Om en krigarkvinna i skyddshäkte eller när Pia fick nog

På arbetsförmedlingen i Braby är det rent. Den som går på toa där kan se att Ali signerar städschemat varje dag kl 7.30. Det sitter på insidan av dörren, ett bevis på nåt, vem vet vad egentligen? Kl 16 signerar någon med en obegriplig signatur.

Sofforna är inte soffor, inte bänkar heller. De är såna där fula breda sitsar, två och två med träkarmar runt om. Klassiskt väntrum. De står i två sektioner. Längs med väggarna och så två rader i mitten med ryggarna mot varandra. Det verkar vara många som är arbetslösa i Braby. Pizzerian över gatan har bara hälften så många sittplatser. Kanske för att folk tar med sig pizzan därifrån. Jag tvivlar på att folk får med sig nåt härifrån. Det står små fula bord emellan sofforna. Hela stället säger liksom, ja, ingenting egentligen. Det ger ett dött icke-intryck.

Sofftyget är mönstrat. Det ser ut som att någon stämplat dit det med ett ovanligt rent brännjärn. En maskin, med all säkerhet. Regelbundna nedsänkningar i tyget, som punktvis smält plast. Den ena av de två sitsarna är mer nött än den andra på alla bänksofforna. Där syns inte mönstret längre. Här sitter man helst ensam.

Fönstren har förstärkt plexiglas. Fast det syns inte heller. Istället syns urväxta, klumpigt ansade växter. Stamdracena heter de. Pia skulle ha vetat det. Men Pia är försvunnen.

Pia har slutat röka. Idag dricker hon sitt morgonkaffe på hemlig plats framför datorn istället för med morgonciggen på trappen. Jag vet att det känns som en förlust. Jag läser det som är det sista spåret efter henne. I februari 2017 skrev Pia ett brev till den rena arbetsförmedlingen i Braby där Ali och den obegriplige städar varje dag. Jag läser Pias ord och tänker att den där uteblivna ciggen, den var hennes minsta förlust. Eller ”var”, jag tror inte att Pia är död. Pia kommer leva för evigt. Pia är en amason, en krigarkvinna och det är därför som jag har fastnat för henne. Jag ska försöka berätta för er hur det blev. Jag ska ge er berättelsen om en fantastiskt besvärlig kvinnas öde.

Pia skrev till den rena arbetsförmedlingen i Braby att de gjort henne sjuk. Hon borde egentligen själv skriva sin berättelse, i första hand för att hon kan den bättre än jag. I andra hand för att det slår mig när jag läser hennes brev att hon kan skriva. Hon kan måla bilder med text. Men Pia är försvunnen. Pia är försvunnen och jag vill att ni ska veta att amasoner finns. Fast de är borta och oröker framför datorn någonstans där ingen kan hitta dem. Att de gjorde henne sjuk går inte att förneka, men det sjuka som hände, det berodde inte på henne.

Pia skriver att hon de gjorde henne till en GB-clown. Hon målar bilden av sig själv fastsatt i betongsockeln som kallas ”jobb- och utvecklingsgarantin”. Åtgärden med Fas 1, Fas 2 och så slutstationen: Fas 3. Där satt hon till slut och kunde inte komma någonstans. Hon kunde bara vicka fram och tillbaka i den riktning som andra puttade henne, aldrig därifrån, bara fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka med systemets fotfolk; coacher och kursledare, konsulter och förmedlare knuffandes från olika håll. Från olika håll till ingenstans. Fram och tillbaka vajade Pia-clownen.

En del siffror visar på så mycket som en tredubbling av våld mot handläggare på arbetsförmedlingen, bara under de senaste åren. Vad gör det med en människa, att reduceras till ett ”ärende”?

Alejandro var en utmärkt arbetsförmedlare. Kanske något mer omtyckt än kollegorna, det trodde han åtminstone själv. Trettiotvå år gammal tog han jobbet på den rena arbetsförmedlingen i Braby. Ni vet den där Ali och den obegriplige städar. Den som fjättrade Pia i betongsockeln. Kontoret hade ganska länge haft dåliga siffror och Alejandro flyttade från sin Stockholmsetta till ett uppdrag med bättre betalt och en nyrenoverad lägenhet. När jag hör att någon blivit head-huntad har jag alltid fått bilder av nåt som typ familjen Macahan hade kunnat ägna sig åt. Men Alejandro var inte fredlös i en amerikansk västernserie, han var en eftertraktad idéspruta. En ung man i karriären.

