onsdag 23 september 2020

Om att vara ingenting

Mamma ringde på hos oss

Jag vill se min dotter

sa hon

Då var jag medvetslös

i vårat sovrum


Jag vaknade i ambulansen

Vem ska vara hos dig? fråga dom

Jag tänkte på dig och hur du säkert skulle lida

om jag valde någon annan


Han ska vara med mig

Det måste varit fruktansvärt för dig

att jag nästan dog


Mammas ansikte

Förlåt

Det var dom som älska mig

och nånting större

Mina systrar

som jag svek

När jag inte kunde hata dig

Fast jag nästan dog i vårat sovrum


Hjälp mig sa jag

Snälla

Du stängde dörren

Du spela fifa


Jag gav upp

blundade i sovrummet

Det är så här det känns

att vara ingenting


På sjukhuset grät du

Jag tröstade dig

Det var svårt med alla slangar


Du var så rädd för att bli ensam

Jag hade redan varit det länge

Så när som på den lille i min mage


Jag var alltid starkare än du






måndag 14 september 2020

Om alla sveriges extra-fruar

Ingen snackar om livspusslet längre. Kanske har det gått från politiskt modeord till standardlingo. Oavsett är det rätt ute till förmån för typ extremism, norm­kritik och olika ”hot mot demokratin”. Inte för att hon, arbetarkvinnan, har slutat pussla för det.

Det finns en konstig föreställning om att alla är medelklass nu för tiden, men enligt SCB är kategorin: ”undersköterska, hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende” stadigt Sveriges allra största yrkeskategori. Den består av 92 procent kvinnor. Typ alla kvinnodominerade arbetaryrken har de senaste decenniernas allt hårdare exploatering gemensamt; bakom snack om effektiviseringar och rationalisering har nedskärningar gjorts och aktivt klasskrig bedrivits. För en jävligt stor grupp kvinnor har arbetet blivit tyngre. Det är inte vetenskapligt bevisat än, men det är väl knappast en crazy teori att det kan förklara att delar av gruppen dör allt yngre. För henne betyder höjd pensionsålder att hon ska jobba en större del av sitt allt kortare liv.

På många sätt är kvinnors liv idag mer klass- än könspräglat. Men den som tar det som att könsordningen tappar betydelse är antingen idiot eller antifeminist. Snarare är det tvärtom: det råare klassamhället öppnar för ytterligare könad exploatering och de vinster som en del kvinnor gjort handlar snarare om stärkt klassposition än om några feministiska positionsflyttar. Det talar sitt tydliga språk om kvinnoföraktet i vårt samhälle att vi alla är beroende av dem med de allra sämsta villkoren. Hon ska bara serva, utan att få nånting tillbaka. Vara hela Sveriges extrafru.

I den tilltagande hierarkiseringen trycks arbetarkvinnan djupare ner i botten. Hon betalar priset för det som inte längre får kosta, som städning eller funktionshinder-, barn- och äldreomsorg. Gruppen kvinnor glider genom sina olika livsvillkor allt längre ifrån varandra. Så splittrar klassamhället kvinnokollektivet samtidigt som vi alltjämt ligger under i löntagarligan. Det säger oss att den feminism som inte börjar på botten aldrig kommer lyckas med nån verklig samhällsförändring, för just – kvinnor som grupp, och att den klasskamp som inte sätter feminismen i fronten är fake. Det betyder att alla jämställdhetspolitiska framgångar måste vägas mot situationen för dem av oss som sliter hårdast. Då är de försämrade livsvillkoren för arbetarkvinnan lika med feministisk förlust och tillbakagång.

Hon arbetar tidiga mornar, kvällar, helger, har beredskap och går delade turer. Vet du ens vad det sista är? Sinnessjukt I tell you! Hon knegar först några timmar på morgonen, sen har hon ett obetalt hål på fyra, fem timmar, för att sedan jobba några timmar till på kvällen. Det ger inte mer cash än ett vanligt pass, men tar ändå upp precis hela dagen. Som svar på krav om heltid fick hon detta! Den här skiten! För barnen betyder det att mamma inte finns där, varken när de vaknar eller somnar. Rätten till deltid för småbarnsföräldrar gäller bara dem som själva kan bekosta den. I barnomsorgsappar och schemaprogram lägger hon ett evighetspussel. Pussla, pussla, pussla men aldrig för att gå iland, utan bara för att slippa sjunka. Hon och jag, vi trampar alltid vatten och har aldrig pusslat färdigt.

När en del kvinnors pussel mest handlar om att rodda karriären, köksrenoveringen, nannyn, städerskan och skatteavdragen lägger hon ett helt annat. Ett där själva livsbiten rationaliserats bort. Hon lägger bit för bit för att kunna vara så medgörlig och tänjbar som det bara är möjligt. Hon jobbar på osäkra anställningar, vikariat och visstider, på skift eller schema. För henne finns inga lånelöften och skilsmässa är inte att tänka på med hemlöshet runt hörnet. För henne finns inget ”jobba hemifrån” eller ”gå ut och luncha”. Hon har minutmätning och måltidsuppehåll.

Högern tjötar om vikten av ett flexibelt arbetsliv, men i verkligheten är det hon, arbetarkvinnan, som är så jävla flexibel att gummi framstår som armeringsjärn. En lady jag mötte en gång beskrev sin tillvaro som GB-gubbens: fjättrad i en betongsockel böjde hon sig leende över från sida till sida, puttad av lönearbetets moderna villkor som är utmattning, sjukskrivning och utförsäkring. I ständig gungning på väg ingenstans. Utan kontroll på samma plats. Hon pusslar flexibilitetspusslet, och utan arbetarkvinnan sjunker vi alla.


Den här texten publicerades första gången 2019-06-24 I dagens ETC, då med rubriken: "För arbetarkvinnan är livspusslet utan slut".