Det finns en man i mitt facebookflöde. Vi hörs inte, men finns i utkanterna av varandras liv. En kväll följde han med hem. Jag hade klargjort att vi inte skulle ha sex. Ändå vaknade jag med hans fingrar inuti mig. Jag skulle kunna skriva att jag inte vet varför jag inte, när förvirringen lagt sig, satsade all kraft på en armbåge i hans face. Så nära, bara på kudden bakom. Men jag vet. Då hade jag blivit tvungen att ta in kränkningen, känna den och skräcken det innebär att bli gjord till ett ting. Jag orkade inte det. Av samma skäl finns han där i flödet. Ju mer åren går desto mer kan jag omtolka den morgonen, men den lämnar mig inte.
Det blev ingen armbåge, istället hade vi sex. Ett från mitt sida känslolöst, mekaniskt men initiativrikt sex. Åt oss båda tvättade jag målmedvetet bort alla tecken på min förnedring. Jag kan inte säga att jag ångrar det. Jag gjorde det som där och då var möjligt, från min horisont. Jag har aldrig berättat för någon.
Uppdelningen mellan sex och övergrepp är varken enkel eller given. Det deklareras återkommande att våldtäkt inte handlar om sex, ibland till och med att det inte är sex. Snarare är sex, makt och våld intimt sammankopplade och mycket av det som juridiskt sett är våldtäkt förstås oftare som ”dåligt sex” av kvinnor och bara ”sex” av män. Egentligen är våldet normalt i betydelsen vanligt förekommande, existerande mitt ibland oss.
Så kom metoo. Överallt lättade kvinnor på trycket, vägrade bära på pisset och talade öppet. I sitt mästerverk ”Klubben” om Jean-Claude Arnault och Svenska akademien skriver Matilda Gustavsson att ”I grunden och från början är metoo en revolution för verkligheten. Antydningarna och viskningarna om sexuellt våld har osynliggjort sanningar om världen och om vilka mekanismer som skapar makt. Tystnaden har dolt en del av livet.”
Metoo visade våldets normalitet. Hur alla vet att det finns där men förstår det som nåt annat, tolkar om, tittar bort, går vidare. I den manliga och därför allmänna berättelsen finns kanske sexuella övergrepp och gränsöverträdelser men alltid utförda av någon annan. Den sidan av myntet har alltid legat uppe. Vår sida låg neråt, väl dold utom när vi ibland släppt in vänninor, jourkvinnor och terapeuter där under. Oftast ingen alls och knappast ens oss själva. När det vändes upp i offentligheten var effekten bländande, ofta fruktansvärt jobbig.
Berättelserna var vitt skilda men inte väsensskilda. Det var kvinnors erfarenheter. Alltifrån ”mindre” skit som olämpligt raggande eller plumpa kommentarer till grova övergrepp kom under samma paraply, och det var helt i sin ordning. Allt hänger ihop och när metoo visade upp våldet som system var det omöjligt att komma dragandes med små, individuella (bort)förklaringar. Allt, en del av samma berättelse om manlig makt och kvinnlig anpassning.
Självklart kan man inte sätta likhetstecken mellan offerskap och kvinnlighet. Idén om det endimensionella, hjälplösa, och inte sällan alltigenom ärbara kvinnliga offret är en del av berättelsen om sexuella övergrepp före metoo. Vittnesmålen från samhällets alla delar, från #utanskyddsnät och #intedinhora till #medvilkenrätt och #akademikerupproret visade att varken offer eller förövare kan reduceras till nån särskild sort. Det kom berättelser från arbetsplatser, från fackföreningsrörelsen, från hemmen och från gatan. Från över-fucking-allt.
I offerskapet fann kvinnor gemenskap, inte utanförskap. Att ta del av andras vittnesmål blev för många bekräftelse på att den egna upplevelsen var giltig. Det hände och det händer på riktigt. Metoo gav många kraft att göra upp med självförakt och att både förstå och förlåta sitt eget agerande. Att bli en av många andra gör skulden lättare att placera, och skammen lättare att hantera. Det var inte du, det var han och det hade kunnat hända dig hur oändligt annorlunda du än hade varit eller betett dig. I sin egen sanning fann många frigörelse.
Metoo visade övergrepp i all sin komplexitet och hur sjukt det normala kan te sig, när man säger det högt. Mängden olika vittnesmål tecknade bilden av ett ständigt pågående våld, ett makt- och kontrollsystem så självklart att det inte benämns. Många skribenter har beskrivit det som en flodvåg. En ursinnig tsunami. En verklig och därför spretig och opolerad berättelse om vad det innebär att vara kvinna.
Den här texten publicerades första gången 2020-09-07 i Dagens ETC, då med rubriken "Jag gav honom aldrig en armbåge i ansiktet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar