Om underkastelse - ett race

Man kan inte söka a-kassa samma dag som man blir varslad. Man måste vänta tills sista anställningsdagen har passerat. Sen har de många veckors handläggningstid. Är det ett straff? 

Prognosen är god. Jag kommer hitta jobb säger arbetsförmedlaren på ett första telefonmöte. Jag frågar inte om han trivs med sitt jobb. Vi ska jobba inte trivas. Vi ska aldrig säga som det är. ”Du låter väldigt självsäker” säger arbetsförmedlaren ”du kommer att fixa det här”. Det är svårt att förena självsäkerhet med käfthållande säger jag inte. Jag kommer hitta jobb säger jag. Jag frågar inte vad som egentligen är hans jobb. För vems skull har vi det här samtalet? 

Du vet hur man tror att en del rum är tysta. Oftast badrum. Det är tyst där inne hela tiden. Tills man går in där för att det är tyst. Kanske tänker man att man ska ta sig ett bad. Ha det tyst och skönt. Ju mer man är i det tysta desto mer hör man fläkten. Desto mer hör man rören. Desto mer hör man ständigt brus. Ju mer man behöver tystnaden desto mer låter det. Så är mitt liv nu. Samtidigt som allt står stilla låter det mer och mer och mer. Ju mer jag försöker lyssna desto mera hör jag av ingenting. Det är alltid nåt nytt händer nada noll ändå är det aldrig paus. Det är tystnaden som aldrig fanns och stressen i att vara absolut upptagen av ingenting. Det är ett heltidsarbete att hålla sig nykter. Ingentinget dånar trumhinnan vibrerar pulsen slår kontot 
krymper 
ständigt. 

Handläggaren måste informera om att a-kassan kräver att man söker jobb i hela landet. A-kassan kräver att man söker alla anställningsformer, med alla arbetstider. Han måste informera om att a-kassan inte kan ta hänsyn till om man har barnomsorg. Jaså det är därför vi har det här samtalet säger jag inte. Han undrar om vi är överens om att det är obligatoriskt. Jag undrar vad som händer om jag inte är överens. Han måste informera om att det är obligatoriskt. Varför frågar du då? Det är bättre om man kan vara överens. Vi ska aldrig säga som det är. Jag har ingen handläggare den som svarar när jag ringer är min handläggare just då. Jag har fått information om att det är obligatoriskt att ringa. Prognosen är god. Jag låter väldigt självsäker när jag gråter. Tack för samtalet välkommen åter. Det är obligatoriskt. 

Jag får komma på intervjuer. En stilstudie i förnedring. Brinner jag för råautister som inte pratar men bits och slåss, undrar hon? Har jag engagemang för målgruppen? Verksamheten är till för brukarna inte personalen det betyder att man inte får nån rast. Jaha, här har du ju en lång radda erfarenhet och utbildningar, så då tänker jag: kommer den här människan att stanna kvar? Vi leker charader. På mitt kort står det kameleont 
mask 
smilfink 
pigg tjej.

Hur kan det vara så tydligt vad som rätt svar? Och ändå inte. Jag säger rätt men fel. Jag säger att det jag söker är en fast tjänst, någonstans där jag kan stanna. Där jag kan landa, få lite ordning, bli en del av en personalgrupp. Brer på med att jag vill utvecklas på ett ställe och inte hålla på och jobba runt. Så då är det inte engagemanget för målgruppen utan du söker bara ett jobb vilket som helst? På hennes kort står det förhörsledare 
hyena 
pisshuve 
kall chef.

Jag är fel men rätt. Eller tvärtom. Eller bara fel. Hur kommer det sig att du hoppat runt på så många olika arbetsplatser? Vi ska aldrig säga som det är men jag säger: det är så arbetsmarknaden ser ut. Fel fel fel hur kan du störa oss såhär? Vad menar du med att söka det här jobbet och komma hit på intervju. Vem tror jag att jag är? Jag tror att snart så går det inte längre. I brottsrubriceringen blir alla dessa socialchefer ”tjänstemän”. Då blir det problem på riktigt.

Huvudregeln i kommunals a-kassa är att man ska ha jobbat minst 80 timmar i månaden de senaste sex månaderna. Jag gick av ett vikariat sista september och visste att jag skulle börja nytt, fast jobb den första december. I oktober och november var jag kvar på arbetsplatsen där jag vikarierat men på timmar. Jag hade inte haft nån sommarledighet. När man går på timmar får man lönen släpande och månadslön får man samma månad. Alltså tog jag väldigt få timmar i november, fick lite ledigt ändå inget löneglapp. När jag sen fick sparken i mars hade jag alltså inte 80 timmar i månaden de senaste sex månaderna. Det är en huvudregel och a-kassan kan göra individuella bedömningar. Den virtuella handläggaren på a-kassan begär in underlag för fyra år tillbaka i tiden. Kanske hade hon inte så många papper innan jag kom.

Jag är fullständigt överbelamrad med ojobb.

Det finns jobb hos Växa Sverige. Man får utbildningen gratis och efteråt garanterar de jobb. ”Som husdjurstekniker arbetar du främst med fruktsamhetsarbete och service till våra kunder. Hos Växa Sverige finns det goda möjligheter för dig att utvecklas och specialisera dig till exempel inom embryotransfer, robotprovmjölkning och ultraljudsundersökningar”. De menar att man ska inseminera kossor. Jag tänker att jag är en kossa inseminerad med arbetslinjen. Jag tänker att de skulle inseminera oss också om de bara kunde äta våra barn. De inseminerar ukrainskor deras barn kan man sälja. Vissa är boskap andra är tekniska boskapsknullare. Ytterligare andra kan lipa normbrytande intersektionellt i tidningen om att bebis-varan kommit bort på posten. Har de bara sparat artikelnumret går det nog att ordna. Om varan blivit hjärnskadad 
anknytningsstörd 
undernärd 
kan leverantören hävda force majeure. Sieg heil.

Jag söker massor av jobb. Socialt arbete. Boenden. Miljöterapi. Man kan gå där och säga till sig själv att man inte är som alla andra. Man går där och är precis som alla andra. Det är det som är jobbet. Att hålla god min. Motivera, stödja här jobbar vi med Låg Affektivt Bemötande det betyder att hur arg du än blir spelar det ingen roll. Dina känslor är en del av sjukdomsbilden din ilska är inte äkta din förnedring kommer inifrån har inte med oss att göra du kan skrika dig hes här jobbar vi med Låg Affektivt Bemötande. Vi är tekniska boskapsknullare.

Det ligger inte på vårat bord. Vi är utförare – tar inga beslut. Enhet efter enhet utan bord. Enhet efter enhet som bara gör sitt jobb med Låg Affektivt Bemötande. Ingen är ansvarig alla är som alla andra. Det är som på musses camping-semester. Långben undrar vem är det som kör och bakom bilen skumpar hela jävla social förvaltningen. En vagn för varje enhet – ett rum för varje verksamhet – då och då kastas någon över branten Kalle Anka är en enhetschef som jobbar med teambuilding.

Vissa påstår att jag tidigare hotat en chef och en kollega. Backa mitt liv utspelar sig i affekt. Jag har tillgång till ett brett emotionellt spektra. De har aldrig sett ett riktigt hot. De vet inte skillnad på nåt blir rädda så fort volymen går upp. Bleka Odd Molly-nollor. Säger jag inte jag är en lagspelare. Jag väger femti kilo det är jag som ligger under. Det är verkligen okvinnligt att va såhär aggressiv.

Jag orkar inte vara precis som alla andra jag orkar inte arbeta mer i verksamheter som skrutits ner i 15 + år jag orkar inte låtsas mer. Jag söker jobb på göteborgs spårvägar. Alla har hyllat min planerade spårvägs-succe. Alla kan se det framför sig där kör jag runt jag är så jävla göteborgsk.  Alla utom två. En sa att det är väl härligt men ”lite waste av min komptetens”. En annan att det är ”synd på mitt intellekt”. 
Jag undrar: kör bara dumma människor spårvagn?

Bara uthålliga människor kör spårvagn. Jag kommer aldrig köra spårvagn. Rekryteringsprocessen är längre än försäkringskassans telefonkö. Man ska pissetestas och man ska träffa läkare för hälsodeklaration, man ska på intervju man ska göra personlighetstester det mäts generell begåvning man ska på skypemöte. På spårvägen får man tjänst med dagkommendering. Det betyder att man en gång om året för schema med sina arbetsdagar. Men sin arbetstid får man alltid kl 14 dagen före. Är det ett straff? Jag vill begå ett attentat säger C. Jag dricker fem slotts jättesnabbt.

Den jävla fläkten 
fort 
blås ut 
huvet

Jag går på arbetsintervju. Det är en kvinnoverksamhet och det är viktigt med kvinnors rättigheter och detta har ju du koll på och du har ju skinn på näsan och alla våra kvinnor är kriminella. Jo tack gumman. Hon är en sån chefs-kvinna med mumin kaffemuggar, rött läppstift, mjuka tyger och små små kvinnotecken i öronen. Hon frågar om jag lever ensam om jag VABBAR mycket och om jag är flexibel med inbeordringar. Jag säger fel. Vi leker charader. På min lapp står det inte värdig men jag säger ändå ”Jag älskar inte att bli inbeordrad på lördagskvällar. Men jag vet att det är en del av avtalet och jag kommer såklart att förhålla mig till det”. Det är dött lopp och könsdiskriminering är bara olagligt på papper. Jag ringer kommunal de tycker att det kanske ändå är bra för arbetsgivaren att veta om jag har några sjukdomar. Jag frågar kommunal-kvinnan om de skall påminna arbetsgivaren om diskrimineringslagen innan tjänsten tillsätts. Kommunal-kvinnan säger att om jag vill så kan jag ringa upp mumin-muggs-chefinnan och ”tipsa” henne om att inte ställa diskriminerande frågor i framtiden. 
Jävla låtsasfack. 
Tack tack.

Fläkten brusar infernaliskt. Snart lyfter hela skiten. Den virtuella handläggaren har lämnat nya meddelanden på Mina sidor. Förtielva driftstörningar senare visar det sig att arbetsgivaren inte redovisat timmarna för varje månad 2016 tillräckligt noga. Var jag inte sjuk en enda gång? Jag måste begära in nya arbetgivarintyg. Det är viktigt att jag tidrapporterar. Använd ditt mobila bank ID du behöver aldrig träffa nån av dom som loskar dig i ansiktet. Det är meningen att 90% ska tappa förståndet innan de behöver betala ut nåt. M vet hur det är.

Jag registrerar mig i Lilds karriärportal. Först registeras att jag har fyllt 18 år och sedan att jag har  svenskt arbetstillstånd. ”Grattis, du har gått vidare i rekryteringen”. Sen väntar ”personlighetstest”. Man ska gradera på en skala – från ”stämmer inte alls”, via ”stämmer delvis” och upp till ”stämmer helt”. 

Jag är alltid glad – stämmer helt. 

Min överordnade kommer alltid att försöka utnyttja mig - stämmer inte alls. 

Ibland är det nödvändigt att ljuga – stämmer inte alls. 

Så många frågor – alla svaren: lögn
En lögn kan vara nödvändig ibland: stämmer helt.

Man ska hålla sig grå. Det är lätt att tro att man ska klicka i att man är nyfiken på allt och älskar sociala kontakter osv. Nej, i sammanfattningen blir det att man är impulsiv och har stora krav på stimulans och sin omgivning. Lägger man sig hela tiden på mittensvaren blir det bättre. Vi ska jobba inte trivas. Det viktigaste är att vara ingen – stämmer helt. Det ungefär så det känns ändå efter tag. Jag är ingen. Jag låtsas att jag är flera olika personer varje dag. Jag brinner för heminredning, jag har alltid velat jobba på kontor, tycker humana verkar vara en fantastisk arbetsgivare. Gemensamt har alla mina personligheter att de är ingen men de älskar allt.

Jag är en piskad kossa med multipla personligheter.
Jag har börjat tappa hår.

”Grattis du har gått vidare i rektryteringen”. Nästa steg är Lidl-simulatorn. En bild på en Lild-butik i solsken fyller skärmen. Jag får storyn i text: chefen har tillfälligt lämnat ansvaret till dig och du kommer i det närmaste att få kluriga frågor från kollegor som behöver stöd och vägledning samtidigt som du jobbar i butiken och möter kundernas ännu klurigare frågor. Ett chatprogram med flera rutor aktiva samtidigt. Kollegan undrar hur hen ska prioritera i kassan när någon går före, någon dricker alkohol i butiken, en annan har bränt bullarna i bageriet och undrar om de kan säljas och en röten kundkvinna klagar på tvättmedlet. En annan kund pratar ingen svenska men vill ha hjälp och telefonen ringer för att det är skräpigt i entrén. Vad gör jag? undrar Lidl-simulatorn. Vad fan håller jag på med? undrar jag själv. Man väljer mellan fyra olika, färdiga svar för varje fråga. Frågor som egentligen inte har nåt med saken att göra. Man måste såklart ändå läras upp i butik. För varje deltidtjänst jag söker, måste jag igenom den igen, men jag går aldrig vidare från simulatorn. Vad är de de testar? Kanske ännu mer brännande, vilken är denna karriär jag inte lyckas passera portalen till?

