jag kanske en askunge. Men det är ändå inte sant. En cocktail av riktigt keffa val, tjyvsamhälle, missbruk, patriarkat, sjukdom och olika saker som hänt i mitt liv återfinns jag i flera av de mest utsatta kategorierna av befolkningen. Men, samtidigt är jag svenne och min svensklärarmamma har la förmodligen gjort underverk för att jag kan skriva utan nån utbildning för det. Mina pärons bostadskarriär har ändå funkat vilket borde ge nån form av arv sen och sammantaget kan man knappast påstå att jag lidit materiellt i min barndom.

Så min resa har gått neråt. Ett fall som skapat en jävligt komplicerad relation till min familj och jag skulle säkert kunna skriva en bok om det. Det kanske jag gör nån gång om man kan få pengar. Men i ett politiskt sammanhang är jag inte heller så jävla intressant pga individ - så åter till klassresan: den verkar bara vara intressant om den går i rätt riktning. Vi vill inte veta av att livet inte är varken en resa eller nåt värdesamlande. Det bara är - mitt i en ständig kamp om resurser.

Egentligen är de nedåtgående klassresorna vanligare. Alla vet vi väl om den svinutbildade kåren taxiförare och situationen på arbetsmarknaden för människor från andra länder? Den nedåtgående klassresan beroende på rasifiering är regel snarare än undantag. Min girl M brukade skoja om att alla iranier, inklusive hon själv lärt sig ”advokat” som första svenska ord. De iranska akademiker-barnen som drevs på för att ta igen sina föräldrars nedåtgående klassresa i och med flykten till sverige.

Alla kvinnor som skilt sig och/eller fått stryk? De som blivit sjuka och utförsäkrats ut till ingenting? Den nedåtgående klassresan både som individuell berättelse och via förändring av villkor för tex sjuksköterskor och soctanter säger precis motsatsen till den uppåtgående: samhället är inte rättvist och villkoren för vanliga människor blir sämre och sämre. Det är jävligt skört liksom. 

Samtidigt som klassrese-berättelsen är superpopulär minskar den ”sociala rörligheten” (som det heter på akademiska) stadigt i sverige och medelklassen krymper.

Jag tänker mig att det är lite som med orgasm: Att komma uppåt tar tid och är både kamp och arbete. Närmre, lite till, lite till. Nång gång då å då går det. Men trampar du snett, tar lite för hårt, trycker lite fel så dalar det sjukt fort. Rätt ner. Börja om på noll. ”När tyngdlagen får rätt”, sa Ison och Fille till mig i bilen förut. Upp som en sol och ner som en jävla pannkaka.

Medan den kamp där klassanalysen kan vara vårt verktyg hårdnar tappar vi greppet om vad den analysen handlar om. Para är nyckeln till alla låsen: 1991 sänktes skatten på kapitalinkomster till lägre än den på höga arbetsinkomster. Arvsskatten försvann 2004 precis som gåvoskatten. 2007 togs förmögenshetsskatten helt bort. Bolagsskatten har aldrig varit så låg som idag och i år tar de bort värnskatten.

Medan vi matas med berättelser om hur man kan jobba sig upp i världen är sanningen att det som verkligen lönar sig, det är att vara en av dom som inte arbetar alls.

Om skatterabatt, Ellen K-style och Rut-snutarna.

Jaha så vi ska fortsätta på detta med januariöverenskommelsen. Svintråkigt jag vet! Men thats reality for you. Dagens pulshöjning kommer av punkt 16: Taket för RUT-avdrag ska tredubblas. Obs alltså hallå ja T R E dubblas!!!

Vi borde balla ur på detta! Det är som med vinster i välfärden, att ju mer man tänker på RUT desto mer absurd är hela grejen. Hur vi kan acceptera så grundläggande offensive saker som vinst på vård och skatterabatt på pigtjänster är verkligen helt crazy och säger rätt mycket om hur våra gränser flyttats. Det hela röstades igenom med Reinfeldt 2007 och ska nu utvidgas i g e n men borde såklart avskaffas asap. Det blir en tvådelad och alldeles för lång text, först om RUT som kvinnofråga och sen om den nya utvidgningen.

RUT står för Redigt Underbetald Tjänst, NÄ BA SKOJA, det står för Rengöring, Underhåll, Tvätt. Arbetet ska göras i privata hem – och är en marknadslösning för ”hushållsnära tjänster”, ”hemarbete” eller ”egen skit”. 

En överväldigande majoritet är städning, men att arbetet ska utföras i privathem innebär också andra kreativa lösningar från näringslivets håll: när RUT utvidgades till att omfatta IT-tjänster 2016 började företag t ex åka hem till folk och reparera mobiler. Nån driven VD berättade för media hur gott det var att slippa lägga pengar på lokaler när de ville etablera sig på en ny ort. Ja gu va smidigt,

”Lagligt, och lite påhittigt” kommenterade en jurist på Skatteverket.

