I nästan alla husen finns åtta
våningar. Åtta våningar och fem uppgångar. På varje våningsplan
i varje uppgång finns fem lägenheter. Det är alltså 200
lägenheter i varje hus. Jävla många hus med.
Hur många drömmar blir det? Liksom,
vad finns där under taken? Hur många viljor, sorger, hemligheter
och innersta önskningar finns i ett sånt hus? Inte fan vet jag men
jag tänker på det ofta. På alla oss som lever här. Som det
dallrar över sommarvarm asfalt vibrerar våra gårdar – av allt vi
vilja bli.
Tittar från en gunga upp
på vårat drömhus.
Mitt palats.
Min trygga plats.
Den bästa cell jag nånsin haft.
På balkongen blåser ständigt samma
brev in. Fast jag vet egentligen inte om det är ett brev. På
sönderrivna, linjerade kollegieblocksark skriver någon som måste
va en kvinna, med versaler utan punkter. Sida upp och sida ner innan
allt rivs sönder och släpps i vinden. Mellan raderna kan man läsa
psykisk ohälsa eller oändlig ensamhet, beroende på hur man är
lagd. Kanske båda i en förtvivlad dröm: att någon nånsin förstår
vad hon vill ha sagt.
Ett viktigt meddelande förvandlat
till massa massa små obegripliga papperslappar.
Det är som med människorna. Den
arbetande massans budskap blir obegripligt när de sliter sönder
oss, drar isär oss till var sin liten pissig lapp av obegriplighet.
Ensam och obetydlig är individen. Tillsammans en hel berättelse om
alltings oundviklighet.
Här finns en fotbollsplan där minst
femti pojkar samtidigt och dygnet runt drömmer om att bli den näste
Zlatan.
Här finns flickor som drömmer om att
gå till fotbollsplanen.
Här bor en liten flicka som ska befria
palestina.
Portkodsdosan är nästan alltid trasig
och vem är egentligen källarbajsaren? Förutom någon som
uppskattar en uppställd port och såklart drömmer om att slippa
bajsa utanför källardörren i ett hus med åtta våningar, fem
uppgångar och 200 lägenheter. Det är många som kan råka komma
när man hukar.
Kära källarbajsare, vad tänkte du
när du var liten? Kan du se nån framtid? Vilken var din lyckligaste
tid och hur hamnade du här?
I källaren finns en toalett, men den
är låst med hänglås och de har skruvat fast en sån där grå
gummigrej i plattorna så portdörren inte kan ställas upp längre.
Så motarbetas du, som också är en människa, under vårat tak.
Här finns en gammal tant som tycker
det är lyhört. Jag tror hon har fått bättre hörsel av försämrad
syn. Så jävla mycket låter det inte. Kanske drömmer hon bara om
att slippa vara ensam och lyssna på allt. Brassröken lipar hon då inte över.
Två kids diskuterar på lekplatsen:
”Du vet om man handlar för 30 kronor på Ullared så säger dom
att man är fattig. Men min mamma är inte det, hon är sparsam!”.
En beundransvärd lojalitet. Älskling
din mamma är fattig. En högst anspråkslös dröm: att kunna köpa
vad man vill på Ullared.
Här finns många som har ont. Som
drömmer om ett livets skyddsstopp. Nedläggande av arbetet för att
istället kunna leva. Här finns de som drömmer om att ta upp arbete
och slippa sin ständiga leda. En gemensam dröm: att nåt skit
ändras på jobbfronten.
Tillsammans kan alla de över gårdarna
utspridda pissiga lapp-människorna bilda berättelsen om hur ett
allt hårdare arbetsliv äter alla andra livsformer. Hur döden
kommer till dom genom livet som de inte orkar leva. Om att det inte
bara är hon på fyran, han på åttan och dom i låghusen som har
karpal-tunnlar, fibromyalgi, utmattningssyndrom, förslitningsskador,
värk. Alla lapparna har för jävla ont i ryggen.
Här finns ett solarie där några
snabba killar becknar serbisk tramadol. En grandios dröm: Att nån
gång bli fuckin kung.
Min unge ramlar med cykeln. Två moppar stannar - hur gick det lillebror? Mitt hjärta svämmar över.
Här bor också världens argaste
kvinna. Vissa tror att det är jag. Men det är min granne.
Varje gång jag ser henne tänker jag
att ”gud mitt liv är ändå gött”. Hon ser ut som om hela
världen just loskat henne i ansiktet. Hon har alltid bråttom.
Hetsar överallt, pratar gällt och spottar, men hon kommer
ingenstans. Hon sitter på en bänk på gården och ignorerar tre barn
lika vant som aktivt, röker cigg på cigg på cigg. Snackar med en
wifey. En ung mammas längtan: Att någon bara tar dig härifrån.
Han är riktigt ful också hennes man.
Ser sådär provocerande håglöst olycklig ut som män som inte ens
har driv nog att bli destruktiva kan. Ingen stirrar ut i luften så
som han.
Heter kanske Jim, Jeff, Fredrik. Det är
klart att hon är arg, hon vill väl bara ha en jävla reaktion.
Liksom kom igen då Fredrik är du död på insidan ellerrrr? Menlöse
Fredrik har mjukisdressar med döskallar och kamphundar. En urväxt
pojkdröm: att bli en av the big boys.
Men han gör som han blir tillsagd. Om
hon bara säger det tvåtusen gånger så. Alla fruars dröm: att han
nån gång ska komma på det själv.
Jag drömmer om en man som ser mig som
sin like. Jag längtar så innerligt efter en verklighet där det
inte skulle vara en omöjlighet i sig självt och att den enda
värdiga tillvaron inte är den ensamma. Den som är verkligt jämlik
har inget behov av att bli sedd av den andre som en. ”Jag har bara
träffat på en som uppskattade mitt människovärde. Och han gjorde
det inte heller” skrev Wägner min hjältinna. Aftonbladet skrev
att Linda Rosing sagt att hon ”aldrig varit med en snäll man”.
Då grät jag.
Här finns en man som driver en affär.
Varje vardag mellan 8 och 22 så står han där. Salam aleikum ta en
klubba. På helgen står han på en marknad i en annan förort. Då
är hans fru i affären. Salam aleikum ingen klubba. De drömmer om
att stänga klockan åtta. De är två små lappar som slitna från dom
andra kallas småföretagare och entreprenörer. Men egentligen är
de en del av berättelsen om ett land där man kan arbeta alla vakna
timmar och ändå inte kunna handla vad man vill på ullared.
Här finns en lägenhetsbordell
där ingen längre minns
vad som är poängen
med att drömma.
På en gavel finns 24 fönster. Varje
advent tänker jag att det är en socialrealistisk julkalender där
varje avsnitt börjar med att det sakta zoomas in i ett av fönstren.
Vi möter dom som bor där. Han som super ensam, de som inte firar,
de som har det svingött och hon som hängt sig bakom draperiet. Jag
ska skriva den nån dag. Arbetstitel: Jul i programmet. Alt titel:
Piss-lapparnas advent.
En gång var allt det här en dröm. En
vision om värdighet, om bostäder åt alla, om det goda livet.
Mitt i allt det här som byggts på
framtidstro
är jag ensam med så många andra
I varje enskild cell
kan mostånd gro på sveriges bakgård
När alla lapparna blir ett
och vår berättelse gemensam
skall solen stråla mera klar
