Om self preservation, e-nummer och kvinnors våld mot män

Är feminismen, kampen och jämlikheten

som liberalerna tror

en tillsats?

Nåt som kan tillföras det rådande

Ett östrogent E-nummer att blanda i

den manliga världen

Tillsätt också 1 tsk könsneutralitet

omröres varsamt

En jämställd kaka

av vilken vi serveras en endaste bit

Varsågod wifey

Vad säger man?

Tack

”Fan vad trött jag är på det där”

Det var H som var trött. Vi käkade middag på Tildas. Det var hans enda, och intelligent sammanfattade kommentar på diskussionen som nu förs om ”Kvinnors våld mot män”. Jag skulle önska att hans kommentar räckte. Det enda rimliga vore om den godtogs som avslut på detta dravel. Men den politiska utveckligen har tagit oss till en punkt där detta måste bemötas. En del av er kommer att bli fullkomligt svinprovocerade av den här texten. Men jag svär på allt heligt att det inte kan mätas med min frustration över att detta fullständigt både historie- och kunskapslösa överhuvudtaget tar plats i debatten.

Nu står vi där pappaivrarna och mansaktivisterna ville. Se dig omkring i det offentliga samtalet min vän, vi står på en plats där våld allt oftare beskrivs i könsneutrala termer. Nästa steg är just ”kvinnors våld mot män”. En dag ska jag utveckla tankarna om det könsneutrala språkets fallgropar mer, men idag skall vi i vanlig ordning snöa på våld. 

Vi har bytt ut ”mäns våld mot kvinnor” mot ”våld i nära relationer”. Vi tjötar om ”partnervåld” och inte om ”kvinnomisshandel”. Jag talar i radikalfeministisk anda om våld som den yttersta och mest allvarliga konsekvens och funktion könsordningen får och har. Våldet förstått som patriarkatets frontlinje. 

 

Ni vet alla om att vårt samhälle gått igenom en tydlig individualisering. Motståndet mot att förstå samhälleliga fenomen som strukturella ökar och i takt med detta döljs smidigt förtrycket. Vänstern vet att detta (så gott som) alltid sker på bekostnad av de svaga, de vars liv villkoras av den bortglömda strukturen. Våldet blir enligt denna logik något som förklaras med störda, sjuka individer. En strukturell analys kan kombineras med individuella förklaringar, men individanalysen har inget att bidra med när vi vill förstå varför så många män är våldsamma mot så många kvinnor. Med ”jämställdheten” som skurtrasa tvättas könsordningen bort, för hur kan ett samhälle som strävar efter jämlikhet lägga fokus på kvinnor?

Den pushade gränsen har nått universiteten. För att möta det måste det bli lite akademiskt här, men jag ska nog få det begripligt. Allt större del av forskningsfältet på ämnet tas idag upp av peeps som använder begrepp som ”intimate partnerviolence” och ”common couple violence”. Märk det könlösa. Ett antal moderna studier i västvärlden har det senaste lagt fram resultat som sägs visa att våld i kärleksrelationer är jämt fördelat mellan könen. Det har fått jävligt allvarliga konsekvenser trots att även dessa studier visar stora skillnader mellan just, könen. Jag skall visa er den här utveckligen med en artikel publicerad i DN 2013-10-07, mest för att den är ett tydligt exempel. Den inleds såhär:

Vetenskap ”Män ofta utsatta för fysiskt våld i relationer

Män utsätts lika ofta för våld i relationer som kvinnor. Det visar resultatet av en ny studie, som ligger i linje med internationella forskningsresultat.”

 

Hu så hemskt (?), tänker vi när vi läser rubrik och ingress. Alla journalister vet att det ofta är det enda vi läser av en artikel, alltså missar vi sedan resten. Längre ner i artikeln står att det är belagt att konsekvenserna av våldet är långt allvarligare för kvinnor, att män är överrepresenterade när det gäller sexuellt våld och kanske mest intressant: att kvinnor uppger att de handlat i självförsvar medan män uppger sårade känslor och kränkthet som förklaring till våldsutövande. Håll det i huvet, vi ska återkomma till det.
I artikeln står längre ner:

”– När vi talar om det ”lätta” självrapporterade våldet mellan partners i brottsofferundersökningar, då är det ingen skillnad mellan kvinnor och män. När man däremot tittar på skadebilden, i vilken utsträckning man har varit tvungen att uppsöka vård, då går vi åt att kvinnor är mer utsatta för grövre våld, det våld som kräver sjukvård, säger Jenny Yourstone.”

Jag motsätter mig inte att både en och två örfilar har utdelats av kvinnor i relationer, även om jag tror att detta är brutalt mindre förekommande än vad som ibland målas upp, särskilt i film å sånt. Men är det samma sak som det omvända? Är det samma sak som när en man höjer näven mot sin fru? Nej är svaret. Nej är det enda svaret i världen av historiskt könsförtryck. Den avgörande skillnaden är makt och rädsla. Få kvinnor beskriver det fysiska våldet som det värsta, istället talar de om rädsla, stress och anpassning, om strategier för att parera våldet. Både kvinnor och barn talar om hur livet blir en balansgång i att avläsa tecken, förekomma och mildra det våld som blivit ett ständigt överhängande hot i deras dagliga liv. Är det detta som är effekten av kvinnors våld mot män? Svaret är nej. Också detta är belagt i forskning, män uppger inte att de är rädda för kvinnor. Motiven för våldet måste vägas in: mäns våld handlar om hat och makt och är upprepat. Detta är definitionen av att förtrycka och äga någon. Forskarna vet att detsamma inte gäller för kvinnors våldsutövande. 

Vi luras att tro att de nu är två som träter. Hur orättfärdig framstår inte kvinnokampen, om kvinnor beter sig likadant? Detta är en urgammal strategi för att förminska och trycka ner motstånd. Hur många gånger har ni inte hört Israel förfasa sig över palestiniernas "krigsföring"?

Under tiden verkar de liberala debattörerna förvirrade i frågan om vem de egentligen tycker synd om. Ofta tycker de synd om de stackars männen som blir alldeles bortglömda i våldsdiskussionen, som inte får vara offer. Men de tycker samtidigt synd om kvinnorna som hela tiden av oss extremfeminister utmålas som offer. Jag är säker på vem det är synd om: kvinnorna i vanlig ordning. Låt oss klargöra att kvinnor är offer för mäns våld.

I tidskriften NIKK (Nordisk institutt for kunnskap om kjønn) kan man i nr 3 2011 under rubriken ”När kvinnor slår” läsa forskare som fastslår patriarkatets död. Nina Jon (dr i kriminologi) citeras:

”Vi har haft en lång period där vi endast har sett att kvinnor är offer och män är överordnade. Det har varit en viktig kamp. Men nu har vi kommit till en situation där vi kan se att det är våldet i sig som är problemet och inte vilket kön utövaren har, säger hon.

Ja nu har vi kommit till en situation där kampen dels inte är så noga, dels är individuell. Också Peter Gill (våldsforskare och professor) är inte på samma spår:

”Sverige är ett av världens mest jämställda länder och det är naivt att framställa kvinnor som offer.”

Det här snacket, som tidigare främst florerat på liberala debatt- och ledarsidor skyler över det faktum att våldet som män utsätter kvinnor för ger allvarliga fysiska, psykiska, ekonomiska och sociala konsekvenser. Trots att det så tydligt visar även den mest korkade individ att det helt enkelt inte är alls samma sak. Mäns våld mot kvinnor är alltjämt ett folkhälsoproblem.

NIKK citerar också den briljanta Viveka Enander som lägger det såhär:

- Min uppfattning är att vi i Sverige börjar om från början i den här debatten som nu har kommit hit men faktiskt pågått i30 år på annat håll. Idag är vi via detta tillbaka till när vi först väckte uppmärksamhet på kvinnomisshandel som ett samhällsproblem. Det går knappt att starta en föreläsning förrän någon räcker upp handen och påpekar att det minsann är lika vanligt att kvinnor slår. Det är tröttsamt att vi inte har kommit vidare från den här polariseringen.

Och tröttsamt är det onekligen, se bara: Jeanette Ekström och Therese Juel (Aftonbladet 2014-11-10) avslutar en debattartikel på ämnet såhär:

”Det är beklämmande att ett samhälle som uppfunnit ordet ”hen” och som ständigt pratar om allas lika värde exkluderar halva sin befolkning (männen såklart) när det kommer till ett så allvarligt ämne som våld i nära relationer.”