Ja TIHI men nu är ju inte påhittigt utan mer typ ”ohederligt” ordet och lagligt är ju sjukt att det är men, ja, hela skiten är en osorterad korg av all möjlig smutstvätt som kan sorteras upp i: kvinnoförtryck, rasism, arbets(o)rätt, klassamhälle och nedmonterad välfärd. Jag ska försöka beröra alltihop, för vi måste fortsätta snacka om denna bajscocktail de nu ska servera extra av. Taket på rabatten för den som inte pallar sortera sin egen tvätt höjs till 75 lax, från de tidigare 25. Per tvåsamhushåll innebär det möjlighet att konsumera tjänster och tillsammans dra av 150 000 kr på skatten varje år!

Skattesubvention betyder att den skatt som normalt betalas stryks, med resultatet att staten får in mindre pengar och priset blir lägre. RUT-debatten är en ordvrängar-tävling av rang och verkar ofta mest gå ut på vad man ska använda för ord. För högern är det jävla viktigt att det inte är ett ”bidrag”. Men de kan kalla det vad de vill, verkligheten är ändå att de slipper betala fullpris för lyx. 

2017 gjordes avdrag motsvarande 3,7 miljarder kronor. Det betyder samma summa i utebliven skatteintäkt.

Ordmärkarfesten tar ibland fett skrockiga vändningar och gäller inte bara detta med bidrag vs avdrag. I SR debatterades för några år sen (o)rimligheten i att RUT omfattar hittepå som ”putsning av matsilver” och moderaten Maria Abrahamsson (ni vet hon som twittrade om Åsa Romsons midjemått) var såhär gött meta:

”...lagen tar ju inte sikte på att det ska vara avdrag för matsilver, utan för att man putsar matsilver. Du får göra samma avdrag för om du vill putsa dina vanliga köksbestick så att säga, va. Det är inte själva föremålet som är föremål för skatteavdraget och det tycker jag man måste ha i huvet för att kunna föra en någorlunda hederlig debatt”.

Man ba: Eh ok lady men en annan grej som gör debatten hederlig är ju om man fattar vad folk säger? Om det spelar nån som helst roll att föremålet inte är föremål för avdraget utan att någon gör nåt med föremålet som inte är föremål för avdrag kan nån ringa typ Fredrik Lindström om. Under tiden är det mer relevant att fråga sig om nån kommer att hyra in nån för att putsa vanliga jävla ikea-gafflar eller om detta solklart riktar in sig på lyxlirare? Att skrubba inomhuspooler och hyra bartender som också tas upp talar ett tydligare språk än Abrahamsson (som då pratar om att det är att hälla upp drinkar och skära frukt som är föremål för avdrag, inte att ha bartender).

Men grejen är änna inte bara tjänsterna i sig, utan vilka det är som får ytterligare en skattelättnad. Det är frågan om VARFÖR man ska slippa betala skatt, om efterfrågan som branschen göder och vilken typ av arbetstillfällen det är som skapas. För visst, RUT har onekligen skapat kneg. Men en go skattesats och stopp för alla sänkningarna skulle också kunna göra det, offentlig sektor är ju inte direkt överbemannad. Är det nån som tycker det är lite för korta vårdköer eller? 

Idén om att ”skapa jobb” är idiotisk och egentligen finns inget sånt behov. Det finns redan en massa jobb som skulle behöva göras och att skrubba nåns pool är inte ett av dem.

Det är en allmänt kränkt och känslig debatt som delar dom som förstår sig som feminister på en fett tydlig vänster-höger skala. Det är alltjämt kvinnor som värderas efter hemmets renlighet och det är en tung statusmarkör. De som samlas runt tvättkorgen är en majoritet kvinnor, både som arbetsgivare, arbetstagare och konsumenter. 

Det svenska städbolaget Piga Nu är typ en genusparodi på sig självt. Deras hemsida går helt i rosa nyanser och en kvinna i förkläde och högklackat står med en fluffig rosa dammvippa i handen. Kunden uppmanas till att ”unna sig tid till höstmys” och ”unna familjen vardagslyx”. Alltihop till ett ”rimligt” pris såklart, med rutavdraget fixat på fakturan.

Hushållsarbete inte är könsneutralt och kommer inte att bli det utan mäns deltagande.

RUT-avdraget har blivit en väg ut ur det ojämställda hemarbetet för vissa av oss och precis som när hembiträdesfrågan avhandlades lyser männen med sin frånvaro. När hemmafruinstutitionen gick i graven i sverige var det efter en strid mellan kvinnor, där biten om att männen skulle stiga in och dra sin del av lasset liksom försvann. Snyggt mörkat gubbar, men den diskussionen har vi idag, och som en snillrik lösning på detta fullständigt orimliga (?) med att dela hemarbetet kom RUT till undsättning.

Anne Marie Berggren skriver om pigdebatten i sin bok om kvinnorörelsens historia (mkt fin, läs den):

”Många feminister byggde sin tillvaro på andra kvinnors lågbetalda arbete. Hembiträdesfrågan var inte och har aldrig varit högt på agendan inom feminismen. En person som Ellen Key som både var feminist och socialist var medveten om det och bemödade sig om att behandla sin hushållshjälp som en viktig person som satt med vid alla måltider.”

Ok LOL på Ellen Ks godhet, men det där hänger kvar. Det är liksom lite pinit att ha städhjälp och det måste rättfärdigas, vi kan kalla det ”att göra en Ellen K”. Den moderna varianten är inte att ha med henne vid matbordet, utan handlar oftast om hur misäriga städerskornas liv varit om de inte fick jobba hos den moderna Ellen K.

En stor del av RUT-knegarna är migrantkvinnor. Rebecka Bohlin träffar i sin bok ” de osynliga” den brittiska forskaren Bridget Anderson som studerat sambanden mellan kön, migration och arbetsvillkor. Hon hävdar att hemstädbolagen anpassar sig efter efterfrågan på en typ av personal som får det att kännas gött och bekvämt för kunden. Det är liksom inte en slump att alla före detta industri-arbetar-gubbar inte hämtar rika människors barn, skurar deras toaletter eller manglar deras lakan.

Anderson säger: ”Vi vill inte känna att vi är dåliga människor. Men ger du ett uselt jobb till en invandrare, kan du bestämma dig för att se på jobbet som en guldkantad möjlighet. Om den som städar ditt hus är från Albanien eller Kongo kan du säga att det är fantastiskt att hon därigenom kan försörja sina barn i hemlandet och se till att de får gå i skolan”.

Marknadsprincipen om tillgång och efterfrågan är i grunden inte könad, så det är i våra preferenser patriarkatet kommer in. För den som använder sig av RUT-personal måste det funka att ”göra en Ellen K” och den växande RUT-sektorn skapar då i sig själv efterfrågan på kvinnor som kan exploateras på helt andra villkor, just genom svenne fruarnas ”Ellen K-style”.

En slående andel av hemstädsannonserna hos arbetsförmedlingen är på engelska och det är tydligt vilka de riktar sig till. ”If you speak some Swedish it's a bonus!” skriver företaget Hemkärt. I en annan annons är en av de nödvändiga kvalifikationerna brevid ”like to clean” och ”hard-working” att sökande ska ha ”residence or work permit in Sweden”.

Branschen är liksom designad efter en viss typ av arbetare, den sort som folk kan med att använda...

Men det är la gött att det finns jobb till en så utsatt grupp? WELL NEJ, vi ska inte ha vissa jobb till vissa grupper. Migrationen av hushållsarbetare är en global företeelse och den ”fria rörligheten” är en marknadens rörelsefrihet där stater helt saknar ansvar. När uppehållstillstånd knyts till arbetet skapar vi en sårbarhet och en relation mellan arbetsgivare och anställda som inte är jämförbar med den för inhemska arbetare. Det som kallas ”cirkulär migration” betyder att arbetare kommer till sverige och arbetar några månader eller ett år och sedan vänder hem en period för att sedan återkomma och ja, cirkulera. Det betyder att man aldrig får etablera sig i det rika landet och man får inga rättigheter där. Ett system designat för att gynna marknaden, utan att belasta välfärden. Jezuz folk vill ju liksom bo, leva, ha familj - inte bara åka omkring och överleva! Det är ingenting att hylla och det finns ingenting ”gott” i att varken driva ett RUT-bolag eller att köpa deras tjänster.

Alltså företag är inte goda, men de är inte nödvändigtvis onda heller. De bara är och de fungerar efter en logik som inte spelar med värderingar på det sättet.

Marknadsälskarna ba: Men det är mest kvinnor som driver rut-företag!

Eh well den feministiska övertygelsen om att kvinnor KAN driva företag betyder inte att de nödvändigtvis är BRA.

Det talas om hur disrespectade RUT-kvinnorna blir när vi kallar det pigtjänster och talar klarspråk om branschen. Men varken att kritisera en marknad, vilja ha in skattepengar eller ha åsikter om vad staten borde subventionera har nåt alls att göra med (bristande) respekt för enskilda knegare. Att inte tycka att man ska vika en del av arbetsmarknaden med dåliga villkor och låg status till migrantkvinnor betyder inte på nåt sätt att de inte ska komma hit. Klart som fan de ska, och ges samma chanser som mig och alla andra white ladies.

Att typ Piga Nu med sin dammvippe-kjols-kvinna inte är de som anklagas för bristande respekt säger nåt om vad snacket egentligen är: ett ideologiskt ställningstagande som frikopplar ”respekt” från lönenivåer, arbetsförhållanden och levnadsvillkor. 

Att påstå att det är minst lika fint att städa villor i askim som att äga en villa i askim är att täcka över ojämlikheten. Det är att vilja bevara ordningen där en del finns som satsbrädor för andras självförverkligande. Upp på axlarna och över huvudet på sina systrar stiger karriärkvinnorna ur tvättberget. Allt medan den kavajprydde latmasken te man tar halva fakturan i deras ”jämställda” relation. 

RUT förstärker klassskillnader mellan kvinnor och för oss längre ifrån varandra. Vilken feminist som helst förstår att det skadar kampen för vårt värde i relation till män, vilket gör hela skiten antifeministisk. Det är inte feminismen som inte ser värdet i kvinnors arbete. Jag har egentligen lust å bara avsluta här med ett kort å gott: KÄFT. 

Men jag slutar ju aldrig så here it goes: Nedvärderingen står marknaden för, och faktum är att hushållsnära tjänster omöjligt verkar kunna klara sig utan skatterabatten. Det ska helt enkelt inte kosta så mycket, det ingår i hela konceptet. Piga Nu marknadsför sig med ”rimliga priser” för det de själva kallar ”lyx”.

Mönstret att värdera kvinnors arbete lägre, vilket är en anledning till att vi har sämre löner än män kallas för värdediskriminering. Högerns ocd-ramsa är då va man minsann kan välja att arbeta i sektorer med högre lön, men i RUT-exemplet är det övertydligt att där ska vissa specifika människor jobba, kvinnor som inte har tillträde till resten av arbetsmarknaden. Om snacket om att värdesätta kvinnors arbete ska va real måste det kombineras med att makt och pengar flyttas till den kvinnliga sfären - när det inte händer är det bara ord. Tomma ord som ingen kan äta men vissa kan glida på. Lösningen på värdediskriminering kommer aldrig att vara att de kvinnor som kan väljer bort vissa jobb, utan en materiell höjning för hela gruppen i form av lön, villkor osv. Men det mina vänner, kan inte kirras med en skatterabatt som säger till oss att: detta kan ingen förväntas betala fullpris för.

Tinni Ernsjöö Rappe och Lars Stannegård skriver i sin bok om den svarta städsektorn från 2004 (före RUT): ”Det paradoxala var alltså att en halv miljon människor var arbetslösa och sökte med ljus och lykta efter anställning samtidigt som hela landet var fullt av hushåll där man inte hann med arbetet i hemmet medan man yrkesarbetade”.

RUT beskrivs som ett sätt för kvinnor att orka arbeta heltid och därmed få högre lön å rimligare pension. Men den feministiska idén var ju för fan att män skulle göra hälften och vänsterns kvinnoförbunds att alla skulle knega mindre! När sossarna släppte kravet om 6-timmars dagen började kvinnor betala med deltid istället. 

Är ni med? Vi ville ha barnomsorg till alla – inte billiga barnflickor. Vi kunde sänka arbetstiden och dela på de jobb som måste utföras! Det är en jävla blåsning högern har fått till här!

Snart måste den här skitlånga texten ta slut, jag vet. Men det är inte texten som fortsätter utan den här avdragshistorien. När den absoluta majoriteten av RUT går att beskriva som pigtjänster och lyxkonsumtion finns samtidigt en annan utveckling. Särskilt med de nya bestämmelserna öppnas en dörr inte bara för det som folk borde ta å göra själva (egen skit), utan också för det som samhället borde styra upp (allas behov). När välfärden nedmonteras och klassamhället hårdnar lämnas allt fler grejer över till marknaden, där behov blir varor tillgängliga för de som kan betala.

Jag och babyface drack kaffe och en av skatteverkets regelböcker för RUT låg framme (jag är nämligen världens torraste kvinna som läser sånt vid köksbordet):

”Undrar egentligen hur många som egentligen borde ha hemtjänst som gör RUT-avdrag stället?” sa han så intelligent.

För att även om de inte är den stora majoriteten så använder sig många gamla människor av RUT, samtidigt som alla former av skattefinansierad äldreomsorg urholkas. Gött för den värkbrutna eller synnedsatte pensionär som fått hemhjälp, men helt kefft som princip och förstås förbannat odemokratiskt. De som talar om pensionärernas särskilda behov av RUT har kanske glömt att en värdig pension, återupprättande av LSS och en välfungerande offentlig äldreomsorg hade raderat det behovet. För ni vet fattigpensionärerna (t ex fd hemmafruar och städerskor) kommer då så fan heller anlita vårdare till skatterabatt. Nänä det är de vars blöjor även fortsatt kommer vägas i den utsålda äldrevården. Personlig hem-service till vissa – carema till resten!

Rättigheter görs till konsumtionsvaror, och den likvärdighet och behovsprincip som borde vara grundläggande kastas över bord. Utvidgningen i januariöverenskommelsen ska utredas under 2019 och komma på plats 2021. Förslagen har jävligt lite att göra med den ursprungliga tanken – att minska svartarbete, att skapa jobb och att folk skulle kunna jobba mera om de slapp jobba hemma. För nu ska det utredas om inte RUT ska omfatta: ”tvätt-, hämt- och trygghetsjänster”. Det är jävla sjukt faktiskt, ta en titt på den sista: trygghetsrut. I medierna har de kallats ”RUT-väktarna”. 

