Om parasiter - med inälvsmasken genom samhällskroppen

Oljigt avlusningsmedel droppar ner över mina axlar. Jag har löss och nu ska de dö. Det var väntat, varnande anslag till vårdnadshavare har prytt väggarna på lågstadiet i veckor. Huvudlusen är en parasit som livnär sig på människoblod och varje hösttermin drar epidemier genom skolorna.

Nyligen kallade riskkapitalisten Gunnar Axén undersköterskan Helene Schönbäck för en parasit som borde hålla käft. Parodiskt, minst sagt. Som många påpekade är det förstås kapitalisterna som är de verkliga parasiterna. Men om dem hängs inga varningslappar, få av oss vet vilka de är och vad de egentligen gör.

Parasitliknelser har länge använts för att analysera tjyvsamhället. ”Parasit” är ett samlingsord för organismer som lever på att suga sin näring från andra organismer och kännetecknande är att de söker sig till barn, gamla och sjuka. Parasiten utnyttjar värdorganismen på ett sätt som skadar den och drar näring ifrån den. Den enes bröd är den andres död och de kan aldrig leva sida vid sida. Kapitalism kännetecknas av uppdelning mellan ägare och arbetare: parasiter och värddjur, och av ständig kapitalackumulation – det vi kallar profit eller vinst: näring till parasiterna.

Riskkapitalism byggd på så kallade ”buy-outs” är den mest aggressiva finanskapitalism som finns. De varken säljer några tjänster eller producerar något utan köper, via pengar samlade i fonder, omorganiserar och säljer redan existerande företag. I Sverige har de satsat särskilt på skolor och vård- och omsorgsföretag vilka de effektiviserat sönder, för att efter sådär fyra, fem år sälja vidare och ta ut vinst. Hela affärsmodellen bygger på snabba klipp, risker och belåning vilket gör skattefinansierade verksamheter (barn, gamla, sjuka) extra lockande för att de har stabila inkomster.

Min hårbotten bränner efter en omgång med ståltandad luskam. Det jobbigt att hitta löss, som många parasiter är de ljusskygga. Detsamma gäller för riskkapitalisterna och en del av de stora bolagskoncernerna vet vi inte ens vilka som egentligen äger, de skyddas av banksekretess i skatteparadis och långa bolagskedjor som gör det i princip omöjligt för både utomstående och skattemyndighet att kamma ut ägande och ansvar. Men till skillnad från lössen vill riskkapitalisterna inte bli för många. De lägger liksom inte skitmycket avslöjande ägg som kan fastna i kammen.

Kanske är de mer lika inälvsmaskar? De kan i ett värddjur vara några få individer, som växer sig större och större i tarmmörkret. Inälvsmaskarna erbjuder också en förhöjd nivå av diskretion i jämförelse med lössen som man trots allt kan se när de sugit sig tillräckligt feta. Maskarna gör sig bättre på Jersey.

Riskkapitalism är avancerad ingenjörskonst och det är svårt fatta hur detta hypermoderna helvete funkar. Vad fan är en ”räntesnurra”, en ”affärsängel” och ett ”skalbolag”? Jag tappar snabbt tråden. Men med hjälp av inälvsmasken kan jag genom begreppsdjungeln se hur de med utköp och investeringar tar sig in i, och exploaterar matning av åldrade mammor, barns läskunnighet och knegarsystrars treskift. Spolmasken kläcks i tunntarmen, äter sig upp genom (samhälls)kroppen, tränger sig igenom vävnad och organ likt hur profitintresset skoningslöst tränger undan alla mänskliga funktioner. Till slut tar den sig in i strupen och tvingar oss att svälja för att på så sätt åter hamna i magen och börja om.

Erik Palm besöker i sin bok om Carema-skandalen USA, som ligger långt före Sverige när det gäller riskkapitalägd äldreomsorg. Försök till åtstramningar och regleringar har gjorts, men ingenting har kunnat förhindra upprepade vårdskandaler med vanvård, förnedring och dödsfall i äldrevårdsindustrin. Parasiten kommer, så länge du har den kvar i kroppen att växa på din bekostnad, hela dess väsen bygger på att ta så mycket ifrån dig som möjligt. På samma sätt kommer riskkapitalismen alltid att vara driven av att göra så mycket vinst på så kort tid som möjligt, i ständig motsättning till bra och behovsstyrd välfärd.

När jag sköljer avlusningsmedlet ur håret är det en frigörande känsla. Tänk då den dag vi slutar svälja och ger samhällskroppen en rejäl tarmsköljning. När vi gemensamt gör oss av med de penga­kåta maskar som krälar runt i vårt innersta och suger sin näring ur oss andra. De är ­parasiter, och en dag ska vi nog se till att det är de som håller käft.

Den här texten publicerades första gången 2019-10-16 i Dagens ETC med rubriken "Parasiten söker sig till barn, gamla och sjuka".

Om värderingshyenor och att göra våld till varumärke

Det är inne med våld och internet svämmar över av det. Och visst ska vi dra fram den annars tabubelagda skiten i ljuset. Men nu sitter vi här med strålkastarna på mansdominansen utan att riktigt veta vad vi ska göra med den. Det är så jävla hett att prata om våld att förövare bjuds in till panelsamtal och har egna frågestunder i Sveriges Radio, de riktigt solar sig i glansen. Vi badar i våldsberättelser och utsatthet, man kan slå mynt på övergrepp och om man bara avpolitiserar tillräckligt kan våld bli varumärke.

När kvinnorörelsen sa att: ”det personliga är politiskt” betydde det att vi skulle identifiera strukturen och det gemensamma i våra liv. Det handlade om att bryta kvinnors isolering och synliggöra att egna upplevelser egentligen var kollektiva erfarenheter av könat förtryck. Ett förtryck som inte skulle ägas och livesändas, utan när det identifierats – förgöras, för alla kvinnors frigörelse, i en värld som kunde och skulle förändras. 

Överlevnad är inte detsamma som uppror. När vi nu konsumerar våldet, vältrar oss i det och kommersialiserar det, så pågår det. Det kommer att fortgå till den dag det inte längre funkar som maktmedel. Då handlar mäns våld mot kvinnor om saker som möjligheten att snabbt få en bostad för den kvinna som vill lämna, om skuldsanering för dem vars män har tagit lån i deras namn, om skolgång för barn i skyddat boende och om underhållsstödets kränkande struntsumma. Inte så glamouröst, men desto mera verkligt.

Vad är det vi vill och vart är det vi ska? Politik är peka ut konflikten. Utan den blir allting obegripligt, personligt snarare än både privat och politiskt. Vi vet om våldet, det är jävligt old news, ändå efterfrågar vi ständigt nya, egna och snaskiga berättelser om enskilda kvinnors utsatthet. Berättelser om ett fåtal specifika svin som vi kan förkasta, utan att behöva ändra nåt alls. Den verkliga konflikten finns mellan kollektiven och om våldet ska upphöra krävs att makt och resurser flyttas från män till kvinnor. Att dörrar systemet håller öppna för våldet smälls igen.

Goa gubbar bestämde sig för att ”ta ställning” gentemot Örjan Ramberg och svineri i kulturbranschen. Man ba: ”Ok, men asså, var du för våld innan du skrev den här statusen eller?”.  Jag undrar om Morgan Alling och Alexander Karim tar lika mycket ställning om jag säger att män måste ges mindre rätt till sina barn? Eller att det delade barnbidraget är på kvinnors bekostnad? Då handlar mäns våld om vårdnadstvister, umgängessabotage och hur kvinnor tvingas till ”samarbete” med män som gör dem illa. Då handlar mäns våld om makt och kamp om densamma.

Runt våldet flockas värderingshyenorna! Det var bråttom å ta krafttag när vår döda syster var på allas Insta nyss. Ebba Busch Thor kläckte den inte så briljanta idén om minskad sjukvårdssekretess – att personalen ska ringa polisen när de misstänker våld. Jezuz lady, det är just rädslan för sånt som gör att kvinnor både drar sig för – och hindras från – att söka vård!

I verkligheten är mäns våld mot kvinnor snarare en fråga om resurser till sjukvården och om tillgång till traumabehandling efter sexuella övergrepp. Det är en fråga om att få komma in på KK och sen få stanna på BB, för att våldet eskalerar runt graviditet och förlossning. Det riktiga problemet finns i att vården och personalen är så söndereffektiviserad att de varken hinner se eller fråga två gånger vad som hänt. Det våld de skulle rapportera går dem oftast förbi.

Att nån som driver sambeskattning och barnomsorgspeng samtidigt kan ta avstånd från våldet visar hur frågan avpolitiserats, och behandlas fristående från alla andra frågor. Ja tänk Ebba, vad skönt att bara lämna över till polisen, så slipper vi detta med att förändra samhället. Då kan vi fortsätta föra urgammal, kvinnofientlig politik och öppna nya dörrar för våldet.

Mäns våld har omfattade materiella konsekvenser i kvinnors liv. Och ni vet, om alla som vill ”ta ställning” gjorde det genom att jobba för att man ska kunna va sjukskriven på rimligt sätt, att man ska kunna få bostads­bidrag trots att det fortfarande är en gris skriven på adressen, att soc ska ha tid å göra vettiga riskbedömningar eller för att skyddade boenden inte ska vara en profitmarknad, då kanske det skulle kunna hända nånting IRL. Tills dess är det lätt att va en bra person på internet.

Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC 2019-05-27 med rubriken "Mäns våld mot kvinnor har kommersialiserats".

Om utdrivningshormon

”Mamma, det finns oändligt med folk där ute. Du kan faktiskt inte kolla igenom alla”

Han är klokare än jag

7-åringen som bara är så jävla redo

att göra nån till farsa

Men han vet inte

att när man ”kollar igenom”

så ser man dom för vad dom är

Den förlorade generation av män som svurit på att inte bli som sina farsor 

men som inte brytt sig om att lära sig nåt annat heller

Nånstans har jag läst att anledningen till att man är så skitnödig när man har mens

är att nåt hormon som syftar till att underlätta för kroppen att stöta ifrån ökar och snabbar på processen

Jag är jävligt obefruktad och programmerad så 

att när en man vill komma in 

aktiveras detta

utdrivningshormon

Känner mig alltid mest dumpad själv

av deras otillräcklighet

Det finns tillfredställelse i ett skäggigt ansikte 

mellan mina lår

Inte i principer

Jag saknar att vakna brevid dig

men det var ju inte talbart

Allt jag sakna

medan du var här

Käka mig

Jag lämnar dig

Man väljer själv sin ensamhet

Inget växer i november

Jag saknar dig mindre och mindre sjunger en kvinna med bebisröst på radion

det blir en sorg i sig

Också från saknaden

separation

Jag finner mig övergiven också av dom

som jag inte ännu mött

Fuck you alla

som jag inte ännu mött

Om designerfitta och att nån enda gång vara bra nog

Sedan 1998 är kvinnlig könsstympning förbjudet i Sverige. Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen för att göra bestående förändringar får inte utföras, oavsett om kvinnan gett sitt samtycke eller inte. Om det inte är intimkirurgi på privatklinik förstås. Könsstympning är bara olagligt när det inte paketeras som ”empowerment”.

Så projicerar det självgoda Sverige kvinnoföraktet på de andra, utan att hålla rent i eget hus. Men all könsstympning är förstås kulturellt betingad, även den som kommer ur västerländska, pornografiska skönhetsideal och som utförs på kvinnors egen begäran. Ändå gäller inte lagen, tänkt till skydd från kvinnofientliga och skadliga praktiker, från marknaden ges ingen fristad.

Kosmetisk plastikkirurgi av de kvinnliga könsorganen ökar. Vanligast är blygdläppsplastik för att ”korrigera” de inre blygdläpparna genom att skära bort delar av dem. Ingreppet kan kombineras med ”reduktion” av klitoriskappan och vaginal så kallad ”tigthening”. Man tar bort, syr ihop och stoppar in, enligt ett ideal som är så smått och flickaktigt som möjligt. Klinikerna erbjuder kreativa ”finansieringslösningar” och i världens mest jämställda land kan man fixa designerfitta på kredit. Det är det som kallas porrkultur  – ”cut it, cuz you´re worth it”.

Vi låter lätt enskilda män – skådespelare, mediamän eller vanliga makar – klä skott för förtrycket. De kan avskedas, hängas ut och separeras ifrån. Och ingen kärlek till dem liksom, men under tiden slipper marknaden undan. Självklart blir vi illa behandlade av män, men vi blir också exploaterade som kvinnor i kapitalismen, och det hänger ihop. När en partner kollar snett på din punani – är marknaden där och cashar in på din ångest. Kapitalismen är kvinnofientlig för att den föder högst kommersiella intressen att profitera på kvinnors osäkerhet, vårt självhat och vår önskan att någon enda gång vara bra nog.

I en kliniks frågespalt på nätet skriver en tjej att hon har ”bullfitta” och att hon inte kan bli simlärare för att hon inte vill ha baddräkt. Kan hon få hjälp, undrar hon? Ja, man kan fettsuga venusberget, svarar kirurgen. Vad det egentligen innebär för fördelar vid simning framgår inte. Förra året publicerade Svenska Dagbladet en artikel om ”Julia”, 17 år, som lade sig på operationsbordet efter att man på konsultationen kallat hennes fullt friska blygdläppars utseende för ”en jobbig missbildning”. I nätforum diskuteras hur man är ”för evigt 14” i underlivet och hur man kan opereras för att ”känna något” vid penetrationssex.

Plastikklinikerna beskriver hur kvinnor inte kan cykla och rida, får skavsår när de har tighta byxor eller ont vid sex. Både rid- och cykelsadlar kan anpassas efter verkliga kvinnor, man kan tillverka bekväma byxor och man kan ha sex som inte är smärtsamt. Men industrin är förstås inte intresserad av att hjälpa kvinnor med några besvär, istället skapar de skäl att skära i kvinnors fullt friska genitalier för att det är en lukrativ business. En klinik menar att de kan ”återställa harmonin” i underlivet. Hur man kan återställa något genom att förändra det framgår inte.

Kirurgins individuella ”lösningar” säger att det är just henne (och inte varken byxan eller kulturen) det är fel på. Hon är missbildad, men kan (om hon bara tar ett lån) korrigeras. En klinik skriver att de ger kvinnor ”livet tillbaka” och jag undrar vem de tänker har tagit det ifrån oss från början.

I sin bibel ”Backlash – kriget mot kvinnorna” menar Susan Faludi att det västerländska kvinnoförtrycket bygger på att hon fås att vingklippa sig själv: ”… det är viktigt inte bara att hon är klädd i snörliv, utan också att hon snör sig själv.” Dagens nyliberala idealkvinna är hon som vågar välja det vi tidigare betraktade som kvinnofientligt, för sin egen skull. Hon är så självständig att hon väljer sambeskattning och hemarbete, att hon bantar för att hon mår bra av det och säljer sin kropp för att hon älskar det. Hon unnar sig syrabehandlingar och plastikkirurgi, och all kritik är angrepp på hennes personliga valfrihet.

Men frihet finns inte så länge de får oss att snöra oss själva, utan när vi snör upp varandra. Frihet är inte att få sitt friska underliv ”föryngrat”, ”förbättrat” och omskuret. Frihet är respekt för kvinnokroppen och kvinnans egen sexualitet, fri från våld från såväl partners som profitörer.

Den här texten publicerades första gången med rubriken "varför är det ok att kvinnor erbjuds designerfitta på kredit?" 2019-09-16 i dagens ETC.

Om en ensam galnings inte särskilt unika uppfattning

När fritids öppnade förra veckan tog min unge sina första, nervösa steg in i skolans värld. Men ”öppnade” är liksom fel ord. Vi möttes av ett gäng låsta dörrar och där stod vi på skolgården, med ny rygga och rediga extrakläder. Jag hann tänka att jag kanske, trots extrakläderna, var världens sämsta mamma som hade tagit fel på datumen. Allt verkade nedstängt.

Men så stack en fritidsledare ut huvet och vinkade in oss. ”Du vet det som hände i Trollhättan?” sa han, och såg menande på mig. ”Efter det håller vi låst överallt”. Jag tittade tillbaka, vad svarar man på det? Den korta, lilla meningen blev till en kall, elak samtidshand som knöt sig runt mitt bröst. Den jävla entrén, låst för säkerhets skull. Den skrämde mig, den gav mig svårt att andas. Känslan av rädsla i fysisk form: det blir på nåt sätt mindre plats inuti.

För snart fyra år sen, den 22 oktober 2015 mördade Anton Lundin Pettersson tre personer och traumatiserade mångdubbelt fler, de flesta barn. Han iklädde sig en hjälm från Nazityskland och begav sig beväpnad med svärd och kniv till Kronans skola i Trollhättan. En skola som har beskrivits ungefär på samma sätt som den min unge nu börjat i. En skola som Lundin Pettersson valde för att den var en bra plats att döda så många invandrare som möjligt på. För att invandringen, skrev han i sitt avskedsbrev, den var själva roten till samhällets förfall. Säg, har ni hört det förut? En ”ensam galnings” inte så särskilt unika uppfattning.

Den här texten handlar inte om min son, han är en av dem som Lundin Pettersson förmodligen hade gått förbi. Mördaren valde sina offer efter hud- och hårfärg. På sin väg genom skolkorridorerna mötte han flera barn som han uppfattade som svenska och lät dem passera. Snarare är det en text om ett samhälle som i grunden har förändrats och om en rasistisk nutid där otrygghet och rädsla är ständigt närvarande. Vad gör det med oss? Med barnen? Den bild av förortens ungar och skolor som pumpas ut i medierna rimmar rätt väl med Lundin Petterssons bild av läget i landet, om än med mer finslipat språk. Vem tar egentligen ansvar för det?

Mot slutet av veckan kommer jag till fritids och blir insläppt av en duktig flicka på typ åtta år. I hallen blir hon tillsagd: ”Du får inte öppna för någon, ingen alls. Förstår du det?” Hon nickar och ser på sina fötter. Långa mörka lockar faller framför ansiktet. Vad lär hon sig, om inte otrygghet? Trust nobody, gumman. Just när jag ska säga, ”det var mitt fel, hon öppnade för att jag knackade på”, så krymper bröstet lite till och jag håller tyst. Det är kanske bättre så, för ingen kan säga att de låsta dörrarna är fel. De är bara fruktansvärt sorgliga. Kanske så tar de mer trygghet än de ger, men vem vågar chansa?

I Pascalidous bok om ”mammorna” får vi träffa Entasar, mamma till Lavin Eskandar – ett av offren i Trollhättan. Hon var rädd om sina barn säger hon, ”kanske var det något i hjärtat”, något från ett hemland där många förlorat sina små. Efter sonens död har familjen hotats av nynazister och hon vågar inte lämna huset ensam. Hon sover i hans säng, luktar på hans kläder, på handleden en tatuering: Lavin Hayati. Lavin mitt liv. Hon lever det som mammor fruktar mest av allt. Självklart är hon rädd. Rädsla är en virussjukdom och den sprider sig snabbt. Hårdast drabbas de som saknar det immunförsvar som fria skolval, villakvarter och svensk bakgrund utgör för andra.

Efter den där förmiddagen i Trollhättan 2015 publicerades text efter text om huruvida det var ett terrorbrott eller inte. Fyra år senare är det åtminstone klart att rekvisitet om att ”injaga allvarlig fruktan hos befolkning eller befolkningsgrupp” har uppfyllts. På samma sätt som det nu diskuteras om säkerhet runt moskéer efter det (tack och lov) misslyckade dådet i Oslo blev det då en diskussion om säkerhet och kontroll i skolorna. Men är det vad vi saknar, egentligen? Motsatsen till rädsla är inte säkerhet, men trygghet.

