Om fattigmånads-dealen - citroner, produkter och en cocktailklänning

”Man ba: Jaha men NÄR kommer tipset?!” utbrast hon, och vi skrattade vid ett rödljus i höjd med jaegerdorff. 

Varje år vid den här tiden kommer klickvänliga artiklar om hur man klarar årets allra mest knappa månad. ”Ät inte ute varje dag”, ”Gör matlådor”, ”shoppa second hand”, räknar hon upp med hånfull ton. JOJO tack men nu har vi änna läst halva texten och ingenting här är egentligen ett ordentligt knep å knåp som går att använda mot den ekonomiska marginalen. Det enda som funkar är nämligen pengar. Om de bara kunde skriva det: haffa cash. Klart slut.

Ständigt denna underliggande tanke om att: den som anstränger sig klarar det, folk lever över sina tillgångar. Liksom, ”ät inte ute varje dag” allvarligt är det nåt som folk gör i vanliga fall? Vi kan rodda hur mycket vi vill, men sanningen är att det enda som kan fixa denna eviga januari som är klassamhället är att vi tar från dem som har. 

För å kunna göra lemonad av skiten måste man faktiskt ha några citroner först. Det finns de som badar i citronjävlar.

Det var januari, fortfarande ljust ute och vi hade varit och tittat på havet tillsammans. Det är intimt på nåt sätt, att göra sånt som man annars alltid gör ensam ihop med någon. Där på klippan enades vi om att strävan borde vara mot att bli en flanör. En av de där människorna som gjorde samma sak som vi, men ändå nåt helt annat. Alla människorna i hamnen i fiskebäck som tog sig en liten tur i solen vid havet i januari. Gu va trevligt. Ut å fingå med en wifey. Hos flanörerna heter det ”väninna”.

Andelen hemlösa kvinnor ökar och de består av en ny grupp:

”Det är personer som kanske inte har missbruksproblematik eller lider av psykisk ohälsa, utan de kommer till oss på grund av ren bostadsbrist”, säger Veronika Wolgast, avdelningschef för sthlms stad socialförvaltning till tidningen mitt i sthlm.

På stadmissionen säger de att det tex handlar om ensamma mammor med välfärdskneg. Att ha ett arbete är inte längre en garanti för att kunna hyra en bostad. Samtidigt är inte att sakna bostad en grund för att få en via soc. Frågor på det? JA, VA FAN SKA MAN GÖRA, är väl en lämplig summering? Man undrar ju, hur hade det varit om de här morsorna bara kunde ta å göra några matlådor va?

Hyresgästföreningen beskriver hyresrätten som en ”attraktiv produkt”. Och well, ja det får man la säga att den är i så fall. Kanske den allra mest eftertraktade i storstäderna just nu, men bara för att man efterfrågar en endaste liten citron så får man den inte. 

 

Det är själva marknadens logik, ett bostadsbestånd som räcker och som folk har råd med är inte förenligt med fastighetsägarnas vinst. Men att bo är inte att konsumera, det är att finnas, att leva. Det är ingen guldkant på tillvaron eller nåt gött impulsköp man kan unna sig när man är down. Det är för fan en förutsättning för mänskligt liv. Typ så, inget man kan välja bort för å slippa ”shoppa second hand”.

Finns någonting av det mänskliga kvar undrar man? Eller är varje livsfas bara ett förändrat konsumtionsmönster? Liksom, vi är inte sjuka – vi konsumerar vårdprodukter. Vi behöver inte bostäder – vi har betalningsvilja (eh) till attraktiva lägenhetsprodukter. Våra barn behöver inte utbildning – vi väljer den effektivaste tjänsten skola. Man undar, finns då den som inte klarar konsumtion? Det är en beskrivning av våra liv som rimmar fett illa med allt som vi är. En som hindrar oss från allt det vi skulle kunna vara. Det är ett sätt snacka som tar mänskliga behov och rättigheter ifrån oss. De talar om för oss att vi är mindre än vad vi är. Ett välmaskerat ideologiskt språk som får både hyresgästföreningen och januaritipsarna att snacka skit.

Allt förtjänar vi. Alltihop är vårt. Alla cintronjävlarna ska i den gemensamma korgen – åt var och en efter behov. För en bostad är ett mänskligt behov – inte en mer eller mindre attraktiv produkt.

 

Ni vet det var regeringshaveri å cirkus, å så kom de tillslut överens. Sossarna å gänget. ”Januariöverenskommelsen” presenterades. Är det inte lite extra hånfullt att den kallas så? Fattigmånads-dealen.

I punkt 44 kan vi läsa:

1. Att marknadshyror för nybyggnationer ska införas och
2. Att straffen ska skräpas för försäljning av svarta andrahandskontrakt samt att köpet av ett sånt ska kriminaliseras.

Marknadshyra betyder enkelt att värden/fastighetsägaren och den enskilda hyresgästen/knegaren ska komma överens om hyran utan hyresgästföreningens inblandning. Alltså: förhandlingsrätten avskaffas. Att ta ifrån oss en rätt (att förhandla) som vi har idag, är att ta något ifrån oss och att rycka oss bakåt. Denna "överenskommelse" betyder förstås att värden själv sätter den högsta möjliga hyra bostaden kan hyras ut till. Att tillåta marknadshyra någonstans alls i hyresbeståndet samtidigt som vi har bostadsbrist är inte bara sjukt, utan det flyttar oss också närmare en total avreglering. Vilket de borgerliga är öppna med att de egentligen vill. Och well, det är la ingen skräll pga de vill ju allt som är dåligt. 

I somras skrev aftonbladet:

”Kraftiga hyreshöjningar på 50 procent eller mer. Det skulle bli resultatet om marknadshyror infördes i Sverige, enligt en ny undersökning från Hyresgästföreningen. Många människor skulle inte ha råd att bo kvar, säger chefsekonomen Martin Hofverberg.”

Det är vad som väntar om inte Jonas och hans liga står vid sitt ord. Säga vad fan man vill om Vänsterpartiets sätt att deala med uppgörelsen, men de har sagt att de fäller regeringen om de tallar på hyresrätten. Det återstår att se, VÄNSTERPARTIET. Om detta var vad ni fick, tagga för fan på det då!

Handeln med svartkontrakt finns för att vi inte får några citroner. Bostäderna räcker inte och allt fler  kan inte kvalificera sig för kontrakt. Det finns inget som är gött med ett svartkontrakt och det är knappast nåt som någon väljer. Kanske kan vi se det som att på allvar ”shoppa secondhand”. Den som skaffar sig en bostad i ett samhälle som inte erbjuder nån, gör ingenting annat än det som nöden kräver.

Men nöden, den orkar vi liksom inte ta in. I vanliga fall läser jag alltid ut en bok jag påbörjat. Hur tråkig den än är så ska jag ro båten i hamn, riktigt rainman. Sen öppnade jag Charlotta von Zweigbergks ”fattigfällan”. Sida upp och sida ner tecknas ett kvinnoliv som i rasande hastighet faller över den ekonomiska branten samtidigt som allt runt om står stilla. Hur samtliga rörelser påminner om fattigdomen. Toalettbesöket, tända glödlampan, svara i telefon, få post, bli hungrig. Att finnas blir att kosta. För målande och kompromisslöst porträtteras fattigdomsspiralen från normalt liv till botten att jag inte pallar.

Blir istället sne på huvudpersonen, tycker hon är ömkligt gnällig och kanske mest av allt: jag tar det personligt. Kan du sluta pracka på mig din ångest?! Så hopplöst kan det väl ändå inte vara?! Gör en matlåda för fan. Jag ångrar fortfarande att jag började läsa.

Det är så vi hanterar fattigdomen. Vi slutar lyssna. Lackar ur och tar inte in. Skyller den på individuella misslyckanden. Livets skörhet och den gemensamma verklighet som vi så gärna vill glömma: när som helst kan det rasa. Den som visar oss det vill vi inte veta av, och vi börjar pissa på fattiga människor. Deras existens trycker orättvisan och osäkerheten i ansiktet på oss tills vi utvecklar ett oansikte och en mindre filantropisk version av att vända andra kinden till. Bara så kan vi förstå hyresrätten som ”en attraktiv produkt” när kvinnor och barn är hemlösa.

Bara om vi bara mörkar mammorna på stadsmissionen kan vi snacka det liberala språket. 

 

Fredrik Kopsch, lektor i fastighetsrätt säger till tidningen affärsvärlden att det finns goa möjligheter med fattigmånads-dealen:

"Det här kan öppna upp för nya produkter som jag tror hämmas av nuvarande marknad, olika former av kollektivboenden till exempel eller mer av korttidsboenden som är ett mellanting mellan hotell och lägenheter. Det finns en uppsjö olika tänkbara produkter som skulle kunna uppstå"

Men är problemet med hyresmarknaden att ”mellanting mellan hotell och lägenheter” inte lanserats? Är det korttidsboenden och nya produkter som efterfrågan skriker efter? Nej, mammorna på stadsmissionen och min klipp-wifey söker trygghet, stabilitet, grundläggande rättigheter på en hyresmarknad utformad efter behov.

Det är det lilla. För egentligen förtjänar vi allt som de andra har. Vissa shoppar svartkontrakt och andra ba:

”Grattis! Du har vunnit budgivningen för DKNY klänning i skimrande tyg”.

För 169 kronor har jag just klickat hem en begagnad cocktailklänning med ca noll  användningsområden i mitt liv. Men vad ska man göra? Jag drömmer om lyxkommunismen och hittills har ingen kunnat argumentera för att jag inte ska få ha skimrande tyg när andra kvinnor får leva hela sina liv insvepta i det.

Den är ljusgrön, som mina ögon. I den ska jag glänsa som en citronjävel i januari.För som Talib sa:

"When life gives you lemons, you paint that shit gold".