tag:blogger.com,1999:blog-71666541396674633392024-03-25T10:35:40.610+01:00Ensam Mamma RökerEnsam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.comBlogger120125tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-72761164073683316442024-03-25T10:33:00.002+01:002024-03-25T10:35:07.215+01:00Om att våld är nåt normalt<div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: inherit;"><span>Det finns en man i mitt facebookflöde. Vi hörs inte, men finns i utkanterna av varandras liv. En kväll följde han med hem. Jag hade klargjort att vi inte skulle ha sex. Ändå vaknade jag med hans fingrar inuti mig. </span></span><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: inherit;">Jag skulle kunna skriva att jag inte vet varför jag inte, när förvirringen lagt sig, satsade all kraft på en armbåge i hans face. Så nära, bara på kudden bakom. Men jag vet. Då hade jag blivit tvungen att ta in kränkningen, känna den och skräcken det innebär att bli gjord till ett ting. Jag orkade inte det. Av samma skäl finns han där i flödet. Ju mer åren går desto mer kan jag omtolka den morgonen, men den lämnar mig inte.</span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: inherit;">Det blev ingen armbåge, istället hade vi sex. Ett från mitt sida känslolöst, mekaniskt men initiativrikt sex. Åt oss båda tvättade jag målmedvetet bort alla tecken på min förnedring. Jag kan inte säga att jag ångrar det. Jag gjorde det som där och då var möjligt, från min horisont. Jag har aldrig berättat för någon.</span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: inherit;"><br />Uppdelningen mellan sex och övergrepp är varken enkel eller given. Det deklareras återkommande att våldtäkt inte handlar om sex, ibland till och med att det inte är sex. Snarare är sex, makt och våld intimt sammankopplade och mycket av det som juridiskt sett är våldtäkt förstås oftare som ”dåligt sex” av kvinnor och bara ”sex” av män. Egentligen är våldet normalt i betydelsen vanligt förekommande, existerande mitt ibland oss.</span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: inherit;"><br />Så kom metoo. Överallt lättade kvinnor på trycket, vägrade bära på pisset och talade öppet. I sitt mästerverk ”Klubben” om Jean-Claude Arnault och Svenska akademien skriver Matilda Gustavsson att ”I grunden och från början är metoo en revolution för verkligheten. Antydningarna och viskningarna om sexuellt våld har osynliggjort sanningar om världen och om vilka mekanismer som skapar makt. Tystnaden har dolt en del av livet.”</span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: inherit;"><br />Metoo visade våldets normalitet. Hur alla vet att det finns där men förstår det som nåt annat, tolkar om, tittar bort, går vidare. I den manliga och därför allmänna berättelsen finns kanske sexuella övergrepp och gränsöverträdelser men alltid utförda av någon annan. Den sidan av myntet har alltid legat uppe. Vår sida låg neråt, väl dold utom när vi ibland släppt in vänninor, jourkvinnor och terapeuter där under. Oftast ingen alls och knappast ens oss själva. När det vändes upp i offentligheten var effekten bländande, ofta fruktansvärt jobbig.</span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: inherit;"><br />Berättelserna var vitt skilda men inte väsensskilda. Det var kvinnors erfarenheter. Alltifrån ”mindre” skit som olämpligt raggande eller plumpa kommentarer till grova övergrepp kom under samma paraply, och det var helt i sin ordning. Allt hänger ihop och när metoo visade upp våldet som system var det omöjligt att komma dragandes med små, individuella (bort)förklaringar. Allt, en del av samma berättelse om manlig makt och kvinnlig anpassning.</span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: inherit;"><br />Självklart kan man inte sätta likhetstecken mellan offerskap och kvinnlighet. Idén om det endimensionella, hjälplösa, och inte sällan alltigenom ärbara kvinnliga offret är en del av berättelsen om sexuella övergrepp före metoo. Vittnesmålen från samhällets alla delar, från #utanskyddsnät och #intedinhora till #medvilkenrätt och #akademikerupproret visade att varken offer eller förövare kan reduceras till nån särskild sort. Det kom berättelser från arbetsplatser, från fackföreningsrörelsen, från hemmen och från gatan. Från över-fucking-allt.</span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: inherit;"><br />I offerskapet fann kvinnor gemenskap, inte utanförskap. Att ta del av andras vittnesmål blev för många bekräftelse på att den egna upplevelsen var giltig. Det hände och det händer på riktigt. Metoo gav många kraft att göra upp med självförakt och att både förstå och förlåta sitt eget agerande. Att bli en av många andra gör skulden lättare att placera, och skammen lättare att hantera. Det var inte du, det var han och det hade kunnat hända dig hur oändligt annorlunda du än hade varit eller betett dig. I sin egen sanning fann många frigörelse.</span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: inherit;"><br />Metoo visade övergrepp i all sin komplexitet och hur sjukt det normala kan te sig, när man säger det högt. Mängden olika vittnesmål tecknade bilden av ett ständigt pågående våld, ett makt- och kontrollsystem så självklart att det inte benämns. Många skribenter har beskrivit det som en flodvåg. En ursinnig tsunami. En verklig och därför spretig och opolerad berättelse om vad det innebär att vara kvinna.</span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; background-color: white; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="font-family: inherit;"><br /></span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; background-color: white; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="font-family: inherit;"><i>Den här texten publicerades första gången 2020-09-07 i Dagens ETC, då med rubriken "Jag gav honom aldrig en armbåge i ansiktet".</i></span></div>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-2802655460496842982024-03-22T10:48:00.005+01:002024-03-22T10:48:57.938+01:00Om att kvinnofrid kostar<div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: white;"><span style="font-family: georgia;"><i>Under julhelgen mördades tre kvinnor i Sverige och trots att alla är så himla intresserade av mäns våld händer inte mycket med statistiken. Man kan bada i forskning, vi känner till det könade våldets logik. Det börjar inte med mord, det är där det kan sluta. Innan dess finns ett samhälle som kan hjälpa kvinnor som vill ut genom att erbjuda dem verkliga alternativ. Det är gratis att vara emot våld, att ”ta ställning”, hålla konferenser och prata om empowerment och kompentenshöjning. Men kvinnofrid kostar.</i></span></span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: white;"><span style="font-family: georgia;"><i><br />Det är såklart en inre, emotionell process att lämna någon man en gång älskat. Ändå är yttre faktorer som ekonomiska villkor och möjligheter att få samhällets stöd avgörande för den kvinna som står inför valet att stanna eller gå. Faktum är att pengar – rädsla för fattigdom och olika former av ekonomiskt beroende – är ett av de starkaste skälen till att kvinnor stannar hos män som slår, kontrollerar och förnedrar dem.</i></span></span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: white;"><span style="font-family: georgia;"><i><br />En av förklaringarna till att vi kunnat bli kända som världens mest jämställda land är att välfärdsstaten delvis tog över den beroendeställning som kvinnor tidigare haft till sina män. Så när staten nu backar undan och ett allt hårdare klassamhälle öppnar sig får ekonomin förnyad betydelse också för könsmaktsordningen. Våldet innebär oftast isolering och få som vill lämna har något nätverk kvar att tala om. Istället trycks kvinnor tillbaka hem och vi som skulle bryta äktenskapets bojor känner hur de snarare skruvas åt.</i></span></span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: white;"><span style="font-family: georgia;"><i><br />Mäns våld ger långtgående ekonomiska konsekvenser i kvinnors liv. Sven Trygged, Ebba Hedlund och Ingemar Kårehult publicerade 2013 en studie om sambandet mellan våldsutsatthet och försörjningsstöd. De följde kvinnor utsatta för fysiskt våld som vårdats på sjukhus och studerade hur deras ekonomi förändrades efter vårdtillfället. De konstaterar att: ”våldsutsatta kvinnor med alla utbildningsnivåer (och därför även deras barn) riskerar att leva under knapphet och vara beroende av ekonomiskt stöd”. Så om man tänker göra verklighet av utlovade krafttag och tårdrypande uttalanden från politiskt håll så återuppbygger man genast en fungerande socialtjänst med lika delar mänsklighet som rimlighet i bidragsnivåerna. Försörjningsstöd är en solklar kvinnofridsfråga även om förljugna högerfeminister inte kan hantera det.</i></span></span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: white;"><span style="font-family: georgia;"><i><br />När soc förvandlats till en personalens utmattningsfabrik, när det inte ens är biståndsberättigande att vara hemlös, när skyddade boenden upphandlas och kvinnojourer tvingas lägga ner kan vi inte vänta oss annat än fler julhelger som denna. Våldets konsekvenser löses inte med några veckors placering på nåt vinstdrivande vandrarhem med skalskydd. Istället bekräftar ovan nämnda studie det som kvinnojoursrörelsen tjatat om i 40 år: vikten av långsiktigt stöd. Kvinnorna hade efter våldet väsentligt sämre inkomstutveckling, lägre sannolikhet för att kunna arbeta, oftare låg inkomst och väsentligt större sannolikhet för att behöva försörjningsstöd under hela den tio år långa uppföljningsperioden. Kan man förresten, med den vetskapen, förstå urholkningen av sjukförsäkringen som något annat än antifeminism?</i></span></span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: white;"><span style="font-family: georgia;"><i><br />För att inte snacka om sjukvården. Ingen nollvision kan realiseras så länge vi saknar tillgänglig sjukvård med tid, resurser och personal som frågar en gång extra. Kvinnor som utsatts för våld har större antal kontakter med sjukvården än folk i allmänhet, har sämre självskattad hälsa och rapporterar oftare olika typer av fysiska besvär. När den offentliga vården faller samman växer den privata sjukvårdsmarknaden, öppen för den som har pengar eller som får tillgång via jobbet. Våldsutsatta kvinnor, som alltså oftare än andra saknar både pengar och jobb, faller inte mellan stolarna – det finns inga stolar, de bortprioriteras i ekonomiska beslut.</i></span></span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: white;"><span style="font-family: georgia;"><i><br />Ensamma mammor uppger högst våldsutsatthet. Lägger vi till snordyra vårdnadstvister, ett patetiskt underhållsstöd, en havererad bostadsmarknad och nedmonterad barnomsorg ser det mörkt ut på kvinnofridsfronten. Viveka Enander och Carin Holmberg frågar sig i antologin om uppbrottsprocesser, ”Hur går hon?”, om det är först med ekonomisk grundtrygghet som en kvinna kan kosta på sig att känna att ”hjärtat för länge sedan brustit”. Och ja, medan myndigheterna håller fler konferenser om egenmakt och maskulinitetsnormer biter kvinnor ihop och går hem. För att kvinnofrid kostar.</i></span></span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: white;"><span style="font-family: georgia;"><i><br /></i></span></span></div><div style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: white;"><span style="font-family: georgia;"><i><br /></i><b>Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC 2020-01-07 med rubriken "Det är gratis att vara emot våld - men kvinnofrid kostar".</b></span></span></div>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-15897060213204848182024-03-18T22:31:00.003+01:002024-03-18T22:40:59.761+01:00Minns våra mördade systrar<p style="background-color: white; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"></p><div style="text-align: left;"><i style="background-color: #f3f3f3;"><span style="font-family: arial;">I </span><span style="font-family: arial;">höstas fick jag ett paket på posten. Min vän J, som jag jobbat med under åren på kvinnojour hade skickat mig Kerstin Weigls och Kristina Edbloms bok ”I händelse av min död”, i vilken de skriver om kvinnor som mördats av sina män. Fram tills nu har den stått i bokhyllan, och J:s brev som kom med den har suttit på kylskåpet. Det är det enda jag pallat läsa. ”Den här boken önskar man ju att den inte behövts skrivas. Men nu behövdes den det” har hon skrivit på rosa brevpapper. Tillsammans på jouren har vi mött många kvinnor och vår största rädsla var alltid att någon av dem skulle dö.</span></i></div><div style="text-align: left;"><i><span style="background-color: #f3f3f3; font-family: arial;"><br /></span></i></div><span style="font-family: arial;"><i style="background-color: #f3f3f3;">Författarna ger siffror liv och mänsklighet och jag vet att jag behöver läsa. En kväll börjar jag med inledningen. Men när jag dagen efter ska fortsätta går det inte. Det är för mörkt för sommardagen utanför. Jag väntar på att solen ska gå ner och sträckläser sen hela boken. Mammor, döttrar och systrar framträder över sidorna. Kvinnor som mig och många jag älskar. Vanliga. Egentligen inte mer fantastiska än andra men jag känner ändå sån ömhet. Samhörighet med dom vars liv många av oss kan känna igen. Sorg över dom, oss och sakernas tillstånd.</i></span><p></p><p style="border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3;"><span style="font-family: arial;"><i><br /></i></span><span style="font-family: arial;"><i>På omslaget finns min barndomskamrat. Som små lekte vi ofta att vi var killar. Det var hela leken, så spännande och intressant tedde sig livet för den som slapp vara kvinna. Hon brukade vilja heta Dennis. Det var långt innan hon mördades på golvet i sin och mördarens gemensamma lägenhet. Om vår lek varit verklighet hade det med all sannolikhet inte hänt.</i></span></span></p><p style="border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3;"><span style="font-family: arial;"><i><br /></i></span><span style="font-family: arial;"><i>Under de dryga 19 år (1 januari 2000- juni 2019) som Weigl och Edblom granskat mördades 299 kvinnor i Sverige av sina män, exmän eller pojkvänner. 246 minderåriga barn blev moderlösa, majoriteten för faderns hand. De var allt ifrån mycket unga kvinnor till mycket gamla. ”Kallskänka, advokat, lokalvårdare, lärare, väktare, kantor, psykolog, kontorist, läkare, kokerska, butiksbiträde, mekaniker, flygvärdinna, tågkontrollant”, kvinnor ifrån alla samhällsskikt. Med olika bakgrunder, liv och personligheter hade de gemensamt att de var kvinnor och att de flesta slogs ihjäl i sina hem: ”i köket, i badrummet, i vardagsrummet, på tröskeln, i trapphuset, på vinden”. Allra vanligast var hennes egen säng. Det är sedan länge belagt att risken för dödligt våld är som störst när hon vill lämna, när hon försöker ta sig ut.</i></span></span></p><p style="border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3;"><span style="font-family: arial;"><i><br /></i></span><span style="font-family: arial;"><i>I dagarna meddelades domen för mordet på Wilma Andersson som vid 17 års ålder mördades av sin pojkvän. Tingsrätten skriver att ”...det är ställt utom rimligt tvivel att mannen i Uddevalla i november 2019 genom upprepat våld uppsåtligen berövat sin flickvän livet”. Tårarna rinner utmed mina kinder när jag läser Wiegls och Edbloms passage där de konstaterar att det inte är ”vanliga mord” de granskat; de är för gränslösa, helt besinningslösa. De beskriver ett ”fruktansvärt övervåld” och jag tänker på Wilma och att en man som inte bedöms lida av ”allvarlig psykisk störning” har sin flickväns huvud i garderoben. Män som mördar sina kvinnliga partners är generellt sett mycket mer välfungerande och lever under mer ordnade omständigheter än andra män som mördar. Det är inga vansinnesdåd.</i></span></span></p><p style="border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3;"><span style="font-family: arial;"><i><br /></i></span><span style="font-family: arial;"><i>Våldet finns runt mig hela tiden. Någon ringer och berättar att hon fått reda på att vår väninnas nya kille är dömd för misshandel av sin förra tjej och hon vet om det. Vad gör vi? I början förstår hon vår oro, bara några veckor senare säger hon att hans ex ”faktiskt var ett psykfall”. En väninnas väninna berättar att hennes man puttat henne i trappen. Två dagar senare tycker hon inte att det var så farligt egentligen, hon överdrev, det var ju inte meningen att hon skulle ramla. Min polare blir full och berättar att hans pappa brukade ”banka på morsan” när han var liten. Efteråt har de aldrig pratat om det.</i></span></span></p><p style="border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3;"><span style="font-family: arial;"><i><br /></i></span><span style="font-family: arial;"><i>Överallt våldet, vi vet om det men att verkligen ta det till sig är svårt. Vi skriver om, tolkar och tappar bort oss. Det är lättare att kalla det destruktiva relationer, relationsvåld, partnervåld, familjevåld, våld i nära relation, bla bla bla. Över 300 mördade kvinnor i Sverige på 2000-talet. Det är mäns våld mot kvinnor och det kan inte förstås utan att tala om det omgivande samhället. Om kön, makt och vad det innebär att vara kvinna, respektive man. Men den här texten handlar inte om det, den handlar bara om att det är så sjukt jävla hemskt. Minns alla våra mördade systrar.</i></span></span></p><p style="border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 1.33333em 0px; text-align: left;"><span style="background-color: #f3f3f3;"><span style="font-family: arial;"><i><br /></i></span><span style="font-family: arial;"><i><br /></i></span><span style="font-family: arial;"><i><b>Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC 2020-03-08 med rubriken: "Min vän finns på omslaget till boken om våra mördade systrar".</b></i></span></span></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-77786191579183498442023-09-08T22:47:00.002+02:002023-09-08T23:09:27.876+02:00Om Attendos egen medicin<div style="text-align: left;"><span><span style="background-color: #eeeeee; font-family: times; font-size: 19.125px;">Sedan vårdbiträdet Stine Christophersen med kollegor slagit larm om missförhållanden på Attendo Sabbatsbergsbyn har det skrivits mycket om vårdjätten. Senast att VD:n Martin Tivéus så storartat avstår sin bonus. Han säger att han ”inte är okänslig” till TT. Tillåt mig tvivla. Det kan inte vara jättejobbigt att avstå knappt två mille när ens totala årsersättning i form av lön, förmåner och bonus var nästan 13. Övriga i styrelsen håvar in som vanligt och under corona-året 2020 fick Attendo 120 miljoner svenska skattekronor i krisstöd. Det hela är motbjudande.</span></span></div><p style="text-align: left;"><span style="background-color: #eeeeee;"><span style="font-family: times;"><span style="font-size: 19.125px;">Han ser snäll ut Tivéus, ingen man spontant velat slå på käften om man inte visste vem han var. Men det gjorde nog </span><a href="http://https//sverigesradio.se/artikel/attendo-kande-till-felaktig-information-men-agerade-inte" style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; color: #e30613; font-size: 19.125px; text-decoration-line: none;">Maria Bergs man Jack också</a><span style="font-size: 19.125px;">. Han som ringde henne och bad om vatten, förvirrad och uttorkad innan han dog i det bolag som Tivéus inte kan vara ”detaljinsatt” i. Maria pratar med sin döda makes foto varje dag och lever med skulden av att hon litade på Attendo.</span></span><span style="font-size: 19.125px;"><span style="font-family: times;"><br /></span></span><span style="font-family: times;"><span style="font-size: 19.125px;">Det vårdjätten gjort sig skyldiga till genom åren vore straffbart för de flesta av oss. Att inte ge svårt sjuka att dricka är ju tortyr. Att folk förlorat sina anhöriga medan andra tjänat pengar är inte ”olyckligt”. Inte heller ord som ”skandal” eller ”haveri” räcker till. Mia Granes pappa dog ensam för att ingen hade tid att sitta hos honom, några dagar senare dog hennes mamma för att friska och sjuka patienter blandats. Var det ”jättetråkigt”, som dåvarande verksamhetschef Petra Linde gav Sveriges Radio som svar på att hon ljugit för Grane och andra anhöriga tillräckligt? Borde inte det som Attendos ägare och företagsledning gjort sig skyldiga till vara vållande till annans död, som minst, och ses som synnerligen grym och omänsklig behandling? Är det inte nån form av stämpling att tvinga personalen att medverka i brotten?</span></span><span style="font-size: 19.125px;"><span style="font-family: times;"><br /></span></span><span style="font-family: times;"><span style="font-size: 19.125px;">Nej, de sitter tryggt i sina villor och det enda åtal det talas om gäller brott mot meddelarfriheten. Vilka som egentligen äger Attendo vet bara de som gör det, långt borta från all medial uppmärksamhet. Ingenting verkar någonsin få konsekvenser för folk med riktigt mycket pengar. Hur vore det om någon enda fick smaka på sin egen medicin?</span></span><span style="font-size: 19.125px;"><span style="font-family: times;"><br /></span></span><span style="font-family: times;"><span style="font-size: 19.125px;">Det har stormat förut. Redan 2008 förlorade Attendo kontraktet på Baggebygårds servicehus på Lidingö efter att vanvårdsfallen blivit för många. I Eriks Palms bok ”Caremaskandalen” berättar Margareta Borgelin att hennes pappas sår inte sköttes och att hans bandage inte byttes på nästan två veckor. Tidigare fanns misstankar om att en annan boende dött av uttorkning. Vad skulle hända om Tivéus hade bandage och behövde vätska? Om ett vårdbiträde tvingade honom att lyssna och den storsinte VD:n tillfogades sår som sedan lämnades? Hade vårdbiträdet givits straffrihet och fått komma tillbaka för att ”bara för att man misskött sig tidigare så är man inte automatisk diskvalificerad för nya uppdrag” som Stockholms stad resonerade när de några år efter Baggebygårdsskandalen åter gav Attendo förtroende och kontrakten på Katarinagården på Södermalm.</span></span><span style="font-size: 19.125px;"><span style="font-family: times;"><br /></span></span><span style="font-family: times;"><span style="font-size: 19.125px;">Hur vore det om en grupp anhöriga höll kvar regionchef Helena Winter tills de fått svar på hur säkerheten egentligen tryggas av Attendo? Informationen som går ut kan bevisligen inte tas för sanning. Winter kunde ju om det hela drog ut på tiden, kissa i blöja som de boende på Attendo Vintertullens uppmanades göra när de ringde på hjälp för att gå på toaletten.</span></span><span style="font-size: 19.125px;"><span style="font-family: times;"><br /></span></span><span style="font-family: times;"><span style="font-size: 19.125px;">Då, 2011 kom larmet från studenter vid Ersta-Sköndal högskola som praktiserat på Vintertullen där de bland annat också menade att de boende var rädda och aldrig fick komma upp ur sina sängar. Attendo förlorade kontraktet, men vad hade den dömts för som sängband styrelsen och gav dem futtiga 8 minuter att äta? Vad hade straffet blivit för den som lät den okände HR-grisen på Christopherssons inspelningar dö av vätskebrist?</span></span><span style="font-size: 19.125px;"><span style="font-family: times;"><br /></span></span></span></p><div style="text-align: left;"><p style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; font-size: 19.125px; margin: 1.33333em 0px;"><span style="background-color: #eeeeee; font-family: times;">Man måste fråga sig hur det är möjligt att folk förnedras, skadas och dör i händerna på riskkapitalbolag år ut och år in. Det fördöms med jämna mellanrum, men varje gång försvinner allvaret och de faktiska övergrepp som begås bakom slipade företagsfasader. Vad är detta om inte våldsam borgarextremism? Profithunger som får rättfärdiga både vanvård och dödsfall, exploatering dragen till en gräns där all anständighet övergivits. Vi låter det fortgå utan konsekvenser, för att i klassamhället är det skillnad på folk och folk.</span></p><p style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; font-size: 19.125px; margin: 1.33333em 0px;"><span style="background-color: #eeeeee; font-family: times;"><br /></span></p><p style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; font-size: 19.125px; margin: 1.33333em 0px;"><i><span style="background-color: #eeeeee; font-family: times;"><span>Den här texten publicerades första gången 2021-05-10 i Dagens ETC. Då med rubriken "Hur vore det om Attendos ägare fick smaka på sin egen medicin?".</span><span face=""Source Serif Pro", ui-serif, Georgia, Cambria, "Times New Roman", Times, serif"> </span></span></i></p><div class="article-ad-container not-prose mt-8 hidden tablet:block w-full" style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; aspect-ratio: 640 / 360; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; font-size: 19.125px; margin-top: 2rem; width: 612px;"><div class="adaptive raised loaded" data-ea-keywords="inloggad|D-ETC|aktiv|paywalled" data-ea-manual="false" data-ea-publisher="etc-se" data-ea-type="modul" style="--tw-bg-opacity: 1; --tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; background-color: rgb(224 224 224 / var(--tw-bg-opacity)); border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; font-size: 14px; line-height: 1.3em; padding-bottom: 0.5rem; padding-left: 0.5rem; padding-right: 0.5rem; vertical-align: baseline;"><div class="ethical-ad" style="--tw-bg-opacity: 1; --tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; background-color: rgb(224 224 224 / var(--tw-bg-opacity)); border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; padding-bottom: 0.5rem; padding-left: 0.5rem; padding-right: 0.5rem;"><a href="https://ethical.etc.se/proxy/click/503/10d69a37-75c1-4b78-9abc-4036ae7c9dc3/" rel="nofollow" style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; text-decoration-line: none;" target="_blank"><figure style="--tw-border-spacing-x: 0; --tw-border-spacing-y: 0; --tw-ring-color: rgb(59 130 246 / 0.5); --tw-ring-offset-color: #fff; --tw-ring-offset-shadow: 0 0 #0000; --tw-ring-offset-width: 0px; --tw-ring-shadow: 0 0 #0000; --tw-rotate: 0; --tw-scale-x: 1; --tw-scale-y: 1; --tw-scroll-snap-strictness: proximity; --tw-shadow-colored: 0 0 #0000; --tw-shadow: 0 0 #0000; --tw-skew-x: 0; --tw-skew-y: 0; --tw-translate-x: 0; --tw-translate-y: 0; border-color: rgb(235, 235, 235); border-style: solid; border-width: 0px; box-sizing: border-box; margin: 0px;"></figure></a></div></div></div></div>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-38099767497146857692021-05-28T10:22:00.002+02:002021-05-28T10:22:49.169+02:00Om man helst vill curla velourfarsor<p><span style="font-family: arial;">De<span style="background-color: white; font-size: 14px;">n 7 maj (2020) meddelade regeringen att jämställdhetsmyndigheten ges i uppdrag att kartlägga hur uppgifter om våld beaktas i domar om vårdnad om barn, barns boende och umgänge. ”Äntligen!” ropar jourkvinnor, mammor och feminister runt om i landet, ”det var på tiden!”. Och ja, visst, men det ska hända nåt också.</span></span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">Nu ska man utreda i ett och ett halvt år, sen ska man eventuellt formulera förslag, de ska ut på remiss, skrivas om, ut igen, osv osv. Under tiden fortsätter kvinnor och barn vara de enda brottsoffer som tvingas träffa och samarbeta med sina gärningsmän och jag undrar om det finns någon verklig politisk vilja att göra något åt det. Hur det än är med den saken så innebär varje unge som under tiden, rädd och ledsen laddar inför pappavecka, ett statligt sanktionerat övergrepp. Det är ett svek och ett gravt misslyckande. Ett misslyckande som sätter fingret på familjepolitikens stora problem: den vägrar deala med mäns makt- och våldsutövande och den är inte till för varken kvinnor eller barn.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;"><strong>De två jämställdhetspolitiska målen</strong> om att å ena sidan främja och fostra till delat föräldraskap och och å andra sidan garantera kvinnor och barn skydd från mäns våld frontalkrockar på vårdnadsområdet. När mäns våld blir pappas våld mot mamma eller fäders våld mot barn lamslås systemet. När våldet på kvinnofridsområdet beskrivs som ett utbrett samhällsproblem beskrivs det samtidigt på det familjerättsliga området som något marginellt, avvikande och det hanteras som undantagsfall. Män kan slå och förgripa sig på kvinnor och barn, men en pappa är alltid bra att ha.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">Den första januari i år (2020) blev FN:s barnkonvention svensk lag och regeringen skriver i pressmeddelande att ”barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. Det framgår av föräldrabalken. Precis som lagtexten strösslas vårdnadsutredningar med denna familjerättens mest sletna klyscha. Vad som objektivt är barnets bästa vet ingen, det är ett öppet begrepp som kan fyllas med det som råkar passa. I den svenska jämställdhetskulturen förstår vi det typ alltid som två närvarande, biologiska föräldrar. Gemensamt vårdnadsansvar antas ”främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna” och har blivit ett självändamål.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">Det enda lagtexten egentligen tydligt slår fast är två principer som måste beaktas: ”barnets behov av god och nära kontakt med båda föräldrarna” och ”risken att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller annars far illa”. Som sagt, frontalkrock. I ärenden där det finns uppgifter om våld blir frågan vilken av dessa motstridiga principer som ska väga tyngst: barnets rätt till kontakt med den förälder som utsätter eller som misstänks utsätta hen för övergrepp, eller barnets rätt till skydd från kontakt med samma förälder? Det är uppenbarligen inte självklart.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;"><strong>Politiken om vårdnad om barn,</strong> barns boende och umgänge måste förstås i relation till det parallella politiska projektet att göra pappor av män. Mansrollen är så jävla inne (det har den varit sen 60-talet) och faderskapet tänks kunna befria män från en destruktiv mansroll och ge dem tillgång till ömma, empatiska och omvårdande delar av sitt förtryckta jag. Dagens familje-/jämställdhets-/pappa-politik möjliggör, underlättar och försäkrar pappors tillgång till barn. Det är dess syfte och alla gillar det. Men samma politik står i vägen när det kommer till arbete mot pappors våld och övergrepp såväl som skydd av mammor och barn. Det finns en intressekonflikt här som det är förbannat svårt att ta i. Men man måste fråga sig: vad ska komma först? Präktig jämställdhetspolitik eller skydd för utsatta kvinnor och barn? Detta måste också regeringen fråga sig, om den menar allvar med att göra något åt saken.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">För det är ett tassande runt gröten. Mot bakgrund av att barn i skyddat boende mår dåligt utredde man vad det var för fel på de skyddade boendena. Mot bakgrund av att våldsutsatta barn i vårdnadstvister mår dåligt utreder man vad det är för fel på vårdnadsjuridiken. Men vad i helvete det är för fel på män, och varför de alltid och till varje pris ska ha tillgång till barn, det undrar man visst inte så mycket över. Kanske vill man inte veta. En ny vårdnadslag måste erkänna och hantera sambanden mellan kön, makt och våld. Det kommer bli motigt, om man helst vill curla velourfarsor.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;"><br /></span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;"><br /></span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">Den här texten publicerades första gången 2020-05-18 i dagens ETC. Då var rubriken "Alla pappor är inte bra att ha". </span></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-70742428700162826222021-04-08T09:20:00.004+02:002021-04-08T09:20:55.208+02:00Om mammafattigdom, barnrikedom och allas ungar<p><span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;"><i>Föreningen Sveriges makalösa föräldrar presenterade förra veckan en undersökning om hur coronakrisen påverkar ensamstående föräldrar. 42 procent svarar att de saknar ekonomiska marginaler för att klara sig om de blir sjuka eller måste stanna hemma med barnen under längre tid. Över 40 procent kommer inte klara den ökade matkostnaden om förskolor och skolor stängs. Av Rädda Barnens fattigdomsrapport från 2018 framgår att 186 000 barn i Sverige levde i familjer som hade svårt att klara sina kostnader redan före pandemin.</i></span></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Begreppet ”ensamstående” saknar allmängiltig definition och buntar ofta ihop både de helt ensamstående och de med olika växelvisa lösningar. Ändå vi vet alla vilka som är längst ner i näringskedjan: de verkligt ensamma mammorna. Enligt Rädda Barnen lever var fjärde unge med en ensamstående mamma i fattigdom och de har därmed högst ekonomisk sårbarhet av alla barn. För de barn som dessutom har utländsk bakgrund är andelen fattiga över 40 procent.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><strong>Det är inne med barnperspektiv</strong> och det är la härligt på sitt sätt, men allt som oftast trollar det smidigt bort både klassamhället och könsmaktsordningen. Ingen pratar om ”barnrikedom” när det gäller de välbärgades barn och alla kan lätt ställa sig på barnens sida. En gång skrev Liv Strömqvist att ”barnfattigdom” bara är en pseudonym för det egentliga samhällsproblemet: mammafattigdomen. Hon har förstås rätt och det är de ensamma mammorna som inte kommer äta i coronakrisen.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Den förälder som inte bor med sina barn kan bidra till deras försörjning genom underhållsbidrag. Försäkringskassan skriver att ”ni ska själva komma överens om en summa för underhållsbidrag. Med verktyget ’Beräkna underhållsbidrag’ får ni ett förslag...”. Beräkningen görs på vad det specifika barnet kostar samt vad de båda föräldrarna har för inkomster utifrån tanken att den som tjänar mest ska betala mest, samt att barnet har rätt att leva på någorlunda samma standard som sina föräldrar, även om de inte bor tillsammans. Men det är förstås bara ett förslag, det viktigaste är att man är överens. Pengarna beskrivs återkommande som barnets rätt, men vilken annan ekonomisk rättighet beror på två andra personers samarbete? I verkligheten är underhållsbidraget pappans val.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><strong>Den svenska jämställdheten</strong>, ofta misstagen för feminism, är fullkomligt besatt av pappor och mörkar de ensamma. Återkommande i familjepolitiken serveras de en massa morötter under total avsaknad av piska. Det satsas och snackas, allt för att ”uppmuntra” och skapa incitament för männen att stiga in i barnens liv och därmed magiskt också lösa mammornas situation. Ändå är det ett faktum att många ensamma kvinnor med barn varken kan eller vill ha deras pappa i sitt eller barnens liv, och för det har de förstås goda skäl. Alla farsor är knappast heller intresserade. Att kunna lämna och klara sig själv har varit ett feministiskt krav since forever. Men här ska det minsann pappas till varje pris, alla måste ha två föräldrar och barnets ekonomiska rättigheter kräver därför fortsatt kontakt.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>För den vars baby daddy saknar inkomst eller vägrar betala underhållsbidrag finns underhållsstödet som kompensation. Det infördes som ett försök att hantera den mesta akuta fattigdomen för barn till ensamstående på 90-talet och utgörs av ett minimibelopp om 1 573–2 073 kronor per månad beroende på barnets ålder. Pengarna utbetalas av Försäkringskassan som sen fakturerar fadern hela eller en del av beloppet beroende på inkomst. Att den som vägrar betala bara faktureras ett minimibelopp som för barn under elva år höjts med 300 spänn sen -94 går förstås inte ihop med nåt glättigt barnperspektiv men desto bättre med pappaivrandet. Den del av underhållsstödet som inte faktureras pappan är idag den enda riktade ekonomiska åtgärden till ensamstående föräldrar. Just sayin att mammafattigdomen är knappast ett mysterium.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Feminism handlar noll procent om farsor och hundra procent om kvinnors frigörelse. Om vårt oberoende och våra möjligheter att själva styra våra liv. Att våra barns försörjning hänger på mäns goda vilja är lika otidsenligt som oacceptabelt. Låt oss slippa dras med farsor som antingen inte vill eller som är så olämpliga att de varken kan eller bör. Att inget barn ska vara fattigt borde istället vara allas ansvar. Så lägg underhållsansvaret på staten som ett första steg för att bekämpa mammafattigdomen!</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Den här texten publicerades första gången 2020-03-30 i dagens ETC med rubriken "Det är de ensamma mammorna som inte kommer inte kommer få äta under coronakrisen"</p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-38469934831423184382021-03-24T11:04:00.002+01:002021-03-24T11:04:52.411+01:00Om en roddare, en matros, en kock, en undersköterska och fastighetskungens skiftnyckel<p><span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;"><i>Jag var i Malmö på kvinnodagen. På väg hem, i trappan på tåget pratade vi om nästa gång vi skulle ses, min barndomsvän E och jag. ”Jag vet inte hur det blir med jobb nu, i Danmark ställer de in allt. Men jag kommer så fort jag har pengar”, sa han. Vi vinkade i fönstret, tåget rörde sig ut från perrongen och det kändes ödesdigert på nåt sätt.</i></span></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Så tog virusets konsekvenser sina första steg in i mitt liv. Han är scenbyggare, roddare å grejar grejer vid större evenemang. Eller var, ett par veckor senare är han förstås arbetslös han med. Den enda jag känner vars arbete verkar helt opåverkat är hon som restaurerar rika människors antika möbler. De ska visst serva sina ättlingars pissdyra gamla guldbyråer i alla fall. Pandemi eller inte, de tar väl hand om chiffonjén.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><strong>Runt omkring mig regnar varslen.</strong> P får veta via Göteborgs Posten att hans arbetsgivare ska göra sig av med hälften av personalen. De vägrar förhandla såväl schemaförändringar som permitteringar för SEKO-gänget. Allra mest upprörd verkar han vara över att få veta det via tidningen. Som att bli dumpad via sms, fast tusen gånger värre.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Min vän kocken verkar äldre än sist vi sågs, han ska städa och röja i en månad. Efter det vet ingen, alla timanställda är redan ute ur leken och han suckar när han säger att: ”...allt i nattklubben är inställt och det är vår största inkomstkälla”. När jag berättar för M hur mycket av mina föräldrars pensionssparande som hittills försvunnit lägger hon ansiktet i händerna. Hur ska hon orka tänka på sina föräldrar, vars pensioner var riktigt skit redan innan. Rädslan och oron sprider sig. Vad kommer att hända med oss och dem vi älskar?</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><strong>Nu ska vi hålla ihop, nu ska alla ta ansvar.</strong> Nu är vi plötsligt ett tillsammans. Ändå är inte krisen den samma för alla, varken medicinskt eller materiellt. Göteborgs egen favoritmiljardär, fastighetskungen Erik Selin uppges ha förlorat 664 miljoner om dagen sedan corona-utbrottet. En ”sparekonom” tillfrågas i GT om hur han tror att Selin mår och svarar: ”pengarna för honom är som verktyg för att kunna skapa någonting spännande. Det är som att skiftnyckeln i hans verktygslåda har gått sönder. Hans privata pengar eller hus går inte att blanda ihop med det här”. Vi som skapar 100 procent ospännande köttfärssås av pengarna och vars trygghet snarare än verktygslåda tagit stryk har förstås all anledning att ifrågasätta denna nyuppfunna sammanhållning.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>För vårdpersonalen och alla arbetarkvinnor som tar hand om gamla, barn, funktionshindrade och typ hela samhället klingar snacket extra falskt. Jag läser undersköterskan Karin Lorentsson som skriver i kommunalarbetaren att hon ger upp och lämnar yrket. Hon är less på hyllningar. Villkoren får henne att känna sig ”mer som en kastlös än en vardagshjälte”. Hon skriver att när pandemin lagt sig kommer vi åter bara vara golvfolket som sliter, underbemannade och lågavlönade. Många av mina varslade vänner kommer säkerligen återanställas, till sämre villkor och löner. Det är lätt att se svart när man är ensam hemma, arbetslös och rädd.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><strong>Fanns det tillstymmelse till allvar i snacket</strong> om att hålla ihop och hjälpas åt så skulle lönen i alla samhällsviktiga yrken (som alla är besatta av nu) chockhöjas och inkomst för alla andra som tvingas stanna hemma garanteras. Bostads- och andra livsnödvändiga kostnader kunde slopas och hotell och andra tomma byggnader kunde exproprieras för att hysa alla dem som saknar tak över huvet och tillgång till rinnande vatten. En del av platserna kunde vikas till kvinnojourer att disponera för de kvinnor och barn som måste fly sina hem. De som gynnats av politiken som givit oss vårdkrisen kunde tvingas betala genom skatter och återtaganden. Men det var inte sånt som kungen menade med att visa styrka när vi tar ”gemensamt ansvar”.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Nej, kanske har Lorentsson rätt, kanske kommer allt bara återgå till det vanliga och knegarna får betala priset för krisen – som knegare alltid har gjort. Säkert är i alla fall att ingen kommer ge oss nåt gratis, liksom per automatik. Nu om någonsin måste vi våga. Nu när vi får allt mindre att förlora. Nu när den icke-klassmedvetne får upptryckt i ansiktet hur lite han är värd. Nu när allting skakar måste vi kräva arbetarklassens räddningspaket. Nu är tid för politik, organisering och radikala krav. Nu är tid för våra klassintressen.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><br /></b></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b>Den här texten publicerades första gången 2020-03-23 i Dagens ETC med rubriken "Nu måste vi kräva arbetarklassens räddningspaket".</b></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-62672668678749615522021-03-19T12:59:00.003+01:002021-03-19T12:59:36.123+01:00Om finanskrabban och alla vi som lever här<p><span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;">Det var en av de få dagarna i år som det inte regnade på snedden. Under vinterhalvåret går vi alla med ansiktet i marken. Så när jag härom dagen tittade upp kändes det längesen jag såg den, byggarbetsplatsen Göteborg. Bortsett det ständiga regnet ser det likadant ut i många avindustrialiserade städer världen över: de bygger å bygger å gräver å gräver men sällan blir det nåt som nån egentligen behöver. Runt omkring oss snabbspolas det nyliberala klassprojektet ”stadsutveckling” och få kamper känns lika brännande som rätten till staden.</span></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Urbaniseringsprocesserna går i så enorm takt att debatt och inflytande görs närmast omöjligt. Dessutom beskrivs det som onödigt då det bara är naturlig, oundviklig utveckling som sker. Nån form av urban evolution. Det är förstås lögn. Staden är inte naturens utan människans verk. All om- och utveckling dikteras av intressen, makt och resurser. Den dominerande idén är att skapa städer som attraherar kapital, rika entreprenörer och investeringar. Staden i sig själv förvandlas därför till en vara och lokala politiker ser det som sin främsta uppgift att göra stadens varumärke konkurrenskraftigt, att ”hamna på kartan”. Så blev exempelvis mitt Göteborg till ”evenemangsstaden” och Malmö till ”kunskapsstaden”. Ingen av dem: en stad för dem som bor där.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>Likt hur vi fiskar krabbor på västkusten</strong> knäcker kommunstyrelser hela jävla musslan öppen och låter rovdjuren komma för att äta den inifrån. Men till skillnad från västkustkrabban blir finanskrabban aldrig mätt och varken tinor eller metspön har någon chans att fånga in den. Med avancerad ingenjörskonst vänder den upp och ner på hela fisket och har plötsligt politikern i lina. Finanskapitalet producerar ingenting, istället extraherar de värde ur andra sektorer. När musslan är tömd lämnar finanskrabban ett tomt skal.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Marxisten David Harvey talar om ”ackumulation genom fråntagande” där låginkomstgrupper rånas på mark och byggnader som de ofta bott eller verkat i under många år, inte sällan i generationer. Han beskriver rätten till staden som en klasskampens ”andra terräng” där staden – våra bostäder och hela vår omgivning – exploateras och ägs av några som vi inte ens vet vilka de är, och inte av oss som lever där. Vi som lever våra liv i musslan – som bor, arbetar, älskar, bärsar, fostrar barn – i staden. Medan vänstern älskar att prata om klasskamp, är stadsutvecklingen ett kvitto på att högern praktiserar den.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Gentrifiering är den dominerande formen av stadsdelsomvandling. Det bygger på att ständigt ökande hyror och standard pressar låginkomsttagare ut i ytterområden med ökad segregering och fattigdom som följd. Syns inte finns inte, stadens befolkning byts bara ut. Ett obehagligt, nästan fascistiskt språk används om ”utvecklingsområden” i innerstäderna: de behöver ”saneras” eller ”rensas”. Politik och näringsliv i allians snackar ner, gräver bort, tar över och smäller upp nytt. Steg för steg flyttas de urbana frontlinjerna och tvingar oss att backa undan.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>Men hur mycket de än river ner,</strong> rustar upp och bygger om så kommer arbetarområden att återuppstå nån annanstans. Hur mycket staden än förborgerligas och rika områden breder ut sig så kommer också de fattigaste att finnas. Man snackar om segregerade, ”delade” städer. Och visst, tro fan att de är segregerade, men delade är städerna inte. De är sammanhängande enheter av ojämlikhet, där den enes lyx är den andres misär. Finanskrabban skulle dö om han inte hade något att äta.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">I dokumentärfilmen ”Push” skildrar Fredrik Gertten, med hjälp av bland andra sociologiproffessor Saskia Sassen, den globala handeln med bostäder. ”Alla förstår att priser går upp när man renoverar” säger Sassen. ”Men”, säger hon, ”man måste också förstå att en annan aktör kan komma in i bilden då: ett monster som ingen kan se och som ingen riktigt förstår”. Hon snackar om det multinationella fastighetskapitalet. De som bär ansvar för att i moderna städer överallt i världen sover människor på gatorna, alldeles nära tomma hus. Hus som kan bli våra – när vi slutar mata och istället avlivar finanskrabban. Då kan rätten till staden bli något annat än att få skuldsätta sig och konsumera spännande kaffebönor eller ekologisk inredning. När finanskrabban är död ska vi dansa på hans grav och bygga en stad efter våra behov och hjärtans längtan.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><br /></i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Den här texten publiceras första gången 2020-03-03 i dagens ETC med rubriken "Få kamper känns lika brännande som vår rätt till staden".</i></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-68531682714222839262021-02-04T16:45:00.000+01:002021-02-04T16:45:00.891+01:00Om stölden av vår tid - att leva till arbetsgivarens förfogande<p><span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;"><i>Periodvis känns hela livet som en vardagsmorgon. När klockan ringt 5.40 och jag väl skippat frulle, druckit kaffe, lämnat barn och svängt ut på motorvägen så ligger hela dagen framför mig. Men den är inte min att fånga. Jag pumpar radion på max och kör som i ett tv-spel, sicksackar i filerna och slinker precis förbi innan det slår om till rött. Jag har alltid bråttom till jobbet.</i></span></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Vi säger att ”det är ont om tid” och att vi ”inte har tid”. Ändå är tid är det enda vi egentligen har, och vi får dessutom ständigt ny. Det som gör ont är att den rinner oss ur händerna medan vi lönearbetar. Som handsprit bara dunstar försvinner den korta period vi har att umgås, skapa, älska, leva, läsa. Att vara vänner i vuxen ålder är att upprepa ”vi måste ses snart” tills en av oss dör, skrev någon.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><strong>Jag har inget emot att bli äldre</strong> men plågas av att det ständigt blir kortare tid kvar. När jag säger det, att vi bara jobbar och jobbar, torkar av bordet och kokar makaroner och sen dör vi så tycker folk att jag är morbid och grov, i bästa fall lite ”rolig”. Jag har svårt att förstå att inte alla känner det. Hur kan man inte i sitt innersta beröras över hur fruktansvärt det är, att det enda vi har, det ska vi sälja och andra förbruka. Hur kan man inte uppröras, häpna och sörja en sån enorm oförätt?</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Mer och mer säljer vi, för att hinna få nåt över. Egentligen ett omöjligt mission - tid kan inte öka, kan inte återtas, kan inte lagras, en gång förlorad kommer den aldrig igen. Det påstås att tid är pengar. Men tid är liv och våra liv är deras pengar. Vi föds och vi dör. Där emellan utspelar sig allt det som är vårt. Stölden av vår tid: en livets åderlåtning där allt som betyder nåt ständigt rinner ut.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><strong>Det blir fredag eftermiddag</strong> och jag är på väg till fritids och hem. Det känns som jag åkt flera dagar i en torktumlare, sätesvärmaren lindrar min ryggvärk och jag längtar intensivt efter nån som kan lägga handen på min kind. Det är så ensamt i ekorrhjulet. Så kommer den på radion, David Guettas och Sias stora hit: ”One foot in front of the other babe, one breath leads to the other yeah, just keep moving”. Jag sjunger för mig själv,”gotta get through the da-aay”, tar vid ett rödljus en snabb titt i backspegeln och tänker: höj, lägg ett nytt lager läppstift och svälj.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Om liv och livstid är det samma så är livet det som passerar förbi medan jag sätter den ena foten framför den andra. Mot nästa paus. Korta avbrott. Skillnaden mellan paus och rast är att du under pausen ändå står till arbetsgivarens förfogande. Är det också skillnaden mellan ledighet och död? Här är mitt liv, ert att förfoga över. Basen dunkar så att bildörrarna vibrerar,”there my love, keep on running”.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><strong>Vi kommer aldrig ut på andra sidan. </strong>Tiden vi inte arbetar används för att orka arbeta, vi ska återhämta oss samtidigt som vi handlar fiskpinnar, tvättar och hemarbetar. Desperat försöker vi spara tiden, ändå är det just tid som fiskpinnarna kostar. Tidsvinsten är aldrig vår. Fritid kräver alltid mera ofri tid. Kanske är liv och livstid det samma. Livstid och arbetstid. I kapitalismen är att leva och att arbeta detsamma. Arbetstidförkortning är ett annat ord för livstidsförlängning. Hur lite betyder egentligen ett människoliv?</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Vi vill tänka att vi gör det för barnen och att det betyder mening i tillvaron. Men när det slår mig att också min son, den lille som jag skulle ge hela världen själv ska släpa på i samma spår och få ett eget hjul, då öppnar sig en avgrund. Då infinner sig sorgen över alla arbetarliven som rinner ut, dunstar iväg, passerar förbi. Alla timmar, dagar, veckor och år som aldrig kommer åter. Att göra nåt för barnen är att kämpa för nåt annat.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Vi kan inte stoppa tiden. Vi kan inte sluta springa. ”Go, go, go, figure it out, but don’t stop moving”. Men för varje varv i hjulet måste vi samtidigt bygga motstånd. Jag när inga illusioner om att i rådande ordning försöka leva i nuet. Men om jag inte ska ge upp, då måste jag drömma om en framtid där både arbetet och tiden är vår egen.”Figure it out, you can do this”. När jag rullar in på parkeringen och Sia lägger:”Oh, my love, don’t stop burning, Gonna send them up in fla-aa-ames” försöker jag höja över max. Jag går med ryggen rak och torkar en tår innan jag går in på fritids. Tänker: Okej gumman sörj då. Men organisera.</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><br /></i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><br /></i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><br /></i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><br /></i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Den här texten publicerades första gången i dagens ETC (2020-02-03) med rubriken "Sorgen över det fruktansvärda i att livet rinner ut"</i></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-25301335232409678472021-01-29T15:01:00.002+01:002021-01-29T15:01:23.004+01:00Om svartkontrakt och den som själv har nåt å dölja<p><span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;">Skrivningarna om avskaffad förhandlingsrätt och marknadshyror i nybyggnation fanns i januariavtalets fyrtiofjärde punkt. Men där fanns också annat, ytterligare en naturlig förlängning på marknadshyrans logik. Den 1 oktober 2019 infördes ett antal förändringar i hyreslagen och det blev bland annat kriminellt att betala för ett hyreskontrakt. Den som skaffar sig ett ”svartkontrakt” ses inte längre som nån vars utsatthet exploateras, utan som en brottsling som kan dömas till flera år i fängelse.</span></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Samtidigt förändras hemlösheten i Sverige. Saker som missbruk eller psykisk ohälsa är inte längre huvudorsakerna, istället är det kombinationen av för låga inkomster och en allt exklusivare bostadsmarknad. Fler ensamma morsor vräks och stadsmissionen skriver i sin senaste rapport ”hemlös 2017” att hemlöshet idag uppstår för att folk förlorar sina lånemöjligheter vid exempelvis skilsmässor eller arbetslöshet, att folk på försörjningsstöd inte får hyra eller att man nyligen har kommit till Sverige. Många saknar helt möjlighet att skaffa sig en bostad. De nya hemlösa grupperna ingår inte i den slimmade socialtjänstens målgrupp och beviljas bara nödbistånd – oftast några nätter i taget på vandrarhem. Men tänk, nu kan bostadsmarknadens svagaste tilldömas långsiktiga boendelösningar på anstalt istället!</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Samtidigt som människor nekas inträde på bostadsmarknaden och andra puttas ut från densamma kriminaliserar man den som gör vad nöden kräver. Med arbetslinjen närmast kriminaliserades arbetslöshet, vi har blivit besatta av om inte imaginärt så marginellt bidragsfusk och runt om i kommunerna lagstiftas mot tiggeri. Om något löfte hållits så är det det om ”hårdare tag”. Men hur mycket de än tar i, vem hade inte lagt sina sista slantar emellan, om det var vad som krävdes för en egen säng att sova i?</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Fatta mig rätt, självklart är det överknas att handla med hyreskontrakt! Frågan är bara vem som bär ansvaret och varför det förekommer. Lagändringarna riktar in sig på privatpersoner och de som drabbas av marknaden ges ansvaret för att den inte fungerar. Som om ombildningar, utförsäljningar, marknadshyror, renovräkningar och allmänt ekonomiskt svineri från ägarhåll inte hade med saken att göra. Som att om alla bara står snällt i samma oändliga kö till lägenheter som inte räcker och som vi antingen inte har råd med eller som förfaller är det fungerade bostadspolitik och inte en del i ett upptrappat klasskrig.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Det tjötas om flyttkedjor och bättre nyttjande av bostadsbeståndet. I verkligheten minskar flyttintensiteten och äldre bostäder med lägre standard och hyror blir sällan lediga. Att man ändå aldrig tänkt sig att arbetarklassen skulle göra bostadskarriär blir tydligt när man nu trots allt snack om ”ökad rörlighet” inskränker hyresgästers bytesrätt.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">De vill ”underlätta andrahandsuthyrning”, samtidigt som det för att hyra ut en hyreslägenhet krävs särskilda skäl och den som gjort det utan tillstånd kan nu sägas upp utan förvarning. Har lägenheten hyrts ut till oskäligt hög hyra kan uthyraren också dömas till fängelse. En skälig andrahandshyra fastställs till förstahandshyran, med ett påslag på max 15 procent om lägenheten är möblerad. Och det är la rimligt, men om man verkligen ville göra nåt åt ockerhyror och fiffel kunde man kolla in bostadsrätterna, som kan hyras ut utan särskilda skäl och där reglerna för hyressättning blev ”friare” så sent som 2013. Där räknas kapitalkostnaden in och en lägenhet med månadsavgift på 3000 kr kan ”skäligt” hyras ut för närmare 15 000 kr. Vem ska göra en volta för det? Ingen alls - att göra pengar på andrahandsmarknaden är bara oskäligt för den som inget äger.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">I regeringens pressmeddelande om skärpt hyreslag citeras justitie- och migrationsminister Morgan Johansson, som påstår att regeringen vill värna hyresrätten som de tycker är en ”värdefull boendeform”. Men det är fastighetsägares och bostadsrättsinnehavares äganderätt och intressen, och inte varken hyresrätten eller människan de värnar. Det är inte för att det är så jävla gött att betala för nåt som inte ska kosta som folk köper svartkontrakt, och det vet förstås regeringen. Så hör jag nationalteaterns melodi i huvet: ”...den som själv har nåt å dölja ropar på förstärkt polis” och minns vilka som egentligen bär ansvar för en havererad och desperat hyresmarknad.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><br /></b></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b>Den här texten publicerades första gången 2019-11-11 i Dagens ETC med rubriken "Det är inte för att det är så jävla gött som folk köper svartkontrakt".</b></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-73066126608029097152021-01-21T10:30:00.002+01:002021-01-21T10:30:56.130+01:00Om nordic model - låt torsklobbyn lipa<p><span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;">I år (2019) är det tjugo år sen ”Nordic model” eller ”sexköpslagen” trädde i kraft. Den som köper sex kriminaliserades, men inte den som säljer. 20 år senare har vi liksom fastnat och reducerat hela prostitutionsfrågan till käftande om dessa paragrafer. Det påstås att lagen var tänkt som nån form av universallösning och det faktum att prostitutionen inte försvunnit tas som bevis på att den inte funkat. Men prostitutionen är en kugge bland andra i det patriarkala maskineriet. För feminismen är sexköpslagen endast ett av medlen i kampen mot hela skiten som är kvinnoförtrycket.</span></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Ingen som vet nåt om prostitution tror att lagstiftning löser problemet. Dessutom hänger det på vad problemet egentligen är: räcker en reglerad sexindustri eller ska handeln med kvinnor upphöra och raderas ifrån samhällskroppen? Om man är en visionslös liberal som ser prostitutionsindustrin som en chans till arbete och tycker att staten borde skapa förutsättningar för den att växa så vill man förstås slopa lagen. Men för en feminist är frågan om prostitutionen inte om sexköpslagen är fullkomlig eller värdelös. Nej, frågan är: Ska vi tillåta att män utövar könsmakt genom att prostituera kvinnor?</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">På samma sätt som vi kan kritisera skönhetsideal och plastikkirurgi, högklackat och brasilianska vaxningar kan vi kritisera prostitutionen, utan att kritisera kvinnorna i den. Att en del älskar högklackat eller väljer att fettsuga sig innebär inte att den feministiska kritiken av praktiken är falsk eller felaktig. Inte heller betyder det att feminister hatar alla som fettsuger sig eller aldrig själva har högklackat.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Bara genom att förneka historien av könad exploatering kan man hävda samtycke och kvinnors rationella valfrihet. Att kritisera och motarbeta kvinnofientliga praktiker och säga att det fria valet är en glättig myt innebär knappast att kvinnor är efterblivna grönsaker som inte klarar av att ta egna beslut.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Det betyder ingenting annat än ett erkännande av att världen är orättvis och att våra val villkoras av den verkligt ruttna salladen: materiella villkor, rasism och sexism. Sexköpslagen berör överhuvudtaget inte frågan om kvinnors val, utan fokuserar helt på mannens, torskens, grisens val. Den stigmatiserar hans handlande och gör honom till en som exploaterar kvinnor sexuellt, och det till en brottslig handling.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Sexköpslagen bygger på att frågan om prostitutionen berör oss alla. Lagen erkänner dess skadlighet, för kvinnorna i den, och för hela samhället. Att genom legalisering försäkra prostitutionen en plats i samhället är att låta den expandera, och fler kvinnor prostitueras.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Det vore att motarbeta feminismens större mål: ett verkligt jämställt samhälle. Om vissa människor görs till varor påverkas alla, det fuckar upp och kommersialiserar mänskliga relationer och det förstärker maktrelationen mellan könen. För det, måste prostitutionen minskas och motarbetas.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Tanken bygger på välkända principer om tillgång och efterfrågan: om efterfrågan på prostitution och trafficking, via kriminalisering och torskstigmatisering sjunker minskar förekomsten av prostitution och trafficking. Det betyder att färre kvinnor prostitueras och färre män blir torskar och därmed skapas bättre förutsättningar för oss alla att leva tillsammans på ett lite mera jämlikt vis.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Men lagen är inte perfekt, det infekterade ställningskriget har gjort att vi ständigt försvarar den på bekostnad av att utveckla den, och erkänna dess brister. Frågor som; ”bör lagen göra skillnad beroende på vilken typ av övergrepp som efterfrågats eller hur många torskar de var på en gång?” och ”kan vi förstärka brottsoffrens position utan att kräva mer av dem?” kommer vi aldrig fram till.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Vad hände med modellens sociala löften om resurser, stöd, exit-program och behandling? Vad innebar det när Mika-mottagningen i Stockholm tvingades till omorganisering och försämringar? Vad är nästa steg, är det att göra sexköp till ett så kallat art-brott som Roks har fört fram?</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Vi som tror på ett samhälle utan prostitution måste höja blicken och ställa nya krav. Än så länge ligger lagen där den ligger, i all sin ofullkomlighet – hur högt torsklobbyn än skriker. Låt dom lipa, medan vi jobbar mot ett förnyat prostitutionsmotstånd där en skärpt och förbättrad ”Nordic model” endast är en del av allt vi har att vinna.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b>Den här texten publicerades första gången 2019-09-09 i Dagens ETC med rubriken "Låt torsklobbyn lipa"</b></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-843278147966421142021-01-17T10:58:00.002+01:002021-01-17T11:02:57.538+01:00Om kvinnofrid och cash - när hjärtat för länge sedan brustit<p><span face="Arial, sans-serif" style="background-color: white; font-size: 14px;">Under julhelgen mördades tre kvinnor i Sverige och trots att alla är så himla intresserade av mäns våld händer inte mycket med statistiken. Man kan bada i forskning, vi känner till det könade våldets logik. Det börjar inte med mord, det är där det kan sluta. Innan dess finns ett samhälle som kan hjälpa kvinnor som vill ut genom att erbjuda dem verkliga alternativ. Det är gratis att vara emot våld, att ”ta ställning”, hålla konferenser och prata om empowerment och kompentenshöjning. Men kvinnofrid kostar.</span></p><div class="field field-name-mkts-body-preamble-free" style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;"><div class="field-items"><div class="field-item even"><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Det är såklart en inre, emotionell process att lämna någon man en gång älskat. Ändå är yttre faktorer som ekonomiska villkor och möjligheter att få samhällets stöd avgörande för den kvinna som står inför valet att stanna eller gå. Faktum är att pengar – rädsla för fattigdom och olika former av ekonomiskt beroende – är ett av de starkaste skälen till att kvinnor stannar hos män som slår, kontrollerar och förnedrar dem.</p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>En av förklaringarna till att vi </strong>kunnat bli kända som världens mest jämställda land är att välfärdsstaten delvis tog över den beroendeställning som kvinnor tidigare haft till sina män. Så när staten nu backar undan och ett allt hårdare klassamhälle öppnar sig får ekonomin förnyad betydelse också för könsmaktsordningen. Våldet innebär oftast isolering och få som vill lämna har något nätverk kvar att tala om. Istället trycks kvinnor tillbaka hem och vi som skulle bryta äktenskapets bojor känner hur de snarare skruvas åt.</p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Mäns våld ger långtgående ekonomiska konsekvenser i kvinnors liv. Sven Trygged, Ebba Hedlund och Ingemar Kårehult publicerade 2013 en studie om sambandet mellan våldsutsatthet och försörjningsstöd. De följde kvinnor utsatta för fysiskt våld som vårdats på sjukhus och studerade hur deras ekonomi förändrades efter vårdtillfället. De konstaterar att: ”våldsutsatta kvinnor med alla utbildningsnivåer (och därför även deras barn) riskerar att leva under knapphet och vara beroende av ekonomiskt stöd”. Så om man tänker göra verklighet av utlovade krafttag och tårdrypande uttalanden från politiskt håll så återuppbygger man genast en fungerande socialtjänst med lika delar mänsklighet som rimlighet i bidragsnivåerna. Försörjningsstöd är en solklar kvinnofridsfråga även om förljugna högerfeminister inte kan hantera det.</p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>När soc förvandlats till en personalens</strong> utmattningsfabrik, när det inte ens är biståndsberättigande att vara hemlös, när skyddade boenden upphandlas och kvinnojourer tvingas lägga ner kan vi inte vänta oss annat än fler julhelger som denna. Våldets konsekvenser löses inte med några veckors placering på nåt vinstdrivande vandrarhem med skalskydd. Istället bekräftar ovan nämnda studie det som kvinnojoursrörelsen tjatat om i 40 år: vikten av långsiktigt stöd. Kvinnorna hade efter våldet väsentligt sämre inkomstutveckling, lägre sannolikhet för att kunna arbeta, oftare låg inkomst och väsentligt större sannolikhet för att behöva försörjningsstöd under hela den tio år långa uppföljningsperioden. Kan man förresten, med den vetskapen, förstå urholkningen av sjukförsäkringen som något annat än antifeminism?</p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">För att inte snacka om sjukvården. Ingen nollvision kan realiseras så länge vi saknar tillgänglig sjukvård med tid, resurser och personal som frågar en gång extra. Kvinnor som utsatts för våld har större antal kontakter med sjukvården än folk i allmänhet, har sämre självskattad hälsa och rapporterar oftare olika typer av fysiska besvär. När den offentliga vården faller samman växer den privata sjukvårdsmarknaden, öppen för den som har pengar eller som får tillgång via jobbet. Våldsutsatta kvinnor, som alltså oftare än andra saknar både pengar och jobb, faller inte mellan stolarna – det finns inga stolar, de bortprioriteras i ekonomiska beslut.</p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Ensamma mammor uppger högst våldsutsatthet. Lägger vi till snordyra vårdnadstvister, ett patetiskt underhållsstöd, en havererad bostadsmarknad och nedmonterad barnomsorg ser det mörkt ut på kvinnofridsfronten. Viveka Enander och Carin Holmberg frågar sig i antologin om uppbrottsprocesser, ”Hur går hon?”, om det är först med ekonomisk grundtrygghet som en kvinna kan kosta på sig att känna att ”hjärtat för länge sedan brustit”. Och ja, medan myndigheterna håller fler konferenser om egenmakt och maskulinitetsnormer biter kvinnor ihop och går hem. För att kvinnofrid kostar</p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><br /></b></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b>Den här texten publicerades första gången 2019-01-07 i dagens ETC med rubriken "Det är gratis att vara emot våld, men kvinnofrid kostar"</b></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p></div></div></div>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-14485057397760677792020-12-26T12:40:00.004+01:002020-12-26T12:40:21.006+01:00Om parasiter - med inälvsmasken genom samhällskroppen<p><span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;">Oljigt avlusningsmedel droppar ner över mina axlar. Jag har löss och nu ska de dö. Det var väntat, varnande anslag till vårdnadshavare har prytt väggarna på lågstadiet i veckor. Huvudlusen är en parasit som livnär sig på människoblod och varje hösttermin drar epidemier genom skolorna.</span></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Nyligen kallade riskkapitalisten Gunnar Axén undersköterskan Helene Schönbäck för en parasit som borde hålla käft. Parodiskt, minst sagt. Som många påpekade är det förstås kapitalisterna som är de verkliga parasiterna. Men om dem hängs inga varningslappar, få av oss vet vilka de är och vad de egentligen gör.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>Parasitliknelser</strong> har länge använts för att analysera tjyvsamhället. ”Parasit” är ett samlingsord för organismer som lever på att suga sin näring från andra organismer och kännetecknande är att de söker sig till barn, gamla och sjuka. Parasiten utnyttjar värdorganismen på ett sätt som skadar den och drar näring ifrån den. Den enes bröd är den andres död och de kan aldrig leva sida vid sida. Kapitalism kännetecknas av uppdelning mellan ägare och arbetare: parasiter och värddjur, och av ständig kapitalackumulation – det vi kallar profit eller vinst: näring till parasiterna.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Riskkapitalism byggd på så kallade ”buy-outs” är den mest aggressiva finanskapitalism som finns. De varken säljer några tjänster eller producerar något utan köper, via pengar samlade i fonder, omorganiserar och säljer redan existerande företag. I Sverige har de satsat särskilt på skolor och vård- och omsorgsföretag vilka de effektiviserat sönder, för att efter sådär fyra, fem år sälja vidare och ta ut vinst. Hela affärsmodellen bygger på snabba klipp, risker och belåning vilket gör skattefinansierade verksamheter (barn, gamla, sjuka) extra lockande för att de har stabila inkomster.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Min hårbotten bränner efter en omgång med ståltandad luskam. Det jobbigt att hitta löss, som många parasiter är de ljusskygga. Detsamma gäller för riskkapitalisterna och en del av de stora bolagskoncernerna vet vi inte ens vilka som egentligen äger, de skyddas av banksekretess i skatteparadis och långa bolagskedjor som gör det i princip omöjligt för både utomstående och skattemyndighet att kamma ut ägande och ansvar. Men till skillnad från lössen vill riskkapitalisterna inte bli för många. De lägger liksom inte skitmycket avslöjande ägg som kan fastna i kammen.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>Kanske är de mer</strong> lika inälvsmaskar? De kan i ett värddjur vara några få individer, som växer sig större och större i tarmmörkret. Inälvsmaskarna erbjuder också en förhöjd nivå av diskretion i jämförelse med lössen som man trots allt kan se när de sugit sig tillräckligt feta. Maskarna gör sig bättre på Jersey.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Riskkapitalism är avancerad ingenjörskonst och det är svårt fatta hur detta hypermoderna helvete funkar. Vad fan är en ”räntesnurra”, en ”affärsängel” och ett ”skalbolag”? Jag tappar snabbt tråden. Men med hjälp av inälvsmasken kan jag genom begreppsdjungeln se hur de med utköp och investeringar tar sig in i, och exploaterar matning av åldrade mammor, barns läskunnighet och knegarsystrars treskift. Spolmasken kläcks i tunntarmen, äter sig upp genom (samhälls)kroppen, tränger sig igenom vävnad och organ likt hur profitintresset skoningslöst tränger undan alla mänskliga funktioner. Till slut tar den sig in i strupen och tvingar oss att svälja för att på så sätt åter hamna i magen och börja om.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Erik Palm besöker i sin bok om Carema-skandalen USA, som ligger långt före Sverige när det gäller riskkapitalägd äldreomsorg. Försök till åtstramningar och regleringar har gjorts, men ingenting har kunnat förhindra upprepade vårdskandaler med vanvård, förnedring och dödsfall i äldrevårdsindustrin. Parasiten kommer, så länge du har den kvar i kroppen att växa på din bekostnad, hela dess väsen bygger på att ta så mycket ifrån dig som möjligt. På samma sätt kommer riskkapitalismen alltid att vara driven av att göra så mycket vinst på så kort tid som möjligt, i ständig motsättning till bra och behovsstyrd välfärd.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>När jag sköljer avlusningsmedlet</strong> ur håret är det en frigörande känsla. Tänk då den dag vi slutar svälja och ger samhällskroppen en rejäl tarmsköljning. När vi gemensamt gör oss av med de pengakåta maskar som krälar runt i vårt innersta och suger sin näring ur oss andra. De är parasiter, och en dag ska vi nog se till att det är de som håller käft.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><br /></b></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b>Den här texten publicerades första gången 2019-10-16 i Dagens ETC med rubriken "Parasiten söker sig till barn, gamla och sjuka".</b></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-51833235566262637142020-12-07T19:54:00.003+01:002020-12-07T19:54:20.536+01:00Om värderingshyenor och att göra våld till varumärke<p><span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;">Det är inne med våld och internet svämmar över av det. Och visst ska vi dra fram den annars tabubelagda skiten i ljuset. Men nu sitter vi här med strålkastarna på mansdominansen utan att riktigt veta vad vi ska göra med den. Det är så jävla hett att prata om våld att förövare bjuds in till panelsamtal och har egna frågestunder i Sveriges Radio, de riktigt solar sig i glansen. Vi badar i våldsberättelser och utsatthet, man kan slå mynt på övergrepp och om man bara avpolitiserar tillräckligt kan våld bli varumärke.</span></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">När kvinnorörelsen sa att: ”det personliga är politiskt” betydde det att vi skulle identifiera strukturen och det gemensamma i våra liv. Det handlade om att bryta kvinnors isolering och synliggöra att egna upplevelser egentligen var kollektiva erfarenheter av könat förtryck. Ett förtryck som inte skulle ägas och livesändas, utan när det identifierats – förgöras, för alla kvinnors frigörelse, i en värld som kunde och skulle förändras. </p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>Överlevnad är inte</strong> detsamma som uppror. När vi nu konsumerar våldet, vältrar oss i det och kommersialiserar det, så pågår det. Det kommer att fortgå till den dag det inte längre funkar som maktmedel. Då handlar mäns våld mot kvinnor om saker som möjligheten att snabbt få en bostad för den kvinna som vill lämna, om skuldsanering för dem vars män har tagit lån i deras namn, om skolgång för barn i skyddat boende och om underhållsstödets kränkande struntsumma. Inte så glamouröst, men desto mera verkligt.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Vad är det vi vill och vart är det vi ska? Politik är peka ut konflikten. Utan den blir allting obegripligt, personligt snarare än både privat och politiskt. Vi vet om våldet, det är jävligt old news, ändå efterfrågar vi ständigt nya, egna och snaskiga berättelser om enskilda kvinnors utsatthet. Berättelser om ett fåtal specifika svin som vi kan förkasta, utan att behöva ändra nåt alls. Den verkliga konflikten finns mellan kollektiven och om våldet ska upphöra krävs att makt och resurser flyttas från män till kvinnor. Att dörrar systemet håller öppna för våldet smälls igen.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>Goa gubbar bestämde</strong> sig för att ”ta ställning” gentemot Örjan Ramberg och svineri i kulturbranschen. Man ba: ”Ok, men asså, var du för våld innan du skrev den här statusen eller?”. Jag undrar om Morgan Alling och Alexander Karim tar lika mycket ställning om jag säger att män måste ges mindre rätt till sina barn? Eller att det delade barnbidraget är på kvinnors bekostnad? Då handlar mäns våld om vårdnadstvister, umgängessabotage och hur kvinnor tvingas till ”samarbete” med män som gör dem illa. Då handlar mäns våld om makt och kamp om densamma.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Runt våldet flockas värderingshyenorna! Det var bråttom å ta krafttag när vår döda syster var på allas Insta nyss. Ebba Busch Thor kläckte den inte så briljanta idén om minskad sjukvårdssekretess – att personalen ska ringa polisen när de misstänker våld. Jezuz lady, det är just rädslan för sånt som gör att kvinnor både drar sig för – och hindras från – att söka vård!</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>I verkligheten är </strong>mäns våld mot kvinnor snarare en fråga om resurser till sjukvården och om tillgång till traumabehandling efter sexuella övergrepp. Det är en fråga om att få komma in på KK och sen få stanna på BB, för att våldet eskalerar runt graviditet och förlossning. Det riktiga problemet finns i att vården och personalen är så söndereffektiviserad att de varken hinner se eller fråga två gånger vad som hänt. Det våld de skulle rapportera går dem oftast förbi.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Att nån som driver sambeskattning och barnomsorgspeng samtidigt kan ta avstånd från våldet visar hur frågan avpolitiserats, och behandlas fristående från alla andra frågor. Ja tänk Ebba, vad skönt att bara lämna över till polisen, så slipper vi detta med att förändra samhället. Då kan vi fortsätta föra urgammal, kvinnofientlig politik och öppna nya dörrar för våldet.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><strong>Mäns våld har</strong> omfattade materiella konsekvenser i kvinnors liv. Och ni vet, om alla som vill ”ta ställning” gjorde det genom att jobba för att man ska kunna va sjukskriven på rimligt sätt, att man ska kunna få bostadsbidrag trots att det fortfarande är en gris skriven på adressen, att soc ska ha tid å göra vettiga riskbedömningar eller för att skyddade boenden inte ska vara en profitmarknad, då kanske det skulle kunna hända nånting IRL. Tills dess är det lätt att va en bra person på internet.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><br /></b></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><br /></b></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><br /></b></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><br /></b></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><br /></b></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><br /></b></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b>Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC 2019-05-27 med rubriken "Mäns våld mot kvinnor har kommersialiserats".</b></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-63766187087110405722020-11-24T11:51:00.056+01:002020-11-29T17:50:18.671+01:00Om utdrivningshormon <p><i>”Mamma, det finns oändligt med folk
där ute. Du kan faktiskt inte kolla igenom alla”</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Han är klokare än jag
</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>7-åringen som bara är så jävla redo</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>att göra nån till farsa</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br />
</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Men han vet inte</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>att när man ”kollar igenom”</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>så ser man dom för vad dom är</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Den förlorade generation av män som svurit på att inte bli som sina farsor </i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>men som inte brytt sig om att lära sig nåt annat heller</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Nånstans har jag läst att anledningen
till att man är så skitnödig när man har mens</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>är att nåt hormon som syftar till att
underlätta för kroppen att stöta ifrån ökar och snabbar på processen</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br />
</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag är jävligt obefruktad och programmerad så </i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>att när en man vill komma in </i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>aktiveras detta</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>utdrivningshormon</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Känner mig alltid mest dumpad själv</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>av deras otillräcklighet</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Det finns tillfredställelse i ett skäggigt ansikte </i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>mellan mina lår</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Inte i principer</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag saknar att vakna brevid dig</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>men det var ju inte talbart</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Allt jag sakna</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>medan du var här</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Käka mig</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag lämnar dig</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Man väljer själv sin ensamhet</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Inget växer i november</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag saknar dig mindre och mindre sjunger en kvinna med bebisröst på radion</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>det blir en sorg i sig</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Också från saknaden</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>separation</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag finner mig övergiven också av dom</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>som jag inte ännu mött</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Fuck you alla</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>som jag inte ännu mött</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><br /></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-75412209423333498842020-11-12T09:02:00.005+01:002020-11-12T09:02:56.613+01:00Om designerfitta och att nån enda gång vara bra nog<p><span style="background-color: white; font-size: 14px;"><span style="font-family: arial;">Sedan 1998 är kvinnlig könsstympning förbjudet i Sverige. Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen för att göra bestående förändringar får inte utföras, oavsett om kvinnan gett sitt samtycke eller inte. Om det inte är intimkirurgi på privatklinik förstås. Könsstympning är bara olagligt när det inte paketeras som ”empowerment”.</span></span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">Så projicerar det självgoda Sverige kvinnoföraktet på de andra, utan att hålla rent i eget hus. Men all könsstympning är förstås kulturellt betingad, även den som kommer ur västerländska, pornografiska skönhetsideal och som utförs på kvinnors egen begäran. Ändå gäller inte lagen, tänkt till skydd från kvinnofientliga och skadliga praktiker, från marknaden ges ingen fristad.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">Kosmetisk plastikkirurgi av de kvinnliga könsorganen ökar. Vanligast är blygdläppsplastik för att ”korrigera” de inre blygdläpparna genom att skära bort delar av dem. Ingreppet kan kombineras med ”reduktion” av klitoriskappan och vaginal så kallad ”tigthening”. Man tar bort, syr ihop och stoppar in, enligt ett ideal som är så smått och flickaktigt som möjligt. Klinikerna erbjuder kreativa ”finansieringslösningar” och i världens mest jämställda land kan man fixa designerfitta på kredit. Det är det som kallas porrkultur – ”cut it, cuz you´re worth it”.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">Vi låter lätt enskilda män – skådespelare, mediamän eller vanliga makar – klä skott för förtrycket. De kan avskedas, hängas ut och separeras ifrån. Och ingen kärlek till dem liksom, men under tiden slipper marknaden undan. Självklart blir vi illa behandlade av män, men vi blir också exploaterade som kvinnor i kapitalismen, och det hänger ihop. När en partner kollar snett på din punani – är marknaden där och cashar in på din ångest. Kapitalismen är kvinnofientlig för att den föder högst kommersiella intressen att profitera på kvinnors osäkerhet, vårt självhat och vår önskan att någon enda gång vara bra nog.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-size: 1.25em;"><span style="font-family: arial;">I en kliniks frågespalt på nätet skriver en tjej att hon har ”bullfitta” och att hon inte kan bli simlärare för att hon inte vill ha baddräkt. Kan hon få hjälp, undrar hon? Ja, man kan fettsuga venusberget, svarar kirurgen. Vad det egentligen innebär för fördelar vid simning framgår inte. Förra året publicerade Svenska Dagbladet en artikel om ”Julia”, 17 år, som lade sig på operationsbordet efter att man på konsultationen kallat hennes fullt friska blygdläppars utseende för ”en jobbig missbildning”. I nätforum diskuteras hur man är ”för evigt 14” i underlivet och hur man kan opereras för att ”känna något” vid penetrationssex.</span></span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">Plastikklinikerna beskriver hur kvinnor inte kan cykla och rida, får skavsår när de har tighta byxor eller ont vid sex. Både rid- och cykelsadlar kan anpassas efter verkliga kvinnor, man kan tillverka bekväma byxor och man kan ha sex som inte är smärtsamt. Men industrin är förstås inte intresserad av att hjälpa kvinnor med några besvär, istället skapar de skäl att skära i kvinnors fullt friska genitalier för att det är en lukrativ business. En klinik menar att de kan ”återställa harmonin” i underlivet. Hur man kan återställa något genom att förändra det framgår inte.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">Kirurgins individuella ”lösningar” säger att det är just henne (och inte varken byxan eller kulturen) det är fel på. Hon är missbildad, men kan (om hon bara tar ett lån) korrigeras. En klinik skriver att de ger kvinnor ”livet tillbaka” och jag undrar vem de tänker har tagit det ifrån oss från början.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">I sin bibel ”Backlash – kriget mot kvinnorna” menar Susan Faludi att det västerländska kvinnoförtrycket bygger på att hon fås att vingklippa sig själv: ”… det är viktigt inte bara att hon är klädd i snörliv, utan också att hon snör sig själv.” Dagens nyliberala idealkvinna är hon som vågar välja det vi tidigare betraktade som kvinnofientligt, för sin egen skull. Hon är så självständig att hon väljer sambeskattning och hemarbete, att hon bantar för att hon mår bra av det och säljer sin kropp för att hon älskar det. Hon unnar sig syrabehandlingar och plastikkirurgi, och all kritik är angrepp på hennes personliga valfrihet.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;">Men frihet finns inte så länge de får oss att snöra oss själva, utan när vi snör upp varandra. Frihet är inte att få sitt friska underliv ”föryngrat”, ”förbättrat” och omskuret. Frihet är respekt för kvinnokroppen och kvinnans egen sexualitet, fri från våld från såväl partners som profitörer.</span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;"><br /></span></p><p style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><span style="font-family: arial;"><b><i><br /></i></b></span></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><i>Den här texten publicerades första gången med rubriken "varför är det ok att kvinnor erbjuds designerfitta på kredit?" 2019-09-16 i dagens ETC.</i></b></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-88367228104579641332020-10-25T11:19:00.001+01:002020-10-25T11:19:09.674+01:00Om en ensam galnings inte särskilt unika uppfattning<span style="font-family: times;">När
fritids öppnade förra veckan tog min unge sina första, nervösa steg in i
skolans värld. Men ”öppnade” är liksom fel ord. Vi möttes av ett gäng
låsta dörrar och där stod vi på skolgården, med ny rygga och rediga
extrakläder. Jag hann tänka att jag kanske, trots extrakläderna, var
världens sämsta mamma som hade tagit fel på datumen. Allt verkade
nedstängt.</span><div class="field field-name-mkts-body-preamble-free"><div class="field-items"><div class="field-item even">
<p><span style="font-family: times;">Men så stack en fritidsledare ut huvet och vinkade in oss. ”Du vet
det som hände i Trollhättan?” sa han, och såg menande på mig. ”Efter det
håller vi låst överallt”. Jag tittade tillbaka, vad svarar man på det?
Den korta, lilla meningen blev till en kall, elak samtidshand som knöt
sig runt mitt bröst. Den jävla entrén, låst för säkerhets skull. Den
skrämde mig, den gav mig svårt att andas. Känslan av rädsla i fysisk
form: det blir på nåt sätt mindre plats inuti.</span></p>
<p><span style="font-family: times;"><strong>För snart fyra år sen,</strong> den 22 oktober 2015 mördade
Anton Lundin Pettersson tre personer och traumatiserade mångdubbelt
fler, de flesta barn. Han iklädde sig en hjälm från Nazityskland och
begav sig beväpnad med svärd och kniv till Kronans skola i Trollhättan.
En skola som har beskrivits ungefär på samma sätt som den min unge nu
börjat i. En skola som Lundin Pettersson valde för att den var en bra
plats att döda så många invandrare som möjligt på. För att invandringen,
skrev han i sitt avskedsbrev, den var själva roten till samhällets
förfall. Säg, har ni hört det förut? En ”ensam galnings” inte så
särskilt unika uppfattning.</span></p>
<p><span style="font-family: times;">Den här texten handlar inte om min son, han är en av dem som Lundin
Pettersson förmodligen hade gått förbi. Mördaren valde sina offer efter
hud- och hårfärg. På sin väg genom skolkorridorerna mötte han flera barn
som han uppfattade som svenska och lät dem passera. Snarare är det en
text om ett samhälle som i grunden har förändrats och om en rasistisk
nutid där otrygghet och rädsla är ständigt närvarande. Vad gör det med
oss? Med barnen? Den bild av förortens ungar och skolor som pumpas ut i
medierna rimmar rätt väl med Lundin Petterssons bild av läget i landet,
om än med mer finslipat språk. Vem tar egentligen ansvar för det?</span></p>
<p><span style="font-family: times;"><strong>Mot slutet av veckan</strong> kommer jag till fritids och
blir insläppt av en duktig flicka på typ åtta år. I hallen blir hon
tillsagd: ”Du får inte öppna för någon, ingen alls. Förstår du det?” Hon
nickar och ser på sina fötter. Långa mörka lockar faller framför
ansiktet. Vad lär hon sig, om inte otrygghet? Trust nobody, gumman. Just
när jag ska säga, ”det var mitt fel, hon öppnade för att jag knackade
på”, så krymper bröstet lite till och jag håller tyst. Det är kanske
bättre så, för ingen kan säga att de låsta dörrarna är fel. De är bara
fruktansvärt sorgliga. Kanske så tar de mer trygghet än de ger, men vem
vågar chansa?</span></p>
<span style="font-family: times;"><em style="color: red;"><strong></strong></em>I Pascalidous bok om ”mammorna” får vi träffa Entasar, mamma till
Lavin Eskandar – ett av offren i Trollhättan. Hon var rädd om sina barn
säger hon, ”kanske var det något i hjärtat”, något från ett hemland där
många förlorat sina små. Efter sonens död har familjen hotats av
nynazister och hon vågar inte lämna huset ensam. Hon sover i hans säng,
luktar på hans kläder, på handleden en tatuering: Lavin Hayati. Lavin
mitt liv. Hon lever det som mammor fruktar mest av allt. Självklart är
hon rädd. Rädsla är en virussjukdom och den sprider sig snabbt. Hårdast
drabbas de som saknar det immunförsvar som fria skolval, villakvarter
och svensk bakgrund utgör för andra.
</span></div></div></div><p><span style="font-family: times;"><strong>Efter den där förmiddagen</strong> i Trollhättan 2015
publicerades text efter text om huruvida det var ett terrorbrott eller
inte. Fyra år senare är det åtminstone klart att rekvisitet om att
”injaga allvarlig fruktan hos befolkning eller befolkningsgrupp” har
uppfyllts. På samma sätt som det nu diskuteras om säkerhet runt moskéer
efter det (tack och lov) misslyckade dådet i Oslo blev det då en
diskussion om säkerhet och kontroll i skolorna. Men är det vad vi
saknar, egentligen? Motsatsen till rädsla är inte säkerhet, men
trygghet.</span></p><span style="font-family: times;">
</span><p><span style="font-family: times;">Anton Lundin Pettersson sköts och dog den där dagen på Kronans skola
men inga lås kan skydda mot normalisering av levande, återupplivade,
rasistiska idéer. Vi läser det på ledarsidor, ser det praktiseras i
politiska beslut och eka i kommentarsfält. Som en bröstkorg kan strama
av skräck – så krymper livsutrymmet runt dem som ständigt beskrivs som
problem. Ska vi bara låsa, och låta det ske?</span></p><p><span style="font-family: times;"> </span></p><p><span style="font-family: times;"> </span></p><p><b><span style="font-family: times;">Den här texten publicerades första gången 2019-08-19 i dagens ETC, då med rubriken "Inga lås kan skydda mot normaliseringen av rasism"</span> </b><br /></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-34394429495256720202020-10-06T22:53:00.002+02:002020-10-06T22:54:16.202+02:00Om frihetens dimridå, ett smidigt hittepå<p><span face="Arial, sans-serif" style="background-color: white; font-family: arial; font-size: 14px;"><i>I maj publicerade Folkhälsoinstitutet undersökningen ”Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Sverige 2017”. Där framgår att mer än var tredje kvinna (och knappt var tionde man) har utsatts för sexuella övergrepp och att kvinnor (till och med i något högre grad än män) samtidigt uppger att de ”känner sig ha möjlighet” att säga nej till sex!</i></span></p><div class="field field-name-mkts-body-preamble-free" style="background-color: white; font-size: 14px;"><div class="field-items"><div class="field-item even"><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><span style="font-family: arial;">Hur kan det vara så? Den rapporterade utsattheten har inte förändrats nämnvärt utan talar fortfarande sitt tydliga språk om vårt underläge. I gruppen kvinnor 16–29 år uppger över hälften någon typ av övergreppserfarenhet. Vi kan säga både ja och nej, det har vi alltid kunnat. Att kvinnor kan tala är lika gamla nyheter som att avgörandet ändå inte är vårt. I en värld av förtryck och orättvisa blir frihet inte mer än en upplevelse, en förrädisk känsla som inte går igen i våra verkliga villkor.</span></i></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><span style="font-family: arial;"><strong>I liberalismens guldålder</strong> finns inget mer bespottat än offret. Rollen som underordnad rimmar illa med våra moderna, individuella livshistorier, vår självbild. Vi orkar inte ta in den, för den skulle få allting att rasa. Vi vill så gärna hävda motsatsen: att vi är frigjorda, självständiga kvinnor och jämställda människor som själva väljer när och hur vi vill. Det offentliga samtalet och samtiden säger oss att de två står i motsats och att vi inte bara kan, utan måste välja. Som om förtryck var en fråga om inställning.</span></i></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><span style="font-family: arial;">Det undersöks om kvinnor känner att de ”kan säga ifrån” (när de inte vill ha sex eller när partnern vill ha sex på sätt som de inte vill), men valet är inte vårt när mer än dubbelt så många kvinnor som män uppger att de haft sex trots att de inte ville. Fejkad, ”upplevd” valfrihet kan enkelt upprätthållas om man låter bli att använda ”möjligheten att säga nej”, liksom för att slippa riskera att få dess obetydlighet i ansiktet. Den som säger ja kan i samtyckeskulturen aldrig vara utsatt.</span></i></p><h2 class="mellanrubrik" style="font-size: 1.25em; line-height: 1.2em; margin-bottom: 8px; margin-top: 1em;"><i><span style="font-family: arial;">Andrea Dworkin trodde att svaret på frågan om varför många kvinnor inte vänder sig till radikalfeminismens förklaringar finns i den sorg och förtvivlan som hänsynslöst drabbar den som orkar ta in den överväldigande misogyni som ständigt omger oss. Jag tror henne, för hur orkar man?</span></i></h2><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><span style="font-family: arial;"><strong>Jag känner mig helt dränkt</strong> i mina systrars livsvillkor och det ansvarslösa förakt som ligger bakom tanken om att samtycke kan ge frikort till förtryck. Någonstans på vägen tappade vi tråden och dagens feminism tycks säga att den frigörelse som finns att få, är att vara med på noterna. Saker förändras egentligen inte, men vi kan säga ”ja” och ”nej” och ”kanske lite” och ”i helvete heller”. Vi kan också gilla porr och strypsex och egentligen är läpp- och röv-fillers detsamma som självbestämmande för att man inte blir tvångsinjicerad. När HD nyss dömde i det första samtyckesfallet konstaterades att det inte räknas som sexuellt samtycke att ligga i samma säng. Folk jublar och verkar helt ha glömt att det gjorde det inte innan heller. När vi med feminismens analyser skulle flytta fram våra positioner verkar vi mest flytta runt dem, utan att komma nån vart. Kanske backar vi till och med?</span></i></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><span style="font-family: arial;">Frihet är inte en känsla. Utsattheten finns där bakom siffrorna hur vi än vill beskriva oss själva. Det är väl klart som fan att vi kan säga nej, men om han respekterar det är upp till honom. Eventuellt samtycke kommer ifrån oss, men de hotande övergreppen kommer ifrån dem. Vi kan känna oss fria att säga vad vi vill, men förövarens handlande ligger bortom vår kontroll. Hans agerande har ingenting med vare sig vår individualitet, självbild eller talförmåga att göra. I vårt nej finns ingen verklig makt och även den mest självständiga kvinna kan våldtas.</span></i></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><span style="font-family: arial;"><strong>I stället är det inne</strong> med ”egenmakt”. Ett ord som kan översättas med engelskans ”empowerment” – alla liberalers och socionomers favoritord. I undersökningen står att det ”…syftar till att en individ ska känna att hen har makt över sin egen situation”. Men makt är lika lite en känsla som den är egen, den förekommer inte i sig själv och kan varken finnas eller saknas utan relation till andra. Den egenmakt vi påstås ha rätt att känna förändrar inte fördelningen av den verkliga makten. När kvinnor med övergreppserfarenhet samtidigt uppger att de ”känner att de har möjlighet att säga nej” är frihetsupplevelsen inte mer än en dimridå, ett smidigt hittepå. Gött för dem, som vill att allting ska bestå.</span></i></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><span style="font-family: arial;">Lika skamligt som brottsligt ändå.</span></i></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><span style="font-family: arial;"><br /></span></b></p><p style="line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><b><span style="font-family: arial;">Den här texten publicerades första gången 2019-07-22 i dagens ETC med rubriken "Feminismen skulle flytta fram sina positioner, men vi verkar mest flytta runt dem".</span></b></p></div></div></div><div class="field field-name-mkts-field-article-byline field-contains-opinion" style="background-color: white; clear: both; color: #f0973d; font-family: "Open Sans", sans-serif; font-size: 0.9em; font-weight: 700; line-height: 1.2em; text-transform: uppercase;"></div>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-22482949147314352912020-09-23T09:26:00.007+02:002020-09-23T10:45:02.595+02:00Om att vara ingenting<p><i>Mamma ringde på hos oss</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag vill se min dotter</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>sa hon</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Då var jag medvetslös
</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>i vårat sovrum</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br />
</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag vaknade i ambulansen</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Vem ska vara hos dig? fråga dom</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag tänkte på dig och hur du säkert
skulle lida</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>om jag valde någon annan</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br />
</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Han ska vara med mig</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Det måste varit fruktansvärt för dig</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>att jag nästan dog</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br />
</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Mammas ansikte</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Förlåt</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Det var dom som älska mig</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>och nånting större</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Mina systrar</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>som jag svek</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>När jag inte kunde hata dig</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Fast jag nästan dog i vårat sovrum</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br />
</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Hjälp mig sa jag</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Snälla</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Du stängde dörren</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Du spela fifa</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br />
</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag gav upp</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>blundade i sovrummet</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Det är så här det känns</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>att vara ingenting</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br />
</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>På sjukhuset grät du</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag tröstade dig</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Det var svårt med alla slangar</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Du var så rädd för att bli
ensam</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag hade redan varit det länge</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Så när som på den lille i min mage</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i>Jag var alltid starkare än du</i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p><p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br /></i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><i><br />
</i></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><br />
</p><p style="margin-bottom: 0cm;"><br /></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-73939493012489359912020-09-14T10:04:00.005+02:002020-09-14T10:04:47.138+02:00Om alla sveriges extra-fruar<p><span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;">Ingen snackar om livspusslet längre. Kanske har det gått från politiskt modeord till standardlingo. Oavsett är det rätt ute till förmån för typ extremism, normkritik och olika ”hot mot demokratin”. Inte för att hon, arbetarkvinnan, har slutat pussla för det.</span></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Det finns en konstig föreställning om att alla är medelklass nu för tiden, men enligt SCB är kategorin: ”undersköterska, hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende” stadigt Sveriges allra största yrkeskategori. Den består av 92 procent kvinnor. Typ alla kvinnodominerade arbetaryrken har de senaste decenniernas allt hårdare exploatering gemensamt; bakom snack om effektiviseringar och rationalisering har nedskärningar gjorts och aktivt klasskrig bedrivits. För en jävligt stor grupp kvinnor har arbetet blivit tyngre. Det är inte vetenskapligt bevisat än, men det är väl knappast en crazy teori att det kan förklara att delar av gruppen dör allt yngre. För henne betyder höjd pensionsålder att hon ska jobba en större del av sitt allt kortare liv.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">På många sätt är kvinnors liv idag mer klass- än könspräglat. Men den som tar det som att könsordningen tappar betydelse är antingen idiot eller antifeminist. Snarare är det tvärtom: det råare klassamhället öppnar för ytterligare könad exploatering och de vinster som en del kvinnor gjort handlar snarare om stärkt klassposition än om några feministiska positionsflyttar. Det talar sitt tydliga språk om kvinnoföraktet i vårt samhälle att vi alla är beroende av dem med de allra sämsta villkoren. Hon ska bara serva, utan att få nånting tillbaka. Vara hela Sveriges extrafru.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">I den tilltagande hierarkiseringen trycks arbetarkvinnan djupare ner i botten. Hon betalar priset för det som inte längre får kosta, som städning eller funktionshinder-, barn- och äldreomsorg. Gruppen kvinnor glider genom sina olika livsvillkor allt längre ifrån varandra. Så splittrar klassamhället kvinnokollektivet samtidigt som vi alltjämt ligger under i löntagarligan. Det säger oss att den feminism som inte börjar på botten aldrig kommer lyckas med nån verklig samhällsförändring, för just – kvinnor som grupp, och att den klasskamp som inte sätter feminismen i fronten är fake. Det betyder att alla jämställdhetspolitiska framgångar måste vägas mot situationen för dem av oss som sliter hårdast. Då är de försämrade livsvillkoren för arbetarkvinnan lika med feministisk förlust och tillbakagång.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Hon arbetar tidiga mornar, kvällar, helger, har beredskap och går delade turer. Vet du ens vad det sista är? Sinnessjukt I tell you! Hon knegar först några timmar på morgonen, sen har hon ett obetalt hål på fyra, fem timmar, för att sedan jobba några timmar till på kvällen. Det ger inte mer cash än ett vanligt pass, men tar ändå upp precis hela dagen. Som svar på krav om heltid fick hon detta! Den här skiten! För barnen betyder det att mamma inte finns där, varken när de vaknar eller somnar. Rätten till deltid för småbarnsföräldrar gäller bara dem som själva kan bekosta den. I barnomsorgsappar och schemaprogram lägger hon ett evighetspussel. Pussla, pussla, pussla men aldrig för att gå iland, utan bara för att slippa sjunka. Hon och jag, vi trampar alltid vatten och har aldrig pusslat färdigt.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">När en del kvinnors pussel mest handlar om att rodda karriären, köksrenoveringen, nannyn, städerskan och skatteavdragen lägger hon ett helt annat. Ett där själva livsbiten rationaliserats bort. Hon lägger bit för bit för att kunna vara så medgörlig och tänjbar som det bara är möjligt. Hon jobbar på osäkra anställningar, vikariat och visstider, på skift eller schema. För henne finns inga lånelöften och skilsmässa är inte att tänka på med hemlöshet runt hörnet. För henne finns inget ”jobba hemifrån” eller ”gå ut och luncha”. Hon har minutmätning och måltidsuppehåll.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;">Högern tjötar om vikten av ett flexibelt arbetsliv, men i verkligheten är det hon, arbetarkvinnan, som är så jävla flexibel att gummi framstår som armeringsjärn. En lady jag mötte en gång beskrev sin tillvaro som GB-gubbens: fjättrad i en betongsockel böjde hon sig leende över från sida till sida, puttad av lönearbetets moderna villkor som är utmattning, sjukskrivning och utförsäkring. I ständig gungning på väg ingenstans. Utan kontroll på samma plats. Hon pusslar flexibilitetspusslet, och utan arbetarkvinnan sjunker vi alla.</p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i><br /></i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><i>Den här texten publicerades första gången 2019-06-24 I dagens ETC, då med rubriken: "För arbetarkvinnan är livspusslet utan slut".</i></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p><p style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em;"><br /></p>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-29021190249101167552020-08-19T22:34:00.002+02:002020-08-19T22:34:51.498+02:00Om bostadskapitalets trickle-down bs - massa snack men en låda är en låda.<div style="background-color: white; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;"><span style="background-color: white;">Man vet att de håller på med nåt skit när de byter språk. Den politiska vokabulären anpassas och det som annars kallas ”socioekonomiskt utsatta områden” eller ”förorter” heter plötsligt ”ytterstad” och kännetecknas av ”utvecklingspotential” snarare än ”utanförskap”. I storstäderna läggs förslag och klubbas beslut om ombildningar och utförsäljningar av det redan hårt bantade allmännyttiga bostadsbeståndet – miljonprogrammet. </span>De säljer det som är vårt och påstår att det är för allas bästa. En jävla blåsning ändå.</span></div><div style="background-color: white; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;">Ombildning betyder att hyresgästerna tar lån och köper sina lägenheter som därmed förvandlas till bostadsrätter. Vid utförsäljning säljs husen till riskkapitalister och vi blir hyresgäster hos dem istället. För att kunna handla med våra hem ombildar de också vårt klassmedvetande, och allt vi trodde vi visste om våra egna behov och intressen vänds upp å ner.</span></div><div style="background-color: white; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;">Förortsbefolkningen kan välja att ta dessa ”chanser”, dessa välvilliga ”erbjudanden”. Man ger ”möjlighet till bostadskarriär” och bryr sig plötsligt big time om den fattigaste arbetarklassens sämre villkor och bristande valfrihet. Fram läggs ytterligare en variant på klassresan: lycka och framgång till några få håller hoppet vid liv, och systemet intakt. Så kan samhället backa och två sina händer från miljonprogrammet. Det egna ägandet gör åratal av förfall och misskötsel till vårt eget privata problem.</span></div><div style="background-color: white; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;">Den som inte kan köpa blir hyresgäst hos sina grannar. Det ska öka tryggheten, men vad som händer med våra relationer till varann när fel granne sänker värdet på den andres investering vet de inget om. Att man knappast kan amortera på otrygghet som handlar om ohälsa, pissiga arbetsvillkor och dåliga skolresultat säger ingen.</span></div><div style="background-color: white; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;">Precis som klassresan verkar bostadskarriären vara enkelriktad. Var de som skiljer sig, förlorar jobbet, blir sjuka eller på annat sätt får returbiljett ska ta vägen skiter de i. Själva karriären görs genom att köpa billigt, sen sälja dyrare, göra vinst och flytta. För oss som vill bo kvar för rimlig hyra utan mögel och med värdig standard, erbjuds ingenting. Ingen upprustning i sikte när alla blir sin egen lyckas smed. Det talas om att uppnå ”balans” och att förslagen gäller områden där allmännyttan ”dominerar”. Den dagen vi applicerar samma princip på privatägda områden blir det en jävla massa expropriering att göra.</span></div><div style="background-color: white; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;">Det ska vara blandade boendeformer, men det betyder knappast att innerstan blir hyresrätt. Nej privatiseringar reverseras aldrig och det är bara vissa människor som behöver blandas ut. Det är orten som ska spädas, för att inte bli hotande, tickande bomber av rasifierad fattigdom à la Husby. Där det råder helvit borgarextremism krävs ingen mix, de vill så att säga bara ljusa upp det mörkaste lite. Blanda på botten och vips! Så syns inte fattigdomen lika tydligt.</span></div><div style="background-color: white; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;">”Här växer en ny stadsdel fram” står det på byggplanken runt ett av mina torg. Att det redan ligger en stadsdel här vill de inte kännas vid. Byggandet av flashiga bostadsrätter med rättvisemärkta cykelgarage och klimatsmarta handduksvärmare sägs motverka segregation och fattigdom. Man ska blanda upp med dyra nybyggen, men om man bygger för människor med pengar, då bygger man för människor med pengar och inte för de som inte har några. En låda är för fan en låda.</span></div><div style="background-color: white; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;">Tanken är att ”flyttkedjor” ska uppstå. Alltså att om en familj flyttar in i det nya flashiga, så lämnar de nåt lite mindre flashigt, som några lite mindre flashiga kan flytta in i, och de lämnar i sin tur något som någon… ja ni fattar. Det är bostadskapitalets svar på ”trickle-down”-lögnen. Om byggbolagen i toppen tillåts bygga ännu mera flash till marknadshyror och ökade vinster kan lite glitter kanske ramla ner längs pyramiden. För den som vill riva pyramiden låter det som riktigt gammalt, men nypolerat bajs.</span></div><div style="background-color: white; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;"><br />Storstadsregionerna gav nyligen Tapio Salonen och Martin Gradner i uppdrag att göra en kunskapsöversikt för flyttkedjefenomenet. De konstaterar klart och tydligt att de aldrig når personer med låga inkomster. Kedjan bryts innan dess och slutar i en trasig länk där bostäder för de med lägst inkomster helt saknas om allmännyttan försvinner. Så länge klassamhället består kan ingenting finnas och ingen politik föras, som är lika för alla. Hur de än snackar så är den här skiten inte för oss.</span></div><div style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;"><i><br /></i></span></div><div style="background-color: white; font-size: 14px; line-height: 1.35em; margin: 0px 0px 1em; text-align: left;"><span style="font-family: arial;"><i>Den här texten publicerades första gången 2019-05-20 i dagens ETC. Då var rubriken "Ombildningarna av våra bostäder - vilken jävla blåsning"</i></span></div>Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-30579107206828297542020-07-28T11:18:00.003+02:002020-07-28T11:18:56.058+02:00Om det jämställda prestigeprojektet: purékäk, vårdnad och våld<span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;">Alla älskar jämställdhet i världens mest jämställda land. De svenska farsorna går på export å hyllas för purékäk och barnvagnsbios. Hur det står till med kvinnofriden är en annan story och är det nåt vi jourkvinnor vet – så är det hur progressive paradise ser ut på baksidan. Funderar man längre än två sekunder på ”mäns våld mot kvinnor” förstår man att ”pappors våld mot mammor” rimligtvis är en grej och att delat föräldraskap inte är odelat fantastiskt. Vårdnadsfrågorna är en av de tyngsta feministiska fronterna i Sverige i dag.</span><br />
<div class="field field-name-mkts-body-preamble-free" style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;">
<div class="field-items">
<div class="field-item even">
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<strong><br /></strong></div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<strong>Den senaste tiden</strong> har ett par riktigt sjuka domar fått medial uppmärksamhet och ROKS satsar på frågan. När kvinnojourerna slog upp dörrarna på åttiotalet var inte tvister nån grej, idag är det en betydande del av jourernas dagliga arbete. I takt med att idén om det delade föräldraskapet tagit plats i regelverket har dörrar öppnats för förövare. Vårdnadsjuridiken har blivit en väg för våldsamma män att hålla sig kvar i och fortsätta kontrollera kvinnors liv, trots att hon lämnat</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
Den svenska familjepolitiken ville bygga ”ett nytt faderskap” med reformer som pappamånader och jämställdhetsbonus. Med betoning på gemensamhet och samarbete även efter separation skulle det göras pappor av män. Lagstiftningen som reglerar vårdnad, boende och umgänge slår fast att ”barns bästa” är lika med kontakt med båda föräldrarna. När folk började skilja sig ville man försäkra sig om att papporna inte försvann ur barnens liv, men glömde att hans våld kan vara en anledning att ta dem med sig och dra. Tanken var att om man först servar män med en massa rättigheter så kommer nog själva föräldrandet på köpet.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<strong>I jämförelse med</strong> hur kvinnor behandlas på arbetsmarknaden framstår pappacurlingen som patetisk. Vi ladies måste minsann ta för oss, visa framfötterna och vässa armbågarna, välja mansdominerade branscher och för guds skull inte vara så mesiga när vi löneförhandlar! När männen ska bli pappor måste kvinnor lämna plats, ge en chans och släppa taget, inte ha kontrollbehov. Va fan, vi ska till och med skriva under på en lagstiftning som ger både incestpappor och vanliga wifebeaters rätt till våra barn. En tredjedel av alla som dömts för mord på barnens mamma kvarstår som vårdnadshavare. Här ska det pappas till varje pris! Om det görs med nävarna har lagen inte mycket att erbjuda.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
De allra flesta par som separerar löser det hela utmärkt och hamnar därmed inte i tvist. Och det är väl givetvis mycket strålande när det funkar, men vart man ska vända sig när det inte gör det vet ingen. Hur man ska samarbeta med sin våldtäktsman eller hur kontakt med pappa är ”barnens bästa” när barnen bor i skyddat boende med mamma blir svårt att få ihop. Att ”boendeföräldrar” kan få vite och ”umgängesföräldrar” kan begära verkställighet betyder i praktiken att mammor kan få böter för att de inte lämnar sina barn till pappor de inte vill träffa eller som gör dem illa. Nån sanktion mot pappor som inte dyker upp finns inte.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<strong>I en värld</strong> där ”föräldrar” betyder pappor och mammor försöker man med vårdnadsjuridiken tvinga fram en verklighet som inte finns. Lagen är inte tänkt att hantera problem som kan uppstå när män och kvinnor har med varandra att göra utan är skriven för att män ska bli och låtas vara föräldrar. Det har gett oss en verklighet där våldsutsatta kvinnor och barn är de enda brottsoffer som lagligen tvingas till kontakt med sin förövare.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
Det är inne med våld. Från politiskt håll finns värderingslikes å hämta och varenda mandatperiod petas det in mer eller mindre meningslösa projektbidrag och punktinsatser. Men för den som sprungit de senaste veckornas internet-race om vem som tar frågan på störst allvar finns riktigt jobb att göra. Attitydförändring och personliga ställningstaganden är väl härligt men att ta mäns våld på allvar är att palla se intressekonflikterna som finns, som pappacurlingens konsekvenser och rätten till barnen.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
Det jämställda prestigeprojektet är värt noll komma fucking noll utan kvinnofrid. När den könsneutrala lagstiftningen möter den könade verkligheten blir den till mäns fördel. Mäns våld mot kvinnor kommer att upphöra när det inte längre funkar som medel för makt och kontroll och för det krävs politiska förändringar som flyttar makt från män, till kvinnor. Men jag vet, det är jobbigare än att kräva att Dramaten rensar personallistan.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<br /></div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<b>Den här texten publicerades första gången i dagens ETC 2019-04-01 med rubriken "Vårdnadsfrågorna är en av de tyngsta feministiska fronterna".</b></div>
</div>
</div>
</div>
Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-10577447952257372162020-07-16T15:16:00.001+02:002020-07-16T15:16:23.047+02:00Om den skånska dubbeltorsken och sexköpslagens mamma<span style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;">Helsingborgspolisen gick för nån vecka sen ut med en varning: ett flertal män har ringt på en eskortannons för att ”köpa sex”. Väl framme har de istället blivit rånade på medtagna kontanter. De som sen ringt polisen har delgivits misstanke om försök till köp av sexuell tjänst. Alltså, säga vad man vill om personrån, men detta är ju om inte genialiskt så åtminstone svinroligt!</span><br />
<div class="field field-name-mkts-body-preamble-free" style="background-color: white; font-family: Arial, sans-serif; font-size: 14px;">
<div class="field-items">
<div class="field-item even">
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
Dubbeltorsk!</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<strong>Det går knappt att skriva utan att flina: rånad, bötfälld OCH otillfredsställd!</strong></div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
Polisen tror på ett stort mörkertal, för än så länge är det lite pinigt att köpa andra människor. Och frankly, jag fäller då inga tårar för den som försökt.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
Precis som dubbeltorsken är torsken generellt svår att känna igen och smälter lätt in i det omgivande samhället. I Sverige för den en skygg tillvaro men internationellt välkomnas den och dess allierade i allt från talkshows till börsen. Ibland gömmer den sig bakom tinderprofiler. Ibland är den polis med tjänsteleget i bakfickan. Ibland minister. Torsken har olika ålder, bakgrund och finns över hela samhällsstegen. Samlande för hela torsksläktet finns egentligen bara två tydliga kännetecken: De är män och de föraktar kvinnor.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
I Sverige är det kriminaliserat att köpa sex, men inte att sälja. Kvinnorörelsen vann den då unika ”sexköpslagen” 1999 och än har den rejäl backning. Men det finns de som vill stoppa fisket och legalisera prostitutionen. Hittills främst ett gäng löjliga ungliberaler, men allt oftare kommer snacket också ifrån vänsterkanten. Så det gäller att hålla linjen, att vakta det vi vunnit. Där ute väntar en blodtörstig biljonindustri redo att expandera. En vars våta dröm vore om Sverige, sexköpslagens själva mamma, släppte siktet på torsken.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<strong>Legaliseringslobbyn mörkar</strong> marknaden och torsken. Istället flyttar den fokus tillbaka till den säljande parten och kallar prostitutionen ett ”arbete”. Men ingen man sa någonsin: Din jävla kassörska! Hon är en städerska! Eller: lyssna inte på den lilla förskolläraren!</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
Överallt i världen slängs det i ansiktet på kvinnor. Jag kommer aldrig glömma när någon först sa det till mig: Jävla hora.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
Ba så, rätt in i hjärtat. För det betydde knappast: ”Du är en (jävla) person som arbetar med sexuella tjänster”. Det betyder alltjämt: ”Jag föraktar dig, jag hatar dig för att du är kvinna.”</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
