Om råttor, mänskogrisar och löneslaveri

Börjar det tagga mot semester för dig? Längtar du till de där veckorna då du ska leva? Sommar is coming. Nu gäller det att snabbt som fan ta det jättelungt. Göra så lite som möjligt och så mycket som möjligt. Ett svårlöst mission ändå. Snart är det över. Sommarsemestern, den där löjligt korta perioden på året, då löneslaveriets bojor byts mot festivalarmband, vänskapsband, jävla godissnören och bikinilinjer. Vår desperata längtan efter ledigheten och arbetsfriheten, säger den inte allt egentligen?

”För i arbetslinjens Sverige har ett område stakats upp inom vilket ingen kan vara fri. Det är det område som heter ”utanförskap” och som förnekar varje meningsfull relation utom den som består i avlönat arbete.” 

- Patricia Lorenzoni

”Åttatimmarsdagen fanns innan kvinnor vann rösträtt. Lördagsarbetet avvecklades samma år som Ricky Martin föddes. Det är änna på tiden att det händer nåt....”

- Ensam Mamma Röker

”It's a race, a race for rats
A race for rats to die”

- Placebo

Jag har käkat tio tabletter om dagen i typ två veckor, inflammation i bröstryggen. De senaste dagarna har jag i brist på annat börjat äta random tabletter utskrivna för gamla benbrott och sånt. Vet att det är en slippery slope egentligen. Har ont, kan inte sova. Den hurtiga sjuksköterskan på mottagningen lyckas ordna en telefontid för att diskutera ny medicinering, om två veckor. Ett skämt. Ett hån.

Jag kommer med all sannolikhet inte att klara ett helt yrkesliv. Vi är många, förlorarna. 

Det är redan så att jag inte fixar heltid. Läkarna pratar om att personer med reumatism har större sömnbehov och större träningsbehov. Kronisk smärta måste vilas, sovas, uthärdas, tränas, skötas. Men jag har inte råd med sjukskrivning och jag orkar inte alla jävla papper och utredningar och telefonköer. Envis å stolt, jag vet, men va fan, haru krigat med försäkringskassan nån gång? Värsta passive-aggressive Katla. Har tusen strategier för att få ihop livet, och indirekt täcka upp för sjukvårdens haveri. Skelettet har börjat bryta ner sig självt, benskörhet. Jag jobbar ”frivillig” deltid.

”Vet du att det finns yoghurt med 3 % fetthalt”? frågar min läkare. 

Besatt av mitt låga BMI. Mat är inte ett problem. Hon hör inte, tänker säkert att jag är en självsvältande bimbo. Försöker förklara att jag inte vet vad jag ska göra, barnomsorgen har inte öppet för att jag ska kunna träna. Sjukgymnasten säger att jag måste sova efteråt. Vem sköter allt då? Vem ska gå till jobbet? 

Handla, städa, tvätta, bärsa, älska, leva, skriva.

”Ja, vi skriver ju inte ut prestationshöjande om det är det du menar”

NÄDU tack tjack kan jag minsann ordna själv om jag vill. Men tack för hjälpen, du som aldrig haft ett vanligt jobb och sitter där med huvet på sned i din vita rockjävel.

”Vet du att jag tycker du ska vara stolt och glad över att du får ihop livet överhuvudtaget.”

Ni vet när man står där, och från att ha vart en jävla amazon-lady blir man succesivt tilltryckt och förvandlad till typ flickan med svavelstickorna å ba tar mössan i hand å ba ”ja tack å ja förstår ja tack å nu får jag skärpa mig och ja tack” och jävla kukhuvud.

Jag vill inte ”få ihop” livet. Jag vill ha ett system som fungerar för alla oss som inte får ihop det. 

 

Kampen för ett drägligt liv har aldrig lockat mig. Kampen måste vara för ett fuckin fantastic liv. Egentligen handlar det om hur vi skall organisera det mänskliga livet och vad som skall vara vårt mål. Lönearbetet reducerar människorna till förbrukningsvaror vilka förbrukas olika snabbt. Tillväxt och vinst, äta eller ätas. Jag blir fett käkad här och let me tell you inte på det goa sättet.