Ja, det är sant. Det är alltså på g att man ska kunna göra skatteavdrag för privat säkerhet. Det kan vara att installera larm med eller utan utryckning och olika typer av bevakning. En del drar det ännu längre och vill att även bostadsrättsföreningar (alltså ej endast privatpersoner) ska kunna hyra in patrullerande väktare. Vad är det för svart sektor de vill utkonkurrera här? Privata livvakter och beskyddarverksamhet?

Det är ett jävla tjöt om otrygghet och brottslighet och våld ni vet men faktum är att brottsutsattheten har minskat för alla grupper utom den allra fattigaste, för vilka den har ökat. Att en del grupper lipar sig uttorkade om hur rädda de är kan knappast mätas mot siffror om att de faktiskt har det bra mycket tryggare än andra och att deras områden är de allra säkraste.

Är det jag och mina hisingsgrannar som kommer hyra in en go väktare? Är det mammorna i bergsjön? Tjejerna på väg hem i biskop? De som faktiskt lider av utsattheten. Nej, vi vet redan vilka det är som använder sig av RUT. Inte minst eftersom det är ett avdrag och man därför måste betala tillräckligt mycket skatt för att det ska finnas nåt att dra av på. Hur blir det då i områden där brottsutsattheten är som högst, och var och varannan inte arbetar och där med inte betalar nån skatt de kan dra av på? Hur många väktare får de va? Att ge skatterabatt åt att en del ska kunna skydda sina garage medan andra inte vågar gå ut på grund av skottlossningar är fan helt urballat. Det är skillnad på liv och egendom.

Ojämlika samhällen är otrygga samhällen. Klassamhället är ett instabilt samhälle. Att låta de som ”upplever” mest otrygghet köpa sig skydd mot de andra är att förstärka den samhällsordning man tjänar cash på att säga sig motverka.

Jag tror knappast miljonprogrammets befolkning är ledsna över att väktarna hålls härifrån ändå. Den senaste tidens medieskandaler har visat tydligt att vissas trygghet är andras utsatthet och förekomsten av väktare betyder knappast trygghet för alla. Ändå är det en principfråga och en samtidsmarkör: Privat säkerhet, RUT-snut till skatterabatt. Inom SAMMA RAM som privat hemstäd och nannys. Det är där vi är.

Om två malmö-mammor, död, samhällsnytta och bakning.

Arbetarkvinnors livslängd sjunker.

Med den nyheten kan hela den politiska utvecklingen sammanfattas.

Stanna, å tänk lite på det.

Så grymt är klassamhället.

Att det sakta äter våra år när det eskalerar.

Lägsta åldern både för att ta ut både allmän- eller garantipension ska höjas samtidigt som ”rätten” att inte gå i pension ska stärkas. Om fyra år ska man kunna ”välja” att fortsätta jobba till 69. Vad är det för jävla rätt? De som vill ha den är inte de som kommer tvingas använda den.

Skiten försvaras ständigt med att ”vi” lever längre. Men SCB säger det svart på vitt: det är inte alla som gör det. 

Att vissa grupper ökat sin livslängd rätt stadigt och fortsätter att göra det kan nu vägas mot detta: för kvinnor utan högre utbildning så sjunker den.

Jag är på en liten malmöturné och satt igår i ett kök på augustenborg. Han sa:

”Så var det för min morsa. Hon var ju undersköterska du vet, jobbade natt ända tills hon dog. Hela sitt liv höll hon på å tog extrapass å knegade som fan för att det skulle bli nåt med pensionen. Så blev hon inte ens 60. Hon jobba, jobba, jobba och sen dog hon bara.”

Den höjda pensionsåldern betyder för knegarkvinnorna att de ska jobba en större del av sitt kortare liv. Liv som när vi lever dom inte heller är lika. För antalet år med ”långvarig ohälsa”, vilka tror ni har mest utav dom? Livet kortas av att leva med mindre ekonomiska och sociala marginaler, vilket skapar stress och begränsade möjligheter å leva som nån hälsolady. Ni vet det är inte alla som läser matbloggar och lagar ”under tian” för att det är klimatsmart och spännande. De rika kan låtsas allt de vill att de förändrar samhället när de äter linser men för den som kräks av en jävla mjölig proteinkälla till finns ingenting nyskapande i att leva med begränsad budget.

Samma morgon hade jag vaknat jag hemma hos någon annans mamma vid sorgenfri. Min homeboy bor hemma hos henne igen, arbetslös och utan bostad medan han närmar sig 40-strecket. Medan jag slumrade på morgonen hörde jag henne prata i telefon i köket. De ringde in henne på jobb, samma dag. ”Jamen jag kan ju inte komma nu direkt?” hörde jag henne säga. Eftersom hon inte kunde typ teleportera sig dit så blev passet bara 12-16. Där röker hon en rigth under fläkten, och undrar som de kommer att ringa idag. När de väl gör det hinner hon ändå inte få ett helt arbetspass.

Det är egentligen inte så svårt att få hövvet runt att det tär på en. Det svåra är att ha det i hjärtat, att vissas liv har så mycket lägre värde än andras. Att vissa av oss lever på arbetsmarknadens ständiga stand-by läge. Innan de lagt på hör jag henne svära på ett språk de ändå inte förstår. Men hennes suck, den hade var som helst i världen förståtts som ett tecken på trötthet. Leda. Uppgivenhet inför det vi inte, i vardagen kan göra något åt utan stilla måste acceptera. Hon fimpade, tog sin jacka och gick för fyra timmars kneg.

De säger från riksdan att det är dags att ”ta ansvar för pensionerna”. Men vem tar egentligen ansvar för den sjunkande meddellivslängden? Vem tar ansvar för alla arbetaråren som sakta men säkert suddas ut? Att höja pensionsåldern är att göra precis det motsatta. De ba suddar på.

Det könsneutrala pensionssystemet tar inget ansvar. När vi vet att arbetsmarknaden är mycket keffare för kvinnor, och särskilt utlandsfödda gör pensionerna ingen skillnad. Att knega deltid, ta mer VAB och föräldraledigt, att vara sjuk oftare och att ha lägre lön gör såklart att man i sitt liv inte drar in lika mycket cash. Tidigare baserades pensionen på några år med högst inkomst, men idag räknas istället hela arbetslivet in. Det är lätt å fatta vilka det är som kommer ”välja” att jobba till 69. Det blir inte så många år kvar sen, år då man ska få pausa, då man dratt sitt lass. För Ks mamma hann det aldrig lätta och Ms drar fortfarande sitt, några timmar i taget.

Både i den offentliga vården och i privatlivet är det kvinnorna som sliter. När den stora merparten av befolkningen, och framförallt män, lever längre är det vi som rycker in. Allt färre vårdas av det offentliga och största delen av äldrevården sköts idag av anhöriga (kvinnor). Den stora merparten män dör vårdade av anhöriga. Den stora merparten av kvinnor gör det inte. I den offentliga vården knegar de vårdbiträden som enligt de här nya siffrorna själva kanske aldrig hinner dit.

För nåt år sen blev det ett jävla liv efter en intervju med Gudrun Sjödén, ni vet tantkarikatyr-kultur-kvinnan, i svenska dagbladet. Och visst, den här Gudrun kom ju ut som pissröten, men samtidigt gjorde hon inget annat än sa det som hela pensionssystemet bygger på. Hon sa högt det som alla tänker:

”Det har varit ett himla bullbakande under årens lopp, så att säga. Det har varit väldigt viktigt att man inte har sina barn på dagis för länge och att man inte är frånvarande som mamma. Men de som klagar på att de inte kommer någon vart och att de inte får högre lön eller någon vidare pension, de sitter ju där de gör eftersom de har valt något annat än att satsa på sitt yrke.”

JEZUZ christ lady, det är liksom svaret på frågan: vad är dubbelbestraffning?

För alltså ffs, ”bullbakande?” Det är la mer så, ”stesolidätande” varvat med ”fläktrökande” och ”lins-kräkande”? Man undrar ju vad som hade hänt med samhället om alla skulle designa fula kjolar i rödbetsfärg och driva modebolag? Hur skulle det kunna finnas nån förskola att lämna på när man satsar på karriären, om ingen ska jobba där? Skulle det finnas nån där för att ta hand om våra gamla medan vi bygger våra företag? Finns det någon där som lagar din take-out lunch när du äter på kontoret? Det finns något som heter samhällsnytta och det är det som en stor del av fattigpensionärerna gjort hela sina liv medan Gudrun valt en väg som aldrig kommer vara öppen för alla eller ha nåt värde för de många. 

Believe me, det är inte bullbakande som tar död på mina syrror. Det är att bära hela samhället på sina lågavlönade axlar.

Egentligen är det så enkelt. När vissa jobbar för hårt och för mycket, är de enda lösningarna värda att spinna vidare på de om att kunna jobba mindre. Varför ska vi jobba längre, när de finns de som inte får jobba alls? En värdig garantipension både för den som inte hunnit jobba så länge i sverige, och för dom som gjort det men som ändå inte får ihop det. Så man kanske kan få baka nån jälva bulle nån gång.

Själv råkar jag vara väldigt förtjust i både sötsaker och samhällsnytta. Skulle jag gärna jobba mer med självförverkligande än survival. Kanske är det precis vad jag gör? Men det är svårare att skriva nu när jag sätter mitt face på de här texterna. Inte så mycket att säga att jag älskar städerskor och vårdbiträden eller att gudrun är dum i hövvet.

Utan mer så, hur mycket får man outa dom i sin närhet? Spelar det nån roll? Alla de man bryr sig om vad de tycker har ju ändå vetat hela tiden. Det är med kärlek och solidaritet jag gör mina vänners mammor till politiska exempel.

Mammorna vars år blir färre ju mer de ger.
Det är svaret på frågan: vad är könad exploatering?