Alltihopa är ett underkastelserace. Vad ställer du upp på. How low can you go. En gemensam charad. Jag gör ett virtuellt stress-test i ett bemanningsföretags rekrytering. Man ska lösa ekvationer, svara i telefon och memorera sifferkoder. Samtidigt. I femton minuter man får inte veta hur det går. Det är fullständigt hjärndött. 

Jag får ingen A-kassa. Jag har en f-skatt och drar in några tusen i månaden på frilans. Tur att handläggaren fick papper från fyra år hon har viktigt jobb. Nästan 15 år medlemskap jävla låtsasfack. Min son blir sjuk jag är med honom fem veckor. VAB är en inkomstförsäkring och om du inte har någon inkomst finns det ingenting för oss att ersätta. Vad fan menar du säger jag. Vi ersätter bara förlorad inkomst säger han. Du får noll kronor från försäkringskassan skriver de. Jamen, vad har du gått miste om? frågar han. 
Gubben ni allihopa 
ni tar allting ifrån mig.

Till slut tänker man

Jag är sämst

Jag kan ingenting

Jag vill planera attentat

Vi ska aldrig säga som det är

Vad händer om jag inte är överens 

Jag ska spränga den fucking fläkten
ÅKEJ

Om betald intimitet, korrumperade relationer och prostitutionen vid ditt frukostbord

”Schoenmaker translates some graffiti on the wall: 

´Dear kerb crawlers, we hate you men. We want to get as much money from you as possible.´ 

A response scrawled opposite reads: 

´Fucking whores, you must be fucked until you drop on the ground. We fuck and suck you until your cunt is very sore. Thank you.”

Hat och djupt förakt – going both ways. Det översatta klottret kommer från en artikel i The Guardian som journalisten och aktivisten Julie Bindel skrev i maj 2004. Hon besöker en av Hollands ”tolerance zones” i Utrecht där gatuprostitutionen tolereras, men liksom sköts av ordningsmakten med saker som uppbyggda bås och registrering av kvinnorna. När Rachel Moran, grundare av SPACE international och prostitutionsöverlevare citerat Bindels rader i sin bok ”my journey through prostitution” kommenterar hon dem så här:

”Prostitutes and their clients exist at the coalface of human contempt, and they remain there, too disintrested in each other´s discomfort even to show the other a cursory glance”.

Jag har skrivit om prostitutionen som ett ”arbete” och vad som händer om den släpps fri, som ett jävla skit i största allmänhet, om framtiden för Nordic model och om den fullständigt uttjatade föreställningen om det fria valet. Men det som finns kvar (det finns såklart massor kvar) är våra relationer. Vad händer med det mänskliga? Med vår dragning till - och vårt beroende av varandra? Vad menar vi egentligen när vi säger att prostitutionen är ett hinder för jämställdhet mellan kvinnor och män, på ett relationellt och intimt plan?

Moran skriver om ett oundvikligt ”interplay of depravity” mellan torsk och kvinna. Hon beskriver detta ”depraverande samspel” som ett yrselframkallande och nyansrikt trassel. Jag tänker att man nog kan förstå det som ett korrumperande av mänskliga relationer? En åderlåtning av vad vi skulle kunna vara i relation till varandra som jämlikar. 

(OBS här då att även om jag skriver om relationer som går åt två håll och om ett destruktivt samspel tror jag att jag tidigare varit tillräckligt tydlig med vart jag står i ansvarsfrågan. Att relationen går both ways betyder inte att de båda parterna bär skuld och ansvar, vilket såklart är en 100% male-business på området.)

