Om hunger och att bygga bo av landstings-lakan

Folk blir deppiga på vintern. Säger att ”ja det är väl januari” när man frågar hur de mår. Förr förstod jag dom inte. Hörde vad de sa såklart, accepterade deras verklighet men kände inte igen den. Nu för tiden inser jag att vi kanske inte är så olika. Det är nån form av deppighet jag känner. Blues förklädd till leda. Det är den som får mig att längta bort, vilja ut, nåt annat, nåt nytt, tillbaka till allt möjligt gammalt som kunde blivit annorlunda.

Provar hit, provar dit. Joho jag tänker minsann testa det som bjuds så länge det fortfarande bjuds nåt alls. Sällan nåt jag önskar på menyn. Vräker ändå, ett innanmäte utan botten. Ni vet som efter inledande abs när kroppen liksom listat ut att det inte funkar att skrika efter vad det nu är för substans utan det bara känns som man är hungrig istället? Jävla lurigt. Man äter, äter och äter men det är inte mat som man vill ha. Minns en dag som tonåring när jag åt och åt och åt och åt och skulle just ringa nån å säga att det inte hjälpte. Spydde över hela luren. Pannkakor, yoghurt, clementiner, bulle. Fortfarande hungrig. Femton år senare fortfarande hungrig.

Det var vinter och mitt barn var sjukt. Vården. En, två, tre olika besök, primärvårdshelvete. De hörde mig när han inte kunde se och vägrade släppa kudden han höll mot det lilla lilla lilla ansiktet, det som jag bara ville skulle vända sig mot mitt igen. Ett litet fjunigt huve skriker ”hjälp mig mamma!”. Jag hjälper dig men älskling men vem ska hjälpa mig?

Det är en dränerande ensamhet. Den talar vi inte om när vi talar oss hesa om de ensamma mammorna och alla deras tillkortakommanden. Den ensamhet som finns i oron. Den som helt saknar samband med underhållsbetalningar. Vi fick ett rum på drottning Silvia och de talade med lugna röster. Jag hörde hälften och ett gick på repeat ”kanske blir han blind” upprepade de: blind, blind, blind - sluta tjata. Ingen tjatade. ”Går det inte vägen får vi söva”. Man kan dö av narkos. De sa med all sannolikhet inte så. Jag hörde det ändå.

Bara satt där med hans glödheta lilla elementkropp, klappade, klappade och klappade, strök den lilla pannan - och tänkte på hur jag skulle kunna röka. Hur skulle det gå till? Får man ens vara röksugen när man är en mamma på ett sjukhus? När fan i helvete blev jag det? En vinternatt för något år sen. Mer har jag aldrig behövt den, den lilla lugnande kamraten mellan mina fingrar. ”var inte ledsen mamma jag kan lyfta en bil med en hand ju” mumlar den lille hjälten. Helvete varför finns det ingen mer som måste gå igenom detta? Om vi nån gång kunde vara någon annans problem.

Plötsligt ”pling” i telefonen. Ett dödsbud. Tittar in i väggen hon är död. Jag har inte hunnit med. Hur kan det ha hänt nåt alls vet ni inte att här inne finns det ingen tid.

”Pling” igen. Ännu en man som ville ha nåt men inte ge nåt av sig själv. Män som söker allt de inte vill ha som tidsfördriv. Kanske precis som jag. Det finns tallriksmän och avloppsmän och vanliga besvikelser, en dag ska jag ge en begreppsdefinition på dessa maskuliniteter. Det enda jag inte hade var tid. Ingen tid och en längtan efter husfrid som jag kanske aldrig kommer lösa. För femton år senare är jag fortfarande hungrig.

Ingenting betyder nåt. Folk dör, folk smsar, barn blir blinda, mammor är ensamma och försäkringskassan har bara ett enda telefonnummer till alla i hela sverige att ringa. Det betyder ingenting och allting bara är och jag orkar inte det. Det betyder inte heller nåt, det liksom drunknar i sin världslighet. Bla bla pallar shi, det kan man säga men man klarar allt. Varför? För att där var vi på ett sjukhus och alla andras liv fortsatte där ute. Det är ingens fel och man kan inte vara arg på nån. Måste vara arg på nåt så det får väl bli på allt. Hela världens lilla fiende. Ba kom jag lägger mig.

Som ett barn grät jag på golvet i lekrummet när han äntligen sov. En angel-nurse i sina blå scrubs som höll mig mitt emellan gunghästen och dansmattan. Hon höll all min oro, all min ensamhet, döden och abstinensen i sin varma högskoleutbildade famn. Jag älskar sjuksköterskor. Gråt ut allt som är där inne, sa hon och helvete det gjorde jag. Tre hekto snor på hennes tröja. De finns där för de sjuka, de förvirrade, de brutna. De finns där i all sin underbetalning, överarbetning, ibland barska uppfodring. Dygnet runt så finns de där. Gå nu ut i nödutgången också röker du två. Ja tack det ska jag visst göra. Hon höll hans hand så länge. Vilken jävla yrkeskår.

En annan jul var det jag som var på sjukhus. Mind over body, ja ba kör tänkte jag och när jag till slut kom till vårdcentralen körde de mig till akuten. När man kommer upp på avdelning finns ingen tid. Där råder evig paus. Snälla mjuka händer, förstående röster, nån kallar mig en liten fågel när hon visar mig för studenterna på ronden. Ja jag är en sparv och jag kan aldrig åka hem. Gud jag älskar sjukhus. Låt mig stanna här, låt julen försvinna och det inte vara mitt fel, jag är bara en sparv. Här, många våningar upp bygger jag ett bo av landstingslakan och utmattning.

I flera dagar drog jag ut på mitt smärtpåslag, spelade teater som värsta dramaten-bruden. Än är jag nog inte frisk hörni? Åh så sjuk jag är. Spruta efter spruta ut i ett flöde utan tid. En kvinna som söker tidsuppehåll ligger timmar och tittar på en gråmulen utsikt. Opiater, pissamhällets gåva till alla som alltid är på väg mot branten. Hon som nu är död hälsade på. Hon fattas mig min wifey.