Snark, ”våld i nära relationer”, pity the male. Mansrörelsen och jämställdisterna har länge ondgjort sig över hur rättssamhället springer kvinnors ärenden. De pissar på kvinnofrids och samtyckesreglering och med ”jämställdhet” som paradargument vänder de sig mot allt som är för oss. Deras kärlek till allt ”könsneutralt” visar oss att denna neutralitet aldrig kan bli vår. Det är en bra tumregel förresten, om de gillar det, är det med största sannolikhet skitdåligt för kvinnor. Pär Ström har skrivit om svensk rättsröta och hur radikalfeminister kontrollerar systemet. I wish liksom.

Men om nu män är så himla exkluderade, hur kommer det då sig att lagstiftningen runt (allvarligt) våld helt är byggd efter manlig erfarenhet och omständighet? 

Forskningen visar att kvinnor som brukar våld ofta gör detta efter att själv ha utsatts. 

64 % av männen som utsatts för våld av sina kvinnliga partners har enligt studien i DN-artikeln själva varit förövare. Detta går igen i internationell forskning, 67 % av kvinnorna som sitter fängslade för att ha dödat en nära anhörig har tidigare misshandlats av denne enligt en studie från New York State Department of Corrections and Community Supervison.

Så igen: Det är för fan inte samma sak! Avgörande: det var inte hon som började.

Låt oss nu göra ett tankeexpriment. Ett som kom till mig när TLC och left-eye sjöng för mig häromdagen i bilen:

Never insecure until I met you
Now I'm bein' stupid
I used to be so cute to me
Just a little bit skinny
Why do I look to all these things
To keep you happy
Maybe get rid of you
And then I'll get back to me 

 

Tänk om vi skulle ta och faktiskt göra verklighet av pappivrarnas påstådda feministiska rättsprojekt. Kvinnorörelsen har en lång historia av att stödja kvinnor som slagit tillbaka. På nittiotalet drev den brittiska kvinnorörelsen kamp för kvinnor som avslutat sina plågoandars liv. De drev kamp för en ny försvarsgrund kallad ”self preservation”, som skulle stå vid sidan av ”self defense”. Den könsneutrala nödvärnsrätten är nämligen, tills ingens förvåning formad efter mäns erfarenhet och verklighet.

Det juridiska ordet för självförsvar är alltså ”nödvärn”. Det är en ”ansvarsfrihetsgrund” vilket betyder att man kan gå fri och utan straff för ett brott som man annars skulle straffats för om vissa omständigheter som lagen erkänner har funnits vid tillfället. I sverige har du nödvärnsrätt vid ett pågående eller överhängande angrepp på en person eller egendom till den punkt då våldet du utövar blir/anses ”uppenbart oförsvarligt” i förhållande till angreppet. 

Nödvärnsrätten funkar i fall där de två är jämbördiga och där den som angrips inte anses ha något problem med att möta angreppet rent fysiskt. Men är det så kvinnors verklighet ser ut? Svaret är nej.

Nödvärnsrätten är formad utifrån de våldsangrepp som män utsätts för. Jag vet såklart om att alla män inte är jämbördiga men vi snackar struktur här, remember? Män utsätts oftast för våld av andra män i offentliga miljöer, på krogen, utomhus, på fotbollsmatcher osv. Kvinnor utsätts för våld inom hemmets fyra väggar och har sällan varken verklig eller upplevd möjlighet att möta angreppet, att slå tillbaka. Om hon gör det sker det istället när hotet inte längre är direkt och överhängade. I forskningen kallas det ”våldets kontinuum” och betyder att mäns våld mot kvinnor i hemmet är ett ständigt överhängande hot och en process som pågår även de tider på dygnet då han faktiskt inte slår henne. Effekten i hennes liv är konstant. Detta är den kvinnliga verkligheten och omständigheten vid våldsutsatthet. Men, nödvärnsrätten gäller inte, istället döms hon för den handling som hon själv anser sig ha utfört i självförsvar.

