Hon sa det när hon berättade om hur
bodelningen efter skilsmässa gick till:
”Ja.. alltså vi kom ganska snabbat
överens om att jag inte skulle få någonting.”
Bara så, som att
det var en helt normal överenskommelse. Normaliseringens orättvisa,
där allt du fortfarande vet är fel är rätt. Idag snackar vi om
det som ekonomiskt våld.
Alltså hur män
kontrollerar eller utnyttjar kvinnor via pengar. Asså, vad använder
de inte? De skulle förtrycka oss med fan jag vet inte, typ undulater
om de kunde. Detta är inte ett påstående om att alla män har mer
pengar än kvinnor eller att frigörelsen står att läsa i ett
kontoutdrag.
Pengar är ett vapen och en livsnödvändighet. Det är ett medel, ingenting annat, ait? Ekonomiskt våld är kapitalism och patriarkat samverkande som den mest välfungerande myndigheten av dem alla.
Det ingår i den
större våldsbilden och är handlingar som i sig inte nödvändigtvis
måste uppfattas som våldsamma men som en ingrediens i relationen
därför är en av de mest förrädiska. Det förekommer liknande
skit i relationer som inte per definition är våldsamma utan som mer
präglas av allmän svinighet och respektlöshet. I de relationer som
präglas av makt och kontroll vågar jag dock säga att det nästan
alltid finns. Pengar som maktmedel är regel snarare än undantag.
Det är han som tar lån i hennes namn
och sedan inte betalar. Det är han som skriver alla sina polares
bilar på henne. Det är han får in bådas löner på sitt konto och
sedan ”ger” henne pengar till nödvändiga utgifter. Det är han
som pressar och hotar henne i bodelningen för att hon ska skriva på
och inte låta staten dela lika. Det är han som inte låter henne
arbeta eller som trakasserar henne på arbetsplatsen tills hon inte
får/kan vara kvar. Det han som orsakar depressioner och långvariga
sjukskrivningar. Och det är han som, den här kan ni allihop, har
lånat en jävla massa pengar som hon när hon lämnar honom aldrig
får tillbaka.
Det är ett sätt att exploatera, att leva av henne, men också ett effektivt frihetsberövande.
”Vi levde på mina pengar jag och
barnen. Jag vet faktiskt inte ens vad han tjänade.”
”Fattar du?! Han tog min lön å tog
ut mig på stan och köpte dyra grejer ibland. Sen skulle jag visa
upp dem när vi var ute tillsammans. Hans fina presenter. Men, han
köpte liksom aldrig nåt som jag ville ha...”
På det politiska planet har
radikalfeminister (gotta love them tho) alltid snöat på kropp och
sexualitet, men vi har varit rätt keffa på att se allt det andra.
Pengarna, försörjningen, det materiella livet. Det materiella som
är alltings förutsättning. På forskningens front har analysen av
fattigdom och våld mot kvinnor inte kombinerats, setts tillsammans.
Och på det samhälleliga planet dras vi som vanligt med den gamla
jävla idén om att delat föräldraskap alltid är till barnets
bästa, klart att mamma och pappa delar på pengarna för hela
familjens skull liksom?! eh..
Men nu kommer det, på alla fronter utom i den trötta antifeministiska offentliga debatten börjar röster höras. Rösterna som frågar: Vart fan är pengarna?!
Frihetens portalparagraf är för fan
materiella förutsättningar att klara sig själv. Utan dem kan hon
inte gå. Utan ett eget kontokort kan hon inte ens ta en taxi
därifrån. Självklart gräver en kontrollerande man ekonomiska
fallgropar längs hennes väg.
Fråga dig, hur kan det komma sig att
ensamstående morsor rapporterar en bra mycket högre siffra än
andra kvinnor när det kommer till våld och övergrepp? Självklart
har det att göra med varför hon blidde ensam från början. Det
ekonomiska våldets lilla guldkant är att det är den våldsform,
som på ett helt annat sätt än de andra kan frodas även efter the
break-up. Han kan äga henne tills döden skiljer dem åt, gifta
eller inte.
Det är hon som bor på kvinnojour
långt från sitt arbete. Det är hon som inte kan arbeta för att
förskolan är en säkerhetsrisk för barnet. Det är hon som står
med viten (böter) efter en umgängesdom som inte fungerade. Det är
hon som inte kan arbeta för att han ”väljer” att inte ta ut sin
hälft av föräldradagarna. Det är hon som inte får hjälp av soc
med sina (hans) skulder. Det är hon som inte kan ta det ekonomiska
ansvar som soc kräver för att hon aldrig i sitt liv tidigare har
betalat en räkning själv. Det är hon som har en psykolog som inte
är ansluten till landstinget och som hon inte får bistånd till.
Det är hon som förlorar sitt barn i vårdnadstvist för att hon
inte har nåt stabilt boende medan han sitter i den tidigare
gemensamma villan.
I forskningen kallas det att staten administrerar våldet. Låter det fortgå och ger det utrymme.
Jag
höll en föreläsning i en högstadieklass. Pratade om begreppet
”Mäns våld mot kvinnor” och när jag säger ”... och
slutligen så är våld mot kvinnor både sanktionerat och i en del
fall utfört av stat, militär och polis.” Eleverna nickade stumt.
Men deras lärare, en redig karl i sin fulaste skjorta bröt myndigt
in för att ”tillägga” att det såklart inte gäller i Sverige.
Således blev det rätt dålig stämning mellan oss, needless to say
lille besserwisser.