Om fattigmånads-dealen - citroner, produkter och en cocktailklänning

”Man ba: Jaha men NÄR kommer tipset?!” utbrast hon, och vi skrattade vid ett rödljus i höjd med jaegerdorff. 

Varje år vid den här tiden kommer klickvänliga artiklar om hur man klarar årets allra mest knappa månad. ”Ät inte ute varje dag”, ”Gör matlådor”, ”shoppa second hand”, räknar hon upp med hånfull ton. JOJO tack men nu har vi änna läst halva texten och ingenting här är egentligen ett ordentligt knep å knåp som går att använda mot den ekonomiska marginalen. Det enda som funkar är nämligen pengar. Om de bara kunde skriva det: haffa cash. Klart slut.

Ständigt denna underliggande tanke om att: den som anstränger sig klarar det, folk lever över sina tillgångar. Liksom, ”ät inte ute varje dag” allvarligt är det nåt som folk gör i vanliga fall? Vi kan rodda hur mycket vi vill, men sanningen är att det enda som kan fixa denna eviga januari som är klassamhället är att vi tar från dem som har. 

För å kunna göra lemonad av skiten måste man faktiskt ha några citroner först. Det finns de som badar i citronjävlar.

Det var januari, fortfarande ljust ute och vi hade varit och tittat på havet tillsammans. Det är intimt på nåt sätt, att göra sånt som man annars alltid gör ensam ihop med någon. Där på klippan enades vi om att strävan borde vara mot att bli en flanör. En av de där människorna som gjorde samma sak som vi, men ändå nåt helt annat. Alla människorna i hamnen i fiskebäck som tog sig en liten tur i solen vid havet i januari. Gu va trevligt. Ut å fingå med en wifey. Hos flanörerna heter det ”väninna”.

Andelen hemlösa kvinnor ökar och de består av en ny grupp:

”Det är personer som kanske inte har missbruksproblematik eller lider av psykisk ohälsa, utan de kommer till oss på grund av ren bostadsbrist”, säger Veronika Wolgast, avdelningschef för sthlms stad socialförvaltning till tidningen mitt i sthlm.

På stadmissionen säger de att det tex handlar om ensamma mammor med välfärdskneg. Att ha ett arbete är inte längre en garanti för att kunna hyra en bostad. Samtidigt är inte att sakna bostad en grund för att få en via soc. Frågor på det? JA, VA FAN SKA MAN GÖRA, är väl en lämplig summering? Man undrar ju, hur hade det varit om de här morsorna bara kunde ta å göra några matlådor va?

Hyresgästföreningen beskriver hyresrätten som en ”attraktiv produkt”. Och well, ja det får man la säga att den är i så fall. Kanske den allra mest eftertraktade i storstäderna just nu, men bara för att man efterfrågar en endaste liten citron så får man den inte. 

 

Det är själva marknadens logik, ett bostadsbestånd som räcker och som folk har råd med är inte förenligt med fastighetsägarnas vinst. Men att bo är inte att konsumera, det är att finnas, att leva. Det är ingen guldkant på tillvaron eller nåt gött impulsköp man kan unna sig när man är down. Det är för fan en förutsättning för mänskligt liv. Typ så, inget man kan välja bort för å slippa ”shoppa second hand”.

Finns någonting av det mänskliga kvar undrar man? Eller är varje livsfas bara ett förändrat konsumtionsmönster? Liksom, vi är inte sjuka – vi konsumerar vårdprodukter. Vi behöver inte bostäder – vi har betalningsvilja (eh) till attraktiva lägenhetsprodukter. Våra barn behöver inte utbildning – vi väljer den effektivaste tjänsten skola. Man undar, finns då den som inte klarar konsumtion? Det är en beskrivning av våra liv som rimmar fett illa med allt som vi är. En som hindrar oss från allt det vi skulle kunna vara. Det är ett sätt snacka som tar mänskliga behov och rättigheter ifrån oss. De talar om för oss att vi är mindre än vad vi är. Ett välmaskerat ideologiskt språk som får både hyresgästföreningen och januaritipsarna att snacka skit.

Allt förtjänar vi. Alltihop är vårt. Alla cintronjävlarna ska i den gemensamma korgen – åt var och en efter behov. För en bostad är ett mänskligt behov – inte en mer eller mindre attraktiv produkt.

 

Ni vet det var regeringshaveri å cirkus, å så kom de tillslut överens. Sossarna å gänget. ”Januariöverenskommelsen” presenterades. Är det inte lite extra hånfullt att den kallas så? Fattigmånads-dealen.

I punkt 44 kan vi läsa:

1. Att marknadshyror för nybyggnationer ska införas och
2. Att straffen ska skräpas för försäljning av svarta andrahandskontrakt samt att köpet av ett sånt ska kriminaliseras.