Jag läste för många år sen Stephan Mendel-Enks bok om fotbollsvåld (Med uppenbar känsla för stil). Jag minns inte exakt hur han formulerade, men det var uppenbarligen intressant eftersom jag minns det. Han skrev typ att vi är en våldsfördömande kultur, vi gillar helt enkelt inte våld eller folk som ägnar sig åt det. MEN, den enda tillsats som krävs för att vi skall ändra oss är att våldet har skett i självförsvar. Vi kan utöva, förstå och försvara våld som vi uppfattar som motstånd. Därför krävs i fotbollsmiljön ett rivaliserade lags firma, i politiska rörelsers frihetskamp en förtryckarstat och vid mord en angripare. Det betyder att kvinnors våld mot män skulle kunna uppfattas som legit om vi bara förstod det för vad det är: självförsvar. Motstånd. Wifey beats him back.

Året är 1989 i storbrittanien. Kiranjit Ahluwalia dödar sin make genom att när han sover hälla bensin över hans fötter och tända på. Efter tio år av systematiskt förtryck försvarar hon sig. 

 

Hon erkänner dråp men hävdar att hon aldrig hade uppsåt att döda honom. Hon ville "göra precis tillräckligt för att han skulle veta hur det känns att känna smärta". Hennes försvar godtogs inte och hon dömdes till livstid för mord. Organisationen Southhall Black Sisters och den lokala kvinnojouren startade då en kampanj för Ahluwalia som senare också gällde Sara Thornton som knivmördat sin make när han sov på soffan. De krävde att de två kvinnorna skulle frias och för alla framtida systrars motstånd formulerade de ett förslag på en ny försvarsgrund. Inte en ändring, ingen tillsats i den manliga lagen, utan en helt ny grund: ”självbevarande” Self-preservation. Deras första möte samlade över hundra personer och inleddes med ett inspelat meddelande från Ahluwalia (återgivet i en text av Jill Radford):

”Efter mitt giftermål glömde jag bort hur man skrattar. Jag fick inte äta och dricka när jag ville, jag fick inte vara vän med vem jag ville, jag fick inte träffa min familj och släktingar så ofta – jag hade inte tillstånd till det. Småsaker blossade alltid upp till stora konflikter. Det var inte bara jag, utan även mina två små barn, som for illa... Men trots att jag kompromissade så mycket jag kunde, blev jag utnyttjad på alla upptänkliga sätt. Jag kunde varken göra min man eller hans släkt nöjda...

I tio år levde jag ett liv fyllt av misshandel och förnedring och ingen märkte något. Nu har lagen bestämt att jag skall avtjäna ett livslångt fängelsestraff. Varför?”

Ja, varför? Dessa kvinnor kan inte hävda sinnesförvirring. De har handlat medvetet och rationellt, precis som vid självförsvar. Self preservation-förslaget placerar deras handlande i det sammanhang som är kvinnors erfarenhet, våld i hemmet. Det tar hänsyn till konsekvenserna i våra liv som mäns systematiska våld orsakar och samhällets oförmåga att skydda oss och våra barn. Behöver jag säga att det inte gick igenom?

Märk att det ligger i allra minst intresse för kvinnor att tillåta dödande av andra. Bara experimentera med tanken, för att det helt enkelt inte finns något samband mellan de omständigheter som är när kvinnor respektive män utsätts för våld. 

 

Tänk att det är oftast inte möjligt för en kvinna (eller ett barn) att effektivt i situationen försvara sig. Men tänk vart vi skulle hamna, om vi gav henne en grund att bevara sig själv? Wifey self preserves.

Låter det crazy kompis? Det var inte så galet 2005 när det klubbades en ny bestämmelse i delstaten Victoria i Australien. Den säger att den som dödar en partner som utsatt henne för våld och förtryck kan gå fri från ansvar. För att de ansåg att detta kvinnors våld mot män, det är inte angrepp.

Detta mina vänner, är en vettig diskussion om kvinnors våld mot män. I sån jävla kontrast till de ivriga, könsneutrala forskarna och debattörerna. Detta är diskussionerna som papparättarnas påhittade extremfeministiska rättsväsende kan föra. 

Varsågoda jämställdister, det var ni som var trötta på viljelösa offer!