Försäkringskassans underhållsregler
är ett ypperligt exempel på statens förtrycksadministration. När
ett barn har sitt boende hos bara en förälder är den andre skyldig
att bidra till barnets försörjning. Den andra föräldern ska
betala underhåll. I de fall där farsan inte kan eller vill betala
kan mamman ansöka om att få pengarna via kassan. De betalar då ut
minimibeloppet och fakturerar sedan farsan antingen hela eller delar
av beloppet beroende på hans taxerade inkomst. Om den gode fadern då
betalar sina räkningar i tid så upphör utbetalningarna från
kassan efter sex månader. Då är det upp till mamman att
”samarbeta” sig till pengarna från honom. Det ansvar som staten
skulle axla lassas över på henne. Lyckas hon inte får hon göra en
ny ansökan till kassan och sen traggla på i sex nya månader.
Det är spännande det där, det är
barnets rätt och pengar det handlar om. Vilken annan ekonomisk
rättighet diskuteras utifrån två andra personers förmåga att
samarbeta? Det är ju helt jävla irrelevant när det handlar om
BARNETS rätt att inte leva i fattigdom. Vilket alltså är
underhållets funktion då jävligt många barn till ensamstående
kvinnor gör det (iallafall). Föräldrar där allt är smooth and
friktionsfritt ansöker inte om underhållsstöd. Redan idag står
10.000 barn i sverige helt utan underhåll, för att mamman inte
orkar med processen. Hon är för rädd för konsekvenserna och hans
ilska. Läs här den briljanta boken ”Att köpa sin frihet –
ekonomiskt våld och andra saktionerade härskartekniker” skriven
av makalösa föräldrars generalsekreterare Sophia Lövgren.
Att tvingas ”samarbeta” med honom
betyder att han kan ställa krav på att träffas, på att få lägga
till en dag i umgängesplanen eller att få bestämma vad pengarna
skall gå till. Det är han som kräver att ungen sover över fast
hen inte vill, för att övernattningar drar ner underhållet. Sist
men inte minst innebär det obligatorisk kontakt, morsor som fått
vara ifred i åratal måste nu ta kontakt med sina bödlar och be. Vi
har ännu inte sett fullt ut hur de nya reglerna spelar ut, men med
all sannolikhet talar vi om massvis med obetalda pengar och kvinnor
som inte orkar agera fogde.
Och ja jag vet, det ska finnas undantag från systemet vid våld, men kan vi liksom erkänna det här med att myndigheter kanske inte är direkta proffs på kvinnors utsatthet?
Ett annat sätt är vårdnadstvisterna.
(Klargörande till lipsillar: det finns nödvändiga
vårdnadstvister.) En vårdnadstvist är en otroligt dyr process.
Till en början finns statlig rättshjälp för den som inga pengar
har. Men den tar slut och nya processer kan startas så länge barnet
är minderårigt. Det finns två tydliga typer av män som processar
sönder kvinnor: de kriminella som ändå inte har nåt å förlora
på å skuldsätta sig själva, och såklart: de rika! När
rättshjälpen är slut precis som hennes besparingar tvingas hon att
förlika: att avsluta innan det går till huvudförhandling (det som
leder till domslut, att rätten bestämmer).
Så blev det för hon
som jag träffade, hon som var gift med företagsägaren. Den mest
charmerande slipsnisse du kan tänka dig, han krossade henne med
statens medel tills hon med egna ord ”offrade” två av sina barn.
Förlikningen gick ut på att han fick dem boende hos sig, medan hon
”räddade” barnet som han utsatte mest. Känn på den. Hon hade
inte råd med alla tre. Heartbreak och skandal är små ord i sammanhanget som är deras fortsatta liv.
De fysiska och psykiska skador som långvarigt våld ger gör att kvinnor hamnar i fattigdom. Det finns tydligt belagda samband mellan ”bidragsberoende” och tidigare utsatthet.
Eftersom socialtjänsten blitt ett jävla plockepinn av
olika enheter där ”våld” eller ”Individ- och familjeomsorg”
är en och ekonomi en annan trillar the wifeys mellan stolarna. Det
hårt kontrollerade systemet och de begränsade resurserna gör att
kvinnor upplever liknande kontroll från statligt håll som i den
tidigare relationen och relationen till ”the man” (staten) blir
traumatiserande på samma sätt som den till ”a man” (mannen).
Asså snygg liknelse ändå? Vet tyvärr inte vem som myntade den
först. Jag bara minns den pga brilliance.
Elisabeth Näsman och Stina Fernqvist
beskriver den här fallgropskavalkaden:
”Mamman och barnen får ej
bostadsbidrag och underhåll eftersom mannen fortfarande är skriven
där (på hennes adress). Eftersom hon skulle ha rätt till det om
hon flyttade fick hon ej försörjningsstöd (socbidrag). Medel till
att utrusta ett nytt hem fick hon inte heller eftersom hon kunde fått
det vid uppdelningen av det gemensamma.”
All denna systemfaliure för att en man
så enkelt kan paja allt genom att inte ändra sin folkbokföring.
Min exempellista kan go on forever, men ni fattar?
Så mina vänner vad landar vi i här?
Att det evinnerliga tjatet från politiskt håll om åtgärder mot
mäns våld mot kvinnor är ett jävla snack. Statens oförmåga att
anpassa systemen till verklighet tvingar henne tillbaka hem, eller
till ett liv i det som så fint omformulerats till ”ekonomisk
utsatthet”.
Den eviga frågan kvarstår: Var fan är
våra pengar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar