Om att vara nåt på spåren - manssamhällets sneaky repression

Igår frågade nån hur jag ser på politisk homosexualitet och jag svarade att jag är så kränkt av mitt eget begär (till män) att jag inte vill prata om det. Om nån har missat det så är ju detta med männen mitt stora intresseområde. Eller det är väl kvinnorna. Men männen, hur ska man förhålla sig till dom egentligen? WELL JAG VET INTE och det gör mig fucking sleepless at times. Staten och kapitalet sitter i samma båt, det är sen gammalt. Men patriarkatet? Det är ju änna i vår båt också. I alla båtar. Hur ska man förstå det?

Ni vet ju, det blir så krångligt, personligt och nära. Hur ska man egentligen deala med att stat och kapital inte är de enda givna motparterna för feministisk kamp, hur politisk den än är? Feminismens motpart har alltid också funnits representerad mitt ibland oss och vi har därför tvingats att försöka förändra inifrån. 

Suck – här bli man ju trött å vill skrika ”change we dont believe in!” och logga ut. Men faktum är att för en vänsterfeminist kvarstår frågan om patriarkatet både som ett akut hot just nu och som ett faktum även i ett framtida klasslöst samhälle. 

Feminismen har ibland behandlat staten som typ en service-instutition som måste förbättras och ge oss vad vi behöver. Ibland är det som att vi försöker lämna över när vi kräver reformer, lagändringar och helt uttjatad kompetenshöjning. Vi har liksom sagt att ”ni måste bli bättre och fixa detta och detta åt oss”. För en revolutionär vänster å andra sidan - har det aldrig varit ett alternativ att kräva att staten hjälper till att störta sig själv.

Efter 20.00 har jag redan tagit två powernaps i soffan. Egentligen borde jag sova. Det gnager mig så jävligt att dygnet inte kunde bestå av några timmar till. Framför mig har jag en text av Myra Marx Ferree från 2004. Tänk va gott va, en Marx, men kvinna, feminist och levande! Bättre på alla fronter där den mer klassiske Marx brister. Hennes korta (och inte alls revolutionerande) text handlar om nåt hon kallar ”soft repression” och att begreppet repression kanske kunde lära oss mer om (feministisk) organisering om vi utvidgar det.

Ordet repression kan egentligen betyda många saker, men när vi i politiska sammanhang snackar om det menar vi typ alltid statens våldsmonopol. Repression betyder: att trycka tillbaka, undertrycka, att re-press. Det är också kopplat till ord som reprimand och repressalier: konsekvenser för den som inte låter sig undertryckas. 

Marx Feree menar då att repressaliserna för kvinnorörelsen - som inte rättar sig i ledet är just repressiva, oavsett vem som utdelar dom. Egentligen är det inget nytt, bara lite mera klarspråk: säg Berits Åås manliga härskartekniker – vad är de, om inte repressiva? Ett mansamhälles repression!

Feminister idag måste jobba för att rödmarkera konfliktlinjerna och återigen ta oss emot en feminism med tydlig motpart. Dagens tjafsande om normer och immateriellt bjäfs har lett oss fram till en urvattnad, för att inte säga pissfattigt meningslös analys där vi alla (män liksom kvinnor) är patriarkatets olyckliga offer och att denna helt oönskade ”struktur” liksom bara drabbar oss från ovan. Ni vet sånt att män kan ha cirkel-samtal där de kan lipa över sina fattiga vänskapsrelationer åsså är det feminism. Well LOL. Utan att säga att det är på alla vis värdelöst så måste man ändå erkänna att det är mans-hjälp och ingenting annat.

Ok jag vet jag har sjungit den här låten förut, but still: självklart kommer både struktur och förtryck ovanifrån, men ingenting i samhället finns av en slump. Det finns där för att någon tjänar på det och består för att någon kämpar för att det ska göra det. Det är den kampen, de aktiva ansträngningarna som görs för att trycka kvinnokamp och feminism tillbaka och återta de vinster vi vunnit som vi måste vakta mot och utmana. Det där som inte är snutar i rader med sköldar och batonger utan nåt mindre övertydligt. Kanske skulle vi ha lättare att se det, om vi hade ett tydligare politiskt språk: om vi förstod det som repression. Troligtvis, rimligtvis, i en situation där vi hela tiden går med på att männen bara måste lite gött frivilligt medvetandegöras för å lägga ner hela mänsklighetens historia av förtryck och slaveri. Sånt hittepå håller inte i mötet med sköldar och batonger och det duger inte i relation till manssamhället heller – repression möter man med motstånd.

De senaste veckorna har vi mötts av (jävligt få) rapporter om HongKong-polisens sexualiserade våld mot kvinnliga demonstranter och det har vi lätt att förstå vad det är. Men vad gör vi med allt det som inte är snutvåld och som inte utövas av staten? 

Marx Ferree poängterar att visst, icke-statliga aktörer använder också våld då och då och men deras huvudsakliga motstånd (repression) mot feministiska rörelser är ”mjukt” eller åtminstone inte direkt våldsamt. Marx Ferees tre repressions-kategorier blir i min översättning: förlöjligande, stigmatisering (jävla trött ord jag vet) och tystande.

”Soft” tänker jag mig att hon la mest valt för att statlig repression är lätt att förstå som ”hard”. Meeen eftersom som ”soft” får det att låta lite sådär tjejigt ljusrosa och det kännetecknar fenomenet sämre än ”sneaky” byter jag helt enkelt. Nu snackar vi sneaky repression här. Det är helt enkelt inte lika obvious som en batong i knävecken:

”Whereas hard repression involves the mobilization of force to control or crush oppositional action through the use or threat of violence, soft repression involves the mobilization of non-violent means to silence or eradicate oppositional ideas.”

Den vakne läsaren hojtar typ nu att: vadå är det repressivt att tycka annorlunda? Och ok ja det blir ju lite sjukt och ännu mer meningslöst om olika politiska läger liksom bara ska hålla på å anklaga varandra för repression hela tiden när man egentligen mest käftar. Så nej, det sneaky repression är något mer än motsatta åsikter. Marx Ferree menar att det repressiva skiljer ut sig genom en kollektiv mobilisering av makt (resurser), ofta på informella vägar, för att begränsa och exkludera vissa specifika idéer från det offentliga. Det är inte olika åsikter, det är stark mot svag, det är mansamhället mot feminismen och om de själva får välja – via enskilda (kvinnliga) feminister.

Förlöjligande är en repressiv strategi som syftar till att avväpna och trycka tillbaka mobilisering av kvinnor som är fett vanlig. Feminister har hånats sen tidernas begynnelse, vi har kallats kvinnosakskvinnor, rödstrumpor, manshatare och i modernare tappning: PK, extrem-feminister och kanske allra mest poppis: ”feminazis”. Marx Ferree nämner specifikt  detta ”feminazi” vilket hon menar idag används frekvent på det egna universitetet så fort nån på nåt sätt tar strid för sig och sina syrror.

Hur vi snackar om nåt, vad det förknippas med, vilka värderingar som ligger i grunden för det och vilka ord som används är en maktresurs som kan användas för att pissa på och oskadliggöra politiska agendor. Just detta med att bli förlöjligad är nåt som kvinnorörelsen enligt Marx Feree fått utstå mer än andra politiska läger på grund av sin icke-statliga motpart:

”It [ridicule/förlöjligande] is used to secure power and privilege in and for a variety of nonstate institutions. Feminists confronting male domination within such institutions were historically at the forefront of facing repression from them, and thus, the characteristic targets of ridicule. They were mocked more than socialists or black liberation fighters, not because feminism is by nature funnier, but because the civil society terrain on which gender battles are characteristically fought made ridicule a preferred weapon.”

De hånar oss inte för att vi är så jävla skrock-vänliga, utan för att det funkar! Även om Marx Feree menar att förlöjligande främst sker i det lilla, mellan få personer, ska vi kolla in ett offentligt mästerverk på ämnet, författat av Jan Guillo. I april i år skrev han en text i aftonbladet om Örjan Ramberg – Josefin Nilsson grejen. Han öppnar starkt med:

”Feminismens sämsta gren är lag och rättvisa. På inget annat område lyckas feminister skämma ut sig lika grundligt. Och det ena intellektuella haveriet har avlöst det andra i snart 40 år.”

och fortsätter med ord som ”skvaller” och ”lynchjustis”. Sen kan han liksom inte hålla sig från sina favoritämnen och kommer in på 80-talets vårdnadstvister (sådär stark koppling till Josefine Nilsson) och ”moralpanik”. Han hinner till och med ge en känga till Eva Lundgren och beskriver feministiska ”kampanjer” som ”bisarra” och ”uppenbart skvatt galna”. Åsså avslutar han sen med att det är svårt att med detta i bakhuvet kalla sig feminist. Och ja, är man en gris är man la heller inte feminist, så varför kalla sig det? Tro fan det blir svårt.

(Det lipet för övrigt: ”åhå jag kan inte kalla mig feminist pga detta och detta och därför måste feminismen ändras”. Va fan du är la kanske inte feminist bara? Acceptera att allt inte är för alla. Feminism handlar om vissa saker och kan inte vridas till oigenkännlighet för att skitfolk som Ivar Arpi och ovanstående Janne ska kunna va med).

Anyway, movin on, egentligen kanske Jannes frispel skulle placeras i nästa kategori: Stigmatisering.

Tjöt om stigmatisering har vi la alla som intresserat oss för prostitutionsfrågan fått blödande öronexem av. MEEN som repressiv strategi är den inriktad på att sänka en rörelses kollektiva identitet - själva fundamentet i de flesta politiska rörelser: tanken om att vi kommer samman för att vi delar någoting. Själva grunden för tanken om systerskapet. 

Att jobba för å stigmatisera feminism (och feminister) är ett sätt att göra oss fett jobbiga att förknippas med. Vill ingen förknippas med en rörelse så kan den inte heller agera kollektivt, för att det är ett kollektiv man inte vill ingå i. De får oss att ta avstånd från varandra.

Vad handlar det om, om inte en stigmatiserad politisk tillhörighet, när så oändligt många tycker att konkrekta saker kvinnorörelsen gjort (barnomsorg, fri abort, avskaffad sambeskattning, kriminalisering av våld och våldtäkt osv osv) är fett bra, samtidigt som de inte vill kalla sig feminster?

Bland dom som faktiskt ändå gör det så försöker folk hela tiden förhålla sig till stigmat genom att visserligen kalla sig feminister men samtidigt liksom lite ta avstånd och påstå sig va nåt annat: man är postkolonial -, intersektionell-, kristen-, queer- eller riktig feminist, fan och hans mamma. Alltså fatta mig rätt politisk utveckling är såklart inte fel, men det är också ett sätt att förhålla sig till en stigmatiserad historia och smutskastad etikett a la Janne och gänget. Vill vi komma nånstans måste vi vara feminister som backar andra feminister och inte hålla på å tävla i att ta avstånd från varandra. Det står för övrigt i noll motsättning till att ha en levande interndebatt.

På en hylla i min unges rum hittade jag härom kvällen Susan Faludis bibel ”backlash- kriget mot kvinnorna”. Är det inte egentligen en bok om sneaky repression? Över hundratals sidor beskriver Faludi hur den amerikanska kvinnorörelsens 70-tals segrar trycktes tillbaka. Hon menar att en backlash kommer först när en rörelse faktiskt håller på att bryta igenom nånting och vinna framgång (allmänt käftande håller vi liksom på med lite när som helst). På samma sätt som Faludi förstår ”backlashen” som ökat motstånd mot feminismen menar Marx Ferree att stigmatiserings-strategin kommer fram först när en rörelse blivit nåt som måste hanteras och förlöjligandet inte räcker till. Den stigmatiserande repressionen syftar då till att förhindra ytterligare segrar genom att fucka upp själva rörelsen. I sverige finner vi kanske det senaste i exemplet i relation till #MeeToo. Kristina Alstam skrev det såhär i arbetaren i september:

”Svaret är att den [backlashen (repressionen? mitt tillägg)] är här nu. Uppdrag Granskning [#Metoo och Fredrik Virtanen] är bara ett symptom på den. Runt omkring mig hör jag dem – på middagar, på gymmet, till och med i skidliften: bekymrade (mans)röster. Hur ska man nu kunna flirta? frågar någon (en icke-fråga för världens kvinnor som klarat det i alla år, med få våldtäktsanklagelser som följd). Alla dessa namngivna män, mumlar en annan; vi är väl ändå en rättsstat (vilket rättegången mot Virtanen visar oss: i Sverige döms vi inte lättvindigt för våldtäkt). Och tänk den där arme programledaren som fick sluta på SVT bara av en endaste anklagelse, fortsätter ytterligare någon (att programledaren något år senare är tillbaka på prime time verkar inte ligga i förgrunden för bekymret).”

Ja tänk va, så hemska feministerna egentligen är och har varit under #MeToo! Vilka empatilösa galningar, som inte längre tänker bevara manssamhällets hemligheter.

Det tar oss osökt över till den sista kategorin: Tystande.

Kanske är det uppenbart vad det handlar om. Alla vet att massmedia är en maktfaktor. Alla vet att massmedier inte rapporterar allt som händer i världen, och för varje grej som rapporteras om finns det en annan som inte får plats. Även om kvinnors utrymme i media radikalt har förändrats, för att vi kämpat för det, handlar det fortfarande dels om VAD som får mediautrymme, men också om HUR, med vilken vinkel och om VEM som får uttala sig, analysera och ge själva meningen av det som skrivs. Marx Feree har kollat på hur feminism, kvinnofrågor och i förlängningen kvinnor utsätts för repression genom icke-statligt, massmedialt tystande, ungefär såhär:

I augusti skrev Ekis Ekman en ledare i dagens ETC med rubriken: ”I spanien blir mord på kvinnor löpsedlar – i sverige en notis”. Hon beskriver hur kvinnor som mördas av sina MANLIGA partners/ex-partners utgör en fjärdeldel av alla mord i sverige och den brutala underrapporteringen av detta. I många fall skrivs ingenting alls, och i andra skrivs könsfrågan helt bort. Istället blir morden obegripliga och omnämna som ”badkarsmord”, ”lägenhetsmord” eller ”styckmord”. Konsekvensen blir förstås att hela grundorsaken som är kvinnoförtrycket aldrig kommer fram, även när det faktiskt rapporteras.

10 november la ROKS ut en kort text på sina kanaler, som börjar: 

”Roks har via twitter och andra kanaler uppmärksammat SVT Nyheter, Sveriges Radio och andra stora mediala aktörer, som Dagens Nyheter och fler, på att det kommunalråd i Motala som har häktats för grov kvinnofridskränkning, idag kompletterat med misstankar rörande fem fall av våldtäkt mot samma kvinna, har lett ett styre som kraftigt sänkt kvinno- och tjejjourens bidrag.

Att de män som utövar våld mot närstående kvinnor inte önskar en stark och röstbärande kvinnojour i sin kommun är knappast svårt att räkna ut men det torde ha ett stort nyhetsvärde när kopplingarna blir så tydliga som i Motala.
Så varför är detta inte en självklar nyhetsvinkel? Att den privata sektorns avsaknad av roll som rörelse/röstbärare, att det privata näringslivets sekretess och konkurenstänkande som ledstjärna och att dessa aktörers undanpressande av kvinno- och tjejjourerna, passar våldsutövande män i maktställning som hand i handske, varför tecknas inte bilden?”

Vill ni läsa hela texten finns den lätt å hitta. De är inne på hur män, kommuner och det privata näringslivet tillsammans tillåts trycka tillbaka tidigare feministiska segrar. Några tidningar har rapporterat om att mannen nu häktats, men det har då handlat om just denne enskilde man, och frågan om hur kommunen konsekvent motarbetat kvinnojouren och dess separatistiska organisering har fortfarande inte fått något nämnvärt utrymme.Precis som med mord på kvinnor kan berättelsen om enskilda berättas medialt, men stukturen, könsförtycket och den feministiska analysen av detsamma -den lyser som neon med sin frånvaro.

Det är inte batongslag. Men vad är det, om inte manssamhällets repression? Fett sneaky repression. 

 

Med de tre är Marx Ferrees repressions-kategorier slut. Men de är ju dock inte alltid på sneaky, gubbarna. Ibland är de mer så, bokstavligen: pang på. I de nära relationerna, men också när det kommer till sexualbrott generellt är det inte riktigt sant att staten ensam har våldsmonopolet. Staten har uppenbara svårigheter att ingripa mot den typen av brott (obs alltså om det är rätt eller fel, bevisbörda, rättssäkerhet blabla är en annan diskussion). Och egentligen oavsett hur det ligger till är väldigt många kvinnors upplevelse att de som egentligen besitter monopolet på området är män, enskilda män i enskilda situationer, men alla män i samlivet i stort.

Är mäns våld mot kvinnor patriarkatets kraftigaste repression? När den feministiska forskningen fick sitt genombrott var dess breaking news att våldet tenderar att vara både kontrollerat och funktionellt. Det fungerar för att upprätthålla makt och kontroll och det eskalerar när denna makt hotas, vilket förklarar varför kvinnor löper allra störst risk att mördas när de försöker separera och bryta beroendeställningen. Precis som med repressionen, backlashen, så tar våra loverboys i ordentligt först när den egna makten hotas på riktigt. När en batong i knävecket förvandlats till en älskad näve rätt i bröstet, då är det kanske inte ”destruktiva könsnormer” utan våldets repressiva funktion som vi ska snacka om?

Jag ska avsluta med ett citat ur Hans Ekbrands avhandling om separationer och mäns våld mot kvinnor. Ekbrand som jag för övrigt just fattat läser den här bloggen, vilket är sjukt fett, skriver såhär:

”Mäns våld mot kvinnor är inte (ännu) ett problem för män, ett mansproblem. Så länge män kan använda våld för att sätta gränser för kvinnor som de lever ihop med, och med våldet markera sin rätt att sätta gränser för kvinnor, ja så länge våld kan vara ett effektivt medel för män att uppnå makt i en heterosexuell parrelation är det inte rimligt att tala om mäns våld som ett problem för män”.

Låt oss snacka om varför manssamhället består, med vilka medel det upprätthålls och varför vi backar. Låt oss snacka om den antifeministiska repressionen. Och wifey, kanske kan det ge dig nåt att tänka, att om de pissar på dig; förlöjligar, stigmatiserar, tystar eller slår dig, så är det kanske för att du är nåt på spåren?