lördag 4 februari 2017

Om Adams jävla revben. Kvinnohat, mord och sextips.

Ett av de mest välanvända retoriska greppen det senaste har varit texter på temat: ”Vi måste prata om...”. Det här är en sån text. Vi måste prata om kvinnohatet. Det är bara det att det inte riktigt går.


Språket formar oss. Det sätter ramen för vad och hur vi kan tänka. När vi saknar språk kommer vi ingenstans. Hur kan vi prata om kvinnohat? Det där i vår kultur, som får oss att tänka på kvinnor som sämre än män.

Ni vet, om vi tänker på rasism så kan strukturen vara rasistisk, människor kan utsättas för rasism och FOLK kan vara rasister. Strukturen kan vara partiarkal, människor kan utsättas för könsförtryck, men vad är det folk är? Sexister? ”Misogyni”, vem säger ens det på ett bekvämt sätt? Vet folk ens vad det betyder? Hur benämner vi dom som hatar kvinnor?

Kvinnohatarnas ständiga trumfkort är att vi alla egentligen tänker att de älskar kvinnor. Medan rasisten helst av allt vill bli kvitt alla hen anser mindervärdiga är de flesta kvinnohatande män superstraigtha loverboys som inte kan tänka sig ett liv utan tillgång till kvinnor.


Många har förfasat sig över Strindberg (eh trodde aldrig dagen skulle komma då jag skrev om honom). No doubt gjorde han oss knappast en tjänst och han hatade kvinnor innerligare än de flesta. Han har skrivit om oss som ”en förkrympt form av människa” och samtidigt är hans dravel fortfarande de mest spelade dramerna. Lustigt nog läser jag en Stringbergforskare besvara frågan om gubbjävelns kvinnohat såhär:

”– En man som skrev så glödande kärleksbrev och skapade så många starka kvinnoroller kan inte betraktas som kvinnohatare.”

Män älskar kvinnor, så de kan inte hata dem? Kärlek är hat. Krig är fred. Snubbar är nice.



Kärleken är den patriarkala ordningens särskildhet. Det är svårt att föreställa sig en svennerasist som påstår att hen EGENTLIGEN älskar somalier. 

 

Sverigedemokraterna är of course ett rasistiskt parti. Men också ett... vadå? ”Kvinnofientligt” parti? Språket tillåter oss inte att på samma sätt som vi kan peka ut deras rasism peka ut deras kvinnoförakt. De hävdar likt alla andra att de älskar och värnar kvinnor. Jag menar rasismen är ju enkel, de vill helt enkelt inte att ”främmande” människor skall få vara i Sverige, ”Väck med dem!”. Men kvinnorna (de svenska då såklart) vi ska vara här. På deras villkor, FÖR dem. Den av SDs partiföreträdare som föreslår att skicka alla svenska kvinnor utanför gränsen skulle uteslutas direkt.

Kvinnohatet kräver en relation. Ägande, inte avstånd.



Asså fatta mig rätt här, jag försöker inte göra nån jämförelse om vilket förtryck som är värst. Det vore fullständigt idiotiskt och down-rigth offensive. De är alla en funktion av varandra. Men det betyder inte att de alla funkar likadant, eller att vi kan bekämpa dem på exakt samma sätt. Rigth?

Många politiska partier och tankesmedjor för fram rasistiska idéer och förslag med total mun-diarré. Så vi kallar dem rasister. Men när de talar om inskränkt aborträtt eller nedläggning av förlossningsklinker är de på sin höjd ”ofeministiska”. Vart är språket som kan fånga upp att de skiter högaktningsfullt i kvinnors kroppar och hälsa så länge då får bestämma över dem? Hur benämner vi föraktet för kvinnans existens?

Hon tittade på mig med mascaran runnen ner för kinderna. Varför kallade han henne hora fastän hon inte varit otrogen? Hur säger du till din girl, att älskling, han hatar dig inte för något du gjort. Han hatar dig för vad du är.

 

Jag fick upp en meme i mitt faceookflöde. Det föreställde en man som skållades i en dusch. Texten löd typ ”when you take a shower after your girl” och själva igenkänningen och skämtet låg i att kvinnor duschar jättevarmt. Kommentarsfältet fick mig att behöva skålla mig lite. Jag blev så förbannat kall inombords när jag läste hur snubbe efter snubbe la kommententarer som:
”Thats cuz they are cold-blooded bitches”
”They are ice-blocks with holes in them”
”They are always plotting to hurt you, bro” 
osv osv.