Anton Lundin Pettersson sköts och dog den där dagen på Kronans skola men inga lås kan skydda mot normalisering av levande, återupplivade, rasistiska idéer. Vi läser det på ledarsidor, ser det praktiseras i politiska beslut och eka i kommentarsfält. Som en bröstkorg kan strama av skräck – så krymper livsutrymmet runt dem som ständigt beskrivs som problem. Ska vi bara låsa, och låta det ske?

 

 

Den här texten publicerades första gången 2019-08-19 i dagens ETC, då med rubriken "Inga lås kan skydda mot normaliseringen av rasism"

Om frihetens dimridå, ett smidigt hittepå

I maj publicerade Folkhälsoinstitutet undersökningen ”Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Sverige 2017”. Där framgår att mer än var tredje kvinna (och knappt var tionde man) har utsatts för sexuella övergrepp och att kvinnor (till och med i något högre grad än män) samtidigt uppger att de ”känner sig ha möjlighet” att säga nej till sex!

Hur kan det vara så? Den rapporterade utsattheten har inte förändrats nämnvärt utan talar fortfarande sitt tydliga språk om vårt underläge. I gruppen kvinnor 16–29 år uppger över hälften någon typ av övergreppserfarenhet. Vi kan säga både ja och nej, det har vi alltid kunnat. Att kvinnor kan tala är lika gamla nyheter som att avgörandet ändå inte är vårt. I en värld av förtryck och orättvisa blir frihet inte mer än en upplevelse, en förrädisk känsla som inte går igen i våra verkliga villkor.

I liberalismens guldålder finns inget mer bespottat än offret. Rollen som underordnad rimmar illa med våra moderna, individuella livshistorier, vår självbild. Vi orkar inte ta in den, för den skulle få allting att rasa. Vi vill så gärna hävda motsatsen: att vi är frigjorda, självständiga kvinnor och jämställda människor som själva väljer när och hur vi vill. Det offentliga samtalet och samtiden säger oss att de två står i motsats och att vi inte bara kan, utan måste välja. Som om förtryck var en fråga om inställning.

Det undersöks om kvinnor känner att de ”kan säga ifrån” (när de inte vill ha sex eller när partnern vill ha sex på sätt som de inte vill), men valet är inte vårt när mer än dubbelt så många kvinnor som män uppger att de haft sex trots att de inte ville. Fejkad, ”upplevd” valfrihet kan enkelt upprätthållas om man låter bli att använda ”möjligheten att säga nej”, liksom för att slippa riskera att få dess obetydlighet i ansiktet. Den som säger ja kan i samtyckeskulturen aldrig vara utsatt.

Andrea Dworkin trodde att svaret på frågan om varför många kvinnor inte vänder sig till radikalfeminismens förklaringar finns i den sorg och förtvivlan som hänsynslöst drabbar den som orkar ta in den överväldigande misogyni som ständigt omger oss. Jag tror henne, för hur orkar man?

Jag känner mig helt dränkt i mina systrars livsvillkor och det ansvarslösa förakt som ligger bakom tanken om att samtycke kan ge frikort till förtryck. Någonstans på vägen tappade vi tråden och dagens feminism tycks säga att den frigörelse som finns att få, är att vara med på noterna. Saker förändras egentligen inte, men vi kan säga ”ja” och ”nej” och ”kanske lite” och ”i helvete heller”. Vi kan också gilla porr och strypsex och egentligen är läpp- och röv-fillers detsamma som självbestämmande för att man inte blir tvångsinjicerad. När HD nyss dömde i det första samtyckesfallet konstaterades att det inte räknas som sexuellt samtycke att ligga i samma säng. Folk jublar och verkar helt ha glömt att det gjorde det inte innan heller. När vi med feminismens analyser skulle flytta fram våra positioner verkar vi mest flytta runt dem, utan att komma nån vart. Kanske backar vi till och med?

Frihet är inte en känsla. Utsattheten finns där bakom siffrorna hur vi än vill beskriva oss själva. Det är väl klart som fan att vi kan säga nej, men om han respekterar det är upp till honom. Eventuellt samtycke kommer ifrån oss, men de hotande övergreppen kommer ifrån dem. Vi kan känna oss fria att säga vad vi vill, men förövarens handlande ligger bortom vår kontroll. Hans agerande har ingenting med vare sig vår individualitet, självbild eller talförmåga att göra. I vårt nej finns ingen verklig makt och även den mest självständiga kvinna kan våldtas.

I stället är det inne med ”egenmakt”. Ett ord som kan översättas med engelskans ”empower­ment” – alla liberalers och socionomers favoritord. I undersökningen står att det ”…syftar till att en individ ska känna att hen har makt över sin egen situation”. Men makt är lika lite en känsla som den är egen, den förekommer inte i sig själv och kan varken finnas eller saknas utan relation till andra. Den egenmakt vi påstås ha rätt att känna förändrar inte fördelningen av den verkliga makten. När kvinnor med övergreppserfarenhet samtidigt uppger att de ”känner att de har möjlighet att säga nej” är frihetsupplevelsen inte mer än en dimridå, ett smidigt hittepå. Gött för dem, som vill att allting ska bestå.

Lika skamligt som brottsligt ändå.

Den här texten publicerades första gången 2019-07-22 i dagens ETC med rubriken "Feminismen skulle flytta fram sina positioner, men vi verkar mest flytta runt dem".

Om att vara ingenting

Mamma ringde på hos oss

Jag vill se min dotter

sa hon

Då var jag medvetslös

i vårat sovrum

Jag vaknade i ambulansen

Vem ska vara hos dig? fråga dom

Jag tänkte på dig och hur du säkert skulle lida

om jag valde någon annan

Han ska vara med mig

Det måste varit fruktansvärt för dig

att jag nästan dog

Mammas ansikte

Förlåt

Det var dom som älska mig

och nånting större

Mina systrar

som jag svek

När jag inte kunde hata dig

Fast jag nästan dog i vårat sovrum

Hjälp mig sa jag

Snälla

Du stängde dörren

Du spela fifa

Jag gav upp

blundade i sovrummet

Det är så här det känns

att vara ingenting

På sjukhuset grät du

Jag tröstade dig

Det var svårt med alla slangar

Du var så rädd för att bli ensam

Jag hade redan varit det länge

Så när som på den lille i min mage

Jag var alltid starkare än du

Om alla sveriges extra-fruar

Ingen snackar om livspusslet längre. Kanske har det gått från politiskt modeord till standardlingo. Oavsett är det rätt ute till förmån för typ extremism, norm­kritik och olika ”hot mot demokratin”. Inte för att hon, arbetarkvinnan, har slutat pussla för det.

Det finns en konstig föreställning om att alla är medelklass nu för tiden, men enligt SCB är kategorin: ”undersköterska, hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende” stadigt Sveriges allra största yrkeskategori. Den består av 92 procent kvinnor. Typ alla kvinnodominerade arbetaryrken har de senaste decenniernas allt hårdare exploatering gemensamt; bakom snack om effektiviseringar och rationalisering har nedskärningar gjorts och aktivt klasskrig bedrivits. För en jävligt stor grupp kvinnor har arbetet blivit tyngre. Det är inte vetenskapligt bevisat än, men det är väl knappast en crazy teori att det kan förklara att delar av gruppen dör allt yngre. För henne betyder höjd pensionsålder att hon ska jobba en större del av sitt allt kortare liv.

På många sätt är kvinnors liv idag mer klass- än könspräglat. Men den som tar det som att könsordningen tappar betydelse är antingen idiot eller antifeminist. Snarare är det tvärtom: det råare klassamhället öppnar för ytterligare könad exploatering och de vinster som en del kvinnor gjort handlar snarare om stärkt klassposition än om några feministiska positionsflyttar. Det talar sitt tydliga språk om kvinnoföraktet i vårt samhälle att vi alla är beroende av dem med de allra sämsta villkoren. Hon ska bara serva, utan att få nånting tillbaka. Vara hela Sveriges extrafru.

I den tilltagande hierarkiseringen trycks arbetarkvinnan djupare ner i botten. Hon betalar priset för det som inte längre får kosta, som städning eller funktionshinder-, barn- och äldreomsorg. Gruppen kvinnor glider genom sina olika livsvillkor allt längre ifrån varandra. Så splittrar klassamhället kvinnokollektivet samtidigt som vi alltjämt ligger under i löntagarligan. Det säger oss att den feminism som inte börjar på botten aldrig kommer lyckas med nån verklig samhällsförändring, för just – kvinnor som grupp, och att den klasskamp som inte sätter feminismen i fronten är fake. Det betyder att alla jämställdhetspolitiska framgångar måste vägas mot situationen för dem av oss som sliter hårdast. Då är de försämrade livsvillkoren för arbetarkvinnan lika med feministisk förlust och tillbakagång.

Hon arbetar tidiga mornar, kvällar, helger, har beredskap och går delade turer. Vet du ens vad det sista är? Sinnessjukt I tell you! Hon knegar först några timmar på morgonen, sen har hon ett obetalt hål på fyra, fem timmar, för att sedan jobba några timmar till på kvällen. Det ger inte mer cash än ett vanligt pass, men tar ändå upp precis hela dagen. Som svar på krav om heltid fick hon detta! Den här skiten! För barnen betyder det att mamma inte finns där, varken när de vaknar eller somnar. Rätten till deltid för småbarnsföräldrar gäller bara dem som själva kan bekosta den. I barnomsorgsappar och schemaprogram lägger hon ett evighetspussel. Pussla, pussla, pussla men aldrig för att gå iland, utan bara för att slippa sjunka. Hon och jag, vi trampar alltid vatten och har aldrig pusslat färdigt.