För vad är det som driver män att prostituera kvinnor? Göran Therborn skriver i sin bok ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” från 2018 om kapitalistisk härskarkultur - hur varje dominerande klass upplever ett berättigande, en självklar tillgång till allt vad de kan önska. Liksom, det är bara å ta för sig gubbar, inga konstigheter! Världen är vår! När marknadsekonomin möter patriarkatet uppstår den moderna prostitutionen, och dess själva fundament är män som patriarkatets härskande klass. Men den med pengar har ingen okränkbar rätt och det finns sånt som aldrig kan valutaväxlas. Världen är inte deras och med siktet på torsken stigmatiserar vi den, som tror sig ha rätt till en annan.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
Själva varan, om det inte är kvinnan själv, är maktförhållandet, den ojämlika relationen. Det är i den han är fri att göra som han vill med henne, i den hennes kropp och sexualitet är till för hans behov. Samtycke görs till en fråga om betalning och förövare görs till konsument. Legaliserad prostitution är förstärkande av den manliga härskarkulturen och bekräftande av dess självuppfunna rättmätighet. Varför skulle vi ge dem det? Att ge efter för efterfrågan är att ge upp på tanken om att någonsin kunna leva sida vid sida.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<strong>Feminister som håller fortet</strong> föraktar torsken, men har ännu inte gett upp om den manliga sexualiteten. Vi värnar den kvinnliga sexualiteten, det fria samtycket och tron på att mäns sexualitet inte måste vara en destruktiv kraft på vår bekostnad. Fan om man inte visste bättre skulle man änna tro att det var vi som var ”sexradikala”. Sex på lika villkor är fortfarande 2019 en verkligt normbrytande tanke.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
Men radikala kallar de sig, de som verkar ha glömt hela världshistorien och påstår att handeln med kvinnor är frigörande och modern. Kanske är det den minst normbrytande och mest reaktionära idé som någonsin hörts i vänstern. För ni vet, den ”feministiska vänster” som hejar på en marknad för profit på könsförtryck måste ändå klassas som helt förvirrad. Medan torsken simmar fritt sitter de där snyggt i den härskande klassens båt. Plats finns för den som inte packar några egna intressen.</div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<b><br />Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC 2019-02-11 med rubriken "Feminister håller siktet på torsken".</b></div>
<div style="line-height: 1.35em; margin-bottom: 1em;">
<br /></div>
</div>
</div>
</div>
Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-71196887422913759562020-05-25T00:32:00.001+02:002020-05-25T22:25:38.296+02:00Om underkastelse - ett race<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Man kan inte söka a-kassa samma dag som man blir varslad. Man måste vänta tills sista anställningsdagen har passerat. Sen har de många veckors handläggningstid. Är det ett straff? </i></div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Prognosen är god. Jag kommer hitta jobb säger arbetsförmedlaren på ett första telefonmöte. Jag frågar inte om han trivs med sitt jobb. Vi ska jobba inte trivas. Vi ska aldrig säga som det är. ”Du låter väldigt självsäker” säger arbetsförmedlaren ”du kommer att fixa det här”. Det är svårt att förena självsäkerhet med käfthållande säger jag inte. Jag kommer hitta jobb säger jag. Jag frågar inte vad som egentligen är hans jobb. För vems skull har vi det här samtalet? </i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Du vet hur man tror att en del rum är tysta. Oftast badrum. Det är tyst där inne hela tiden. Tills man går in där för att det är tyst. Kanske tänker man att man ska ta sig ett bad. Ha det tyst och skönt. Ju mer man är i det tysta desto mer hör man fläkten. Desto mer hör man rören. Desto mer hör man ständigt brus. Ju mer man behöver tystnaden desto mer låter det. Så är mitt liv nu. Samtidigt som allt står stilla låter det mer och mer och mer. Ju mer jag försöker lyssna desto mera hör jag av ingenting. Det är alltid nåt nytt händer nada noll ändå är det aldrig paus. Det är tystnaden som aldrig fanns och stressen i att vara absolut upptagen av ingenting. </i><i>Det är ett heltidsarbete att hålla sig nykter. Ingentinget dånar trumhinnan vibrerar pulsen slår kontot </i><br />
<i>krymper </i><br />
<i>ständigt. </i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Handläggaren måste informera om att a-kassan kräver att man söker jobb i hela landet. A-kassan kräver att man söker alla anställningsformer, med alla arbetstider. Han måste informera om att a-kassan inte kan ta hänsyn till om man har barnomsorg. Jaså det är därför vi har det här samtalet säger jag inte. Han undrar om vi är överens om att det är obligatoriskt. Jag undrar vad som händer om jag inte är överens. Han måste informera om att det är obligatoriskt. Varför frågar du då? Det är bättre om man kan vara överens. Vi ska aldrig säga som det är. Jag har ingen handläggare den som svarar när jag ringer är min handläggare just då. Jag har fått information om att det är obligatoriskt att ringa. Prognosen är god. Jag låter väldigt självsäker när jag gråter. Tack för samtalet välkommen åter. Det är obligatoriskt. </i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag får komma på intervjuer. En stilstudie i förnedring. Brinner jag för råautister som inte pratar men bits och slåss, undrar hon? Har jag engagemang för målgruppen? Verksamheten är till för brukarna inte personalen det betyder att man inte får nån rast. Jaha, här har du ju en lång radda erfarenhet och utbildningar, så då tänker jag: kommer den här människan att stanna kvar? Vi leker charader. På mitt kort står det kameleont </i><br />
<i>mask </i><br />
<i>smilfink </i><br />
<i>pigg tjej.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Hur kan det vara så tydligt vad som rätt svar? Och ändå inte. Jag säger rätt men fel. Jag säger att det jag söker är en fast tjänst, någonstans där jag kan stanna. Där jag kan landa, få lite ordning, bli en del av en personalgrupp. Brer på med att jag vill utvecklas på ett ställe och inte hålla på och jobba runt. Så då är det inte engagemanget för målgruppen utan du söker bara ett jobb vilket som helst? På hennes kort står det förhörsledare </i><br />
<i>hyena </i><br />
<i>pisshuve </i><br />
<i>kall chef.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag är fel men rätt. Eller tvärtom. Eller bara fel. Hur kommer det sig att du hoppat runt på så många olika arbetsplatser? Vi ska aldrig säga som det är men jag säger: det är så arbetsmarknaden ser ut. Fel fel fel hur kan du störa oss såhär? Vad menar du med att söka det här jobbet och komma hit på intervju. Vem tror jag att jag är? Jag tror att snart så går det inte längre. I brottsrubriceringen blir alla dessa socialchefer ”tjänstemän”. Då blir det problem på riktigt.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Huvudregeln i kommunals a-kassa är att man ska ha jobbat minst 80 timmar i månaden de senaste sex månaderna. Jag gick av ett vikariat sista september och visste att jag skulle börja nytt, fast jobb den första december. I oktober och november var jag kvar på arbetsplatsen där jag vikarierat men på timmar. Jag hade inte haft nån sommarledighet. När man går på timmar får man lönen släpande och månadslön får man samma månad. Alltså tog jag väldigt få timmar i november, fick lite ledigt ändå inget löneglapp. När jag sen fick sparken i mars hade jag alltså inte 80 timmar i månaden de senaste sex månaderna. Det är en huvudregel och a-kassan kan göra individuella bedömningar. Den virtuella handläggaren på a-kassan begär in underlag för fyra år tillbaka i tiden. Kanske hade hon inte så många papper innan jag kom.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag är fullständigt överbelamrad med ojobb.</i></div>
<div>
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Det finns jobb hos Växa Sverige. Man får utbildningen gratis och efteråt garanterar de jobb. ”Som husdjurstekniker arbetar du främst med fruktsamhetsarbete och service till våra kunder. Hos Växa Sverige finns det goda möjligheter för dig att utvecklas och specialisera dig till exempel inom embryotransfer, robotprovmjölkning och ultraljudsundersökningar”. De menar att man ska inseminera kossor. Jag tänker att jag är en kossa inseminerad med arbetslinjen. Jag tänker att de skulle inseminera oss också om de bara kunde äta våra barn. De inseminerar ukrainskor deras barn kan man sälja. Vissa är boskap andra är tekniska boskapsknullare. Ytterligare andra kan lipa normbrytande intersektionellt i tidningen om att bebis-varan kommit bort på posten. Har de bara sparat artikelnumret går det nog att ordna. Om varan blivit hjärnskadad </i><br />
<i>anknytningsstörd </i><br />
<i>undernärd </i><br />
<i>kan leverantören hävda force majeure. Sieg heil.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag söker massor av jobb. Socialt arbete. Boenden. Miljöterapi. Man kan gå där och säga till sig själv att man inte är som alla andra. Man går där och är precis som alla andra. Det är det som är jobbet. Att hålla god min. Motivera, stödja här jobbar vi med Låg Affektivt Bemötande det betyder att hur arg du än blir spelar det ingen roll. Dina känslor är en del av sjukdomsbilden din ilska är inte äkta din förnedring kommer inifrån har inte med oss att göra du kan skrika dig hes här jobbar vi med Låg Affektivt Bemötande. Vi är tekniska boskapsknullare.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Det ligger inte på vårat bord. Vi är utförare – tar inga beslut. Enhet efter enhet utan bord. Enhet efter enhet som bara gör sitt jobb med Låg Affektivt Bemötande. Ingen är ansvarig alla är som alla andra. Det är som på musses camping-semester. Långben undrar vem är det som kör och bakom bilen skumpar hela jävla social förvaltningen. En vagn för varje enhet – ett rum för varje verksamhet – då och då kastas någon över branten Kalle Anka är en enhetschef som jobbar med teambuilding.</i><br />
<br />
<div style="-webkit-text-stroke-width: 0px; color: black; font-family: "Times New Roman"; font-size: medium; font-style: normal; font-variant-caps: normal; font-variant-ligatures: normal; font-weight: 400; letter-spacing: normal; margin-bottom: 0cm; orphans: 2; text-align: start; text-decoration-color: initial; text-decoration-style: initial; text-indent: 0px; text-transform: none; white-space: normal; widows: 2; word-spacing: 0px;">
<div style="margin: 0px;">
<i>Vissa påstår att jag tidigare hotat en chef och en kollega. Backa mitt liv utspelar sig i affekt. Jag har tillgång till ett brett emotionellt spektra. De har aldrig sett ett riktigt hot. De vet inte skillnad på nåt blir rädda så fort volymen går upp. Bleka Odd Molly-nollor. Säger jag inte jag är en lagspelare. Jag väger femti kilo det är jag som ligger under. Det är verkligen okvinnligt att va såhär aggressiv.</i></div>
</div>
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag orkar inte vara precis som alla andra jag orkar inte arbeta mer i verksamheter som skrutits ner i 15 + år jag orkar inte låtsas mer. Jag söker jobb på göteborgs spårvägar. Alla har hyllat min planerade spårvägs-succe. Alla kan se det framför sig där kör jag runt jag är så jävla göteborgsk. Alla utom två. En sa att det är väl härligt men ”lite waste av min komptetens”. En annan att det är ”synd på mitt intellekt”. </i><br />
<i>Jag undrar: kör bara dumma människor spårvagn?</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Bara uthålliga människor kör spårvagn. Jag kommer aldrig köra spårvagn. Rekryteringsprocessen är längre än försäkringskassans telefonkö. Man ska pissetestas och man ska träffa läkare för hälsodeklaration, man ska på intervju man ska göra personlighetstester det mäts generell begåvning man ska på skypemöte. På spårvägen får man tjänst med dagkommendering. Det betyder att man en gång om året för schema med sina arbetsdagar. Men sin arbetstid får man alltid kl 14 dagen före. Är det ett straff? Jag vill begå ett attentat säger C. Jag dricker fem slotts jättesnabbt.</i><br />
<i><br /></i>
<i>Den jävla fläkten </i><br />
<i>fort </i><br />
<i>blås </i><i>ut </i><br />
<i>huvet</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag går på arbetsintervju. Det är en kvinnoverksamhet och det är viktigt med kvinnors rättigheter och detta har ju du koll på och du har ju skinn på näsan och alla våra kvinnor är kriminella. Jo tack gumman. Hon är en sån chefs-kvinna med mumin kaffemuggar, rött läppstift, mjuka tyger och små små kvinnotecken i öronen. Hon frågar om jag lever ensam om jag VABBAR mycket och om jag är flexibel med inbeordringar. Jag säger fel. Vi leker charader. På min lapp står det inte värdig men jag säger ändå ”Jag älskar inte att bli inbeordrad på lördagskvällar. Men jag vet att det är en del av avtalet och jag kommer såklart att förhålla mig till det”. Det är dött lopp och könsdiskriminering är bara olagligt på papper. Jag ringer kommunal de tycker att det kanske ändå är bra för arbetsgivaren att veta om jag har några sjukdomar. Jag frågar kommunal-kvinnan om de skall påminna arbetsgivaren om diskrimineringslagen innan tjänsten tillsätts. Kommunal-kvinnan säger att om jag vill så kan jag ringa upp mumin-muggs-chefinnan och ”tipsa” henne om att inte ställa diskriminerande frågor i framtiden. </i><br />
<i>Jävla låtsasfack. </i><br />
<i>Tack tack.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Fläkten brusar infernaliskt. Snart lyfter hela skiten. Den virtuella handläggaren har lämnat nya meddelanden på Mina sidor. Förtielva driftstörningar senare visar det sig att arbetsgivaren inte redovisat timmarna för varje månad 2016 tillräckligt noga. Var jag inte sjuk en enda gång? Jag måste begära in nya arbetgivarintyg. Det är viktigt att jag tidrapporterar. Använd ditt mobila bank ID du behöver aldrig träffa nån av dom som loskar dig i ansiktet. Det är meningen att 90% ska tappa förståndet innan de behöver betala ut nåt. M vet hur det är.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag registrerar mig i Lilds karriärportal. Först registeras att jag har fyllt 18 år och sedan att jag har svenskt arbetstillstånd. ”Grattis, du har gått vidare i rekryteringen”. Sen väntar ”personlighetstest”. Man ska gradera på en skala – från ”stämmer inte alls”, via ”stämmer delvis” och upp till ”stämmer helt”. </i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i>
<i>Jag är alltid glad – stämmer helt. </i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Min överordnade kommer alltid att försöka utnyttja mig - stämmer inte alls. </i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Ibland är det nödvändigt att ljuga – stämmer inte alls. </i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Så många frågor – alla svaren: lögn</i><br />
<i>En lögn kan vara nödvändig ibland: stämmer helt.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Man ska hålla sig grå. Det är lätt att tro att man ska klicka i att man är nyfiken på allt och älskar sociala kontakter osv. Nej, i sammanfattningen blir det att man är impulsiv och har stora krav på stimulans och sin omgivning. Lägger man sig hela tiden på mittensvaren blir det bättre. Vi ska jobba inte trivas. Det viktigaste är att vara ingen – stämmer helt. Det ungefär så det känns ändå efter tag. Jag är ingen. Jag låtsas att jag är flera olika personer varje dag. Jag brinner för heminredning, jag har alltid velat jobba på kontor, tycker humana verkar vara en fantastisk arbetsgivare. Gemensamt har alla mina personligheter att de är ingen men de älskar allt.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag är en piskad kossa med multipla personligheter.</i><br />
<i>Jag har börjat tappa hår.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>”Grattis du har gått vidare i rektryteringen”. Nästa steg är Lidl-simulatorn. En bild på en Lild-butik i solsken fyller skärmen. Jag får storyn i text: chefen har tillfälligt lämnat ansvaret till dig och du kommer i det närmaste att få kluriga frågor från kollegor som behöver stöd och vägledning samtidigt som du jobbar i butiken och möter kundernas ännu klurigare frågor. Ett chatprogram med flera rutor aktiva samtidigt. Kollegan undrar hur hen ska prioritera i kassan när någon går före, någon dricker alkohol i butiken, en annan har bränt bullarna i bageriet och undrar om de kan säljas och en röten kundkvinna klagar på tvättmedlet. En annan kund pratar ingen svenska men vill ha hjälp och telefonen ringer för att det är skräpigt i entrén. Vad gör jag? undrar Lidl-simulatorn. Vad fan håller jag på med? undrar jag själv. Man väljer mellan fyra olika, färdiga svar för varje fråga. Frågor som egentligen inte har nåt med saken att göra. Man måste såklart ändå läras upp i butik. För varje deltidtjänst jag söker, måste jag igenom den igen, men jag går aldrig vidare från simulatorn. Vad är de de testar? Kanske ännu mer brännande, vilken är denna karriär jag inte lyckas passera portalen till?</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Alltihopa är ett underkastelserace. Vad ställer du upp på. How low can you go. En gemensam charad. Jag gör ett virtuellt stress-test i ett bemanningsföretags rekrytering. Man ska lösa ekvationer, svara i telefon och memorera sifferkoder. Samtidigt. I femton minuter man får inte veta hur det går. Det är fullständigt hjärndött. </i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag får ingen A-kassa. Jag har en f-skatt och drar in några tusen i månaden på frilans. Tur att handläggaren fick papper från fyra år hon har viktigt jobb. Nästan 15 år medlemskap jävla låtsasfack. Min son blir sjuk jag är med honom fem veckor. VAB är en inkomstförsäkring och om du inte har någon inkomst finns det ingenting för oss att ersätta. Vad fan menar du säger jag. Vi ersätter bara förlorad inkomst säger han. Du får noll kronor från försäkringskassan skriver de. Jamen, vad har du gått miste om? frågar han. </i><br />
<i>Gubben ni allihopa </i><br />
<i>ni tar allting ifrån mig.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Till slut tänker man</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag är sämst</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag kan ingenting</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag vill planera attentat</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Vi ska aldrig säga som det är</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Vad händer om jag inte är överens </i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>Jag ska spränga den fucking fläkten</i><br />
<i>ÅKEJ</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br /></i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7166654139667463339.post-49468336953371110002020-05-04T00:47:00.002+02:002020-05-04T01:01:06.520+02:00Om betald intimitet, korrumperade relationer och prostitutionen vid ditt frukostbord<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Schoenmaker translates some graffiti
on the wall: </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>´Dear kerb crawlers, we hate you men. We want to get as
much money from you as possible.´ </i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
A response scrawled opposite
reads: </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>´Fucking whores, you must be fucked until you drop on the
ground. We fuck and suck you until your cunt is very sore. Thank
you.”</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br />
</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b>Hat och djupt förakt – going both
ways. Det översatta klottret kommer från en artikel i The Guardian
som journalisten och aktivisten Julie Bindel skrev i maj 2004. Hon
besöker en av Hollands ”tolerance zones” i Utrecht där
gatuprostitutionen tolereras, men liksom sköts av ordningsmakten med
saker som uppbyggda bås och registrering av kvinnorna. När Rachel
Moran, grundare av SPACE international och prostitutionsöverlevare
citerat Bindels rader i sin bok ”my journey through prostitution”
kommenterar hon dem så här:</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>”Prostitutes and their clients exist
at the coalface of human contempt, and they remain there, too
disintrested in each other´s discomfort even to show the other a
cursory glance”.
</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag har skrivit om prostitutionen som
ett ”arbete” och vad som händer om den släpps fri, som ett
jävla skit i största allmänhet, om framtiden för Nordic model och
om den fullständigt uttjatade föreställningen om det fria valet.
Men det som finns kvar (det finns såklart massor kvar) är våra
relationer. Vad händer med det mänskliga? Med vår dragning till -
och vårt beroende av varandra? Vad menar vi egentligen när vi säger
att prostitutionen är ett hinder för jämställdhet mellan kvinnor
och män, på ett relationellt och intimt plan?</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<h2 style="margin-bottom: 0cm;">
Moran skriver om ett oundvikligt
”interplay of depravity” mellan torsk och kvinna. Hon beskriver
detta ”depraverande samspel” som ett yrselframkallande och
nyansrikt trassel. Jag tänker att man nog kan förstå det som ett
korrumperande av mänskliga relationer? En åderlåtning av vad vi
skulle kunna vara i relation till varandra som jämlikar. </h2>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
(OBS här
då att även om jag skriver om relationer som går åt två håll
och om ett destruktivt samspel tror jag att jag tidigare varit
tillräckligt tydlig med vart jag står i ansvarsfrågan. Att
relationen går both ways betyder inte att de båda parterna bär
skuld och ansvar, vilket såklart är en 100% male-business på
området.)</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag tror att vi inte är direkt
översugna på att närma oss den här vinkeln av två skäl. Dels
för att vi inte vill förknippa prostitutionen med våra egna
”normala” relationer. Vi kan diskutera det som pågår där ute,
men för de av oss som inte befinner oss i prostitutionen är det
bekvämast om den inte kommer för nära. När tidigare citerade
Julie Bindel intervjuar överlevaren Evelina Giobble (från breaking
free) i sin bok ”The pimping of prostitution”, säger hon såhär:
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”<i>If you want to stop prostitution
and you want to stop the men who are driving it, the johns, then all
you have to do is look across the breakfast table. Women dont want to
do that. So I think women, not prostituted women – women with not a
lot of knowledge, just step back. They have to believe that there is
a choice, or they would have to believe that men are rapists”.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Självklart vill vi inte veta.
Verkligenheten är för jävlig. Men hur gärna vi än vill hålla
sexhandeln ifrån oss så både speglar och påverkar den våra
relationer till varandra. Den finns vid våra frukostbord.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det andra är att det är på den här
fronten man allra enklast blir utmålad som moralist. Men att
bibehålla tron på att kvinnor och män kan leva fria sida vid sida
och dessutom ligga med varann i en värld fri från prostituion är
inte moralism. Det är verkligt revolutionärt, för att inte säga
”sexpositivt”, hähä. Det är en idé som förkastar tanken om
att våra relationer alltid måste smutsas ner av makt och ekonomiska
intressen. Det är en idé som vänder sig bort ifrån reaktionära
och ålderdomliga idéer om äktenskapliga ägandeförhållanden och
uppdelningen i ärbara och smutsiga kvinnor. Det är en idé som
bygger på att män och kvinnor är i grunden lika och någon gång
skall mötas som fria människor. Den som vill förvränga det till
viktorianska kyskhetsidéer är antingen en jävla lögnhals, helt
utan mänsklighet och framtidstro eller bara klassiskt okunnig.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b><br />
</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b>Radikalfeminister tror inte på att män
föds helt så, genetiskt sugna på våld och övergrepp. Vi tror
inte att kvinnor är födda till offer för mäns våld. Vi tror att
i patriarkatet ges män makt över kvinnor, och ett sätt att omsätta
och upprätthålla den makten är genom att vara våldsam emot
kvinnor. Som att tex köpa sex. För att han kan. För att han vill.
För den som vill bevara eller förnekar mansdominansen kan sexuellt
våld lätt skrivas om till gött sex. Därmed kan den som vill måla
ut feminister som moralister skriva om motstånd mot sexuellt våld
till motstånd mot sex. Men vi är inte nunnor, vi är revolutionärer
och frihetskämpar.
</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Fram tills rätt nyss verkade de flesta
feminister veta att den sexuella frigörelsen inte blivit verklighet
riktigt än och att det finns starka kulturella krafter som påverkar
flickors och kvinnors sexualitet. Vi groomas fortfarande av porr och
typ hela samhället att tro att vår sexualitet går ut på att göra
det som män vill. Det vet inte minst alla kvinnor som legat med män
- inget får en att känna sig mer kvinnlig än att män vill knulla
en. Men när vi förr fick veta att det var vår uppgift och plikt,
vare sig vi gilla det eller inte, får vi idag veta att den ultimata
frigörelsen är att ”välja” att vara undergiven, pissad på,
strypt och/eller köpt. Det är så visionslöst så man kan lipa
bara för det. Det gör jag ibland.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det talas om att kvinnor håller på
och ger sex gratis till män och att vi borde ta betalt. Som om sex
alltid kommer att vara till för män. Som om sex var nåt som kvinnor bär runt på och kan dela ut. Till skillnad från kraven på
betalt house-work är sex helt möjligt att bara skita i, om det inte
är gött. Vad händer med oss och vår frihet, våra valmöjligheter
och vår sexualitet när ”gratis sex” blir till nåt som
konkurerar med det betalda? Har våra relationer då helt
kommersialiserats? Och har vi inte i så fall förlorat allt som en
sexuell relation kan vara? Någonting tas ifrån oss, och jag hittar
ingen bättre beskrivning än att det är en del av vår mänsklighet.</div>
<h2 style="margin-bottom: 0cm;">
<br />Prostitutionens hela grundidé är
denna: kvinnans uppgift är att tillfredställa mannens behov och
önskemål. Hur nån ens få för sig att påstå att det är vår
frigörelse? Jomen genom att ge upp på tanken om verkligt jämlika
relationer och att skriva om sexuellt våld till kort och gott: sex.
</h2>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Joakim Medin (btw alltså så cute!)
skriver i sin bok om svenska män som sexturistar i Thailand att
deras ”värderingar tycks eldas på under vistelsen i Thailand och
sedan följer med tillbaka till Sverige” och menar därför att
sexturism är en fråga också för ursprungslandet. Han menar att
thailandsvenskarna har feta problem med svenska kvinnor och den
svenska jämställdhetstraditionen gemensamt. Han skriver att
kvinnors krav, beteenden och därmed svårigheten att få ligga med
dem/skapa relationer till dem driver männen till sexturism för att
de där kan få vad de upplever att de nekas i Sverige.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b><br />
</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b>Är ni med? Då utgör prostitutionen
en antifeministisk bakväg där relationerna (och männen) inte alls
måste förändras. Så länge de betalar kan de få den kvinnliga
lydnad de upplever sig berättigade till och kan göra vad fan de
vill. Medin träffar den svenske professorn Sven-Axel Månsson
(gammal go räv på prostitutionsområdet) som menar att torskarna
upplever att kvinnor i prostitutionen har accepterat de grundläggande
skillnaderna mellan könen och att kvinnan alltid skall fungera som
en slags service-instutition. Förstådd på det här sättet är
prostitutionen en extrem manifestation av maktförhållandet mellan
könen i stort. Precis den typen av relation feminismen är tänkt
att upplösa bevaras och utvecklas ständigt i prostitutionen!
</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Vad torskarna vill är att
maktförhållandet ska bestå OCH att denna extrema manifestation
skall vara relationen mellan kvinnor och män i allmänhet. För ni
vet prostitution går ut på lurendrejeri. Torsken vet förstås
någonstans att han betalar för hennes villighet. Han vet att det är
en teater, men han vill inte kännas vid det. Thailandssvenskarna
åker inte till thailand bara för att köpa sex utan för att de genuint verkar tro att de thailändska kvinnorna ÄR annorlunda och pengarna liksom
försvinner i ekvationen. Pengarna blir en pinsamhet. Hur många
stories om hur betalningen försöker täckas över har man inte
hört? </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<h2 style="margin-bottom: 0cm;">
Män vill inte kännas vid att situationen inte är äkta och
vill kunna fortsätta låtsas att det hela bygger på ömsesidighet.
I forum efter forum beskriver de hur kåt hon var och hur mycket hon
njöt av att ligga med just honom – denne fantastiske hingst!
Pengarna gör sånna helt skrattretande föreställningar omöjliga. </h2>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
I affärsrealtioner, där pengar byter händer och där alla möjliga
ekonomiska transaktioner sker försöker man inte låtsas som något
annat. Liksom ”Oj nej men ni ville ju egentligen bara GE mig er
bostadsrätt men jaja om jag lägger pengarna under kudden här så
blir det mindre pinigt!”. Vad torskarna egentligen vill, är att
kvinnor ska forma sig efter dem och deras begär helt utan betalning
och därför betalar han henne för att få uppleva det, vilket i sig
själv blir en motsägelse. (Det finns förstås dom som går igång
på själva pengarna också, det finns ju alltid nån jävel som
tänder på allt liksom).
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b><br />
</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b>I prostitutionen är varan, om den inte
är kvinnan själv, själva den ojämställda relationen. Det som
saluförs är underkastelse. Självklart föraktar hon hans patetiska
teater och han i sin tur föraktar henne som lurar honom och tar
betalt. Ett interplay of depravity.
</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Vet du vad GFE är? Girl Friend
Experience. Upplevelsen av att ha en kvinnlig partner: en vara på
prostitutionsmarknaden. Naturligtvis är det inte en verklig
upplevelse, där det inte alls är frid och fröjd och total makt som
erbjuds, utan en flickvänsupplevelse i torskversion. Detta kan vara
bland det mest sorgliga man kan tänka sig, och säger det inte allt
om vad våra relationer blir i en värld styrd av mansdominans och
ekonomiska intressen?
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<h2 style="margin-bottom: 0cm;">
Flickvänsupplevelsen innebär att det
inte är bara själva sexakten som är till salu utan en relation
över tid. Ofta beskrivs det som en sorts ”betald intimitet”
utförd av ”proffessional girlfriends”. Skulle man vilja slå upp
”marknadsperversion” skulle den här skiten vara en passande
definition.
</h2>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Vad händer med vår strävan efter
fria och jämlika relationer när män samtidigt kan köpa precis den
relation de vill ha? En del normaliseringsivrare skriker då att
”jamen är inte alla relationer redan prositution”? ”Vad är
äktenskapet om inte en prostitutionsförbindelse?” Och ja 1. Att
någonting annat ockå kan va dåligt legitimerar ingenting. 2.
Feminister har låååång historia av att kräva ekonomiskt och
socialt oberoende för att bryta äktenskapliga bojor. 3. Att påstå
att kvinnors position i äktenskapet är detsamma som när småtjejer
får betalt i allt från nya kläder till mat för dagen för att bli
rövknullade och agera terapeuter åt gubbar är ohederligt.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Som alla marknader så utvecklas
sexhandeln ständigt. Den senaste tiden har fenomenet ”sugardating”
fått mycket uppmärksamhet. Såhär skriver Sugardaters.se:</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br />
</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>”Om du letar efter någon som
uppskattar förhållanden, tycker att gåvor är romantiska eller
till och med att en natts romans är vad de behöver i detta
ögonblick av liv, är SugarDaters® den perfekta platsen att börja
på. Vi tror att basen för en lycklig relation är mer än bara
fysisk attraktion. Det handlar om respekt, att tas hand om och beakta
varandras gränser”.</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
(Jezuz fucking christ ”EN LYCKLIG
RELATION!!!”)</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Richmeetbeautiful skriver:</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br />
</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>”Hitta din perfekta matchning för
ett förhållande baserat på kärlek, respekt, passion och
intellekt.”</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Allt utom sex och pengar. Som det
egentligen 100% handlar om. De här företagen saluför mänsklig
intimitet, själva vår samvaro. Saker som ”kärlek” och
”respekt”, vilket är allt annat än just saker, görs till något
möjligt att köpa. Har man minsta vett förstår man att detta gör
något fult med oss som människor, och givetvis med vilka vi blir i
relation till varandra. Själva det som gör oss mänskliga, som gör
att vi behöver varandra och vill vara nära varandra - vårt
innersta - förvandlas till något helt frikopplat från oss. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<h2 style="margin-bottom: 0cm;">
Relationer görs till ett individuellt vinstmaximerande, där den ena
parten maxar intimitet och sexuell tillfredställelse, den andra
pengar. Självklart med helt olika konsekvenser, men gemensamt är
att de båda parterna måste avhumanisera varandra. De måste se
varandra som verktyg för egen vinning. Aldrig som människor,
kamrater eller likar. Hur tar vi oss vidare ifrån det?</h2>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
När alienationsteorin lär oss att
arbetaren alieneras ifrån sig själv genom att han tvingas betrakta
sina kunskaper och sitt arbete som varor är detta en fullständigt
extrem och könsbunden fortsättning där inte ”bara” själva
sexakten görs säljbar utan hela känslolivet och allt det som
vanligtvis beskrivs som vår enda tillflykt från maknaden och
alienationen - mänskliga relationer, social samvaro och intimitet.
Det är så mörkt va.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b><br />
</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b>Jag lyssnar på Gps pod ”systrar”
och kommer nog att återkomma till den mer ingående när jag inte
längre får ångestpåslag varje gång jag trycker play. Här tänker
jag på Bella som beskriver hur hon försökt återta kontroll genom
att sälja sig. Hon berättar att hon utsatts för två grova
våldtäkter som barn och att hon sen försökt hantera den enorma
kontrollförlust som övergrepp innebär genom att återuppleva och
återta kontrollen i de nya övergrepp hon senare utsattes för av
torskar. Flera andra tjejer i poden berättar liknande saker och det
är en strategi vi hört om förut, den berättas återkommande av
offer för sexuella övergrepp. Prostitutionen marknadsförs dessutom
till kvinnor som ”empowering” och som nåt som skulle innebära
att ta kontroll över sin sexualitet.
</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det är i första hand en strategi som
är enormt skadlig och inte fungerar, men det säger också nåt om
hur relationerna i ett patriarkat fungerar och uppfattas av oss. Det
är ett maktspel mer än ömsesidighet. Den som inte tar kontrollen
berövas den och en är ständig överordnad en annan. I slutändan
är det förstås männen som vinner, hur empowrade vi än påstår
att kvinnor blir. I ett samhälle som helt och håller bygger på
pengar är också pengar den enda lösningen som presenteras, på
allt. När vi egentligen har så mycket större problem. Problem som
löses den dagen vi lyckas frikoppla våra relationer, sex och
intimitet ifrån smuts som makt och pengar. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<h2 style="margin-bottom: 0cm;">
Ett övergrepp är ett
övergrepp oavsett betalning, och aldrig skall de få skriva om
sexuella övergrepp till ”sex”. Aldrig får en betald relation
bli en normal relation. För vilka har vi då blivit? Och kan vi
någonsin bli nåt alls?</h2>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<span style="font-size: small;">Bella berättar om att
stänga av. På akademiska pratar man om <span style="font-family: "times new roman" , serif;"><span style="font-weight: normal;">d</span></span><span style="color: #222222;"><span style="font-family: "times new roman" , serif;"><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">issociation,
som en av många försvarsmekanismer/strategier som kvinnor i
prostitution använder.</span></span></span></span> Rachel Moran i
sin tur, skriver såhär om försvar:</span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”<span style="font-size: small;"><i>In all of our
survival strategies, I can now clearly see, there was the strong
impulse to extricate ourselves from the situation. Wheter it was in
the psychologigal sense, by dissolving ourselves rigth out of there,
or wheter it was in physical ways, like spraying perfume on our
nipples to prevent them being chewed or bitten, there was always that
same sense of creating distance.”</i></span></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b><br />
</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<b><span style="font-size: small;">Och just detta, behovet av
att skapa avstånd – att fly iväg, att ta kontroll, att snabba på
utlösningen, eller vad det nu kan vara, fungerar inte när det som
saluförs är en hel relation. Man kan inte stänga av sig själv
under flera dygn eller veckor i taget. Därför beskriver många GFE
eller ”proffessional girlfriend” prostitutionen som mycket så
mycket värre. Hon har inte en chans att stänga av, att skydda sig
själv och sitt jag. Hon måste hela tiden spela en roll, umgås med
torsken och inte bara låtsas njuta av sex – utan att genuint tycka
om honom. Kanske är grymhet en passande benämning. Torsken, som
inte vill veta av att hon inte vill ha honom - och därför inte vill
kännas vid pengarna – lyckas genom ”köpt intimitet” komma
runt hennes försvar och helt äga henne. Han vill ha true (but
false) och han vill dominera inte bara sexakten, utan hela henne. </span>
</b></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det talas ibland om manlig ensamhet.
Den finns. Den ursäktar förstås inget. Det finns nåt djupt
sorgligt i att vi hellre argumenterar för att det är synd om män
som köper sex, än ifrågasätter det samhällsbygge där människor
så uppenbart far illa. I en värld av smuts och våld och makt
längtar vi efter samhörighet, efter att få slippa ensamheten, att
få vara tillsammans. När torskarnas trots allt äkta känslor av
sorg, ensamhet och längtan kombineras med den självklara känsla av
berättigande grupper med makt chillar med uppstår idén om att det
egentligen är han som är offret. Han som faktiskt har känslor blir
ju lurad av dessa pengakåta skitkvinnor. Så föraktar det som han egentligen längtade efter.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Tidigare nämnda Medin skriver om GFE
och om hur många sexturiter i Thailand antingen har prostituerade
”fasta flickvänner” under semestern och om hur en del också
drömmer om att i slutändan hitta ”kärleken” och gifta sig med
en undergiven thaifru. Han beskriver att tillräckligt många
utländska torskar tar livet av sig för att uttrycket ”Pattaya
Dive” ska finnas, och ja buhu liksom, en torsk hit eller dit men
poängen är att det finns nåt så kallt och meningslöst i
prostitutionsindustrin att vi inte riktigt kan med det. I vanlig ordning får kvinnorna skulden, männen varnar
varandra för ”kallhjärtade och opportunistiska” kvinnor och
menar att kärlekskranka män kan bli svårt utnyttjade (eh LOL).
Lömska golddiggers som bara vill ha honom för pengarna, som flinar
upp sig och ljuger men som på insidan är kalla och kalkylerande...
Det är en misogyn nidbild vi känner väl igen, och som inte
appliceras bara på kvinnor i prostitution. Utan på alla kvinnor. </div>
<h2 style="margin-bottom: 0cm;">
<br />Prostitutionen speglar allmänna mönster mellan könen och påverkar
synen på kvinnan såväl som på vad mellanmänskliga relationer
egentligen är. I dess kölvatten hatar vi varandra. I dess närhet
finns inget äkta och det enda som är viktigt är vem som vinner –
och vem som förlorar.</h2>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i><br />
</i></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<i>”För alla fattiga unga flickor som
prostituerar sig är den stora vinsten att bli tillsammans med en
västerländsk man. I vårt kvarter här i Hua Hin finns det många
medelålders eller äldre, överviktiga, västerländska män som bor
med thailändskor. Flera av dem är svenskar. Och då tänker man,
bvem r vinnaren? Det är oftast de thailändska kvinnorna”</i> säger
svenskan Helena, som bor i Thailand till Medin. Så jävla äckligt.
Herregud Helena.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Ni vet, i ett råkapitalistiskt system,
där män alltjämt dominerar och där allt mer utav mänskligheten
säljs ut vill jag mest säga: är det inte hemskt? </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Är nånting på
riktigt? </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Sånt främlingsskap. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Sån avskärmning. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Som själslig jävla
död.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Kärlek måste inte vara vacker. Men
den måste vara gratis, driven av lust och längtan. Jämbördiga
sängkamrater emellan – där båda vinner och ingen förlorar.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Så länge vi låter sexhandeln leva, och finnas ibland oss. Mitt emellan kvinnor och män. Hur kan det finnas nåt annat än hat?</div>
<br />
<br />
<br />
<br />Ensam Mamma Rökerhttp://www.blogger.com/profile/02741478471899629150noreply@blogger.com0