Om att ha is i magen - samtycke och hundkiss

Samtyckesregleringen är ingen ny lag. Det är en ändring där lite text byts ut eller skrivs om och det bevingade ordet ”samtycke” införs. Det är såklart bra. Men det är inte varken asbra eller fantastiskt. Det är faktiskt rätt oklart vilket problem det är tänkt att lösa och ännu mer vilket som faktiskt kommer att lösas i verkliga kvinnors liv. Mitt inlägg i samtyckesdebatten handlar om hur viktigt det är att inte överskatta lagstiftning. Att inte överlåta frågan om mäns våld mot kvinnor till paragrafer, poliser, åklagare och advokater. Mäns våld mot kvinnor är ditt och mitt problem att lösa.

Som jag ser det är det rätt sjukt att vara EMOT en samtyckesreglering (typ som när SD röstade EMOT nollvision för dödsfall på arbetet). Vem fan är man ens då liksom?

 

Thomas Bodström ska få företräda moståndarsidan. Han skrev en debattartikel i expressen förra året där han skriver att en av riskerna med samtyckeslagen är en återgång till överdrivet fokus på kvinnans agerande. Det hela handlar ju om huruvida HON har samtyckt eller inte. Här gör den gode Bodström något av en klassiker: att vända feminismen emot oss. Han argumenterar mot samtyckeslagstiftning - för kvinnors skull! Vad den ena sakkunniga kvinna efter den andra sagt som svar till den här ”oron” är enkelt: Botten är redan nådd. En värre situation för kvinnor i vittnesbåset, ifrågasättandet av dem och deras agerande är inte möjligt. Inte sådär mycket jobbigare än förut alltså. Men tack för omtanken Tompa!

Så heja samtycke, men:

Jag var på en konferensanläggning. Rum med havsutsikt och buffékäk. Under två dagar jobbade jag och en massa grymma ladies med ideologiutveckling och att stärka vår aktivisms ibland lite borttappade politiska bas. Plötsligt tog nån micken och la det så gött, typ så här: 

”Alltså samtyckeslagstiftningen, vilket jävla oklart dravel det är om den. Det är ju för fan som att fostra en hund. Hunden får inte kissa inne, vi kan kuva den och tvinga den att inte göra det. Men hundjäveln kommer ju för fan aldrig någonsin fatta varför den inte får kissa inomhus!”

Jag skrattade högt. Sådär alldeles för okvinnligt högt som jag gör ibland när nån ba tar å säger det rakt ut. För vad är det för tanke vi riskerar att hamna i med samtyckeslagstiftningen? Jo, att övergepp och våldtäkter sker för att män inte först har sökt samtycke. För att han inte måste fråga först. Sanningen är att övergrepp sker för att män i varierande grad skiter i vad kvinnor vill och inte. Det händer för att sexualiteten har manlig utgångspunkt och för att män anser sig ha rätt att tillfredställa sig med kvinnor som verktyg. Leksaker.

Samtyckeslagen kan, som många poängterat verka normerande. Den kan påverka vårt sätt att tänka och agera så som lag mot barnaga och sexköpslagen. Men folk både spöar sina barn och köper kvinnor. Män kommer att fortsätta våldta kvinnor, för det är inte i första hand en fråga om rättspraktik. Det är en fråga om kvinnoförtryck. Det är sexualiserad exploatering av kvinnor, kanske det mest motbjudande av allt.

Samtycke i sig är såklart en grundförutsättning.

Men, får man verkligen göra vad som helst med någon annan bara för att denna har samtyckt?

Hon ringde. Vi pratade om den sedan länge nedlagda utredningen om misshandel. Hon berättade om den nyss nedlagda utredningen om olaga hot och kvinnofridskränkning. I åratal har hon på olika kreativa sätt försökt göra sig kvitt honom.

”Jag.. alltså vi.. jag..” hon stakar sig. ”Alltså jag har träffat honom nu.”

”Du har träffat honom nu nyss?” frågar jag. ”Vill du berätta vad som hände?”
”Vi bråkade..”

”Ni bråkade?”

”Ja, och vi kanske hade sex... Eller, okej vi hade sex. Jag tänkte att han kanske skulle sluta om jag bara gick dit och gav honom det han vill ha för en gång skull”.

Det fungerade inte. Han hör av sig med ökad intensitet. Hoten haglar. Men hon gjorde vad hon kunde för att få bli lämnad ifred. Staten kunde inte skydda henne, så hon försökte själv. Nu lever hon med skammen för vad hon ”samtyckt” till. Vad hon ”ställde upp” på. Men hjärtat, du har inte samtyckt. Du har använt spelat samtycke som försvar och strategi för att undvika våld. Det är ett gammalt kort i boken.

