Om att vara på smällen när staten klampar in

En morgon vaknar du och är på smällen. Kanske vill du inget hellre. Kanske är du en av dem som visste redan innan du pissade på stickan (jag visste fan direkt asså). Kanske så är du en av dem som aldrig haft nån vidare koll på din mens och inte insåg förrän brösten gick bananas. Kanske gråter du. Kanske ville du inte ens ha sex med honom. Kanske ville du det, och så sprack den jävla kondomen. Kanske är barnets pappa också din pappa. Kanske är du super-in-love med tanken direkt. Eller så har du inte en aning om vad du vill och behöver prata med någon som presenterar två likvärdiga alternativ. Eller så kanske du lever på en plats där du vet att ännu en unge betyder att de andra inte får nåt att äta. Alltså, fan vet jag vem du är, men..

Försök att tänka dig in i, att när du funderar som bäst på dig själv och ditt liv så klampar farsan staten in och talar om att det är inte du som bestämmer. Plötslig är du och ditt liv hans angelägenhet. Detta sjuka är fallet för de flesta av världens kvinnor. Även i västvärlden gör medeltiden sing-back och förvandlar mänskor, kvinnor till fysiska nationsresurser. Fucking avelskossor.

Många feminister har visat hur kvinnors ständigt delas i två. Både hora-madonna tjötet och delningen i fysik och person, kropp och själ följer det simpla mönstret. Kvinnan anses då i abortdiskussionen ha en fysisk egenhet eller funktion (alltså att bli på smällen och avla barn) som hennes person riskerar att förslavas under. Men hur kan dessa två delas? Det är inte bara hennes kropp och dess funktioner som ägs och förvaltas av familj och stat, det är hela hennes vara. Hela jävla hon. En fri människa kan aldrig vara fysiskt fången. 

Vi snackar för ofta om kvinnors rätt till sina kropppar, medan vi egentligen har rätt till hela oss själva. Det som görs mot kroppen görs mot henne. 

 

Vi ska alla bli fria, hela människor oavsett fysiska funktioner. Det är nämligen inte kroppen som förslavar henne (breaking news). Det är män (a man) och stater (the man).

Det bästa vore noll abortlag. 

 

Ingen jävla reglering. I dagsläget behövs det kanske ändå, i form av lagstadgad rätt. Vi skall alltså inte endast slippa straff, vi skall ha RÄTT att få abort utförd på vår egen begäran. Men grejen med lagstiftning, är att pappa staten ändå blir vår kompis. Den som förväntas skipa rätt över folks både huvuden och innanmäten.

Men staten är en judas te kompis. Ena dagen säger han det ena, för att nästa säga det andra. Här är ”polenresorna” det klassiska exemplet. Svenska kvinnor arrangerade alltså gemensamma bussresor till polen för att göra abort på 60-talet (how cool is that?). I sverige väcktes åtal. ”Fosterfördrivning” av svenska foster ansågs vara ett ”svenskt intresse”. Btw så blidde det åtalseftergift på det hela. Exakt vad det betyder juridiskt vet jag inte faktiskt, men jag tolkar det som att svea rike släppte det för att det blev lite pinit. Hur som helst, idag är rollerna ombytta. Abort är förbjudet i staten polen. I staten sverige är det lagligt i ganska omfattade utsträckning. Men hur det än är, så har kvinnor i både polen och sverige gjort abort i alla tider. Vi gör det ändå! Hör ni det gubbjävlar! Vi ba gört till den grad att det är upp med galgen om ni tvingar henne!

Idag låter gubbsnacket annorlunda. Att erkänna att man ger blanka fan i avelskossornas rättigheter är inte riktigt vägen fram. Men, har ni hört talas om ”ofödda barn”? Om Ja-till-liv? Om foster som individer? Pro-life? Klart ni har. Det är den moderna vägen mot kvinnofängelset. 

 

En abort-debatt där kvinnan inte anses som mer individ än fostret hon bär har fötts fram likt en oönskad unge. Deras ”rättigheter” likställs. Plötsligt står då inte längre konflikten mellan kvinnan och staten utan mellan henne och ett oskyldigt ”barn”. Är det kanske hela oskyldighetsbiten som folk hakar på? Att den sexuellt aktiva kvinnan aldrig ses lika oskyldig som ett litet, litet embryo. Det ses helt enkelt som mer rättfärdigt att snacka om allas rätt till liv än om moderna kvinnors valfrihet. Diskussionen förs därför utan den kvinnliga dimensionen, där lidandet att föda och bära inte längre räknas. Där kvinnors erfarenheter av oönskade graviditeter bara inte tas med. Att barnafostran tar hela livet i anspråk är inte så noga. Vad det innebär för ett barn att vara oönskat har ingen relevans. Smidigt, får man ändå ge dem.