Jag tror att vi inte är direkt översugna på att närma oss den här vinkeln av två skäl. Dels för att vi inte vill förknippa prostitutionen med våra egna ”normala” relationer. Vi kan diskutera det som pågår där ute, men för de av oss som inte befinner oss i prostitutionen är det bekvämast om den inte kommer för nära. När tidigare citerade Julie Bindel intervjuar överlevaren Evelina Giobble (från breaking free) i sin bok ”The pimping of prostitution”, säger hon såhär:

”If you want to stop prostitution and you want to stop the men who are driving it, the johns, then all you have to do is look across the breakfast table. Women dont want to do that. So I think women, not prostituted women – women with not a lot of knowledge, just step back. They have to believe that there is a choice, or they would have to believe that men are rapists”.

Självklart vill vi inte veta. Verkligenheten är för jävlig. Men hur gärna vi än vill hålla sexhandeln ifrån oss så både speglar och påverkar den våra relationer till varandra. Den finns vid våra frukostbord.

Det andra är att det är på den här fronten man allra enklast blir utmålad som moralist. Men att bibehålla tron på att kvinnor och män kan leva fria sida vid sida och dessutom ligga med varann i en värld fri från prostituion är inte moralism. Det är verkligt revolutionärt, för att inte säga ”sexpositivt”, hähä. Det är en idé som förkastar tanken om att våra relationer alltid måste smutsas ner av makt och ekonomiska intressen. Det är en idé som vänder sig bort ifrån reaktionära och ålderdomliga idéer om äktenskapliga ägandeförhållanden och uppdelningen i ärbara och smutsiga kvinnor. Det är en idé som bygger på att män och kvinnor är i grunden lika och någon gång skall mötas som fria människor. Den som vill förvränga det till viktorianska kyskhetsidéer är antingen en jävla lögnhals, helt utan mänsklighet och framtidstro eller bara klassiskt okunnig.

Radikalfeminister tror inte på att män föds helt så, genetiskt sugna på våld och övergrepp. Vi tror inte att kvinnor är födda till offer för mäns våld. Vi tror att i patriarkatet ges män makt över kvinnor, och ett sätt att omsätta och upprätthålla den makten är genom att vara våldsam emot kvinnor. Som att tex köpa sex. För att han kan. För att han vill. För den som vill bevara eller förnekar mansdominansen kan sexuellt våld lätt skrivas om till gött sex. Därmed kan den som vill måla ut feminister som moralister skriva om motstånd mot sexuellt våld till motstånd mot sex. Men vi är inte nunnor, vi är revolutionärer och frihetskämpar.

Fram tills rätt nyss verkade de flesta feminister veta att den sexuella frigörelsen inte blivit verklighet riktigt än och att det finns starka kulturella krafter som påverkar flickors och kvinnors sexualitet. Vi groomas fortfarande av porr och typ hela samhället att tro att vår sexualitet går ut på att göra det som män vill. Det vet inte minst alla kvinnor som legat med män - inget får en att känna sig mer kvinnlig än att män vill knulla en. Men när vi förr fick veta att det var vår uppgift och plikt, vare sig vi gilla det eller inte, får vi idag veta att den ultimata frigörelsen är att ”välja” att vara undergiven, pissad på, strypt och/eller köpt. Det är så visionslöst så man kan lipa bara för det. Det gör jag ibland.

Det talas om att kvinnor håller på och ger sex gratis till män och att vi borde ta betalt. Som om sex alltid kommer att vara till för män. Som om sex var nåt som kvinnor bär runt på och kan dela ut. Till skillnad från kraven på betalt house-work är sex helt möjligt att bara skita i, om det inte är gött. Vad händer med oss och vår frihet, våra valmöjligheter och vår sexualitet när ”gratis sex” blir till nåt som konkurerar med det betalda? Har våra relationer då helt kommersialiserats? Och har vi inte i så fall förlorat allt som en sexuell relation kan vara? Någonting tas ifrån oss, och jag hittar ingen bättre beskrivning än att det är en del av vår mänsklighet.

Prostitutionens hela grundidé är denna: kvinnans uppgift är att tillfredställa mannens behov och önskemål. Hur nån ens få för sig att påstå att det är vår frigörelse? Jomen genom att ge upp på tanken om verkligt jämlika relationer och att skriva om sexuellt våld till kort och gott: sex.

