lördag 26 december 2020

Om parasiter - med inälvsmasken genom samhällskroppen

Oljigt avlusningsmedel droppar ner över mina axlar. Jag har löss och nu ska de dö. Det var väntat, varnande anslag till vårdnadshavare har prytt väggarna på lågstadiet i veckor. Huvudlusen är en parasit som livnär sig på människoblod och varje hösttermin drar epidemier genom skolorna.

Nyligen kallade riskkapitalisten Gunnar Axén undersköterskan Helene Schönbäck för en parasit som borde hålla käft. Parodiskt, minst sagt. Som många påpekade är det förstås kapitalisterna som är de verkliga parasiterna. Men om dem hängs inga varningslappar, få av oss vet vilka de är och vad de egentligen gör.

Parasitliknelser har länge använts för att analysera tjyvsamhället. ”Parasit” är ett samlingsord för organismer som lever på att suga sin näring från andra organismer och kännetecknande är att de söker sig till barn, gamla och sjuka. Parasiten utnyttjar värdorganismen på ett sätt som skadar den och drar näring ifrån den. Den enes bröd är den andres död och de kan aldrig leva sida vid sida. Kapitalism kännetecknas av uppdelning mellan ägare och arbetare: parasiter och värddjur, och av ständig kapitalackumulation – det vi kallar profit eller vinst: näring till parasiterna.

Riskkapitalism byggd på så kallade ”buy-outs” är den mest aggressiva finanskapitalism som finns. De varken säljer några tjänster eller producerar något utan köper, via pengar samlade i fonder, omorganiserar och säljer redan existerande företag. I Sverige har de satsat särskilt på skolor och vård- och omsorgsföretag vilka de effektiviserat sönder, för att efter sådär fyra, fem år sälja vidare och ta ut vinst. Hela affärsmodellen bygger på snabba klipp, risker och belåning vilket gör skattefinansierade verksamheter (barn, gamla, sjuka) extra lockande för att de har stabila inkomster.

Min hårbotten bränner efter en omgång med ståltandad luskam. Det jobbigt att hitta löss, som många parasiter är de ljusskygga. Detsamma gäller för riskkapitalisterna och en del av de stora bolagskoncernerna vet vi inte ens vilka som egentligen äger, de skyddas av banksekretess i skatteparadis och långa bolagskedjor som gör det i princip omöjligt för både utomstående och skattemyndighet att kamma ut ägande och ansvar. Men till skillnad från lössen vill riskkapitalisterna inte bli för många. De lägger liksom inte skitmycket avslöjande ägg som kan fastna i kammen.

Kanske är de mer lika inälvsmaskar? De kan i ett värddjur vara några få individer, som växer sig större och större i tarmmörkret. Inälvsmaskarna erbjuder också en förhöjd nivå av diskretion i jämförelse med lössen som man trots allt kan se när de sugit sig tillräckligt feta. Maskarna gör sig bättre på Jersey.

Riskkapitalism är avancerad ingenjörskonst och det är svårt fatta hur detta hypermoderna helvete funkar. Vad fan är en ”räntesnurra”, en ”affärsängel” och ett ”skalbolag”? Jag tappar snabbt tråden. Men med hjälp av inälvsmasken kan jag genom begreppsdjungeln se hur de med utköp och investeringar tar sig in i, och exploaterar matning av åldrade mammor, barns läskunnighet och knegarsystrars treskift. Spolmasken kläcks i tunntarmen, äter sig upp genom (samhälls)kroppen, tränger sig igenom vävnad och organ likt hur profitintresset skoningslöst tränger undan alla mänskliga funktioner. Till slut tar den sig in i strupen och tvingar oss att svälja för att på så sätt åter hamna i magen och börja om.

Erik Palm besöker i sin bok om Carema-skandalen USA, som ligger långt före Sverige när det gäller riskkapitalägd äldreomsorg. Försök till åtstramningar och regleringar har gjorts, men ingenting har kunnat förhindra upprepade vårdskandaler med vanvård, förnedring och dödsfall i äldrevårdsindustrin. Parasiten kommer, så länge du har den kvar i kroppen att växa på din bekostnad, hela dess väsen bygger på att ta så mycket ifrån dig som möjligt. På samma sätt kommer riskkapitalismen alltid att vara driven av att göra så mycket vinst på så kort tid som möjligt, i ständig motsättning till bra och behovsstyrd välfärd.

När jag sköljer avlusningsmedlet ur håret är det en frigörande känsla. Tänk då den dag vi slutar svälja och ger samhällskroppen en rejäl tarmsköljning. När vi gemensamt gör oss av med de penga­kåta maskar som krälar runt i vårt innersta och suger sin näring ur oss andra. De är ­parasiter, och en dag ska vi nog se till att det är de som håller käft.






Den här texten publicerades första gången 2019-10-16 i Dagens ETC med rubriken "Parasiten söker sig till barn, gamla och sjuka".

måndag 7 december 2020

Om värderingshyenor och att göra våld till varumärke

Det är inne med våld och internet svämmar över av det. Och visst ska vi dra fram den annars tabubelagda skiten i ljuset. Men nu sitter vi här med strålkastarna på mansdominansen utan att riktigt veta vad vi ska göra med den. Det är så jävla hett att prata om våld att förövare bjuds in till panelsamtal och har egna frågestunder i Sveriges Radio, de riktigt solar sig i glansen. Vi badar i våldsberättelser och utsatthet, man kan slå mynt på övergrepp och om man bara avpolitiserar tillräckligt kan våld bli varumärke.

När kvinnorörelsen sa att: ”det personliga är politiskt” betydde det att vi skulle identifiera strukturen och det gemensamma i våra liv. Det handlade om att bryta kvinnors isolering och synliggöra att egna upplevelser egentligen var kollektiva erfarenheter av könat förtryck. Ett förtryck som inte skulle ägas och livesändas, utan när det identifierats – förgöras, för alla kvinnors frigörelse, i en värld som kunde och skulle förändras. 

Överlevnad är inte detsamma som uppror. När vi nu konsumerar våldet, vältrar oss i det och kommersialiserar det, så pågår det. Det kommer att fortgå till den dag det inte längre funkar som maktmedel. Då handlar mäns våld mot kvinnor om saker som möjligheten att snabbt få en bostad för den kvinna som vill lämna, om skuldsanering för dem vars män har tagit lån i deras namn, om skolgång för barn i skyddat boende och om underhållsstödets kränkande struntsumma. Inte så glamouröst, men desto mera verkligt.

Vad är det vi vill och vart är det vi ska? Politik är peka ut konflikten. Utan den blir allting obegripligt, personligt snarare än både privat och politiskt. Vi vet om våldet, det är jävligt old news, ändå efterfrågar vi ständigt nya, egna och snaskiga berättelser om enskilda kvinnors utsatthet. Berättelser om ett fåtal specifika svin som vi kan förkasta, utan att behöva ändra nåt alls. Den verkliga konflikten finns mellan kollektiven och om våldet ska upphöra krävs att makt och resurser flyttas från män till kvinnor. Att dörrar systemet håller öppna för våldet smälls igen.

Goa gubbar bestämde sig för att ”ta ställning” gentemot Örjan Ramberg och svineri i kulturbranschen. Man ba: ”Ok, men asså, var du för våld innan du skrev den här statusen eller?”.  Jag undrar om Morgan Alling och Alexander Karim tar lika mycket ställning om jag säger att män måste ges mindre rätt till sina barn? Eller att det delade barnbidraget är på kvinnors bekostnad? Då handlar mäns våld om vårdnadstvister, umgängessabotage och hur kvinnor tvingas till ”samarbete” med män som gör dem illa. Då handlar mäns våld om makt och kamp om densamma.

Runt våldet flockas värderingshyenorna! Det var bråttom å ta krafttag när vår döda syster var på allas Insta nyss. Ebba Busch Thor kläckte den inte så briljanta idén om minskad sjukvårdssekretess – att personalen ska ringa polisen när de misstänker våld. Jezuz lady, det är just rädslan för sånt som gör att kvinnor både drar sig för – och hindras från – att söka vård!

I verkligheten är mäns våld mot kvinnor snarare en fråga om resurser till sjukvården och om tillgång till traumabehandling efter sexuella övergrepp. Det är en fråga om att få komma in på KK och sen få stanna på BB, för att våldet eskalerar runt graviditet och förlossning. Det riktiga problemet finns i att vården och personalen är så söndereffektiviserad att de varken hinner se eller fråga två gånger vad som hänt. Det våld de skulle rapportera går dem oftast förbi.

Att nån som driver sambeskattning och barnomsorgspeng samtidigt kan ta avstånd från våldet visar hur frågan avpolitiserats, och behandlas fristående från alla andra frågor. Ja tänk Ebba, vad skönt att bara lämna över till polisen, så slipper vi detta med att förändra samhället. Då kan vi fortsätta föra urgammal, kvinnofientlig politik och öppna nya dörrar för våldet.

Mäns våld har omfattade materiella konsekvenser i kvinnors liv. Och ni vet, om alla som vill ”ta ställning” gjorde det genom att jobba för att man ska kunna va sjukskriven på rimligt sätt, att man ska kunna få bostads­bidrag trots att det fortfarande är en gris skriven på adressen, att soc ska ha tid å göra vettiga riskbedömningar eller för att skyddade boenden inte ska vara en profitmarknad, då kanske det skulle kunna hända nånting IRL. Tills dess är det lätt att va en bra person på internet.







Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC 2019-05-27 med rubriken "Mäns våld mot kvinnor har kommersialiserats".