Kvinnolobbyns allra tråkigaste argument är verkligen det där ni vet om att ”efter klockan då och då” så jobbar kvinnor gratis. Asså ärligt vadå då? Klart man ska ha betalt för 8 timmar om man nu nödvändigtvis måste jobba 8 timmar, men liksom, kan vi kritisera hela idén istället? Alla jobbar ju gratis, bara det att vissa utnyttjas och far mer illa än andra! Dessutom är det trots allt så att när det kommer till löneskillnader, då har vi betydligt större problem än de som kommer fram när man bara tittar på kön. Hon i den vita rocken, hon tjänar garanterat minst tre gånger så mycket som min flyttfirme-boy medan han bokstavligen sliter sönder sin kropp. Kön räcker inte för att beskriva arbetsköparnas krig mot oss alla.

Så kom dagen då jag jag mörkade könsförtrycket! Det är såklart inte så jag menar. Men problemet är inte en timmes lön till eller inte. Den nyliberala vågen där precis allting konkurrensutsatts och fungerar som nån jävla fiskmarknad eller skorea när det egentligen är typ ett sjukhus har lett till extremt stora förändringar (för kvinnor) på arbetsmarknaden. Eftersom en mycket stor majoritet kvinnor arbetar med typ vård, skola och omsorg så har detta lett till en hårdare exploatering av kvinnor. Se sjuksköterskorna. Se barnmorskorna. Se lärarna. Se socialsekreterarna. Se barnskötarna. Se återinförandet av vårdbiträdena. Se undersköterskorna. Se stödassistenterna och de personliga assistenterna. Se hemtjänstpersonalen. 

Se skiten och sluta tjata om kvinnors rätt till exploatering. ”Rätt till arbete”. ”Rätt till heltid”. Rätt till skit och löneslaveri. Ingen jävel orkar jobba heltid, så sluta tjata nu. 

Det fanns en tid när kvinnor inte fick arbeta. Det fanns en tid när den manliga arbetarrrörelsen (ok inte helt ovanligt nowadays heller) motarbetade kvinnors arbete och drev frågan om familjeförsörjarlön till exempel. Naturligtvis blev the wifeys rätt trötta på å avla ungar och bli fastkedjade, påsatta i tvättberget liksom, och så föddes den fullt rimliga kampen om kvinnors rätt till lönearbete. Men frigörelse är inte närvaro på arbetsmarknaden. Det var bara ett myrsteg på vägen. Det där med möjligheten till mat för dagen och ett självständigt liv utan make var bara lite basic decency att starta med.

”Inget illa menat, men är ingen hemmafru
Jag är den som går och knegar, ny kvinna ny era!”

- Linda Pira

Man ba: åh neej, please no vill ej va den som går å knegar asså. Släpp det för fan. 

Mäns motstånd mot kvinnors arbete är ett klassisk tecken på att män kan va sånna jävla nollor, visst absolut. Men de rika utnyttjar varje konflikt bland oss vars intressen egentligen är gemensamma. Vi ser samma smidighet från arbetsköparnas sida när det kommer till ursprung, hudfärg och uppehållstatus (ex papperslösa, eu-migranter osv). Splittring är mer cash i deras fickor. Mindre i våra. 

I dagens sverige är det bara vissa fascister och andra ultrakonservativa som inte vill att kvinnor ska knega. ALLA andra vill att vi ska jobba ihjäl oss precis som våra manliga arbetskamrater. Kvinnors rätt till lönearbete är knappast radikalt spräng-stoff. 

 

”Letar man efter trappan i en oupplyst källare måste man treva.

Hur fan skulle man annars bära sig åt?”

- Göran Palm

Utan kritiken mot själva upplägget, själva arbetsmarknadens existens kan vi bara föra en lite mindre borgerlig politik. Sen är det stopp. 