Joakim Medin (btw alltså så cute!) skriver i sin bok om svenska män som sexturistar i Thailand att deras ”värderingar tycks eldas på under vistelsen i Thailand och sedan följer med tillbaka till Sverige” och menar därför att sexturism är en fråga också för ursprungslandet. Han menar att thailandsvenskarna har feta problem med svenska kvinnor och den svenska jämställdhetstraditionen gemensamt. Han skriver att kvinnors krav, beteenden och därmed svårigheten att få ligga med dem/skapa relationer till dem driver männen till sexturism för att de där kan få vad de upplever att de nekas i Sverige.

Är ni med? Då utgör prostitutionen en antifeministisk bakväg där relationerna (och männen) inte alls måste förändras. Så länge de betalar kan de få den kvinnliga lydnad de upplever sig berättigade till och kan göra vad fan de vill. Medin träffar den svenske professorn Sven-Axel Månsson (gammal go räv på prostitutionsområdet) som menar att torskarna upplever att kvinnor i prostitutionen har accepterat de grundläggande skillnaderna mellan könen och att kvinnan alltid skall fungera som en slags service-instutition. Förstådd på det här sättet är prostitutionen en extrem manifestation av maktförhållandet mellan könen i stort. Precis den typen av relation feminismen är tänkt att upplösa bevaras och utvecklas ständigt i prostitutionen!

Vad torskarna vill är att maktförhållandet ska bestå OCH att denna extrema manifestation skall vara relationen mellan kvinnor och män i allmänhet. För ni vet prostitution går ut på lurendrejeri. Torsken vet förstås någonstans att han betalar för hennes villighet. Han vet att det är en teater, men han vill inte kännas vid det. Thailandssvenskarna åker inte till thailand bara för att köpa sex utan för att de genuint verkar tro att de thailändska kvinnorna ÄR annorlunda och pengarna liksom försvinner i ekvationen. Pengarna blir en pinsamhet. Hur många stories om hur betalningen försöker täckas över har man inte hört? 

Män vill inte kännas vid att situationen inte är äkta och vill kunna fortsätta låtsas att det hela bygger på ömsesidighet. I forum efter forum beskriver de hur kåt hon var och hur mycket hon njöt av att ligga med just honom – denne fantastiske hingst! Pengarna gör sånna helt skrattretande föreställningar omöjliga. 

I affärsrealtioner, där pengar byter händer och där alla möjliga ekonomiska transaktioner sker försöker man inte låtsas som något annat. Liksom ”Oj nej men ni ville ju egentligen bara GE mig er bostadsrätt men jaja om jag lägger pengarna under kudden här så blir det mindre pinigt!”. Vad torskarna egentligen vill, är att kvinnor ska forma sig efter dem och deras begär helt utan betalning och därför betalar han henne för att få uppleva det, vilket i sig själv blir en motsägelse. (Det finns förstås dom som går igång på själva pengarna också, det finns ju alltid nån jävel som tänder på allt liksom).

I prostitutionen är varan, om den inte är kvinnan själv, själva den ojämställda relationen. Det som saluförs är underkastelse. Självklart föraktar hon hans patetiska teater och han i sin tur föraktar henne som lurar honom och tar betalt. Ett interplay of depravity.

Vet du vad GFE är? Girl Friend Experience. Upplevelsen av att ha en kvinnlig partner: en vara på prostitutionsmarknaden. Naturligtvis är det inte en verklig upplevelse, där det inte alls är frid och fröjd och total makt som erbjuds, utan en flickvänsupplevelse i torskversion. Detta kan vara bland det mest sorgliga man kan tänka sig, och säger det inte allt om vad våra relationer blir i en värld styrd av mansdominans och ekonomiska intressen?

Flickvänsupplevelsen innebär att det inte är bara själva sexakten som är till salu utan en relation över tid. Ofta beskrivs det som en sorts ”betald intimitet” utförd av ”proffessional girlfriends”. Skulle man vilja slå upp ”marknadsperversion” skulle den här skiten vara en passande definition.

Vad händer med vår strävan efter fria och jämlika relationer när män samtidigt kan köpa precis den relation de vill ha? En del normaliseringsivrare skriker då att ”jamen är inte alla relationer redan prositution”? ”Vad är äktenskapet om inte en prostitutionsförbindelse?” Och ja 1. Att någonting annat ockå kan va dåligt legitimerar ingenting. 2. Feminister har låååång historia av att kräva ekonomiskt och socialt oberoende för att bryta äktenskapliga bojor. 3. Att påstå att kvinnors position i äktenskapet är detsamma som när småtjejer får betalt i allt från nya kläder till mat för dagen för att bli rövknullade och agera terapeuter åt gubbar är ohederligt.

