Om de feministiska fronterna och en ideologisk guldpeng

Jag skulle börja med att vi kommit till ett politiskt vägskäl. Men vi har glidit ner för den farliga vägen ett bra tag. Vi ska inte längre välja väg. Vi skall vända, göra motstånd. Samma vecka som polisen skjuter skarpt i rinkeby hamnar jag vid samma krogbord som en man som driver ett bemanningsföretag för att rädda sina förortsgrabbar, dansk folkteting antar en ny definition på begreppet ”dansk” som utesluter bland annat adopterade och jag läser rubriker om pro-life-aktivister (abotmotståndare) som beskriver sig som ” feminister”. Arbetarrörelsens och feminismens segrar är inte längre bara hotade, de glider oss ur händerna som en åljävel. Hela väst-världen är besatt att nationsgränser mitt i vår tids största flyktkatastof och maknadsfetischisterna har världen i ett sällan skådat järngrepp.

Så vad ska vi göra? Hur tar vi ålen tillbaka? Jag känner att jag inte kan ta in platsen vi nu står på, den är lika delar surrealistisk som ovälkommen. Det är skräck, oro och ilska. En av de tre är framåtskridande...

Jag läser feminist efter feminist som är förbannad över män som sitter bredbent, att nån har råkat säga fel avancerat teoretiskt begrepp, att alla inte har råd med smink, hur normbrytande och framåtsträvande h&m och åhlens är eller listar tiotusen saker som splittrar det kvinnliga kollektivet. Detta mina vänner, det skrämmer mig på ett sätt ännu mer än fascisterna. Jag försöker inte dissa folk som tycker det är gött att diskutera vardagspatriarkat på sin fritid, det är bara det att världen håller på å gå under här.

Med vad ska vi möta skiten? Det är enkelt. Med feministisk, antifascistisk kamp såklart. De är inte två enheter vi ska kombinera, de är två sidor av samma ideologiska guldpeng. Vi vänder bara upp den sidan av myntet som är mest relevant i sammanhanget.

 

Ibland har jag hybris. Samtidigt är det fuckin pointless att läsa nåns blogg om man inte är intresserad av skribentens åsikt och tankegång. Så, här ska jag försöka mig på det enorma jävla projektet att definiera våra frontlinjer. Ni vet, det vi inte får missa på. På vårt mission to save the world kompisar så måste we pick our battles. Vi måste sålla om vi inte ska gå under i den kapitalistiska, rasistiska, kvinnohatande sörjan (OBS att detta inte betyder att allt annat är oviktigt, bli ej kränkt om du är en av buss-sittar-debattörerna. Jag tycker oxå det är sjukt att de inte ens kan sitta med respekt. Fast jo bli lite kränkt då, varsågod.)

De (kanske) viktigaste feministiska frågorna just nu:

Anti-fascism

Fascism är fascism. Fascism är antifeminism och kvinnohat. De hatar feministerna för att de är politiska moståndare.De hatar alla kvinnor för att de ser oss som enskilda mäns och nationers ägodelar som råkar ha den besvärande omständigheten att inte fungera som just, ägodelar. Nyfacisterna har ändrat retorik, fokus och strategi när det kommer till det som dom uppfattar som raskampen, ni vet, deras egna jihad.Men kvinnohatet är detsamma, på den fronten har de copy-pasteat hitler, mussolini och krigstidens andra svin. 

Medan utomeuropeiska kvinnor skall utrotas eller åtminstone hållas ute skall europas kvinnor förslavas och förvandlas till nationernas biologiska boskap. Som baby-containers ska vi leva, påsatta och ägda i nationens tjänst.

Ibland tror folk att den antifascistiska kampen bara består av bokstavskombinerade huliganer som lika gärna super te en fotbollsmatch som knackar nassar eller frugan. Sanningen är att systerskap och feminism är förbannat slagkraftig antifascism, och den feministiska rörelsen måste på allvar ta sin plats i antifa-ligan. Många feminister är emot våld, av rätt självklara skäl. När vi ständigt kontrolleras av mäns våld är det klart att vi vill värja oss ifrån det, hata det. Se ner på det. Men anti-fascim är självförsvar. 