Vi måste treva efter trappan i mörkret. Trots att vi lever i en tid där arbetet som vi idag känner det böir allt mer överflödigt är alla besatta av jobb. Riksdagsligan enas i att alla måste/ska/vill/få jobba. Skillnaden består bara i ordet före:

”Alla ska få jobba” = sosse

”Alla måste jobba”= blå

”Inga invandrare vill jobba/ inga svenskar får jobba” = nyfascist

Ingen av dem vill ifrågasätta arbetets exploaterande grundförutsättning, som alltid finns där. Jag är såklart inte emot reformer. Ingen jävel är EMOT reformer. Den vettigaste just nu vore arbetstidsförkortning. Sex- eller kanske till och med 4-timmars arbetsdag. Låt oss tala om rätten till deltid med bibehållen lön och om effekterna på arbetslöshetstalen om begreppet heltid omformulerades. De arbetslösa har bottenplatsen i löneslavarnas gemensamma skepp. Gemensamhet gänget, det är nyckelordet här. Problemet med reformsträvandet är bara om vi glömmer bort själva problemet. Grundförutsättningen som är att en del lever på andra. Som rika jävla fästingar.

Minns en diskussion jag hade för länge sen. Det var jag och en tjock proffessor i slip-over (ev världens sjukaste plagg?). Jag pratade om hur överskattat arbete är och att det är felaktigt att tro att det som alla människor önskar sig mest och mår bäst av är arbete.

”Det är vädligt respektlöst att prata så när det finns unga människor som aldrig i sitt liv har haft ett arbete” sa den gode proffessorn myndigt.

Men det är ju just det som är poängen! Arbetets organisering är helt knas och det leder till att viktigt arbete inte utförs medan många inte får arbeta alls. Men vad är det proffessorn gör? Han säger att man ska vara tacksam för att man får arbeta, det får inte alla minsann. 

Vad är annars poängen med arbetslösheten och tjötandet om ”utanförskap”? Det säger till oss: Passa dig du, det svarta hålet väntar! Var nu tacksam att någon skor sig på din bekostnad!

 

"Jag vet att livet har vatt orättvist, men jag kan hjälpa dig på traven lilla mänskogris"

- Roffe Ruff 

Arbetslinjens hot om konsekvenser tvingas oss att hitta arbeten som överhuvudtaget inte finns eller som är till villkor vi tidigare inte hade ställt upp på. Vi backar bakåt och kvinnor går sönder i arbetslivet. Män går sönder i arbetslivet. Hos de arbetslösa, utförsäkrade, sjuka, skadade och för systemet icke-anpassade vill ingen hamna. För de lider. 

Under arbetslinjen förvandlas livet just till: ”ARBETS-liv”.

WTF jag som ville ha ett livliv, ett kommunistliv, ett momlife, ett kärleksliv, ett fittliv. 

”ARBETS-liv” eller ”SOC-liv”, vilken fattig jävla meny alltså. Inte så konstigt att en del av boysen väljer THUG-life. Den som inget arbete har, har följdaktligen inget liv.

Och det är onekligen jävligt svårt att ha ett. Samtidigt som tillsvidareanställningarna blir ovanligare är allt annat byggt som att de fortfarande var standard. Du får svårt att hyra lägenhet, låna till att köpa lägenhet, kan inte ha barnomsorg på schema och får varken vettig pension eller sjukförsäkring.

Men kanske viktigast av allt, vad händer med våra relationer till varandra? Med allting annat som är värt nåt? Arbete är som bekant inte frihet.

 

Nästan varje morgon tittar han på mig och frågar samma sak, den lelle som är min livförsäkring, mitt existensberättigande och den minsta lilla hjärtetjuv jag någonsin träffat:

”Vakna mamma, är vi lediga?”

”Nej min älskling, jag måste jobba, vi ska åka till förskolan”

Han blir inte ens arg längre. Vi träffas ca tre timmar om dagen, om jag arbetade heltid är det som att vi inte ens skulle känna varandra. All annan tid går åt i arbetslivet och ekorrhjulet som är våra liv.

”It's a maze for rats to try

It's a maze for rats to try

It's a race, a race for rats
A race for rats to die
It's a race, a race for rats
A race for rats to die”

Håll hoppet, kritiken och drömmen vid liv. Det var arbetslinjen och verkligheten som drev Dogge till elgiganten. Han hade fel, jobba inte för hårt min vän, för cashen kommer ändå inte sen. Vet ni vad som kommer sen? Ett system som erkänner olikhet i all vår likhet, ett där vi arbetar tillsammans. Nåt där alla inte kan göra allt eller lika mycket, men alla kan göra något. Nåt där vi alla kan få vara och vårt värde inte mäts av plats i produktionen.

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”

- Karl Marx

(PUSS)