Samtycke kan ifrågasättas. Tänk en våldsrelation, här menar jag de ”klassiska” sånna relationerna där hon upprepar att ”han har aldrig slagit mig” när man pratar om det efteråt. Relationer som varit våldsamma psykiskt och emotionellt. Relationer där han styr och kontrollerar, hotar mer eller mindre uttalat och där hon är rädd för honom. Även i sånna relationer finns ”fina” stunder eller perioder då det var rätt bra. Men ALLT sex kan ändå ifrågasättas i en ojämställd relation. Allt samtycke givet ifrån någon i underläge är oklart. Det kan kanske inte lagstiftningen fånga upp fullt ut någonsin. Men vi kan veta det. Vi vet det. Och varken hon eller han vet kanske i situationen vad som är frivilligt, lustfullt deltagande och inte. 

Självklart kan det som i lagens mening betyder samtycke tvingas fram av den som önskar ett sådant.

Alla vi som regelbundet möter kvinnor som levt i den här skiten vet att spelat samtycke används av kvinnor för att undvika stryk. Kanske en invit innan han höjer handen, kanske som ett sätt att lugna ett väntat utbrott. Ibland som ett sätt att söka intimitet där det annars fanns misär. Den nya skrivningen kräver inte ett samtycke med ord, verbalt. Det räcker med ett deltagande, agerande. Men, hur många är vi inte som under pågående övergrepp ”deltagit”? Att spela död är knappast vägen för den som vill ta sig ur situationen någorlunda hel.

Sexualbrott är svåra att bevisa, det är inte så konstigt. Med det inte sagt att inte polisens utredningar och handläggningen av ärendena lämnar rätt mycket att önska. Både stora kunskapsbrister och patriarkal struktur i rättssystemet är knappast till kvinnors fördel. För att då inte snacka om byråkratisk snigelfart. Men, oavsett allt det där är det såklart svårt att döma rättssäkert när ord står mot ord. Det finns inga vittnen. Grejen är bara att samtyckeslagen inte kan hjälpa oss här. Alltså redan idag är det klassiska exemplet att gärningsmannen erkänner att de hade sex, men hävdar att det var frivilligt. Allt ifrån våldsamma gruppvåldtäkter till svårdefinierad press i den äkta sängen förklaras bort av gärningsmän som hävdar att hon minsann ville. Självklart kommer samma snubbar att hävda att hon samtyckte. Bevisproblemet står kvar, varken mer eller mindre rubbat än patriarkatet.

Men trots allt finns det som ändå är redigt gött i samtyckesförslaget: ”oaksamhetskravet”. Jag ska försöka att på vanlig svennelingo förklara vad det innebär (som jag fattar det). Alltså, rätt många av de riktigt sjuka frikännanden vi sett i sverige de senaste åren har handlat om att domstolen:

1. Bedömt att en våldtäkt har skett.
2. Bedömt att gärningsmannen inte fattat att det var en våldtäkt. Eftersom han inte fattade att hon inte var med på noterna så visste han inte om att han våldtog henne. I lagen betyder det att han saknade uppsåt. Hans mening var alltså inte att våldta henne, trots att han onekligen gjorde just det.
3. Den nuvarande lagstiftningen kräver uppsåt och därmed går han fri.
4. Helt jävla sjukt.

I den nya skrivningen skall kravet på uppsåt tas bort och ersättas av ett oaksamhets-rekvisit (krav). Alltså om gärningsmannen har varit oaktsam när han sökt samtycke, kan han dömas även utan uppsåt.

Detta är det verkligt goa med samtyckesregleringen, inte samtycket i sig. Detta kan ge oss fler våldtäktsdomar. Vad det betyder är att om man anser att han BORDE ha fattat att hon inte ville kan han dömas, det krävs inte att man kan bevisa att han faktiskt fattade.

Men lagstiftningen skall också byta ut ordet ”våldtäkt” till ”sexuellt övergrepp” för att det inte krävs våld för en våldtäkt. Vad är det för snack? Givetvis krävs det våld. Att gå över en annans persons gränser, att ta sig friheter med en annan människas kropp ÄR våld. Att byta ut ordet är för mig att trivialisera hela grejen. 

Att ha sex med en människa som inte vill är VÅLD och det heter VÅLDTÄKT, att ta någon med våld. Även hot om våld är våld, det har samma effekt.

Ordbytandet är en tankegång vi hört förut. Den har använts för att förövare inte kan känna igen sig i namnet på det han gjort, och hävdas därför inte kunna komma till varken insikt eller ansvar. Och visst, jag fattar även om jag är den första att pissa på allt som ansvarsbefriar våldtäktsmän och som bortförklarar deras bristande respekt för vår halva av befolkningen med male stupidity. Det är ett faktum att många män inte fattar. Fan kvinnor som legat under fattar inte heller alltid  vad som egentligen har hänt. 