Som alla marknader så utvecklas sexhandeln ständigt. Den senaste tiden har fenomenet ”sugardating” fått mycket uppmärksamhet. Såhär skriver Sugardaters.se:

”Om du letar efter någon som uppskattar förhållanden, tycker att gåvor är romantiska eller till och med att en natts romans är vad de behöver i detta ögonblick av liv, är SugarDaters® den perfekta platsen att börja på. Vi tror att basen för en lycklig relation är mer än bara fysisk attraktion. Det handlar om respekt, att tas hand om och beakta varandras gränser”.

(Jezuz fucking christ ”EN LYCKLIG RELATION!!!”)

Richmeetbeautiful skriver:

”Hitta din perfekta matchning för ett förhållande baserat på kärlek, respekt, passion och intellekt.”

Allt utom sex och pengar. Som det egentligen 100% handlar om. De här företagen saluför mänsklig intimitet, själva vår samvaro. Saker som ”kärlek” och ”respekt”, vilket är allt annat än just saker, görs till något möjligt att köpa. Har man minsta vett förstår man att detta gör något fult med oss som människor, och givetvis med vilka vi blir i relation till varandra. Själva det som gör oss mänskliga, som gör att vi behöver varandra och vill vara nära varandra - vårt innersta - förvandlas till något helt frikopplat från oss. 

Relationer görs till ett individuellt vinstmaximerande, där den ena parten maxar intimitet och sexuell tillfredställelse, den andra pengar. Självklart med helt olika konsekvenser, men gemensamt är att de båda parterna måste avhumanisera varandra. De måste se varandra som verktyg för egen vinning. Aldrig som människor, kamrater eller likar. Hur tar vi oss vidare ifrån det?

När alienationsteorin lär oss att arbetaren alieneras ifrån sig själv genom att han tvingas betrakta sina kunskaper och sitt arbete som varor är detta en fullständigt extrem och könsbunden fortsättning där inte ”bara” själva sexakten görs säljbar utan hela känslolivet och allt det som vanligtvis beskrivs som vår enda tillflykt från maknaden och alienationen - mänskliga relationer, social samvaro och intimitet. Det är så mörkt va.

Jag lyssnar på Gps pod ”systrar” och kommer nog att återkomma till den mer ingående när jag inte längre får ångestpåslag varje gång jag trycker play. Här tänker jag på Bella som beskriver hur hon försökt återta kontroll genom att sälja sig. Hon berättar att hon utsatts för två grova våldtäkter som barn och att hon sen försökt hantera den enorma kontrollförlust som övergrepp innebär genom att återuppleva och återta kontrollen i de nya övergrepp hon senare utsattes för av torskar. Flera andra tjejer i poden berättar liknande saker och det är en strategi vi hört om förut, den berättas återkommande av offer för sexuella övergrepp. Prostitutionen marknadsförs dessutom till kvinnor som ”empowering” och som nåt som skulle innebära att ta kontroll över sin sexualitet.

Det är i första hand en strategi som är enormt skadlig och inte fungerar, men det säger också nåt om hur relationerna i ett patriarkat fungerar och uppfattas av oss. Det är ett maktspel mer än ömsesidighet. Den som inte tar kontrollen berövas den och en är ständig överordnad en annan. I slutändan är det förstås männen som vinner, hur empowrade vi än påstår att kvinnor blir. I ett samhälle som helt och håller bygger på pengar är också pengar den enda lösningen som presenteras, på allt. När vi egentligen har så mycket större problem. Problem som löses den dagen vi lyckas frikoppla våra relationer, sex och intimitet ifrån smuts som makt och pengar. 

Ett övergrepp är ett övergrepp oavsett betalning, och aldrig skall de få skriva om sexuella övergrepp till ”sex”. Aldrig får en betald relation bli en normal relation. För vilka har vi då blivit? Och kan vi någonsin bli nåt alls?