När en del kvinnors pussel mest handlar om att rodda karriären, köksrenoveringen, nannyn, städerskan och skatteavdragen lägger hon ett helt annat. Ett där själva livsbiten rationaliserats bort. Hon lägger bit för bit för att kunna vara så medgörlig och tänjbar som det bara är möjligt. Hon jobbar på osäkra anställningar, vikariat och visstider, på skift eller schema. För henne finns inga lånelöften och skilsmässa är inte att tänka på med hemlöshet runt hörnet. För henne finns inget ”jobba hemifrån” eller ”gå ut och luncha”. Hon har minutmätning och måltidsuppehåll.

Högern tjötar om vikten av ett flexibelt arbetsliv, men i verkligheten är det hon, arbetarkvinnan, som är så jävla flexibel att gummi framstår som armeringsjärn. En lady jag mötte en gång beskrev sin tillvaro som GB-gubbens: fjättrad i en betongsockel böjde hon sig leende över från sida till sida, puttad av lönearbetets moderna villkor som är utmattning, sjukskrivning och utförsäkring. I ständig gungning på väg ingenstans. Utan kontroll på samma plats. Hon pusslar flexibilitetspusslet, och utan arbetarkvinnan sjunker vi alla.

Den här texten publicerades första gången 2019-06-24 I dagens ETC, då med rubriken: "För arbetarkvinnan är livspusslet utan slut".

Om bostadskapitalets trickle-down bs - massa snack men en låda är en låda.

Man vet att de håller på med nåt skit när de byter språk. Den politiska vokabulären anpassas och det som annars kallas ”socioekonomiskt utsatta områden” eller ”förorter” heter plötsligt ”ytterstad” och kännetecknas av ”utvecklingspotential” snarare än ”utanförskap”. I storstäderna läggs förslag och klubbas beslut om ombildningar och utförsäljningar av det redan hårt bantade allmännyttiga bostadsbeståndet – miljonprogrammet. De säljer det som är vårt och påstår att det är för allas bästa. En jävla blåsning ändå.

Ombildning betyder att hyresgästerna tar lån och köper sina lägenheter som därmed förvandlas till bostadsrätter. Vid utförsäljning säljs husen till riskkapitalister och vi blir hyresgäster hos dem istället. För att kunna handla med våra hem ombildar de också vårt klassmedvetande, och allt vi trodde vi visste om våra egna behov och intressen vänds upp å ner.

Förortsbefolkningen kan välja att ta dessa ”chanser”, dessa välvilliga ”erbjudanden”. Man ger ”möjlighet till bostadskarriär” och bryr sig plötsligt big time om den fattigaste arbetarklassens sämre villkor och bristande valfrihet. Fram läggs ytterligare en variant på klassresan: lycka och framgång till några få håller hoppet vid liv, och systemet intakt. Så kan samhället backa och två sina händer från miljonprogrammet. Det egna ägandet gör åratal av förfall och misskötsel till vårt eget privata problem.

Den som inte kan köpa blir hyresgäst hos sina grannar. Det ska öka tryggheten, men vad som händer med våra relationer till varann när fel granne sänker värdet på den andres investering vet de inget om. Att man knappast kan amortera på otrygghet som handlar om ohälsa, pissiga arbetsvillkor och dåliga skolresultat säger ingen.

Precis som klassresan verkar bostadskarriären vara enkelriktad. Var de som skiljer sig, förlorar jobbet, blir sjuka eller på annat sätt får returbiljett ska ta vägen skiter de i. Själva karriären görs genom att köpa billigt, sen sälja dyrare, göra vinst och flytta. För oss som vill bo kvar för rimlig hyra utan mögel och med värdig standard, erbjuds ingenting. Ingen upprustning i sikte när alla blir sin egen lyckas smed. Det talas om att uppnå ”balans” och att förslagen gäller områden där allmännyttan ”dominerar”. Den dagen vi applicerar samma princip på privatägda områden blir det en jävla massa expropriering att göra.

Det ska vara blandade boendeformer, men det betyder knappast att innerstan blir hyresrätt. Nej privatiseringar reverseras aldrig och det är bara vissa människor som behöver blandas ut. Det är orten som ska spädas, för att inte bli hotande, tickande bomber av rasifierad fattigdom à la Husby. Där det råder helvit borgarextremism krävs ingen mix, de vill så att säga bara ljusa upp det mörkaste lite. Blanda på botten och vips! Så syns inte fattigdomen lika tydligt.

”Här växer en ny stadsdel fram” står det på byggplanken runt ett av mina torg. Att det redan ligger en stadsdel här vill de inte kännas vid. Byggandet av flashiga bostadsrätter med rättvisemärkta cykelgarage och klimatsmarta handduksvärmare sägs motverka segregation och fattigdom. Man ska blanda upp med dyra nybyggen, men om man bygger för människor med pengar, då bygger man för människor med pengar och inte för de som inte har några. En låda är för fan en låda.

Tanken är att ”flyttkedjor” ska uppstå. Alltså att om en familj flyttar in i det nya flashiga, så lämnar de nåt lite mindre flashigt, som några lite mindre flashiga kan flytta in i, och de lämnar i sin tur något som någon… ja ni fattar. Det är bostadskapitalets svar på ”trickle-down”-lögnen. Om byggbolagen i toppen tillåts bygga ännu mera flash till marknadshyror och ökade vinster kan lite glitter kanske ramla ner längs pyramiden. För den som vill riva pyramiden låter det som riktigt gammalt, men nypolerat bajs.

Storstadsregionerna gav nyligen Tapio Salonen och Martin Gradner i uppdrag att göra en kunskapsöversikt för flyttkedjefenomenet. De konstaterar klart och tydligt att de aldrig når personer med låga inkomster. Kedjan bryts innan dess och slutar i en trasig länk där bostäder för de med lägst inkomster helt saknas om allmännyttan försvinner. Så länge klas­samhället består kan ingenting finnas och ingen politik föras, som är lika för alla. Hur de än snackar så är den här ­skiten inte för oss.

Den här texten publicerades första gången 2019-05-20 i dagens ETC. Då var rubriken "Ombildningarna av våra bostäder - vilken jävla blåsning"

Om det jämställda prestigeprojektet: purékäk, vårdnad och våld

Alla älskar jämställdhet i världens mest jämställda land. De svenska farsorna går på export å hyllas för purékäk och barnvagnsbios. Hur det står till med kvinnofriden är en annan story och är det nåt vi jourkvinnor vet – så är det hur progressive paradise ser ut på baksidan. Funderar man längre än två sekunder på ”mäns våld mot kvinnor” förstår man att ”pappors våld mot mammor” rimligtvis är en grej och att delat föräldraskap inte är odelat fantastiskt. Vårdnadsfrågorna är en av de tyngsta feministiska fronterna i Sverige i dag.

Den senaste tiden har ett par riktigt sjuka domar fått medial uppmärksamhet och ROKS satsar på frågan. När kvinnojourerna slog upp dörrarna på åttiotalet var inte tvister nån grej, idag är det en betydande del av jourernas dagliga arbete. I takt med att idén om det delade föräldraskapet tagit plats i regelverket har dörrar öppnats för förövare. Vårdnadsjuridiken har blivit en väg för våldsamma män att hålla sig kvar i och fortsätta kontrollera kvinnors liv, trots att hon lämnat

Den svenska familjepolitiken ville bygga ”ett nytt faderskap” med reformer som pappa­månader och jämställdhetsbonus. Med betoning på gemensamhet och samarbete även efter separation skulle det göras pappor av män. Lagstiftningen som reglerar vårdnad, boende och umgänge slår fast att ”barns bästa” är lika med kontakt med båda föräldrarna. När folk började skilja sig ville man försäkra sig om att papporna inte försvann ur barnens liv, men glömde att hans våld kan vara en anledning att ta dem med sig och dra. Tanken var att om man först servar män med en massa rättigheter så kommer nog själva föräldrandet på köpet.

I jämförelse med hur kvinnor behandlas på arbetsmarknaden framstår pappacurlingen som patetisk. Vi ladies måste minsann ta för oss, visa framfötterna och vässa armbågarna, välja mansdominerade branscher och för guds skull inte vara så mesiga när vi löneförhandlar! När männen ska bli pappor måste kvinnor lämna plats, ge en chans och släppa taget, inte ha kontrollbehov. Va fan, vi ska till och med skriva under på en lagstiftning som ger både incestpappor och vanliga wifebeaters rätt till våra barn. En tredjedel av alla som dömts för mord på barnens mamma kvarstår som vårdnadshavare. Här ska det pappas till varje pris! Om det görs med nävarna har lagen inte mycket att erbjuda.

De allra flesta par som separerar löser det hela utmärkt och hamnar därmed inte i tvist. Och det är väl givetvis mycket strålande när det funkar, men vart man ska vända sig när det inte gör det vet ingen. Hur man ska samarbeta med sin våldtäktsman eller hur kontakt med pappa är ”barnens bästa” när barnen bor i skyddat boende med mamma blir svårt att få ihop. Att ”boendeföräldrar” kan få vite och ”umgängesföräldrar” kan begära verkställighet betyder i praktiken att mammor kan få böter för att de inte lämnar sina barn till pappor de inte vill träffa eller som gör dem illa. Nån sanktion mot pappor som inte dyker upp finns inte.

I en värld där ”föräldrar” betyder pappor och mammor försöker man med vårdnadsjuridiken tvinga fram en verklighet som inte finns. Lagen är inte tänkt att hantera problem som kan uppstå när män och kvinnor har med varandra att göra utan är skriven för att män ska bli och låtas vara föräldrar. Det har gett oss en verklighet där våldsutsatta kvinnor och barn är de enda brottsoffer som lagligen tvingas till kontakt med sin förövare.

Det är inne med våld. Från politiskt håll finns värderingslikes å hämta och varenda mandatperiod petas det in mer eller mindre meningslösa projektbidrag och punktinsatser. Men för den som sprungit de senaste veckornas internet-race om vem som tar frågan på störst allvar finns riktigt jobb att göra. Attitydförändring och personliga ställningstaganden är väl härligt men att ta mäns våld på allvar är att palla se intressekonflikterna som finns, som pappacurlingens konsekvenser och rätten till barnen.

Det jämställda prestigeprojektet är värt noll komma fucking noll utan kvinnofrid. När den könsneutrala lagstiftningen möter den könade verkligheten blir den till mäns fördel. Mäns våld mot kvinnor kommer att upphöra när det inte längre funkar som medel för makt och kontroll och för det krävs politiska förändringar som flyttar makt från män, till kvinnor. Men jag vet, det är jobbigare än att kräva att Dramaten rensar personal­listan.

Den här texten publicerades första gången i dagens ETC 2019-04-01 med rubriken "Vårdnadsfrågorna är en av de tyngsta feministiska fronterna".

Om den skånska dubbeltorsken och sexköpslagens mamma

Helsingborgspolisen gick för nån vecka sen ut med en varning: ett flertal män har ringt på en eskortannons för att ”köpa sex”. Väl framme har de istället blivit rånade på medtagna kontanter. De som sen ringt polisen har delgivits misstanke om försök till köp av sexuell tjänst. Alltså, säga vad man vill om personrån, men detta är ju om inte genialiskt så åtminstone svinroligt!

Dubbeltorsk!

Det går knappt att skriva utan att flina: ­rånad, bötfälld OCH otillfredsställd!

Polisen tror på ett stort mörkertal, för än så länge är det lite pinigt att köpa andra människor. Och frankly, jag fäller då inga tårar för den som försökt.

Precis som dubbeltorsken är torsken generellt svår att känna igen och smälter lätt in i det omgivande samhället. I Sverige för den en skygg tillvaro men internationellt välkomnas den och dess allierade i allt från talkshows till börsen. Ibland gömmer den sig bakom tinderprofiler. Ibland är den polis med tjänsteleget i bakfickan. Ibland minister. Torsken har olika ålder, bakgrund och finns över hela samhällsstegen. Samlande för hela torsksläktet finns egentligen bara två tydliga kännetecken: De är män och de föraktar kvinnor.

I Sverige är det kriminaliserat att köpa sex, men inte att sälja. Kvinnorörelsen vann den då unika ”sexköpslagen” 1999 och än har den rejäl backning. Men det finns de som vill stoppa fisket och legalisera prostitutionen. Hittills främst ett gäng löjliga ungliberaler, men allt oftare kommer snacket också ifrån vänsterkanten. Så det gäller att hålla linjen, att vakta det vi vunnit. Där ute väntar en blodtörstig biljon­industri redo att expandera. En vars våta dröm vore om Sverige, sexköpslagens själva mamma, släppte siktet på torsken.

Legaliseringslobbyn mörkar marknaden och torsken. Istället flyttar den fokus tillbaka till den säljande parten och kallar prostitutionen ett ”arbete”. Men ingen man sa någonsin: Din jävla kassörska! Hon är en städerska! Eller: lyssna inte på den lilla förskolläraren!

Överallt i världen slängs det i ansiktet på kvinnor. Jag kommer aldrig glömma när någon först sa det till mig: Jävla hora.

Ba så, rätt in i hjärtat. För det betydde knappast: ”Du är en (jävla) person som arbetar med sexuella tjänster”. Det betyder alltjämt: ”Jag föraktar dig, jag hatar dig för att du är kvinna.”

För vad är det som driver män att prostituera kvinnor? Göran Therborn skriver i sin bok ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” från 2018 om kapitalistisk härskarkultur - hur varje dominerande klass upplever ett berättigande, en självklar tillgång till allt vad de kan önska. Liksom, det är bara å ta för sig gubbar, inga konstigheter! Världen är vår! När marknadsekonomin möter patriarkatet uppstår den moderna prostitutionen, och dess själva fundament är män som patriarkatets härskande klass. Men den med pengar har ingen okränkbar rätt och det finns sånt som aldrig kan valutaväxlas. Världen är inte deras och med siktet på torsken stigmatiserar vi den, som tror sig ha rätt till en annan.

Själva varan, om det inte är kvinnan själv, är maktförhållandet, den ojämlika relationen. Det är i den han är fri att göra som han vill med henne, i den hennes kropp och sexualitet är till för hans behov. Samtycke görs till en fråga om betalning och förövare görs till konsument. Legaliserad prostitution är förstärkande av den manliga härskarkulturen och bekräftande av dess självuppfunna rättmätighet. Varför skulle vi ge dem det? Att ge efter för efterfrågan är att ge upp på tanken om att någonsin kunna leva sida vid sida.

Feminister som håller fortet föraktar torsken, men har ännu inte gett upp om den manliga sexualiteten. Vi värnar den kvinnliga sexualiteten, det fria samtycket och tron på att mäns sexualitet inte måste vara en destruktiv kraft på vår bekostnad. Fan om man inte visste bättre skulle man änna tro att det var vi som var ”sexradikala”. Sex på lika villkor är fortfarande 2019 en verkligt normbrytande tanke.

Men radikala kallar de sig, de som verkar ha glömt hela världshistorien och påstår att handeln med kvinnor är frigörande och modern. Kanske är det den minst normbrytande och mest reaktionära idé som någonsin hörts i vänstern. För ni vet, den ”feministiska vänster” som hejar på en marknad för profit på könsförtryck måste ändå klassas som helt förvirrad. Medan torsken simmar fritt sitter de där snyggt i den härskande klassens båt. Plats finns för den som inte packar några egna intressen.

Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC 2019-02-11 med rubriken "Feminister håller siktet på torsken".

Om underkastelse - ett race

Man kan inte söka a-kassa samma dag som man blir varslad. Man måste vänta tills sista anställningsdagen har passerat. Sen har de många veckors handläggningstid. Är det ett straff? 

Prognosen är god. Jag kommer hitta jobb säger arbetsförmedlaren på ett första telefonmöte. Jag frågar inte om han trivs med sitt jobb. Vi ska jobba inte trivas. Vi ska aldrig säga som det är. ”Du låter väldigt självsäker” säger arbetsförmedlaren ”du kommer att fixa det här”. Det är svårt att förena självsäkerhet med käfthållande säger jag inte. Jag kommer hitta jobb säger jag. Jag frågar inte vad som egentligen är hans jobb. För vems skull har vi det här samtalet? 

Du vet hur man tror att en del rum är tysta. Oftast badrum. Det är tyst där inne hela tiden. Tills man går in där för att det är tyst. Kanske tänker man att man ska ta sig ett bad. Ha det tyst och skönt. Ju mer man är i det tysta desto mer hör man fläkten. Desto mer hör man rören. Desto mer hör man ständigt brus. Ju mer man behöver tystnaden desto mer låter det. Så är mitt liv nu. Samtidigt som allt står stilla låter det mer och mer och mer. Ju mer jag försöker lyssna desto mera hör jag av ingenting. Det är alltid nåt nytt händer nada noll ändå är det aldrig paus. Det är tystnaden som aldrig fanns och stressen i att vara absolut upptagen av ingenting. Det är ett heltidsarbete att hålla sig nykter. Ingentinget dånar trumhinnan vibrerar pulsen slår kontot 
krymper 
ständigt. 

Handläggaren måste informera om att a-kassan kräver att man söker jobb i hela landet. A-kassan kräver att man söker alla anställningsformer, med alla arbetstider. Han måste informera om att a-kassan inte kan ta hänsyn till om man har barnomsorg. Jaså det är därför vi har det här samtalet säger jag inte. Han undrar om vi är överens om att det är obligatoriskt. Jag undrar vad som händer om jag inte är överens. Han måste informera om att det är obligatoriskt. Varför frågar du då? Det är bättre om man kan vara överens. Vi ska aldrig säga som det är. Jag har ingen handläggare den som svarar när jag ringer är min handläggare just då. Jag har fått information om att det är obligatoriskt att ringa. Prognosen är god. Jag låter väldigt självsäker när jag gråter. Tack för samtalet välkommen åter. Det är obligatoriskt. 

Jag får komma på intervjuer. En stilstudie i förnedring. Brinner jag för råautister som inte pratar men bits och slåss, undrar hon? Har jag engagemang för målgruppen? Verksamheten är till för brukarna inte personalen det betyder att man inte får nån rast. Jaha, här har du ju en lång radda erfarenhet och utbildningar, så då tänker jag: kommer den här människan att stanna kvar? Vi leker charader. På mitt kort står det kameleont 
mask 
smilfink 
pigg tjej.

Hur kan det vara så tydligt vad som rätt svar? Och ändå inte. Jag säger rätt men fel. Jag säger att det jag söker är en fast tjänst, någonstans där jag kan stanna. Där jag kan landa, få lite ordning, bli en del av en personalgrupp. Brer på med att jag vill utvecklas på ett ställe och inte hålla på och jobba runt. Så då är det inte engagemanget för målgruppen utan du söker bara ett jobb vilket som helst? På hennes kort står det förhörsledare 
hyena 
pisshuve 
kall chef.

Jag är fel men rätt. Eller tvärtom. Eller bara fel. Hur kommer det sig att du hoppat runt på så många olika arbetsplatser? Vi ska aldrig säga som det är men jag säger: det är så arbetsmarknaden ser ut. Fel fel fel hur kan du störa oss såhär? Vad menar du med att söka det här jobbet och komma hit på intervju. Vem tror jag att jag är? Jag tror att snart så går det inte längre. I brottsrubriceringen blir alla dessa socialchefer ”tjänstemän”. Då blir det problem på riktigt.

