Om julen - det var jag, Karin Boye och Robyn

Vad är ens julen?

Jag vet naturligtvis om att jag bara skulle kunna googla och få svar nog att bada i tills sommarn kommer. Jag vet att det finns en populär förklaring om en oskuld som födde barn, den gillar de vet ni. Men sittandes här, natten före julafton har jag ingen aning. Mer än att julen får mig att känna mig så innerligt ensam.

Folk åker hem till sina familjer. Till små gemytliga orter och halvdana småstäder runt om, ställen man knappt visste fanns och än mindre att vettigt folk kom ifrån. Ibland blir jag förbannad när folk ska hålla på om sin jävla ”julångest”. Man ba: ärligt kan nåt få va lite roligt nån gång eller? Men det handlar inte om julen detta och roligt är det ju tyvärr inte heller. Ute är det lika många grader som på midsommarafton, inte särskilt smickrande för någon av högtiderna. 

Ingen jävel verkar ha ett balanserat förhållande till sina ursprungsfamiljer. Den spaningen har ett visst samband med att till stor del känna fuckups och socfall, såklart. Men inte bara. Kommer mitt barn att gå med knutar i magen innan han ska åka hem till jul? Jag tror i mitt vanligtvis helt onaiva sinne att vi kommer vara bästisar för evigt, något som jag lovat honom många gånger. Ändå är väl det mest sannolika att jag ensam kommer att få stå för det där bästisandet inom en än så länge ganska avlägsen framtid. Varför skulle jag lyckas när ingen annan har gjort det? Är det rimligt å hålla på ösa kärlek, gulla med nån som ändå kommer tröttna på en? Mitt föräldraskap blir så jävla fars-artat hela tiden. Vet egentligen att alltihopa är en fars. Livs-farsen, ett bitterljuvt skådespel i varierande antal akter.

”Mamma kolla det sitter en öl där!”

Och mycket riktigt, när vi skulle gå på vår lilla julpromenad dan före dan hade alltså en jävla piston-head kilat in sig mellan barnvagnshjulen medan den låg i bilen. Bilen som är så marinerad i något försvinnande likt diskvatten att det inte går att sitta på passagerarsätet längre. Man får änna lite diskret kila in en plastkasse under pryda passagerare.

Fler barn. Märker att den tanken tar upp mer och mer tid. ”Är det klockan?” frågade nån efter att ja plöjt ytterligare fem avsnitt av barnmorskan i east end. Det är nog det. Så särskilt intellektuellt är det ju definitivt inte iaf. Att för varje gäng månader som går återvinna lite frihet i taget, och sen vilja kasta det över axeln och börja om i ett nytt kroppsvätske-fängelse. Vet att det lite handlar om att få maxa, och vilken nära-döden upplevelse är mer socialt accepterad än förlossning? En urballning inom räckhåll. 

”Du är en sån jävla förändringsjunkie” sa S när vi var på whoopsi. Vet att det är sant. Det spelar mindre roll om jag ballar ur och gör allting dåligt, bara det händer nåt nån enda gång. Förstår inte människor som är liknöjda, som inte gör något för att påverka händelseförloppet i sina liv. Tycker fan att livet är härligt, men vet att jag aldrig någonsin kommer bli en avslappnad person. ”Uptight är mitt förnamn, göllet”.

E hånade mig: ”vadå, ska du flytta igen när det inte passar eller?” sa hon när jag klagade. Var flera år sen sist. Brukar flytta om möblerna på natten ibland, för att få känna hur det känns att vakna på ett nytt ställe. Man gör la va man kan.

Hos min sjukymnast står Karin Boyes rader inramade i fönstret:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd

Det bästa målet är en nattlång rast
där elden tänds och brödet bryts i hast

På ställen, där man sover blott en gång
blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr

Så destruktivt. Så vackert. Som en poetisk beskrivning av mitt dejting-liv. Eller ok dejtar inte, bara haffar på random ibland. Varje vecka läser jag dessa rader, ironiskt nog på en motionscykel där jag underhåller en kroniskt sjuk kropp som aldrig kommer bli fit. Runt, runt, på väg ingenstans. 100 år efter Karin skrev sina rader la robyn sina:

Step on it, step on it
I will accelerate
 
Step on it, step on it
I will accelerate

I'm so bored in this town
Take me away from here
 
Play some kind of new sound
Something true and sincere
I've got a little girl singing on repeat in my head (oh oh)
Take me far away from here

Som fåglar i burar har kvinnor alltid levt sina liv. Men om vi alla längtar ut så mycket, varför bygger vi då ständigt bo? Kanske för att det är vad som bjuds. Jag vill ha kakan och äta den. Jag vill va kakan utan att förgås. Det är ju ändå inget jävla äventyr. När man har ungar sitter man ändå fast. Så jag vill också ha ett satans radhus som jag kan få fira min egen jävla jul i om det nu är det man ska göra. Ligger återkommande med orimliga män, för att inte råka hamna i ett. Radhus då. 

Men så en dag dör man. Båda Vs föräldrar dog på samma halvår. Sen stod han där, ensam med två begravningar, två dödsbon, två bouppteckningar. Min shorty ska inte behöva göra det själv. Kanske lika bra å göra två syskon? Jag ska inte outa dig wifey, men jag säger ja, ba kör på den planen! När jag är gammal och den lelle tycker jag är svinjobbig, inte ska han behöva hälsa på mig ensam? Komma där med svansen mellan bena, driven av skuld och ekonomiskt underskott, ensam till en bitter kvinna utan radhus.

Det blir inget palestina-äventyr, det blir ingenting som kan innebära fängelse-vistelse, och det blir definitvit inte så maxat. Det går ju inte längre. Nu får det vara ordnat och rimligt. Redigt och runtinstyrt. Jag har julgardiner och jobbar deltid. Revolutionen har ju ändå inte kommit. Det är ju så man kan ta å börja med handarbete. På julen vill jag bara vara med någon som är normal. Kanske som har en familj som inte måste vara normal, men som man kan mörka inför. Det är fult att mörka för sin egen. Jag mörkar så jag blir svart på tungan. Får ett sms från en familj jag kunde ha firat med om livet blivit annorlunda, de skulle minsann skippa julmaten och äta nåt annat lyxigt. Blev spontant sne: ”Jaha så ni tror ni är så himla frisläppta va? Ha? VÅGAT att inte äta äcklig mat då”.

Kanske är det jul-problemet, att det är mitt eget tillkortakommande. Varför kan jag inte bara bjuda te lite till? Sitta här å sura. Och glögg, det gillar jag fan inte heller.