Antifascism är när wifey beats him back. Kvinna, motstånd mot fascisterna är en förutsättning för din och våra döttrars överlevnad som människor.

Anti-nationalism / internationalism

Nationalismen är facismens bebis. Kanske är det en surrogat-unge? De planterar sina egna ideologiska anlag i intet ont anande svennar och låter den växa på deras bekostnad. När den sen fötts fram i blod och slem kan de använda den, fritt från de omedvetna människornas direkta medverkan. Varje gång vi pratar om det typiskt svenska, om svenska värderingar eller om folkhemmet går en ny blodtransfusion genom navelsträngen in i fostret som fascisterna sen ska ta ifrån oss och fostra. När vi snackar om villkoren för svenska arbetare eller krampaktigt kramar svenska och fullständigt inte det minsta hotade midsommaraftnar eller jävla påskharar eller nåt så ammar vi fascisternas baby. Låt den nationalistiska ungjäveln svälta, för allas vår skull.
 

Nationalismen är hela det fascistiska helvetets grund. Jag vet att det är svårt (fo real det är det) men försök för allt i världens få hövvet runt att gränser de facto är hittepå. De behöver inte vara där och de kan dras om lik väl som suddas ut. 

Hela nations-paketet bygger på att alla inte får vara med. Medborgarskapet är lika dåligt för alla som inte omfattas av det som det är bra för dem som gör det. Den svenska nationen stänger folk ute, men den har också en liga innanför gränsen som saknar alla jävla grundläggande mänskliga rättigheter du kan komma på. Vi luras att tro att dessa människor bara borde utvisas medan de egentligen har ett syfte för dem som äger oss. EU-migranter och papperslösa är nationens inte B, utan Ö-lag som kan användas till att ytterligare stärka gränsen, dumpa löner, ge polisen integritetskränkande befogenheter, säljas för svenska mäns perversioner och fungera som allas hack-kyckling. Vi måste solidarisera oss med ö-laget och alla våra homies i andra länder, för att därmed fo real utmana idén om nationalstatens existens och nödvändighet. 

Internationell solidaritet är mer än ett slagord, så inte för guds skull, utan för allas vår: död åt Sverige-babyn!

Mäns våld mot kvinnor och produktförvandlingen av kvinnor

Så kom vi till det svarta hålet. Det som krossar mitt hjärta mer än krossandets krossande själva dödskross borde kunna göra. Inte ens under feminismens glans-perioder i sverige har vi kunnat rå på detta fruktansvärda. Ungefär var tredje vecka mister en kvinna livet i Sverige till följd av den sexualiserade och våldsamma kärlekstortyr som deras partners utsatt dem för. Ändå finns det inget som ens heter hatbrott mot kvinnor. 

Begreppet mäns våld mot kvinnor är missuppfattat, det är ett samlande namn på allt det disciplinerande, kontrollerande och exploaterande som vi utsätts för av det manliga kollektivet. Allt där det underliggande hotet om vi inte lyder, är att göra oss illa. Mäns våld mot kvinnor i våra nära relationer och våld i hederns namn är en del: fysiskt, psykiskt, materiellt, ekonomiskt och sexuellt. En del lägger till kategorin ”latent våld” för att fånga det ständigt överhängande hotet.

Det är statens kontroll över oss genom abortbegränsningar och nekande av mödravård.

Det är porrens filmatiserande och distribuerande av övergrepp och dess outtömliga inspirationsfunktion för förövare. Det är människohandel med kvinnor och flickor för sexuella ändamål och det är prostitution och surrogatmödraskap. Samlande för alla de sista är kapitalismens förbannade varugörande av oss. Allt skall kunna ägas, säljas och profiteras på.

Under den här rubriken förenas liberalerna och facisterna. De delar båda som alltid upp oss i horor och madonnor. Bra och dåliga. Självständiga kvinnnor ställs mot offer, svenska mot rasifierande. Ömma mödrar ställs mot slampor. 

I frågan om mäns sexualiserade ekonomiska exploatering av kvinnor är systerskapet vårt motstånd. De vill dela in oss i två mot varandra stående läger. Men de delar också enskilda kvinnor i två, de nekar oss att vara hela människor. Vi är inte antingen eller, vi är helhet. Både som individer och som kollektiv är vi ett, och vi ska fan i mig hålla varandra om ryggen i systerskap. Ett systerskap som inte erkänner varken gränsen mellan våra ursprung eller våra funktioner som varken hora eller madonna.

Frihet från exploatering är systerskapets frontlinje.

Klasskamp

Som jag ser det har motståndet mot kapitalismen två fronter. Vad det hela handlar om är egentligen kampen för ekonomisk demokrati. Om att uppnå ett system som inte lever av orättvisa, exploatering och ojämlikhet. Inom ramen för systemet finns ingens frigörelse. Den ena fronten är klasskampen: Härom dan stod en tandläkare över mig, och medan en sköterska höll mitt huvud drog hon obarmhärtigt ut den tredje av mina tänder på två veckor. Det hela ackompanjerades av en röst från klinikens radio om att arbetsgivarna lipar över att de lider av strejkrätten. Man ba: ”eh, vad trodde ni var meningen då? Låt dem lipa!”  

De pratade om hamnarbetareförbundets strejk i göteborg, och i nyhetsuppläsarens ton kunde man ana att det hela var fullständigt orättfärdigt eftersom hamnen har kollektivavtal. Som om kampen av naturlighet skulle stanna där. Här upprepas lögnen om att kampen gått för långt: arbetarmakt och kvinnokamp beskrivs som omodernt och onödigt, för allt säger de, är redan vunnet. Nu ska den feministiska regeringen lägga våra pengar på att kartlägga hur ”det aggressiva strejkvapnet” används. Såklart i syfte att begränsa knegarnas, alldelles riktigt, mest aggresssiva vapen. Det blåser så förbannat hårda vindar på den här fronten att samtliga knegare ser ut som dynamit-harry efter en tur te barrikaden.

Jämställdhet har inget egenvärde. Att uppnå samma löner, pensioner och arbetsrättslika villkor som män har idag är ingenting annat än ett feministiskt delmål. En chans att ladda batterierna, för att sedan, tillsammans med männen gå mot kapitalets undergång. 

 

Varken kvinnan eller klassen kommer nå sin frigörelse inom ramen för systemet (om du inte frågar nån gammel sosse då. OBS de har fel). Ändå är klasskamp för förbättringar inom systemet nödvändigt, bara för att man hatar systemet kan man inte ge upp och sluta förbättra villkoren så länge det består, ait?

Fattigdom, arbetstidsförkortning, mostånd mot bemanningsbranchen, vårdkrisen, barnomsorgens och skolans precis som socialtjänstens haveri är alla stora kvinnofrågor. Det är förtortsmorsornas älskade prinsar som skjuter ihjäl varandra och härdas i fattgdomens förorter. Det är de ensamma mammorna som är de fattigaste av oss alla, och tänk den vidriga könsmakten i att rädsla för fattigdomen gör att många lever olyckliga i alla sina dar med sin bödel. 

 

Många tycker att ”klasshat” låter läskigt eller småtramsigt. Ändå är det så att avundsjukan, känslan av att det är orättvist, den måste vi odla. Om vi inte på riktigt kan känna vreden över att andra lever gott på vår bekostnad, över att varenda krona vi får mindre får de mer, så är vi sossar på sin höjd. Den konstruktiva avundsjukan, känslan av oförrätt skall vi alltid elda under, och när den brinner som bäst ska vi rikta lågan mot dem som tar våra pengar och vår tid!

Ekonomisk jämställdhet med mannen i det kapitalistiska patriarkatet, är liberal dimridå, lika tät som panama-dräggens plånböcker.

Antikapitalism och systemhat – ekonomisk revolution

Den här fronten grundar sig i kapitalismens jävla harry potter-grej där de ständigt drar nån liberal ramsa för att sedan: vips! - bryta en ny marknad. 