Bella berättar om att stänga av. På akademiska pratar man om dissociation, som en av många försvarsmekanismer/strategier som kvinnor i prostitution använder. Rachel Moran i sin tur, skriver såhär om försvar:

”In all of our survival strategies, I can now clearly see, there was the strong impulse to extricate ourselves from the situation. Wheter it was in the psychologigal sense, by dissolving ourselves rigth out of there, or wheter it was in physical ways, like spraying perfume on our nipples to prevent them being chewed or bitten, there was always that same sense of creating distance.”

Och just detta, behovet av att skapa avstånd – att fly iväg, att ta kontroll, att snabba på utlösningen, eller vad det nu kan vara, fungerar inte när det som saluförs är en hel relation. Man kan inte stänga av sig själv under flera dygn eller veckor i taget. Därför beskriver många GFE eller ”proffessional girlfriend” prostitutionen som mycket så mycket värre. Hon har inte en chans att stänga av, att skydda sig själv och sitt jag. Hon måste hela tiden spela en roll, umgås med torsken och inte bara låtsas njuta av sex – utan att genuint tycka om honom. Kanske är grymhet en passande benämning. Torsken, som inte vill veta av att hon inte vill ha honom - och därför inte vill kännas vid pengarna – lyckas genom ”köpt intimitet” komma runt hennes försvar och helt äga henne. Han vill ha true (but false) och han vill dominera inte bara sexakten, utan hela henne.

Det talas ibland om manlig ensamhet. Den finns. Den ursäktar förstås inget. Det finns nåt djupt sorgligt i att vi hellre argumenterar för att det är synd om män som köper sex, än ifrågasätter det samhällsbygge där människor så uppenbart far illa. I en värld av smuts och våld och makt längtar vi efter samhörighet, efter att få slippa ensamheten, att få vara tillsammans. När torskarnas trots allt äkta känslor av sorg, ensamhet och längtan kombineras med den självklara känsla av berättigande grupper med makt chillar med uppstår idén om att det egentligen är han som är offret. Han som faktiskt har känslor blir ju lurad av dessa pengakåta skitkvinnor. Så föraktar det som han egentligen längtade efter.

Tidigare nämnda Medin skriver om GFE och om hur många sexturiter i Thailand antingen har prostituerade ”fasta flickvänner” under semestern och om hur en del också drömmer om att i slutändan hitta ”kärleken” och gifta sig med en undergiven thaifru. Han beskriver att tillräckligt många utländska torskar tar livet av sig för att uttrycket ”Pattaya Dive” ska finnas, och ja buhu liksom, en torsk hit eller dit men poängen är att det finns nåt så kallt och meningslöst i prostitutionsindustrin att vi inte riktigt kan med det. I vanlig ordning får kvinnorna skulden, männen varnar varandra för ”kallhjärtade och opportunistiska” kvinnor och menar att kärlekskranka män kan bli svårt utnyttjade (eh LOL). Lömska golddiggers som bara vill ha honom för pengarna, som flinar upp sig och ljuger men som på insidan är kalla och kalkylerande... Det är en misogyn nidbild vi känner väl igen, och som inte appliceras bara på kvinnor i prostitution. Utan på alla kvinnor. 

Prostitutionen speglar allmänna mönster mellan könen och påverkar synen på kvinnan såväl som på vad mellanmänskliga relationer egentligen är. I dess kölvatten hatar vi varandra. I dess närhet finns inget äkta och det enda som är viktigt är vem som vinner – och vem som förlorar.

”För alla fattiga unga flickor som prostituerar sig är den stora vinsten att bli tillsammans med en västerländsk man. I vårt kvarter här i Hua Hin finns det många medelålders eller äldre, överviktiga, västerländska män som bor med thailändskor. Flera av dem är svenskar. Och då tänker man, bvem r vinnaren? Det är oftast de thailändska kvinnorna” säger svenskan Helena, som bor i Thailand till Medin. Så jävla äckligt. Herregud Helena.

Ni vet, i ett råkapitalistiskt system, där män alltjämt dominerar och där allt mer utav mänskligheten säljs ut vill jag mest säga: är det inte hemskt? 

Är nånting på riktigt? 

Sånt främlingsskap. 

Sån avskärmning. 

Som själslig jävla död.

Kärlek måste inte vara vacker. Men den måste vara gratis, driven av lust och längtan. Jämbördiga sängkamrater emellan – där båda vinner och ingen förlorar.

Så länge vi låter sexhandeln leva, och finnas ibland oss. Mitt emellan kvinnor och män. Hur kan det finnas nåt annat än hat?