Han skulle nog få kontoret på fötter. ”Man kan om man vill”, det hade han alltid tänkt. Fungerat hade det också, han hade minsann kämpat. 

”Här på AF, här pratar vi inte om vad de sökande vill. Här pratar vi om vad de kan” sa Alejandro på den första metodhandledningen han höll för personalen i Braby. 

Det gällde att inte linda in det för mycket. Det hände ofta på landsbygdskontoren, att arbetsförmedlarna blev lite mjäkiga och daltade med folk. Alla känner väl alla och vem vill säga till grannens son att han är lat eller till kusinens fru att hon är obegåvad? Visst förstod han väl det. Det finns heller ingen som vill jobba med de långtidsarbetslösa. De tjänsterna är allra svårast att hitta bra folk till, det är likadant i hela landet. Därför hamnar alltid de nya där och de klarar sällan av att hålla linjen. Men Alejandro kunde, han visste hur man fixade en resultatrapport. För att inte tala om alla dessa sjukskrivningar, folk förstod inte att hålla sig friska, det är en del av arbetslivet. Oftast, så tänkte han på sig själv som driven. Alejandro var proffs på ”gröna siffror”.

Pia levde med Bengt. När Bengt kom in i bilden har ni inte riktigt med att göra, och jag vet inte heller säkert. Men Bengt gillar blues och kantareller. Han är en man med stor mage, stort hjärta, ganska stort ego och enorma händer. Den enda gången jag träffat honom la han sin hand på min rygg när vi kramades till hälsning. Jag minns att jag tänkte att den täckte hela min ryggtavla. Minns att det kändes tryggt. Ni vet en del män, de är bara sådär jättestora. Vad Bengt gör nu vet jag inte. Kanske bor han kvar i huset på gränsen till Värmland. Kanske blommar trädgården också sommaren 2017, kaprifol över verandan, sällsamma fingerborgsblommor mot uthusväggen. Vita, lila, några nästan lite gula. Han kanske plockar sin svamp, lagar nåt trasigt och gnolar till musik från ett fönster. Jag hoppas det. Kanske har han skaffat sig en schäfer. Kanske vet han vart hon är, och planerar att resa efter henne. Det hoppas jag också lite på. Bara han tar med schäfern. Schäfern som jag tror heter Palme eller Per-Albin. Jag ser den gå vid hans sida, när han bommar igen fönstren och låser uthuset. Gör sig redo för avfärd.

Men det enda jag säkert vet är att Pia inte är med honom längre. Hon sitter inte längre på verandan med höstlöven. De låg utspridda för att torka. De allra rödaste löven hade hon samlat, den där höstdagen som vi träffades. När de torkat band hon rosor med ståltråd av dem. Lackade dem med nåt som jag inte vet vad det var, kanske nåt jättekemiskt. Pia är ingen hippie. Hon är en förklädd krigarkvinna. Det var de vackraste rosor och jag blev orimligt imponerad. Det var många år sen nu men jag minns fortfarande hur de gjorde allt annat fult. En liten stund ville jag också bo i huset, kanske ha på mig nåt stickat. Ni vet, i naturkulör. 

Jag var där för att lämna min älskade terrier, min ögonsten Rex som blivit sönderstressad när vårt gemensamma liv hade kraschat. Då fanns de där, Pia och Bengt, och det mest perfekta pensionsklimatet för en hund med trasiga nerver. Idag är han död.

Det finaste av allt var fingerborgsblommorna, de var som hämtade ur en saga. Omgivningen fick mig att tänka att jag inte måste äga det som är vackert, och plockade inte en endaste en. Det var tur såhär i efterhand...

Hade ni sett ett foto på Pias hem är jag säker på att åtminstone ett av tre ord som dykt upp i era huvuden hade varit ”idyll”, kanske hade de andra två varit ”lugn” och ”natur”. Men över den lugna idyllen hovrade arbetslinjen och kapitalismen. Det lössläppta rovdjuret som äter människor och som kan göra amasoner till glass-gubbar.

GB-Pia var en del av det som forskarna kallar prekariatet. Ett proletariat i en extra ”prekär” situation. En situation ”långt bort från arbetsmarknaden” som kännetecknas av brist på allt det som folk tror finns på riktigt; pension, semester, trygghet och välfärd. En situation långt bort ifrån precis allting utom osäkerhet, fattigdom och förnedring. En situation av ständiga misslyckanden, utnötning och kontroll via rädslan att helt tappas bort.

Utbrändhet: efter långvarig stress inträder vävnadsdöd. Exploateringens yttersta gräns. Är detta den kvinnliga arbetarklassens självdöd?

Vi måste ge dem lite bakgrund, Pia. Så att de fattar att ingenting var ditt fel. Vi börjar sommaren 78. Ni hjälptes åt, alla tillsammans, visst var det så? Jag vet att du inte var dum, även om det kändes så i efterhand. Du var aldrig dum och man måste tro på varandra. Gör man inte det är man ingenting, har man ingenting. Du hade hittat kärleken där ute, i de värmländska skogarna där man bara vill ha stickat och dricka te. Du träffade honom och jag ska inte skriva hans namn för jag vet att du förlorade honom.

Det blev tidigt 80-tal och du hade fött er första flicka, ni var lyckliga. Ingen hade några pengar förstås, varken du och han eller någon som ni kände. I många år hade ni hyrt ett liten stuga när någon av alla era vänner gick i borgen för ert egna hus. Jag ser framför mig hur ni grejade, byggde, fixade och skrattade. Jag tror att du var övervacker och hade långt hår. Jag tror att det var skit ibland också men vad tjänar man på att minnas det? Ni trodde på framtiden, kanske till och med mer än alla andra gjorde. Nåt eget! Ett hem! Nåt att ta hand om. En stadig grund att stå på. 

På den tiden kunde ni fortfarande leva på hantverket. Det var inget lyxliv, men det gick runt och ni kunde arbeta med det som fick er att må bra. Du gjorde smycken, broderade och vävde. Han gjorde träsmide. Ni fick ett barn till. En rödhårig liten en som sprang där mellan träden. Många år senare kom hon in i mitt liv och förresten så älskar jag henne. Ni turades om att bjuda hem varandra i husen, och även om ni kanske i ärlighetens namn drack lite för mycket ibland och tänkte lite för lite på framtiden så var det livet. Livet som det skulle levas. Barnen somnade tryggt tillsammans, till dämpade röster, till ert skratt och er musik. Men trygghet är bara ett tillfälligt tillstånd i livet under kapitalismen.

Allt stabilt skulle rasa och det gör ont i mig Pia, när jag läser hur du ber om stöd i ditt brev. Hur du skriver till dem att du vill stå på egna ben men att du måste ha nåt att äta medans du försöker bygga upp ditt liv ytterligare en gång. Du avslutar med att om det inte går att ordna så får det bara ”gå ändå”. Du är en krigarkvinna och om du inte får mat så får det gå ändå.

När Ulf hittade sitt hus tvekade ni inte, jag vet att ni ville hjälpa. Det var inga stora pengar, hus i Värmland kostade ingenting för tjugofem år sen heller. Ni ville göra det som andra gjort för er, för att ert liv skulle kunna börja. Jag tror att det var så det gick till. För vem lusläser papper, vem fantiserar om katastrofer? Vem är den som inte litar på andra?

Pia och barnens far gick i borgen för vännens hus. Tio år senare var barnafadern död och Ulf slutade betala sina räkningar. Pia blev ensam med lånen och skuldsatt för resten av sitt liv. Socialtjänsten hjälper inte till med skulder, och nån gud har väl ingen vågat hoppas på. Han bevisade inte sin existens när hon förpassats till den ekonomiska bottnen, ensam med två barn och ett ovanligt vackert hus.

Om han funnits så skulle han ha hjälpt dig då. Du hjälpte dig själv. Sorgen åt, skoningslös tuggade den både dig och barnen. Jag skall inte berätta om det. Det är för nära. Men för den som har två små barn, en svekfull vän och en finanskris finns inget utrymme att sörja. Jag tror att sorgen fick ligga kvar där inne och därför tror jag att det gick lättare för dem att knäcka dig.

Jag tror den som läser förstår, Pia. Det gick åt helvete och det kunde inte du hjälpa. Så är vi framme vid GB-sockeln, ”Jobb- och utvecklingsgarantin”. 2013 undertecknades SAFT (Skogsstyrelsen och Arbetsförmedlingen Tillsammans), en överenskommelse som skulle se till att personer som ”står långt från arbetsmarknaden” kommer ut i arbete och att skogsnäringen fick ”kompetensförsörjning” i form av 2000 livegna människor.

Det var egentligen en rätt bra åtgärd för Pia, om nu någon ska vara det också. För att inte säga för mycket så var det helt rätt. Hon lärde nytt och kunde dessutom mer om skog och mark än de flesta andra redan innan. De röjde, fick lära sig använda tung utrustning och inventerade i skog och mark. Men året tog slut och istället för att erbjuda anställningar togs nya gratisjobbare in. Pia var inte ens berättigad till a-kassa efteråt. Vad de fick för timlön skall vi inte prata om, det var ju inget ”riktigt” jobb.

Jag kan inte tänka mig någon människa som inte skulle ha känt sig utnyttjad. Av den enkla anledningen att det var det som hände, de utnyttjade dig. ”Skogsstyrelsen och arbetsförmedlingen tillsammans”, två statliga myndigheter i maskopi. Ni kände er lurade allihop, arbetsförmedlarna hade utlovat jobb efter periodens slut hos andra arbetsgivare, men med samma statliga stöd. Det hände inte. Tack och hej. De ansvariga beskrev projektet som ”tillfredsställande”. De tyckte det det var ”tillfredsställande” att ge människor ”en chans till arbete”. De tyckte det var ”tillfredsställande” att samtidigt täcka upp behovet av arbetskraft i skogsnäringen utan att de behövde betala riktiga löner. De tillfredsställde sig med dig, Pia. När de pratade om det som att de hade gjort dig en tjänst är det klart att du blev förbannad.

Vinterns efter fick Pia förklarat för sig att hon inte kunde ta praktikerbjudandet hon fått, för att hon först måste söka arbete i tre månader. Min amason gav sig inte, hon krigade sig upp till de högsta hönsen i huvudstan över detta absurda. Men när hon väl fick rätt hade hon redan kraschat, kört huvudet i deras vägg. Sen kom tabletterna och sjukskrivningen. Det finns tabletter mot depression, det finns tabletter mot ångest, det finns lugnande och sömntabletter. Insomningstabletter och humörstabiliserande. Det finns massvis av tabletter för arbetslinjen.

Och så startade hon om. Efter många om och men blev det jobb på forntidsbyn med lönebidrag. Det var en sån där park man kunde besöka och lära sig om Sveriges historia och hur folk levde förr. Ett sånt där ställe dit de skickar skolklasser. Pia trivdes visserligen, men jag tror att det var alla de där ”om:en” och ”men:en” som var mest tärande. Att aldrig kunna veta säkert hur det skulle bli, att inte äga sin tid. Att aldrig kunna planera det som är den korta period kallad livet. Inte konstigt att det finns massvis av tabletter för arbetslinjen.

Jag vet att du gjorde succé på forntidsbyn Pia, du skriver det också i ditt brev: ”som klippt och skuren” för verksamheten hade de beskrivit dig. Du fick göra det du är proffs på, hantverket. Ditt yrke, inte din hobby. Det sägs att prekariatet saknar yrkesidentitet. Jag tror det var det minsta de tog ifrån dig. Du hankade dig fram på folkhögskolor och kulturskolor, gjorde en samhällsinsats med din kunskap. Men under tiden dränerade de dig, åderlät dina krafter. Du blev trött och kapitalismens käftar slutade aldrig tugga. Nafsade en bit i taget på livslusten. Så damp den ner i försäkringskassans postbox i Sundsvall, ytterligare en sjukskrivning. Och jag vet Pia, att under tiden så betalade inte vännens lån sig själva. Till slut skulle de växa till astronomiska summor. Jag undrar om du öppnade alla breven som måste ha kommit.

Tiden gick och en praktikperiod på förskola gick i stöpet. En möjlighet att ta över ett bärplockar-företag gick också det om intet, för att plötsligt visste du inte vem din handläggare var och ingen ringde tillbaka. Ständigt nya namn på pappren, förmedlare du aldrig såg. Ibland gick du och satte dig i de där nötta sofforna, men till ingen nytta. Du hade F-skatt för smyckestillverkning och väntade på möte om starta-eget bidrag för att kunna utöka. Men ingenting hände och det åt dig. 

Såg någon hur du mådde? Spelade det nån roll?

Jag får inte ihop hur många år du flyttades runt i åtgärder, faser och program. Men jag vet att det var en stor del av ditt yrkesliv. Jag läser dina rader: ”jag har sex år kvar till pensionen och jag tänker inte spendera mer tid på självförtroendesänkande aktiviteter”, var det en antydan om din plan? Jag tolkar det så. Var det ett hot eller ett löfte? Kanske var det båda två. Kanske var det bara ett krasst konstaterande.

I Pias brev till den rena arbetsförmedlingen i Braby återkommer det ständigt. Hela tiden beskriver hon hur hon sitter fast. På ett ställe skriver hon om hur hon i bakhuvet planerar för att ”komma ur och vidare”. Pia ville aldrig ha arbetsförmedlingens ”hjälp”. Hon var förmodligen en av de allra jobbigaste ”ärenden” de någonsin haft. För Pia är inte som alla andra. Hon är en krigare som inte klär i mössa, varken på huvudet eller i handen. Pia var aldrig tacksam. Det enda hon ville var att få leva ett värdigt, vettigt liv på sitt eget sätt. Den envisa självrespekten gjorde att de aldrig riktigt fick henne dit de ville. Systemet kunde inte göra om henne, så det gjorde sönder henne istället. 

”Jobb- och utvecklingsgarantin” blev hennes fängelse och det höll henne fast. Inlåst för sin egen skull. Som ett skyddshäkte, undan från marknadsekonomins härjningar. Varken jag eller Pia kommer någonsin att förstå alla regleringar, byråkratiska processer och all siffermagi. Ingen kommer att kommentera ett enskilt fall. Ingen vet exakt hur det var eller varför, men det är lätt för vem som helst att se att det inte fungerade, och att det liksom inte gjorde något. Ingen fick sparken, istället fick arbetsförmedlingen i Braby extra resurser i form av den utvalde Alejandro.

Panikångest: en situation där kroppen signalerar rädsla eller fara. Blir vi kalla så fryser vi, äter vi giftig mat så kräks vi, är vi rädda får vi ångest. Panikattacker är ingen sjukdom. Det är en fullständigt normal reaktion vid yttersta stress.

Det hade blivit maj 2017 och Alejandro skulle gå utanför ramen. Han skulle åka hem till en arbetssökande. Den här kvinnan skulle han fixa. Hon var uppenbarligen inte riktigt klok och såg dessutom ut därefter. Hon hade skrivit ett brev som fick henne handläggare att totalt tappa tålamodet. Det ligger inte i arbetsförmedlingen uppdrag att agera psykologer. Men Alejandro var bra med folk. Visste hur man skulle prata så att de förstod. Den här Pia, hon var en riktig resursätare.

Det var vackert där ute, det fick han medge. Att det inte kostar nåt såhär långt ut på landet visste han, men det kändes ändå inte riktigt rätt att en människa som inte haft ett riktigt jobb på år och dar skulle bo i ett så vackert hus. Stort var det dessutom. Pia var utbränd och deprimerad skrev läkarna. Panikångest skrev de. Hur man kunde bli utbränd av att inte göra nåt översteg Alejandros förstånd, men nog visste han vad det var att vara trött allt. Han hade flängt runt som konsult i massvis med verksamheter i sitt relativt korta yrkesliv. Det tar på krafterna det. Men man kan om vill, det skulle han säga till Pia. På MI-kursen, hade de sagt att man ska ”gå med i motståndet” hos klienten när man har motiverande samtal. Inte argumentera emot. Alejandro argumenterade inte emot, han svarade aldrig Pia nåt alls när hon försökte berätta hur hon mådde. Ingen vet om hon ställde honom frågan som står att läsa i brevet: ”duger jag till någonting alls”?