Det är skillnad på att ha slagit någon sönder och samman och att "bara" ha varit ointresserad av att söka samtycke. Men förklaringen till mäns bristande insikt finns också i patriarkatet, i vår syn på sex och hur det går till. Inte i ett jävla ord. Som att snubbar kommer till magisk insikt över det då helt oladdade ordet ”övergrepp”. Troligt. Om vi nu vill att de skall komma till insikt och ta ansvar, då är det väl för i helvete för vad de faktiskt har gjort? Att ha VÅLDTAGIT någon. Att med sin kropp tillfredställa sig med en annans utan samtycke är våld, oavsett uppfattningsförmåga.

Och ladies, hur fan vet man vad det är man samtycker till? När börjar och slutar en sexualakt? (ok vi vet redan det, den slutar när han kommer i eller på dig, eh...). Men på riktigt, hur kan du veta? Är tanken att du förväntas ta tillbaka ditt samtycke om allt ballar ur och går över i nåt du inte gillar? Om du inte gör det har du samtyckt då? Vi vet att fysiskt våld inte krävs, att gå över någon gräns utan samtycke kan vara tillräckligt skrämmande för att hon skall tystna. Skall han då regelbundet under aktens gång söka samtycke eller räcker det att hon var med från början?

Om våldtäkt länge varit det som skett efter ett ”nej” skall det nu bli det som sker före ett ”ja”. Men när börjar och slutar sexuell samvaro? Vid ”hej” och ”hejdå”?

My point är liksom inte att vi ska upprätta checklistor på vad vi är sugna på innan vi ligger. Shit, pris för årets mest avtändande aktivitet liksom. Vad vi egentligen måste göra är att förändra hela sättet som vi har sex med varandra på och satsa på aktiv dödshjälp åt patriarkatet. Då är samtyckeslag en liten del, men inte mer än så. Självklart tycker jag att våldtäktsmän skall straffas, jag har nog mer avancerade hämdfantasier än de flesta (en av dem finns i novellform här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2016/10/om-ett-annorlunda-dating-game.html ) men hur många som än lagförs så måste vårt fokus vara att övergrepp inte ska ske.

Lagtext kan aldrig ersätta kvinnors upplevelser, psyken och känslor. En domstol kan avgöra om det som hänt anses ha hänt och om det faller inom ramen för lagen. Men, det kan aldrig fånga hennes upplevelse, eller ta bort det som hänt. Jag har träffat många traumatiserade, brukade, utnyttjade wifeys som kommit att bygga livet runt ”den stora upprättelsen”. Den som innebär att han skall dömas i domstol. Oftast blir det aldrig så, och även om det händer så fixar det inte livet. Hålet i hjärtat läker inte av ett domslut.

Många feminister tycker det är superduperviktigt att alla våldtäkter polisanmäls. Jag fattar det. Min djupaste respekt till alla som ba gört. Men över min döda fabolous body att jag skulle kunna råda någon att anmäla. 

Att utsätta sig för polisförhör, rättegång och försvarsadvokater traumatiserar kvinnor ytterligare. 

Mari Brännvall har i sin forskning visat att en polisanmälan dessutom blir en ”kvarhållande faktor” när kvinnor försöker lämna sina gärningsmän. Eftersom processerna drar ut så in i helvete på tiden kan hennes nya liv aldrig börja, för det ska tragglas igen och igen i olika instanser för att lite då och då stanna i byråkratin. Jag har aldrig polisanmält något som jag utsatts för av den enkla anledningen att varken domstol eller snut är mina vänner, och de är förmodligen de jag vill träffa allra, allra minst näst efter gärningsmannen. 

Jag har ibland svårt att förstå de anmälande kvinnornas ork och mod. Själv skulle jag aldrig orka se honom igen, gå igenom allt igen tillsammans med den ena lagens väktare efter den andre. Morgonen då min gamla chef gav mig sparken dagen efter att han korsat min gräns var jag den sista att klaga. Jag ville aldrig se honom mer, tack och hej! Dömd eller inte, I dont care.

Jag söker inte en lag som kan lösa problematiken med sexuellt våld, för jag tror helt enkelt inte det är möjligt. Ett offentligt samtal om gränser, samtycke, övertalning (eh ”tjat-sex” hatar fan den benämningen) osv är såklart fab. Men ett samtal där verkligheten går förlorad i ordbajs och statistik är inte till kvinnors fördel. Kampen kan vara juridisk, feministister har gett oss sexköpslag och kvinnofridslag. Snart vinner vi samtyckesreglering.

Låt oss välkomna den och vara stolta över den. Men låt oss också ha is i magen och inte hoppas på för mycket. Revolutionen mina sisters, den sker inte i rätten.