Om vårdstrejken - Västgötaklimax men inte förgäves

Det var grabbarna från Eken – det var grabbar med kulör,

det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör,

och med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett, de gick till Tegelbacken

för att skipa rätt.

Dom stod vid tegelbacken, dom stog där man mot man

i månens bleka sken, men ingen vågade sig fram.

I fyra timmar hötte dom och skrek från varsin gränd

och sen vände dom på klacken och gick hem!”

Denna passage ur Olle Adolphsons Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken möter mig när jag googlat ”Västgötaklimax”. Det är ”en retorisk stegring (”Rädda vården!”) som oavsiktligt avslutas med antiklimax”. Adolphsons rader ges som exempel på hur ”kontrahenterna föresatt sig att ta rättvisan i egna händer men finner modet svikta i det avgörande ögonblicket varpå de slokörat lommar hem”.

Jag skrattar högt. Ordet har jag just lärt mig av en av Sahlgrenskas sjuksköterskor. Det är hennes svar på hur det känns sedan vårdkonflikten efter dryga två månader avslutats. Vårdförbundets tydligaste krav om allmän arbetstidsförkortning blev till ett avtal som ger max 10 % av medlemmarna sänkt veckoarbetstid. Vidare har man kommit överens om en lönepott om 3,05 % samt att övertid och rotationstjänstgöring ska ”följas upp” – vad det nu betyder? Inga av de akuta problemen med arbetsbelastning och återhämtning löses. Sammantaget är det ett marginellt bättre avtal än det tidigare.

Inget att hurra för men eftersom vårdkrisen kvarstår är det inte läge att lägga sig ner och självdö av besvikelse heller. Vårdkonflikterna är knappast över och till nästa vända vet alla, inklusive arbetsgivarna att det faktiskt går att strejka i välfärden. Allmänhetens stöd sviktade inte utan var starkt hela vägen. Så varför vårdförbundet tog det kassa avtalet är rätt oklart. Det var tydligen medlarnas sista bud. Jaha. Men varför de inte satte hårt mot hårt och sa att ”Nej, men våra krav är vårt sista bud” utan slokörat lommade hem har de inte levererat något tillfredställande svar på. Det är ju så en konflikt går till, man försöker tvinga den andra parten till förhandlingsbordet. Varför strejkade man annars? Att arbetsgivarna inte skulle ge sig i första taget kan inte ha varit någon överraskning.

Folkrörelsestrategen Frances Tuuloskorpi lyfter frågan om medlemsdemokrati i Parabol. Varför lät inte Vårdförbundet medlemmarna rösta om avtalsförslaget? För en förhandlingsdelegation är det lättare och dessutom tvingande att vara hård om man vet vad de man företräder önskar. Frågan måste ställas och det är inte mer avancerat än att de som strider ska vara de som avgör när det är dags att sluta fred. Om vårdarbetarna var redo vet vi inte, men mycket talar för att de hade velat köra på ett tag till.

”Patienter, anhöriga och pensionerade sjuksköterskor sa flera stycken till mig att vi inte skulle ge upp, att vi skulle hålla ut! Nu funderar jag mer seriöst än innan på att lämna det sjunkande skeppet. Några nattarbetare fick kortare arbetstid och det är de värda men det känns konstigt i efterhand att vi strejkade när utgången blev typ att vårt avtal är detsamma för de flesta och vi bara undvek fler försämringar”, säger sjuksköterskan. Hon hade aldrig accepterat medlarnas bud. För det stora flertalet vårdarbetare har ingenting förändrats och en löneökning under märket som dessutom inte är retroaktiv kan aldrig väga upp det. Nej, de som ändå överväger att lämna yrket kunde ha stridit utan något att förlora!  

Från fackets sida vore det klädsamt att medge sitt nederlag. De menar att de kunde stått avtalslösa om de inte skrev på och att man ändå ”förflyttat arbetsgivarna i arbetstidsfrågan” och ”säkrat god löneutveckling”. Men nja, det blir rätt märkligt att påstå att den som lägger sig i en fight av rädsla för att bli sönderslagen i själva verket vunnit. Med den beskrivningen riskerar vårdförbundet att framstå lika förljuget som arbetsgivarsidan – ett osmart sätt att behålla de tusentals nya medlemmar konflikten givit dem lagom till nästa avtalsrörelse.

Det är svårare att strejka i välfärden. För en företagarkrösus blir det darrigt så fort vinsten hotas men för dem som likväl får sina skattekronor är det inte lika kritiskt. De kan sitta lugnare i båten och samtidigt spara in på att inte betala ut löner. Så konflikten hade kunnat bli långdragen men att man skulle låta det bli avtalslöst är knappast troligt. Opinion och allmän folkilska bryr sig nämligen politiker om. Till nästa vända på Tegelbacken måste vårdförbundet lita på allmänhetens stöd och låta medlemmarna fatta besluten. Till de strejkande vill jag säga TACK! Vi vet att ni gjorde det för oss och trots Västgötaklimax var det inte förgäves!