Kommer ni håg barnmorskan i Jönköping? Hon som vägrade att skriva ut dagen-efter-piller, sätta in spiral eller just, utföra arbort. Hon nekades jobb på tre sjukhus i jönköpings län och ställde till med rättprocess för sin ”samvetsfrihet”. Vad jag fattar så ska hennes fall nu prövas i arbetsdomstolen. Tidigare har hon förlorat vid bedömning av både tingsrätt och DO. Att de här fallen (det finns fler) överhuvudtaget drivs i sverige är förbannat oroande. Barnmorskan Grimmark hävdar alltså att hon skall ges rätt att följa sin religiösa/moraliska/kvinnofientliga tro även i sitt yrkesliv. 

Man undrar ju osökt hur länge Sverige skulle stå starkt om poliser, arbetsförmedlare och soctanter skulle börja med detsamma:

”Nej, det går inte ihop med min moraliska övertygelse att haffa den här förortsungen igen, för jag vet att de då kommer att låsa in honom”

”Nej, jag tycker det är fel att förnedra människor utan jobb så jag tänker inte tvinga Yvonne att gå i social-kompetens-kurs för att hon har utförsäkrats”

”Nej, det går inte ihop med min religion att tvinga en människa att vara ren från droger för att få sova i en säng”

På de här fronterna hör vi inget snack om varken samvete eller moral. Men när det gällers kvinnors mänskliga rättigheter, så värker det så förbannat i samvets-appendix att hela jävla världen ska engagera sig. För det är vad som hänt, Grimmark och ytterligare en svensk barnmorska backas upp både juridiskt och ekonomiskt av en amerikansk anti-abort organisation som kan med å kalla sig ”ADF- Alliance Defending Freedom”. För frihet, låt oss stryka alla ladies freedom ur protokollet!

Galna sekterister. Vi tänker det gärna. Men vad som händer är att den amerikanska hata-alla-lobbyn försöker påverka svensk abortpolitik. Inte handlar det om stackars Ellinor G och hennes dåliga samvete. Hon kan la för fan sitta i kassan på ica och oabortera hela dagarna om hon har lust. Promt ska hon ha ett jobb hon inte vill göra. Det råkar nämligen vara så, att vara barnmorska, det är ingen mänsklig rättighet. Varsågod å sök ett annat kneg lady Grimmark. När du fyllt i din aktivitetsrapport i väntan på ADs dom kanske du kan skriva till DO också om de kvinnors som inte alls hade blivit diskriminerade när du hade nekat dem deras mänskliga rättigheter. Ett tips ba. För å safea i förväg.

Det läskiga är nämligen, att hon kanske vinner.

Samvetsfrihetens bakväg bereder ut sig och utvidgar med flera filer runt om i europa. Konsekvenserna vi sett är platser där abort är tillåtet enligt lag, men ingen utför dem. Vi har sett att obligatoriska ”psykologsamtal” förhalar processen och tvingar fram beslut som kvinnor inte ville ta. Barnmorskor vittnar om att de får ta alla aborterna för att deras kollegor vägrar.

Eftersom det är sjukt inne bland ungefär alla, om de så är fascister eller religiösa fanatiker att bry sig om kvinnor så tjatar de alla om hur dåligt kvinnor mår av abort. Och alltså jag motsäger inte så nåt sätt att det kan vara sjukt jobbigt, speciellt kanske om det var livets omständigheter och inte hennes egen vilja som fällde avgörandet. Men sånt kräkmedel te hyckleri det är va. Så att säga mindre intresserade är de av moderskapets villkor och lidandet i att föda och fostra ett barn som inte var önskat. Asså herregud, det är la tillräckligt jobbigt för oss som ville ha ungen liksom..

Kvinnor vill egentligen inte göra abort. Det är ofta grundantagandet på båda sidor i konflikten. Det beskrivs som en svår och orättfärdig nödlösning. Att omständigheterna ställer till det kan många vara med på, men nånstans där i botten ligger ändå den hedniska tanken om att alla kvinnor innerst inne vill bli morsor when the time is rigth. Om man istället säger det högt: merparten av dem som gör bort (i sverige) vill inte ha några ungar. Inte heller vill de bli morsor, oavsett social situation. Då jävlar blir det liv i luckan. Kan något vara mer hotfullt mot nationsbygget och familjetraditionen? Helt plötsligt ställs hela kvinnans funktion på ända och borgerlighet och kyrka göra sig feta besvär. Tänk om nationen skulle bli en kvinna som frivilligt avsäger sig moderskapet. Plötsligt blidde det politik och inte privat. Så gick det med den fronten kära nationalgrisar.

Aborträtten är nämligen nåt sjukt mkt fetare än liberal valfihet i enskilda kvinnors liv. Det är erkännande av kvinnors intressen och krav i motsättning till idéer om biologi, modersmyter och nationsintressen. 

Organisationen ”ja-till-livet” säger sig arbeta för att ”kvinnor och män som utfört abort skall få stöd och hjälp att bearbeta händelsen”. Lite oklart då om de menar sjukvårdspersonal eller abortsökande kvinnor. Eventuellt menar de också det lilla skyddsvärda fostrets ”pappa”. Det är nänligen nästa nymodighet: att använda feministiska argument för att hävda (läs: bevara) mäns rätt på kvinnors bekostnad.

Här hittar vi allt ifrån att män ska ha del i beslutet om abort till att män minsann skall kunna göra ”juridisk-abort” om nu kvinnor ska ha denna exklusiva rättighet (det är ju diskriminering mot de stackarna!!). I sverige är det bara en mindre begåvad LUF- idé hittils (ni vet dem som ville tillåta nekrofili och incest). Men det är också en återkommande fråga i den amerikanska mans-rörelsen, som vi sett påverka svenska idioter förr (se jämställdisterna). Detta trams betyder då alltså att män skall kunna avsäga sig faderskap under graviditeten och sen inte ha några skyldigheter gentemot kvinnan eller barnet. Kanske kan låta rimligt till en början för en del, fuck me jag vet många mamis som hade önskat sig att få juridiskt abortera bort både en och annan baby-daddy. Ba ta ett piller å glöm honom wifey!

Men då glömmer man alltså bort att mannens kropp har ca inget med det hela att göra samt att hans möjligheter att dumpa barnet ändå är omfattande i hela jävla världen. Vad LUF vill göra, förutom att skapa rubriker är då alltså att sprara in på den patetiska summa som utgör underhållsskyldigheten, en ofrivillig fars enda förpliktelse. Ärligt liksom. För att inte tala då om den lilla pikanta detaljen att det i de här fallen alltså kommer att födas ett barn som såklart vid födseln får rättigheter som alla andra.

PS måste ta med detta skrock: när LUF motionerade om incest och nekrofili skrev tydligen Carl B Hamilton på deras interna facebooksida:

”Ni fattar väl att folk skrattar åt er liberalism, puckon...Vilka fler samhällsutmaningar står på topp 100-listan för Stockholms unga liberaler? Sex med flodhäst? ”

LOL, tack för den Calle B-H. Internkritik är bäst när moståndarsidan inte kunde sagt det bättre.

I sverige motionerar riksdagsfascisterna om att sänka både den lägre och den högre abortgränsen. Både SD och KD önskar samvetsfrihet. 

 

Nyss följde vi de polska hjältarna när de med galgarna i högsta hugg protesterade och vann mot ytterligare restriktioner. Minns då att abort redan innan är förbjudet utom vid incest, svåra missbildningar eller vid hot mot kvinnans liv. I spanien fördes nyligen förslag om totalförbud fram. På Irland är abort bara tillåtet om kvinnans liv är i fara och på malta räknas inte ens det. Ynka 9 av EUs 25 medlemstater tillåter abort på kvinnans egen begäran. Unions-bygget har tillåtit undantag med hänsyn till nationers egenintressen och specifika ”nationella moral”. Så har gubbarna igen gjort det hela till en fråga bortom kvinnor. Utan kvinnor, bortom frigörelsens politik.

Vad det hela egentligen handlar om är kvinnors rätt till sig själva. Vår rätt att vara hela, vuxna människor. 

Här mot slutet börjar mina cigg tryta så jag ska knyta ihop livmodern med två tidigare trådar:

När vi då har konstaterat det fullständigt superradikala (not) att aborträtten handlar om kvinnokollektivets rätt till sig själva som människor blir det tydligt vad statliga regleringar egentligen är: en solklar våldshandling. Ett övergrepp mot kvinnors liv, kroppar och personer och ett jävligt allvarligt sådant mot vårt människovärde. Detta betyder alltså att frågan är helt grundläggande för alla som ser sig själva som feminister. Det finns inga bakvägar, kryphål eller speciella omständigheter: att vara feminist är att försvara aborten!

Låt oss också kort återkomma till idén om den skyldiga kvinnan. Hon som ju trots allt har blivit gravid. Om hon nu inte ville ha barn så kunde hon la bara ha sett till att skydda sig liksom. För att kunna tänka i sånna banor krävs en total sexuell (och feministisk) revolution. Det är la ändå vida känt att kvinnor inte kontrollerar sexualiteten. Gränser tänjs och övergrepp sker lika jävla ofta som de inte gör det. Liksom ”tjat-sex”, vad är det ens för ord? Och vad säger det om vårt sätt att ha sex med varandra? Det heter la förfan övergrepp. Hur många av oss har inte tänkt att va fan, det blir lättare för alla inblandade om vi bara får det här överstökat på ett lungt och ”frivilligt” sätt? Om jag ba släpper te å gillar det liksom. 

Undantag för lagförda och konstaterade övergepp duger inget te. 

Till den dag vi lever i en värld utan manlig sexuell kontroll och strukturella systematiska övergrepp hör till historien är aborten också ett skydd emot statlig fortsättning på redan skedda övergrepp. Efter det, då är aborten bara en självklarhet.

För vår rätt och såklart: att alla barn som föds skall vara önskade.

Hejhej nu ska jag bada i karibiska havet, hähähä mvh semester-kvinna