Varufiering, varuförvandling. Mänskliga behov typ vård, skola, läxläsning, bostäder och barnpassning har succesivt förvandlats till varor som kan köpas och säljas i syfte att generera vinster. När kapitalismen möter patriarkatet uppstår den svällande moderna slavhandeln som jag tidigare nämnt: prostitution och människohandel och surrogatmödraskap. 

Det är helt fucking absurt men alltså surrogatindustrin, vad är det de handlar med i en enda röra av kvinnors kroppar, teknologi och anlag? Själva varan: ett nytt liv. En bebis. Skapad för att säljas på en marknad. Hur jävla äckligt är inte det?

Detta, att göra allting till varor, det kommer inte att ta slut.

 Det är själva den kapitalistiska grunden, att ständigt jaga nya marknader och ökade vinster. Vi kan stävja det, begränsa det och hata det. Men det enda sättet för oss att bli av med detta vidriga är att slutligen vända kapitalismen ryggen. 

Många har beskrivit hur vi förlorat vår själ till kapitalismen. Never ending jävla beskrivning av människan som egoistisk, girig, rationell osv, ni kan det här skitsnacket, gör det till sanning. Jag vägrar tro att människan egentligen är nåt annat än samarbetsbenägen, ologisk, självuppoffrande, solidarisk, bunden till andra och ibland helt jävla förvirrad. 

Kapitalismen är helt och hållet byggd efter ekonomiska incitament (drivkrafter) som om det vore det enda vi egentligen har och på det sättet har vi förlorat vår själ och hela betydelsen av att vara mänsklig.

Och det, det är förutsättningen för att vi till exempel skall kunna handla med kvinnor och bebisar. Annars skulle vi helt enkelt inte palla.

Om man ska uttrycka det klart så förvandlar kapitalismen oss till svin och vi agerar som svin. Om vi inte vill vara svin måste vi dumpa kapitalismen. Ok?

Klarspråk

Ja, alltså, vi måste helt enkelt veta vad det är vi håller på med här. Vilken är vår riktning? Vårt mål? Att alla ska sitta ordentligt på bussen?

Rosa L skrev nånstans om nödvändigheten av kontakt med massan. Alltså, det är la gött å va en autonom liten liga som dricker te och snackar om att ingen annan fattar nåt. Men det är också svinkorkat, hela grejen är att folk måste haka. Strategin måste vara folklig, men inte till vilket pris som helst. 

Det liberala mes-språket gör att ingen förstår vad vi snackar om. Folk ger upp och tänker att alla är lika rötna och att politik är meningslöst. Att samtliga riskdagspartier hade kunnat göra en gemensam val-broschyr är ingen hemlighet (här har också ord-märkarna och buss-sittar-debattörerna sitt ansvar).

Men vad är det den utomparlamentariska feministiska vänstern står för? Vi ska prata om fascism, inte ”främlingsfientlighet”. Vi ska prata om rätten till asyl och frihet från krig och tortyr, inte om ”rättssäkra bedömningar”. Vi ska prata om mäns våld mot kvinnor och inte om våld i nära relationer. Det finns ingenting som heter "sexarbete" eller "sexuella tjänster" istället finns det betalda övergrepp. Vi skall prata om människohandel, inte om ”sexuell moralism” eller ”banbrytande familjebildning”.

 Vi hatar systemet för vad det egentligen handlar om.Vi ska snacka så att folk fattar vad det handlar om. Och sen, sen ska vi ta mig fan vinna hela världen!

En dag ska jag skriva om barnrätt, det livsfarliga i att alla politiska samtal kombineras med dödshot och om kvinnors situation i krig. Men det är inte idag, för då kommer ni däcka allihop innan ni kommit till min finish.

Samlande för alltihop, det är just samlande. Att hålla ihop, för nu brinner det så in i helvete. Vilken dagisunge som helst vet att sammanhållning också kräver medvetenhet om vilka som inte får vara med och leka. Fascister som tror att de vet nåt om kvinnofrid har ingen plats i kvinnokampen. Liberaler som påstår att konsumtion av människor är sexuell frigörelse göra sig icke besvär. Män som tror att facket är en grabb-liga har inte där att göra och rasister som vill värna svenska modellen eller svenska flickor kan dra åt helvete. För en del av strategin är att they can't sit with us.