Huvudregeln i kommunals a-kassa är att man ska ha jobbat minst 80 timmar i månaden de senaste sex månaderna. Jag gick av ett vikariat sista september och visste att jag skulle börja nytt, fast jobb den första december. I oktober och november var jag kvar på arbetsplatsen där jag vikarierat men på timmar. Jag hade inte haft nån sommarledighet. När man går på timmar får man lönen släpande och månadslön får man samma månad. Alltså tog jag väldigt få timmar i november, fick lite ledigt ändå inget löneglapp. När jag sen fick sparken i mars hade jag alltså inte 80 timmar i månaden de senaste sex månaderna. Det är en huvudregel och a-kassan kan göra individuella bedömningar. Den virtuella handläggaren på a-kassan begär in underlag för fyra år tillbaka i tiden. Kanske hade hon inte så många papper innan jag kom.

Jag är fullständigt överbelamrad med ojobb.

Det finns jobb hos Växa Sverige. Man får utbildningen gratis och efteråt garanterar de jobb. ”Som husdjurstekniker arbetar du främst med fruktsamhetsarbete och service till våra kunder. Hos Växa Sverige finns det goda möjligheter för dig att utvecklas och specialisera dig till exempel inom embryotransfer, robotprovmjölkning och ultraljudsundersökningar”. De menar att man ska inseminera kossor. Jag tänker att jag är en kossa inseminerad med arbetslinjen. Jag tänker att de skulle inseminera oss också om de bara kunde äta våra barn. De inseminerar ukrainskor deras barn kan man sälja. Vissa är boskap andra är tekniska boskapsknullare. Ytterligare andra kan lipa normbrytande intersektionellt i tidningen om att bebis-varan kommit bort på posten. Har de bara sparat artikelnumret går det nog att ordna. Om varan blivit hjärnskadad 
anknytningsstörd 
undernärd 
kan leverantören hävda force majeure. Sieg heil.

Jag söker massor av jobb. Socialt arbete. Boenden. Miljöterapi. Man kan gå där och säga till sig själv att man inte är som alla andra. Man går där och är precis som alla andra. Det är det som är jobbet. Att hålla god min. Motivera, stödja här jobbar vi med Låg Affektivt Bemötande det betyder att hur arg du än blir spelar det ingen roll. Dina känslor är en del av sjukdomsbilden din ilska är inte äkta din förnedring kommer inifrån har inte med oss att göra du kan skrika dig hes här jobbar vi med Låg Affektivt Bemötande. Vi är tekniska boskapsknullare.

Det ligger inte på vårat bord. Vi är utförare – tar inga beslut. Enhet efter enhet utan bord. Enhet efter enhet som bara gör sitt jobb med Låg Affektivt Bemötande. Ingen är ansvarig alla är som alla andra. Det är som på musses camping-semester. Långben undrar vem är det som kör och bakom bilen skumpar hela jävla social förvaltningen. En vagn för varje enhet – ett rum för varje verksamhet – då och då kastas någon över branten Kalle Anka är en enhetschef som jobbar med teambuilding.

Vissa påstår att jag tidigare hotat en chef och en kollega. Backa mitt liv utspelar sig i affekt. Jag har tillgång till ett brett emotionellt spektra. De har aldrig sett ett riktigt hot. De vet inte skillnad på nåt blir rädda så fort volymen går upp. Bleka Odd Molly-nollor. Säger jag inte jag är en lagspelare. Jag väger femti kilo det är jag som ligger under. Det är verkligen okvinnligt att va såhär aggressiv.

Jag orkar inte vara precis som alla andra jag orkar inte arbeta mer i verksamheter som skrutits ner i 15 + år jag orkar inte låtsas mer. Jag söker jobb på göteborgs spårvägar. Alla har hyllat min planerade spårvägs-succe. Alla kan se det framför sig där kör jag runt jag är så jävla göteborgsk.  Alla utom två. En sa att det är väl härligt men ”lite waste av min komptetens”. En annan att det är ”synd på mitt intellekt”. 
Jag undrar: kör bara dumma människor spårvagn?

Bara uthålliga människor kör spårvagn. Jag kommer aldrig köra spårvagn. Rekryteringsprocessen är längre än försäkringskassans telefonkö. Man ska pissetestas och man ska träffa läkare för hälsodeklaration, man ska på intervju man ska göra personlighetstester det mäts generell begåvning man ska på skypemöte. På spårvägen får man tjänst med dagkommendering. Det betyder att man en gång om året för schema med sina arbetsdagar. Men sin arbetstid får man alltid kl 14 dagen före. Är det ett straff? Jag vill begå ett attentat säger C. Jag dricker fem slotts jättesnabbt.

Den jävla fläkten 
fort 
blås ut 
huvet

Jag går på arbetsintervju. Det är en kvinnoverksamhet och det är viktigt med kvinnors rättigheter och detta har ju du koll på och du har ju skinn på näsan och alla våra kvinnor är kriminella. Jo tack gumman. Hon är en sån chefs-kvinna med mumin kaffemuggar, rött läppstift, mjuka tyger och små små kvinnotecken i öronen. Hon frågar om jag lever ensam om jag VABBAR mycket och om jag är flexibel med inbeordringar. Jag säger fel. Vi leker charader. På min lapp står det inte värdig men jag säger ändå ”Jag älskar inte att bli inbeordrad på lördagskvällar. Men jag vet att det är en del av avtalet och jag kommer såklart att förhålla mig till det”. Det är dött lopp och könsdiskriminering är bara olagligt på papper. Jag ringer kommunal de tycker att det kanske ändå är bra för arbetsgivaren att veta om jag har några sjukdomar. Jag frågar kommunal-kvinnan om de skall påminna arbetsgivaren om diskrimineringslagen innan tjänsten tillsätts. Kommunal-kvinnan säger att om jag vill så kan jag ringa upp mumin-muggs-chefinnan och ”tipsa” henne om att inte ställa diskriminerande frågor i framtiden. 
Jävla låtsasfack. 
Tack tack.

Fläkten brusar infernaliskt. Snart lyfter hela skiten. Den virtuella handläggaren har lämnat nya meddelanden på Mina sidor. Förtielva driftstörningar senare visar det sig att arbetsgivaren inte redovisat timmarna för varje månad 2016 tillräckligt noga. Var jag inte sjuk en enda gång? Jag måste begära in nya arbetgivarintyg. Det är viktigt att jag tidrapporterar. Använd ditt mobila bank ID du behöver aldrig träffa nån av dom som loskar dig i ansiktet. Det är meningen att 90% ska tappa förståndet innan de behöver betala ut nåt. M vet hur det är.

Jag registrerar mig i Lilds karriärportal. Först registeras att jag har fyllt 18 år och sedan att jag har  svenskt arbetstillstånd. ”Grattis, du har gått vidare i rekryteringen”. Sen väntar ”personlighetstest”. Man ska gradera på en skala – från ”stämmer inte alls”, via ”stämmer delvis” och upp till ”stämmer helt”. 

Jag är alltid glad – stämmer helt. 

Min överordnade kommer alltid att försöka utnyttja mig - stämmer inte alls. 

Ibland är det nödvändigt att ljuga – stämmer inte alls. 

Så många frågor – alla svaren: lögn
En lögn kan vara nödvändig ibland: stämmer helt.

Man ska hålla sig grå. Det är lätt att tro att man ska klicka i att man är nyfiken på allt och älskar sociala kontakter osv. Nej, i sammanfattningen blir det att man är impulsiv och har stora krav på stimulans och sin omgivning. Lägger man sig hela tiden på mittensvaren blir det bättre. Vi ska jobba inte trivas. Det viktigaste är att vara ingen – stämmer helt. Det ungefär så det känns ändå efter tag. Jag är ingen. Jag låtsas att jag är flera olika personer varje dag. Jag brinner för heminredning, jag har alltid velat jobba på kontor, tycker humana verkar vara en fantastisk arbetsgivare. Gemensamt har alla mina personligheter att de är ingen men de älskar allt.

Jag är en piskad kossa med multipla personligheter.
Jag har börjat tappa hår.

”Grattis du har gått vidare i rektryteringen”. Nästa steg är Lidl-simulatorn. En bild på en Lild-butik i solsken fyller skärmen. Jag får storyn i text: chefen har tillfälligt lämnat ansvaret till dig och du kommer i det närmaste att få kluriga frågor från kollegor som behöver stöd och vägledning samtidigt som du jobbar i butiken och möter kundernas ännu klurigare frågor. Ett chatprogram med flera rutor aktiva samtidigt. Kollegan undrar hur hen ska prioritera i kassan när någon går före, någon dricker alkohol i butiken, en annan har bränt bullarna i bageriet och undrar om de kan säljas och en röten kundkvinna klagar på tvättmedlet. En annan kund pratar ingen svenska men vill ha hjälp och telefonen ringer för att det är skräpigt i entrén. Vad gör jag? undrar Lidl-simulatorn. Vad fan håller jag på med? undrar jag själv. Man väljer mellan fyra olika, färdiga svar för varje fråga. Frågor som egentligen inte har nåt med saken att göra. Man måste såklart ändå läras upp i butik. För varje deltidtjänst jag söker, måste jag igenom den igen, men jag går aldrig vidare från simulatorn. Vad är de de testar? Kanske ännu mer brännande, vilken är denna karriär jag inte lyckas passera portalen till?

Alltihopa är ett underkastelserace. Vad ställer du upp på. How low can you go. En gemensam charad. Jag gör ett virtuellt stress-test i ett bemanningsföretags rekrytering. Man ska lösa ekvationer, svara i telefon och memorera sifferkoder. Samtidigt. I femton minuter man får inte veta hur det går. Det är fullständigt hjärndött. 

Jag får ingen A-kassa. Jag har en f-skatt och drar in några tusen i månaden på frilans. Tur att handläggaren fick papper från fyra år hon har viktigt jobb. Nästan 15 år medlemskap jävla låtsasfack. Min son blir sjuk jag är med honom fem veckor. VAB är en inkomstförsäkring och om du inte har någon inkomst finns det ingenting för oss att ersätta. Vad fan menar du säger jag. Vi ersätter bara förlorad inkomst säger han. Du får noll kronor från försäkringskassan skriver de. Jamen, vad har du gått miste om? frågar han. 
Gubben ni allihopa 
ni tar allting ifrån mig.

Till slut tänker man

Jag är sämst

Jag kan ingenting

Jag vill planera attentat

Vi ska aldrig säga som det är

Vad händer om jag inte är överens 

Jag ska spränga den fucking fläkten
ÅKEJ

Om betald intimitet, korrumperade relationer och prostitutionen vid ditt frukostbord

”Schoenmaker translates some graffiti on the wall: 

´Dear kerb crawlers, we hate you men. We want to get as much money from you as possible.´ 

A response scrawled opposite reads: 

´Fucking whores, you must be fucked until you drop on the ground. We fuck and suck you until your cunt is very sore. Thank you.”

Hat och djupt förakt – going both ways. Det översatta klottret kommer från en artikel i The Guardian som journalisten och aktivisten Julie Bindel skrev i maj 2004. Hon besöker en av Hollands ”tolerance zones” i Utrecht där gatuprostitutionen tolereras, men liksom sköts av ordningsmakten med saker som uppbyggda bås och registrering av kvinnorna. När Rachel Moran, grundare av SPACE international och prostitutionsöverlevare citerat Bindels rader i sin bok ”my journey through prostitution” kommenterar hon dem så här:

”Prostitutes and their clients exist at the coalface of human contempt, and they remain there, too disintrested in each other´s discomfort even to show the other a cursory glance”.

Jag har skrivit om prostitutionen som ett ”arbete” och vad som händer om den släpps fri, som ett jävla skit i största allmänhet, om framtiden för Nordic model och om den fullständigt uttjatade föreställningen om det fria valet. Men det som finns kvar (det finns såklart massor kvar) är våra relationer. Vad händer med det mänskliga? Med vår dragning till - och vårt beroende av varandra? Vad menar vi egentligen när vi säger att prostitutionen är ett hinder för jämställdhet mellan kvinnor och män, på ett relationellt och intimt plan?

Moran skriver om ett oundvikligt ”interplay of depravity” mellan torsk och kvinna. Hon beskriver detta ”depraverande samspel” som ett yrselframkallande och nyansrikt trassel. Jag tänker att man nog kan förstå det som ett korrumperande av mänskliga relationer? En åderlåtning av vad vi skulle kunna vara i relation till varandra som jämlikar. 

(OBS här då att även om jag skriver om relationer som går åt två håll och om ett destruktivt samspel tror jag att jag tidigare varit tillräckligt tydlig med vart jag står i ansvarsfrågan. Att relationen går both ways betyder inte att de båda parterna bär skuld och ansvar, vilket såklart är en 100% male-business på området.)

Jag tror att vi inte är direkt översugna på att närma oss den här vinkeln av två skäl. Dels för att vi inte vill förknippa prostitutionen med våra egna ”normala” relationer. Vi kan diskutera det som pågår där ute, men för de av oss som inte befinner oss i prostitutionen är det bekvämast om den inte kommer för nära. När tidigare citerade Julie Bindel intervjuar överlevaren Evelina Giobble (från breaking free) i sin bok ”The pimping of prostitution”, säger hon såhär:

”If you want to stop prostitution and you want to stop the men who are driving it, the johns, then all you have to do is look across the breakfast table. Women dont want to do that. So I think women, not prostituted women – women with not a lot of knowledge, just step back. They have to believe that there is a choice, or they would have to believe that men are rapists”.

Självklart vill vi inte veta. Verkligenheten är för jävlig. Men hur gärna vi än vill hålla sexhandeln ifrån oss så både speglar och påverkar den våra relationer till varandra. Den finns vid våra frukostbord.

Det andra är att det är på den här fronten man allra enklast blir utmålad som moralist. Men att bibehålla tron på att kvinnor och män kan leva fria sida vid sida och dessutom ligga med varann i en värld fri från prostituion är inte moralism. Det är verkligt revolutionärt, för att inte säga ”sexpositivt”, hähä. Det är en idé som förkastar tanken om att våra relationer alltid måste smutsas ner av makt och ekonomiska intressen. Det är en idé som vänder sig bort ifrån reaktionära och ålderdomliga idéer om äktenskapliga ägandeförhållanden och uppdelningen i ärbara och smutsiga kvinnor. Det är en idé som bygger på att män och kvinnor är i grunden lika och någon gång skall mötas som fria människor. Den som vill förvränga det till viktorianska kyskhetsidéer är antingen en jävla lögnhals, helt utan mänsklighet och framtidstro eller bara klassiskt okunnig.

Radikalfeminister tror inte på att män föds helt så, genetiskt sugna på våld och övergrepp. Vi tror inte att kvinnor är födda till offer för mäns våld. Vi tror att i patriarkatet ges män makt över kvinnor, och ett sätt att omsätta och upprätthålla den makten är genom att vara våldsam emot kvinnor. Som att tex köpa sex. För att han kan. För att han vill. För den som vill bevara eller förnekar mansdominansen kan sexuellt våld lätt skrivas om till gött sex. Därmed kan den som vill måla ut feminister som moralister skriva om motstånd mot sexuellt våld till motstånd mot sex. Men vi är inte nunnor, vi är revolutionärer och frihetskämpar.

Fram tills rätt nyss verkade de flesta feminister veta att den sexuella frigörelsen inte blivit verklighet riktigt än och att det finns starka kulturella krafter som påverkar flickors och kvinnors sexualitet. Vi groomas fortfarande av porr och typ hela samhället att tro att vår sexualitet går ut på att göra det som män vill. Det vet inte minst alla kvinnor som legat med män - inget får en att känna sig mer kvinnlig än att män vill knulla en. Men när vi förr fick veta att det var vår uppgift och plikt, vare sig vi gilla det eller inte, får vi idag veta att den ultimata frigörelsen är att ”välja” att vara undergiven, pissad på, strypt och/eller köpt. Det är så visionslöst så man kan lipa bara för det. Det gör jag ibland.

Det talas om att kvinnor håller på och ger sex gratis till män och att vi borde ta betalt. Som om sex alltid kommer att vara till för män. Som om sex var nåt som kvinnor bär runt på och kan dela ut. Till skillnad från kraven på betalt house-work är sex helt möjligt att bara skita i, om det inte är gött. Vad händer med oss och vår frihet, våra valmöjligheter och vår sexualitet när ”gratis sex” blir till nåt som konkurerar med det betalda? Har våra relationer då helt kommersialiserats? Och har vi inte i så fall förlorat allt som en sexuell relation kan vara? Någonting tas ifrån oss, och jag hittar ingen bättre beskrivning än att det är en del av vår mänsklighet.

Prostitutionens hela grundidé är denna: kvinnans uppgift är att tillfredställa mannens behov och önskemål. Hur nån ens få för sig att påstå att det är vår frigörelse? Jomen genom att ge upp på tanken om verkligt jämlika relationer och att skriva om sexuellt våld till kort och gott: sex.

Joakim Medin (btw alltså så cute!) skriver i sin bok om svenska män som sexturistar i Thailand att deras ”värderingar tycks eldas på under vistelsen i Thailand och sedan följer med tillbaka till Sverige” och menar därför att sexturism är en fråga också för ursprungslandet. Han menar att thailandsvenskarna har feta problem med svenska kvinnor och den svenska jämställdhetstraditionen gemensamt. Han skriver att kvinnors krav, beteenden och därmed svårigheten att få ligga med dem/skapa relationer till dem driver männen till sexturism för att de där kan få vad de upplever att de nekas i Sverige.

Är ni med? Då utgör prostitutionen en antifeministisk bakväg där relationerna (och männen) inte alls måste förändras. Så länge de betalar kan de få den kvinnliga lydnad de upplever sig berättigade till och kan göra vad fan de vill. Medin träffar den svenske professorn Sven-Axel Månsson (gammal go räv på prostitutionsområdet) som menar att torskarna upplever att kvinnor i prostitutionen har accepterat de grundläggande skillnaderna mellan könen och att kvinnan alltid skall fungera som en slags service-instutition. Förstådd på det här sättet är prostitutionen en extrem manifestation av maktförhållandet mellan könen i stort. Precis den typen av relation feminismen är tänkt att upplösa bevaras och utvecklas ständigt i prostitutionen!

Vad torskarna vill är att maktförhållandet ska bestå OCH att denna extrema manifestation skall vara relationen mellan kvinnor och män i allmänhet. För ni vet prostitution går ut på lurendrejeri. Torsken vet förstås någonstans att han betalar för hennes villighet. Han vet att det är en teater, men han vill inte kännas vid det. Thailandssvenskarna åker inte till thailand bara för att köpa sex utan för att de genuint verkar tro att de thailändska kvinnorna ÄR annorlunda och pengarna liksom försvinner i ekvationen. Pengarna blir en pinsamhet. Hur många stories om hur betalningen försöker täckas över har man inte hört? 

Män vill inte kännas vid att situationen inte är äkta och vill kunna fortsätta låtsas att det hela bygger på ömsesidighet. I forum efter forum beskriver de hur kåt hon var och hur mycket hon njöt av att ligga med just honom – denne fantastiske hingst! Pengarna gör sånna helt skrattretande föreställningar omöjliga. 

I affärsrealtioner, där pengar byter händer och där alla möjliga ekonomiska transaktioner sker försöker man inte låtsas som något annat. Liksom ”Oj nej men ni ville ju egentligen bara GE mig er bostadsrätt men jaja om jag lägger pengarna under kudden här så blir det mindre pinigt!”. Vad torskarna egentligen vill, är att kvinnor ska forma sig efter dem och deras begär helt utan betalning och därför betalar han henne för att få uppleva det, vilket i sig själv blir en motsägelse. (Det finns förstås dom som går igång på själva pengarna också, det finns ju alltid nån jävel som tänder på allt liksom).

I prostitutionen är varan, om den inte är kvinnan själv, själva den ojämställda relationen. Det som saluförs är underkastelse. Självklart föraktar hon hans patetiska teater och han i sin tur föraktar henne som lurar honom och tar betalt. Ett interplay of depravity.