Det gör något med en människa, eller hur Pia? Att bli använd och förbrukad så som du blev. Få saker är så knäckande som att bli fråntagen sitt människovärde, sitt eget, sin personlighet. Allt det där som man är. Det spelar liksom ingen roll att man vet att det är fel, att man visst är värd nåt. Att man är något överhuvudtaget. Det känns inte så iallafall. Det är inte så iallafall. Sanningen är att de flesta människor är inte värda någonting alls. Inte i sig själva, bara i sin eventuella funktion i systemet. Det är sanningen. Sanningen som känns.

Jag läste om någon annan som i Fas 1, den där man får lära sig att skriva CV:n och får coachning, hade blivit tillsagd att börja se sig som en produkt. Om man ska konkurrera med andra är det vad man måste bli. Om konkurrensen inte fungerar är det vad de gör en till iallafall. En del säger att den första fasen är den värsta. Det är den där man bryts ner och byggs upp igen,  en återvunnen resurs. Som ett gammalt mjölkpaket. Du var en förbrukningsbar resurs, som en naturtillgång. Naturtillgång är en så vacker beskrivning om man bara tolkar den annorlunda, men så såg de dig inte. De såg inte en kvinna. En som levt, älskat, gråtit, kämpat. Reducerad till en ynka matematisk uppgift. Så tror jag att det kändes. Precis som det var. En siffra hos AF som aldrig blev grön.

Det var goda piroger och Alejandro åt flera. Riktigt bjöd till. Vitlök, spenat och tomater, hemodlat alltihop förstås. Tid hade hon iallafall tanten. Ingen kunde säga att han inte gjort sitt yttersta. Dessutom hade hon en stadig relation, nog var det Bengts uppgift att engagera sig i hennes mående. Men han verkade ovanligt ointresserad vid mötet, för att inte säga ovälkomnande. Han var inte ens med och fikade. Nåja, familjeterapeut var Alejandro åtminstone inte, det var ett som var säkert.

Var du rädd Pia? Rädd för vad de drivit dig till?

På hemvägen njöt Alejandro av sitt dagsverke, ännu en av dessa stackars människor hade fått honom att paddla lite extra. Nu låg bollen hos henne, han hade ätit och berömt, lyssnat och inte sagt emot. Det ligger inte i arbetsförmedlarens uppdrag att fixa någons liv, det ansvaret ligger på individen. Men ”det kan vara viktigt för individen att få ge något tillbaka när de fått hjälp”, det skulle han säga på nästa metodhandledning. Piroger kan vara en sådan sak.

Han kräktes. Han kräktes tills gallan rann längs med den slätrakade hakan. Ilsket gula fläckar på skjortkragen. Det gör otroligt ont när hjärtat slår i otakt. Eller så gör det inte ont alls, det är bara så obehagligt och skrämmande att det borde, måste göra ont. Jag vet inte. Inte Alejandro heller. Han var för trött. Men vem kan sova när bröstet spränger och magen krampar? Svetten lackar och ”det kan vara viktigt för individen att få ge någonting tillbaka. Piroger kan vara en sådan sak”.

Så låg han där på sitt badrumsgolv. Arbetsförmedlaren. Digitalis Purpurea inmundigad av Byråkratis Idiotis. Förmedlarus Stendödus. Fingerborgsblommor innehåller hjärtglykositer, digitoxin och digitalin. Två rejäla blad kan vara dödligt för en vuxen person som inte får sjukhusvård i tid. Livsfarligt och försvinnande likt spenat. Det visste du Pia, eller hur? Du visste det för att du vet en massa saker och för att hästen dog. Den dog för en massa år sen och den hade ätit bladen. Ventrikelflimmer, ojämn hjärtrytm som slutar i hjärtstillestånd. 

Död genom förlamning av hjärtat och andningsorganen.

Så tror jag att hon gjorde det. Jag tror att Pia fick nog och förgiftade den jäveln med sina sagoblommor. Det är lätt att kritisera. Det var inte Alejandros fel och det vore såklart bättre att spränga hela skiten än att avliva en enskild. Det kanske var orätt, men nån gång är det bara dags för en lady att säga ”enough is enough”, eller hur Pia? Det kan vara viktigt för individen att ge någonting tillbaka. Piroger kan vara en sådan sak.