Om Attendos egen medicin

Sedan vårdbiträdet Stine Christophersen med kollegor slagit larm om missförhållanden på Attendo Sabbatsbergsbyn har det skrivits mycket om vårdjätten. Senast att VD:n Martin Tivéus så storartat avstår sin bonus. Han säger att han ”inte är okänslig” till TT. Tillåt mig tvivla. Det kan inte vara jättejobbigt att avstå knappt två mille när ens totala årsersättning i form av lön, förmåner och bonus var nästan 13. Övriga i styrelsen håvar in som vanligt och under corona-året 2020 fick Attendo 120 miljoner svenska skattekronor i krisstöd. Det hela är motbjudande.

Han ser snäll ut Tivéus, ingen man spontant velat slå på käften om man inte visste vem han var. Men det gjorde nog Maria Bergs man Jack också. Han som ringde henne och bad om vatten, förvirrad och uttorkad innan han dog i det bolag som Tivéus inte kan vara ”detaljinsatt” i. Maria pratar med sin döda makes foto varje dag och lever med skulden av att hon litade på Attendo.
Det vårdjätten gjort sig skyldiga till genom åren vore straffbart för de flesta av oss. Att inte ge svårt sjuka att dricka är ju tortyr. Att folk förlorat sina anhöriga medan andra tjänat pengar är inte ”olyckligt”. Inte heller ord som ”skandal” eller ”haveri” räcker till. Mia Granes pappa dog ensam för att ingen hade tid att sitta hos honom, några dagar senare dog hennes mamma för att friska och sjuka patienter blandats. Var det ”jättetråkigt”, som dåvarande verksamhetschef Petra Linde gav Sveriges Radio som svar på att hon ljugit för Grane och andra anhöriga tillräckligt? Borde inte det som Attendos ägare och företagsledning gjort sig skyldiga till vara vållande till annans död, som minst, och ses som synnerligen grym och omänsklig behandling? Är det inte nån form av stämpling att tvinga personalen att medverka i brotten?
Nej, de sitter tryggt i sina villor och det enda åtal det talas om gäller brott mot meddelarfriheten. Vilka som egentligen äger Attendo vet bara de som gör det, långt borta från all medial uppmärksamhet. Ingenting verkar någonsin få konsekvenser för folk med riktigt mycket pengar. Hur vore det om någon enda fick smaka på sin egen medicin?
Det har stormat förut. Redan 2008 förlorade Attendo kontraktet på Baggebygårds servicehus på Lidingö efter att vanvårdsfallen blivit för många. I Eriks Palms bok ”Caremaskandalen” berättar Margareta Borgelin att hennes pappas sår inte sköttes och att hans bandage inte byttes på nästan två veckor. Tidigare fanns misstankar om att en annan boende dött av uttorkning. Vad skulle hända om Tivéus hade bandage och behövde vätska? Om ett vårdbiträde tvingade honom att lyssna och den storsinte VD:n tillfogades sår som sedan lämnades? Hade vårdbiträdet givits straffrihet och fått komma tillbaka för att ”bara för att man misskött sig tidigare så är man inte automatisk diskvalificerad för nya uppdrag” som Stockholms stad resonerade när de några år efter Baggebygårdsskandalen åter gav Attendo förtroende och kontrakten på Katarinagården på Södermalm.
Hur vore det om en grupp anhöriga höll kvar regionchef Helena Winter tills de fått svar på hur säkerheten egentligen tryggas av Attendo? Informationen som går ut kan bevisligen inte tas för sanning. Winter kunde ju om det hela drog ut på tiden, kissa i blöja som de boende på Attendo Vintertullens uppmanades göra när de ringde på hjälp för att gå på toaletten.
Då, 2011 kom larmet från studenter vid Ersta-Sköndal högskola som praktiserat på Vintertullen där de bland annat också menade att de boende var rädda och aldrig fick komma upp ur sina sängar. Attendo förlorade kontraktet, men vad hade den dömts för som sängband styrelsen och gav dem futtiga 8 minuter att äta? Vad hade straffet blivit för den som lät den okände HR-grisen på Christopherssons inspelningar dö av vätskebrist?

Man måste fråga sig hur det är möjligt att folk förnedras, skadas och dör i händerna på riskkapitalbolag år ut och år in. Det fördöms med jämna mellanrum, men varje gång försvinner allvaret och de faktiska övergrepp som begås bakom slipade företagsfasader. Vad är detta om inte våldsam borgarextremism? Profithunger som får rättfärdiga både vanvård och dödsfall, exploatering dragen till en gräns där all anständighet övergivits. Vi låter det fortgå utan konsekvenser, för att i klassamhället är det skillnad på folk och folk.

Den här texten publicerades första gången 2021-05-10 i Dagens ETC. Då med rubriken "Hur vore det om Attendos ägare fick smaka på sin egen medicin?". 

Om man helst vill curla velourfarsor

Den 7 maj (2020) meddelade regeringen att jämställdhetsmyndigheten ges i uppdrag att kartlägga hur uppgifter om våld beaktas i domar om vårdnad om barn, barns boende och umgänge. ”Äntligen!” ropar jourkvinnor, mammor och feminister runt om i landet, ”det var på tiden!”. Och ja, visst, men det ska hända nåt också.

Nu ska man utreda i ett och ett halvt år, sen ska man eventuellt formulera förslag, de ska ut på remiss, skrivas om, ut igen, osv osv. Under tiden fortsätter kvinnor och barn vara de enda brottsoffer som tvingas träffa och samarbeta med sina gärningsmän och jag undrar om det finns någon verklig politisk vilja att göra något åt det. Hur det än är med den saken så innebär varje unge som under tiden, rädd och ledsen laddar inför pappavecka, ett statligt sanktionerat övergrepp. Det är ett svek och ett gravt misslyckande. Ett misslyckande som sätter fingret på familjepolitikens stora problem: den vägrar deala med mäns makt- och våldsutövande och den är inte till för varken kvinnor eller barn.

De två jämställdhetspolitiska målen om att å ena sidan främja och fostra till delat föräldraskap och och å andra sidan garantera kvinnor och barn skydd från mäns våld frontalkrockar på vårdnadsområdet. När mäns våld blir pappas våld mot mamma eller fäders våld mot barn lamslås systemet. När våldet på kvinnofridsområdet beskrivs som ett utbrett samhällsproblem beskrivs det samtidigt på det familjerättsliga området som något marginellt, avvikande och det hanteras som undantagsfall. Män kan slå och förgripa sig på kvinnor och barn, men en pappa är alltid bra att ha.

Den första januari i år (2020) blev FN:s barnkonvention svensk lag och regeringen skriver i pressmeddelande att ”barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. Det framgår av föräldrabalken. Precis som lagtexten strösslas vårdnadsutredningar med denna familjerättens mest sletna klyscha. Vad som objektivt är barnets bästa vet ingen, det är ett öppet begrepp som kan fyllas med det som råkar passa. I den svenska jämställdhetskulturen förstår vi det typ alltid som två närvarande, biologiska föräldrar. Gemensamt vårdnadsansvar antas ”främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna” och har blivit ett självändamål.

Det enda lagtexten egentligen tydligt slår fast är två principer som måste beaktas: ”barnets behov av god och nära kontakt med båda föräldrarna” och ”risken att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller annars far illa”. Som sagt, frontalkrock. I ärenden där det finns uppgifter om våld blir frågan vilken av dessa motstridiga principer som ska väga tyngst: barnets rätt till kontakt med den förälder som utsätter eller som misstänks utsätta hen för övergrepp, eller barnets rätt till skydd från kontakt med samma förälder? Det är uppenbarligen inte självklart.

Politiken om vårdnad om barn, barns boende och umgänge måste förstås i relation till det parallella politiska projektet att göra pappor av män. Mansrollen är så jävla inne (det har den varit sen 60-talet) och faderskapet tänks kunna befria män från en destruktiv mansroll och ge dem tillgång till ömma, empatiska och omvårdande delar av sitt förtryckta jag. Dagens familje-/jämställdhets-/pappa-­politik möjliggör, underlättar och försäkrar pappors tillgång till barn. Det är dess syfte och alla gillar det. Men samma politik står i vägen när det kommer till arbete mot pappors våld och övergrepp såväl som skydd av mammor och barn. Det finns en intressekonflikt här som det är förbannat svårt att ta i. Men man måste fråga sig: vad ska komma först? Präktig jämställdhetspolitik eller skydd för utsatta kvinnor och barn? Detta måste också regeringen fråga sig, om den menar allvar med att göra något åt saken.

För det är ett tassande runt gröten. Mot bakgrund av att barn i skyddat boende mår dåligt utredde man vad det var för fel på de skyddade boendena. Mot bakgrund av att våldsutsatta barn i vårdnadstvister mår dåligt utreder man vad det är för fel på vårdnadsjuridiken. Men vad i helvete det är för fel på män, och varför de alltid och till varje pris ska ha tillgång till barn, det undrar man visst inte så mycket över. Kanske vill man inte veta. En ny vårdnadslag måste erkänna och hantera sambanden mellan kön, makt och våld. Det kommer bli motigt, om man helst vill curla velourfarsor.

Den här texten publicerades första gången 2020-05-18 i dagens ETC. Då var rubriken "Alla pappor är inte bra att ha". 

Om mammafattigdom, barnrikedom och allas ungar

Föreningen Sveriges makalösa föräldrar presenterade förra veckan en undersökning om hur coronakrisen påverkar ensamstående föräldrar. 42 procent svarar att de saknar ekonomiska marginaler för att klara sig om de blir sjuka eller måste stanna hemma med barnen under längre tid. Över 40 procent kommer inte klara den ökade matkostnaden om förskolor och skolor stängs. Av Rädda Barnens fattigdomsrapport från 2018 framgår att 186 000 barn i Sverige levde i familjer som hade svårt att klara sina kostnader redan före pandemin.

Begreppet ”ensamstående” saknar allmängiltig definition och buntar ofta ihop både de helt ensamstående och de med olika växelvisa lösningar. Ändå vi vet alla vilka som är längst ner i näringskedjan: de verkligt ensamma mammorna. Enligt Rädda Barnen lever var fjärde unge med en ensamstående mamma i fattigdom och de har därmed högst ekonomisk sårbarhet av alla barn. För de barn som dessutom har utländsk bakgrund är andelen fattiga över 40 procent.

Det är inne med barnperspektiv och det är la härligt på sitt sätt, men allt som oftast trollar det smidigt bort både klassamhället och könsmaktsordningen. Ingen pratar om ”barnrikedom” när det gäller de välbärgades barn och alla kan lätt ställa sig på barnens sida. En gång skrev Liv Strömqvist att ”barnfattigdom” bara är en pseudonym för det egentliga samhällsproblemet: mammafattigdomen. Hon har förstås rätt och det är de ensamma mammorna som inte kommer äta i coronakrisen.

Den förälder som inte bor med sina barn kan bidra till deras försörjning genom underhållsbidrag. Försäkringskassan skriver att ”ni ska själva komma överens om en summa för underhållsbidrag. Med verktyget ’Beräkna underhållsbidrag’ får ni ett förslag...”. Beräkningen görs på vad det specifika barnet kostar samt vad de båda föräldrarna har för inkomster utifrån tanken att den som tjänar mest ska betala mest, samt att barnet har rätt att leva på någorlunda samma standard som sina föräldrar, även om de inte bor tillsammans. Men det är förstås bara ett förslag, det viktigaste är att man är överens. Pengarna beskrivs återkommande som barnets rätt, men vilken annan ekonomisk rättighet beror på två andra personers samarbete? I verkligheten är underhållsbidraget pappans val.

Den svenska jämställdheten, ofta misstagen för feminism, är fullkomligt besatt av pappor och mörkar de ensamma. Återkommande i familjepolitiken serveras de en massa morötter under total avsaknad av piska. Det satsas och snackas, allt för att ”uppmuntra” och skapa incitament för männen att stiga in i barnens liv och därmed magiskt också lösa mammornas situation. Ändå är det ett faktum att många ensamma kvinnor med barn varken kan eller vill ha deras pappa i sitt eller barnens liv, och för det har de förstås goda skäl. Alla farsor är knappast heller intresserade. Att kunna lämna och klara sig själv har varit ett feministiskt krav since forever. Men här ska det minsann pappas till varje pris, alla måste ha två föräldrar och barnets ekonomiska rättigheter kräver därför fortsatt kontakt.

För den vars baby daddy saknar inkomst eller vägrar betala underhållsbidrag finns underhållsstödet som kompensation. Det infördes som ett försök att hantera den mesta akuta fattigdomen för barn till ensamstående på 90-talet och utgörs av ett minimibelopp om 1 573–2 073 kronor per månad beroende på barnets ålder. Pengarna utbetalas av Försäkringskassan som sen fakturerar fadern hela eller en del av beloppet beroende på inkomst. Att den som vägrar betala bara faktureras ett minimibelopp som för barn under elva år höjts med 300 spänn sen -94 går förstås inte ihop med nåt glättigt barnperspektiv men desto bättre med pappaivrandet. Den del av underhållsstödet som inte faktureras pappan är idag den enda riktade ekonomiska åtgärden till ensamstående föräldrar. Just sayin att mamma­fattigdomen är knappast ett mysterium.

Feminism handlar noll procent om farsor och hundra procent om kvinnors frigörelse. Om vårt oberoende och våra möjligheter att själva styra våra liv. Att våra barns försörjning hänger på mäns goda vilja är lika otidsenligt som oacceptabelt. Låt oss slippa dras med farsor som antingen inte vill eller som är så olämpliga att de varken kan eller bör. Att inget barn ska vara fattigt borde istället vara allas ansvar. Så lägg underhållsansvaret på staten som ett första steg för att bekämpa mamma­fattigdomen!

Den här texten publicerades första gången 2020-03-30 i dagens ETC med rubriken "Det är de ensamma mammorna som inte kommer inte kommer få äta under coronakrisen"