Jag säger ibland att ”han har problem med kvinnor”, ”han har keffad kvinnosyn” och sånt, men hur kommer det sig egentligen, att vi inte har en vettig benämning på personer, som i sitt innersta föraktar, hatar och vill kvinnor illa? Är det för att vi inte pallar att tänka på det? Är det för att det är så förbannat obehagligt att det är vad som ligger där i botten och skvalpar när våra pappor, bröder, vänner, makar och boyfriends får svartsjukespel, lilla-gumman-snackar eller tycker tjejligan brevid är ”så himla jobbig”. Vill vi inte riktigt call-them-out? Som vi söker deras kärlek och bekräftelse, men wifeys, vad får vi tillbaka?



Mäns våld mot kvinnor handlar om hat och förakt. Visst handlar det om att han vill ha makt och kontroll, men var det uteslutande det skulle han kunna dominera andra män på samma sätt. 


Det handlar om uppfattningen att kvinnor av naturen är lägre stående. Mycket likt rasistiska strukturer, men skillnaden är att den rasistiska berättelsen inte samtidigt är historiens mest älskade och upprepade story: den om heterosexuell kärlek.

Män som slår trappar upp våldet. Det eskalerar. Särskilt snabbt eskalerar det vid graviditet och runt förlossningsdatumet. Inte bara är hon som mest sårbar då, hon är också så extremt ”kvinnlig” om ni förstår hur jag tänker. Vad uppfattar vi som mer kvinnligt än själva baby-making-biten?

Han trappar upp det då för att det är det han hatar mest av allt hos henne. Sett i ljuset av makt och kontroll är det också då han riskerar att förlora henne. När någon annan, ett barn, plötsligt blivit den viktigaste personen i hennes liv. För att hon inte längre älskar bara honom. För att hennes existens inte är tillägnad honom alone.

2017 lever fortfarande idén om Adams jävla revben. Vi, och allt vi är och gör är till för honom. Aftonbladet publicerade nyligen en text: ”Sex viktigt för lyckan – tycker män” där två män och en psykoterapeut och sexolog intervjuas. Till intervjun bifogas de två männens ”tips” (uppmaningar till kvinnor). De tipsar till exempel såhär: ”Prioritera sex i relationen, annars finns risk att det inte håller” och ”Försök få bättre självkänsla på det här området – tänk på att det är mycket lättare för kvinnor att få sex än för män”.

Intressant nog är detta en text om mäns behov, men den åtföljs av en lista på vad kvinnor borde göra. Är det inte löjligt uppenbart vem som är till för vem?


På frågan ”Varför tror ni att så många färre kvinnor klassar sex som en lyckofaktor?” svarar de:
– Kanske är det så att de (kvinnorna) egentligen vill ha mer sex, men inte vågar kommunicera med sina partners om vad de vill ha, funderar Dennis. Män är inga tankeläsare, det är bättre att kvinnor berättar vad de vill mer rakt ut.

( Har D funderat på varför kvinnor inte vågar prata med sina partners?)

– Dessutom tror jag tyvärr att många kvinnor är självkritiska och jämför sig med andra. De känner sig inte attraktiva i kroppen, särskilt inte efter att de fött barn. Det är synd. Vi gillar er som ni är!

Ja! För de älskar ju kvinnor! Fastän hela samhällsbygget säger oss nåt annat.



It goes on:
– Det gäller för oss män att vara lyhörda och inte bara gå på. Sex är för bådas skull. Jag tror att kvinnor egentligen gillar sex lika mycket som män, men ibland måste man fiska fram deras lust.”

LOL! ”Sex är för bådas skull”? Really? Denna lust som ska fiskas fram, den kommer om kvinnor bara kan tänka sig att ändra lite på sig. Vilken fiske-lycka! Han behöver inte ens meta själv om hon ”prioriterar” om från sina egna till hans behov av napp.



Artikeln avslutas med att en av kärlekspojkarna säger att det är viktigt att det inte blir nån press.


Nej precis, för män älskar ju kvinnor. Egentligen är det kvinnor (så värdelösa vi är) som pressar sig själva..



M var henne hos en snubbe hon träffat. De softar, har det gött, snackar skit när han plötsligt säger: ”Fan jag hatar när kvinnor snackar sådär. Säger ”mannen” och sånt, du vet snackar så där ghetto. Det är så jävla osexigt, måste du göra det?”

När de träffats fyra gånger vill han tala om för henne hur hon ska prata. Han har aldrig tänkt på att lyssna på vad hon säger, han tänker på hur ”hans” kvinna skall prata. Hon är hans. Till för honom.


Jag har tidigare skrivit att män exploaterar kvinnor för att de tjänar på det. Men, för att kunna exploatera en annan människa krävs att vi ser på dem som mindervärdiga och systemet som legitimt. Allt måste på nåt sätt rättfärdigas, om det så bara är inför oss själva. Resultaten kan vara allt ifrån skallmätning till uttjatade enstaka falska anmälningar till skrattretande forskar-trams om att män inte ”uppfattar” barnskrik.

Könsförtrycket, om det så är ekonomiskt, sexuellt eller nåt annat så legitimeras det alltid med kvinnohat. Med förakt för hennes bristfälliga könstillhörighet.

 

En kvinna ringer en jourtelefon.
”Jag... jag behöver hjälp....” viskar hon.
Det dröjer inte länge innan hon också säger:
”Men han är världens bästa också..”

Hon kan inte bära tanken på att han kanske inte älskar henne. För när män hatar kvinnor, vill vi alla tro att de gör det av kärlek. Nästan alla våldsutsatta snurrar i perioder runt i hopplös förtvivlan och vilja att förstå honom. Hur kunde han? Varför?

Unni D skrev en gång:

Allt hon vill är att förstå varför han hatar henne så...

...Hur ska vi då förstå mäns våld mot kvinnor som ett ofantligt utbrett samhällsproblem när det ständigt beskrivs som extrema fenomen?
Hur ska en kvinna kunna förstå att elaka ord, spottloskor eller förnedringssex i den äkta sängen är förstadier till det dödliga våld hon läser om i tidningarna?
Istället kryper mannens hat innanför skinnet på henne tills hon börjar hata sig själv.”

Kanske gör jag nu som våldsutsatta kvinnor gör. De vänder ut och in på sig själva för att få ihop bilden av mäns kärlek till kvinnor med sin verklighet där han hatar henne. Det går förstås inte, och hon slutar sitt irrande med att det måste vara just hon, undantagskvinnan som inte gick att älska.


Unni fortsätter:

Men egentligen såg de (kvinnorna) sanningen redan första gången då hatet lyste ur hans ögon, sanningen som varenda jourkvinna känner till: att kärleken dog exakt vid den tidpunkt då den förvandlades till rädsla och att den aldrig någonsin kan återvända”

Det är inte psykopatförövare som dödar kvinnor. De kan bruka grovt sadistiskt våld, men det är inte de empati-störda bigboysen som tar det hela vägen. Ingen är tillräckligt viktig för den ansträngningen. De som dödar kvinnor är de som tror sig älska dem allra mest. Han som säger ”du vet hur mycket du betyder för mig, utan dig kan jag inte leva”. Han som varvar känslostormar, självmordshot och tårar. I dagsläget är Sverige uppe i ungefär ett kvinnomord var tredje vecka. I den siffran räknas bara de som dör som direkt konsekvens av själva våldet.

Osökt tänker jag på den kvinnoälskande Strindberg, som skrev till sin wifey:
"Älska mig alltid eller jag biter strupen så att du dör".




Vi måste prata om kärleken och kvinnohatet, men med vilket språk när ingen tror på att män faktiskt hatar kvinnor?

 

 

 

 

3 kommentarer:

  1. Fantastisk text som alltid. Funderar lite på hur du resonerar kring manshat, att det finns alla de här goda skälen att hata män, många av oss hatar män och samtidigt älskar många feminister män. Vi behöver deras bekräftelse, vi gillar dem som personer, tänder på dem. Är det inte en lika stor motsättning i det (fast inte alls lika problematisk förstås)?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejhej! och tack! Grejen är att jag inte alls tror på att kvinnor hatar män (annat än i undantagsfall).
      Jag ser på snacket om manshat som en försvarsstrategi i en utsatt situation. Men att vi inte dödar, misshandlar, våldtar, kränker och lever våra liv på mäns bekostnad utan snarare ägnar våra liv åt att vara nice mot dem talar för att det inte finns nåt utbrett manshat.

      Radera
    2. Poängen här är att kvinnohat täcks över med kärlek till kvinnor medan kvinnors kärlek till män är högst verklig. Manshat är snarare en myt som används mot kvinnor för att förminska dem.

      Radera