Vet du vad GFE är? Girl Friend Experience. Upplevelsen av att ha en kvinnlig partner: en vara på prostitutionsmarknaden. Naturligtvis är det inte en verklig upplevelse, där det inte alls är frid och fröjd och total makt som erbjuds, utan en flickvänsupplevelse i torskversion. Detta kan vara bland det mest sorgliga man kan tänka sig, och säger det inte allt om vad våra relationer blir i en värld styrd av mansdominans och ekonomiska intressen?

Flickvänsupplevelsen innebär att det inte är bara själva sexakten som är till salu utan en relation över tid. Ofta beskrivs det som en sorts ”betald intimitet” utförd av ”proffessional girlfriends”. Skulle man vilja slå upp ”marknadsperversion” skulle den här skiten vara en passande definition.

Vad händer med vår strävan efter fria och jämlika relationer när män samtidigt kan köpa precis den relation de vill ha? En del normaliseringsivrare skriker då att ”jamen är inte alla relationer redan prositution”? ”Vad är äktenskapet om inte en prostitutionsförbindelse?” Och ja 1. Att någonting annat ockå kan va dåligt legitimerar ingenting. 2. Feminister har låååång historia av att kräva ekonomiskt och socialt oberoende för att bryta äktenskapliga bojor. 3. Att påstå att kvinnors position i äktenskapet är detsamma som när småtjejer får betalt i allt från nya kläder till mat för dagen för att bli rövknullade och agera terapeuter åt gubbar är ohederligt.

Som alla marknader så utvecklas sexhandeln ständigt. Den senaste tiden har fenomenet ”sugardating” fått mycket uppmärksamhet. Såhär skriver Sugardaters.se:

”Om du letar efter någon som uppskattar förhållanden, tycker att gåvor är romantiska eller till och med att en natts romans är vad de behöver i detta ögonblick av liv, är SugarDaters® den perfekta platsen att börja på. Vi tror att basen för en lycklig relation är mer än bara fysisk attraktion. Det handlar om respekt, att tas hand om och beakta varandras gränser”.

(Jezuz fucking christ ”EN LYCKLIG RELATION!!!”)

Richmeetbeautiful skriver:

”Hitta din perfekta matchning för ett förhållande baserat på kärlek, respekt, passion och intellekt.”

Allt utom sex och pengar. Som det egentligen 100% handlar om. De här företagen saluför mänsklig intimitet, själva vår samvaro. Saker som ”kärlek” och ”respekt”, vilket är allt annat än just saker, görs till något möjligt att köpa. Har man minsta vett förstår man att detta gör något fult med oss som människor, och givetvis med vilka vi blir i relation till varandra. Själva det som gör oss mänskliga, som gör att vi behöver varandra och vill vara nära varandra - vårt innersta - förvandlas till något helt frikopplat från oss. 

Relationer görs till ett individuellt vinstmaximerande, där den ena parten maxar intimitet och sexuell tillfredställelse, den andra pengar. Självklart med helt olika konsekvenser, men gemensamt är att de båda parterna måste avhumanisera varandra. De måste se varandra som verktyg för egen vinning. Aldrig som människor, kamrater eller likar. Hur tar vi oss vidare ifrån det?

När alienationsteorin lär oss att arbetaren alieneras ifrån sig själv genom att han tvingas betrakta sina kunskaper och sitt arbete som varor är detta en fullständigt extrem och könsbunden fortsättning där inte ”bara” själva sexakten görs säljbar utan hela känslolivet och allt det som vanligtvis beskrivs som vår enda tillflykt från maknaden och alienationen - mänskliga relationer, social samvaro och intimitet. Det är så mörkt va.

Jag lyssnar på Gps pod ”systrar” och kommer nog att återkomma till den mer ingående när jag inte längre får ångestpåslag varje gång jag trycker play. Här tänker jag på Bella som beskriver hur hon försökt återta kontroll genom att sälja sig. Hon berättar att hon utsatts för två grova våldtäkter som barn och att hon sen försökt hantera den enorma kontrollförlust som övergrepp innebär genom att återuppleva och återta kontrollen i de nya övergrepp hon senare utsattes för av torskar. Flera andra tjejer i poden berättar liknande saker och det är en strategi vi hört om förut, den berättas återkommande av offer för sexuella övergrepp. Prostitutionen marknadsförs dessutom till kvinnor som ”empowering” och som nåt som skulle innebära att ta kontroll över sin sexualitet.

Det är i första hand en strategi som är enormt skadlig och inte fungerar, men det säger också nåt om hur relationerna i ett patriarkat fungerar och uppfattas av oss. Det är ett maktspel mer än ömsesidighet. Den som inte tar kontrollen berövas den och en är ständig överordnad en annan. I slutändan är det förstås männen som vinner, hur empowrade vi än påstår att kvinnor blir. I ett samhälle som helt och håller bygger på pengar är också pengar den enda lösningen som presenteras, på allt. När vi egentligen har så mycket större problem. Problem som löses den dagen vi lyckas frikoppla våra relationer, sex och intimitet ifrån smuts som makt och pengar. 

Ett övergrepp är ett övergrepp oavsett betalning, och aldrig skall de få skriva om sexuella övergrepp till ”sex”. Aldrig får en betald relation bli en normal relation. För vilka har vi då blivit? Och kan vi någonsin bli nåt alls?

Bella berättar om att stänga av. På akademiska pratar man om dissociation, som en av många försvarsmekanismer/strategier som kvinnor i prostitution använder. Rachel Moran i sin tur, skriver såhär om försvar:

”In all of our survival strategies, I can now clearly see, there was the strong impulse to extricate ourselves from the situation. Wheter it was in the psychologigal sense, by dissolving ourselves rigth out of there, or wheter it was in physical ways, like spraying perfume on our nipples to prevent them being chewed or bitten, there was always that same sense of creating distance.”

Och just detta, behovet av att skapa avstånd – att fly iväg, att ta kontroll, att snabba på utlösningen, eller vad det nu kan vara, fungerar inte när det som saluförs är en hel relation. Man kan inte stänga av sig själv under flera dygn eller veckor i taget. Därför beskriver många GFE eller ”proffessional girlfriend” prostitutionen som mycket så mycket värre. Hon har inte en chans att stänga av, att skydda sig själv och sitt jag. Hon måste hela tiden spela en roll, umgås med torsken och inte bara låtsas njuta av sex – utan att genuint tycka om honom. Kanske är grymhet en passande benämning. Torsken, som inte vill veta av att hon inte vill ha honom - och därför inte vill kännas vid pengarna – lyckas genom ”köpt intimitet” komma runt hennes försvar och helt äga henne. Han vill ha true (but false) och han vill dominera inte bara sexakten, utan hela henne.

Det talas ibland om manlig ensamhet. Den finns. Den ursäktar förstås inget. Det finns nåt djupt sorgligt i att vi hellre argumenterar för att det är synd om män som köper sex, än ifrågasätter det samhällsbygge där människor så uppenbart far illa. I en värld av smuts och våld och makt längtar vi efter samhörighet, efter att få slippa ensamheten, att få vara tillsammans. När torskarnas trots allt äkta känslor av sorg, ensamhet och längtan kombineras med den självklara känsla av berättigande grupper med makt chillar med uppstår idén om att det egentligen är han som är offret. Han som faktiskt har känslor blir ju lurad av dessa pengakåta skitkvinnor. Så föraktar det som han egentligen längtade efter.

Tidigare nämnda Medin skriver om GFE och om hur många sexturiter i Thailand antingen har prostituerade ”fasta flickvänner” under semestern och om hur en del också drömmer om att i slutändan hitta ”kärleken” och gifta sig med en undergiven thaifru. Han beskriver att tillräckligt många utländska torskar tar livet av sig för att uttrycket ”Pattaya Dive” ska finnas, och ja buhu liksom, en torsk hit eller dit men poängen är att det finns nåt så kallt och meningslöst i prostitutionsindustrin att vi inte riktigt kan med det. I vanlig ordning får kvinnorna skulden, männen varnar varandra för ”kallhjärtade och opportunistiska” kvinnor och menar att kärlekskranka män kan bli svårt utnyttjade (eh LOL). Lömska golddiggers som bara vill ha honom för pengarna, som flinar upp sig och ljuger men som på insidan är kalla och kalkylerande... Det är en misogyn nidbild vi känner väl igen, och som inte appliceras bara på kvinnor i prostitution. Utan på alla kvinnor. 

Prostitutionen speglar allmänna mönster mellan könen och påverkar synen på kvinnan såväl som på vad mellanmänskliga relationer egentligen är. I dess kölvatten hatar vi varandra. I dess närhet finns inget äkta och det enda som är viktigt är vem som vinner – och vem som förlorar.

”För alla fattiga unga flickor som prostituerar sig är den stora vinsten att bli tillsammans med en västerländsk man. I vårt kvarter här i Hua Hin finns det många medelålders eller äldre, överviktiga, västerländska män som bor med thailändskor. Flera av dem är svenskar. Och då tänker man, bvem r vinnaren? Det är oftast de thailändska kvinnorna” säger svenskan Helena, som bor i Thailand till Medin. Så jävla äckligt. Herregud Helena.

Ni vet, i ett råkapitalistiskt system, där män alltjämt dominerar och där allt mer utav mänskligheten säljs ut vill jag mest säga: är det inte hemskt? 

Är nånting på riktigt? 

Sånt främlingsskap. 

Sån avskärmning. 

Som själslig jävla död.

Kärlek måste inte vara vacker. Men den måste vara gratis, driven av lust och längtan. Jämbördiga sängkamrater emellan – där båda vinner och ingen förlorar.

Så länge vi låter sexhandeln leva, och finnas ibland oss. Mitt emellan kvinnor och män. Hur kan det finnas nåt annat än hat?