Marknadshyra betyder enkelt att värden/fastighetsägaren och den enskilda hyresgästen/knegaren ska komma överens om hyran utan hyresgästföreningens inblandning. Alltså: förhandlingsrätten avskaffas. Att ta ifrån oss en rätt (att förhandla) som vi har idag, är att ta något ifrån oss och att rycka oss bakåt. Denna "överenskommelse" betyder förstås att värden själv sätter den högsta möjliga hyra bostaden kan hyras ut till. Att tillåta marknadshyra någonstans alls i hyresbeståndet samtidigt som vi har bostadsbrist är inte bara sjukt, utan det flyttar oss också närmare en total avreglering. Vilket de borgerliga är öppna med att de egentligen vill. Och well, det är la ingen skräll pga de vill ju allt som är dåligt. 

I somras skrev aftonbladet:

”Kraftiga hyreshöjningar på 50 procent eller mer. Det skulle bli resultatet om marknadshyror infördes i Sverige, enligt en ny undersökning från Hyresgästföreningen. Många människor skulle inte ha råd att bo kvar, säger chefsekonomen Martin Hofverberg.”

Det är vad som väntar om inte Jonas och hans liga står vid sitt ord. Säga vad fan man vill om Vänsterpartiets sätt att deala med uppgörelsen, men de har sagt att de fäller regeringen om de tallar på hyresrätten. Det återstår att se, VÄNSTERPARTIET. Om detta var vad ni fick, tagga för fan på det då!

Handeln med svartkontrakt finns för att vi inte får några citroner. Bostäderna räcker inte och allt fler  kan inte kvalificera sig för kontrakt. Det finns inget som är gött med ett svartkontrakt och det är knappast nåt som någon väljer. Kanske kan vi se det som att på allvar ”shoppa secondhand”. Den som skaffar sig en bostad i ett samhälle som inte erbjuder nån, gör ingenting annat än det som nöden kräver.

Men nöden, den orkar vi liksom inte ta in. I vanliga fall läser jag alltid ut en bok jag påbörjat. Hur tråkig den än är så ska jag ro båten i hamn, riktigt rainman. Sen öppnade jag Charlotta von Zweigbergks ”fattigfällan”. Sida upp och sida ner tecknas ett kvinnoliv som i rasande hastighet faller över den ekonomiska branten samtidigt som allt runt om står stilla. Hur samtliga rörelser påminner om fattigdomen. Toalettbesöket, tända glödlampan, svara i telefon, få post, bli hungrig. Att finnas blir att kosta. För målande och kompromisslöst porträtteras fattigdomsspiralen från normalt liv till botten att jag inte pallar.

Blir istället sne på huvudpersonen, tycker hon är ömkligt gnällig och kanske mest av allt: jag tar det personligt. Kan du sluta pracka på mig din ångest?! Så hopplöst kan det väl ändå inte vara?! Gör en matlåda för fan. Jag ångrar fortfarande att jag började läsa.

Det är så vi hanterar fattigdomen. Vi slutar lyssna. Lackar ur och tar inte in. Skyller den på individuella misslyckanden. Livets skörhet och den gemensamma verklighet som vi så gärna vill glömma: när som helst kan det rasa. Den som visar oss det vill vi inte veta av, och vi börjar pissa på fattiga människor. Deras existens trycker orättvisan och osäkerheten i ansiktet på oss tills vi utvecklar ett oansikte och en mindre filantropisk version av att vända andra kinden till. Bara så kan vi förstå hyresrätten som ”en attraktiv produkt” när kvinnor och barn är hemlösa.

Bara om vi bara mörkar mammorna på stadsmissionen kan vi snacka det liberala språket. 

 

Fredrik Kopsch, lektor i fastighetsrätt säger till tidningen affärsvärlden att det finns goa möjligheter med fattigmånads-dealen:

"Det här kan öppna upp för nya produkter som jag tror hämmas av nuvarande marknad, olika former av kollektivboenden till exempel eller mer av korttidsboenden som är ett mellanting mellan hotell och lägenheter. Det finns en uppsjö olika tänkbara produkter som skulle kunna uppstå"

Men är problemet med hyresmarknaden att ”mellanting mellan hotell och lägenheter” inte lanserats? Är det korttidsboenden och nya produkter som efterfrågan skriker efter? Nej, mammorna på stadsmissionen och min klipp-wifey söker trygghet, stabilitet, grundläggande rättigheter på en hyresmarknad utformad efter behov.

Det är det lilla. För egentligen förtjänar vi allt som de andra har. Vissa shoppar svartkontrakt och andra ba:

”Grattis! Du har vunnit budgivningen för DKNY klänning i skimrande tyg”.

För 169 kronor har jag just klickat hem en begagnad cocktailklänning med ca noll  användningsområden i mitt liv. Men vad ska man göra? Jag drömmer om lyxkommunismen och hittills har ingen kunnat argumentera för att jag inte ska få ha skimrande tyg när andra kvinnor får leva hela sina liv insvepta i det.

Den är ljusgrön, som mina ögon. I den ska jag glänsa som en citronjävel i januari.För som Talib sa:

"When life gives you lemons, you paint that shit gold".