Om obegripliga lappar - på promenad i programmet

I nästan alla husen finns åtta våningar. Åtta våningar och fem uppgångar. På varje våningsplan i varje uppgång finns fem lägenheter. Det är alltså 200 lägenheter i varje hus. Jävla många hus med.

Hur många drömmar blir det? Liksom, vad finns där under taken? Hur många viljor, sorger, hemligheter och innersta önskningar finns i ett sånt hus? Inte fan vet jag men jag tänker på det ofta. På alla oss som lever här. Som det dallrar över sommarvarm asfalt vibrerar våra gårdar – av allt vi vilja bli.

Tittar från en gunga upp

på vårat drömhus.

Mitt palats.

Min trygga plats.

Den bästa cell jag nånsin haft.

På balkongen blåser ständigt samma brev in. Fast jag vet egentligen inte om det är ett brev. På sönderrivna, linjerade kollegieblocksark skriver någon som måste va en kvinna, med versaler utan punkter. Sida upp och sida ner innan allt rivs sönder och släpps i vinden. Mellan raderna kan man läsa psykisk ohälsa eller oändlig ensamhet, beroende på hur man är lagd. Kanske båda i en förtvivlad dröm: att någon nånsin förstår vad hon vill ha sagt.

Ett viktigt meddelande förvandlat till massa massa små obegripliga papperslappar.

Det är som med människorna. Den arbetande massans budskap blir obegripligt när de sliter sönder oss, drar isär oss till var sin liten pissig lapp av obegriplighet. Ensam och obetydlig är individen. Tillsammans en hel berättelse om alltings oundviklighet.

Här finns en fotbollsplan där minst femti pojkar samtidigt och dygnet runt drömmer om att bli den näste Zlatan.

Här finns flickor som drömmer om att gå till fotbollsplanen.

Här bor en liten flicka som ska befria palestina.

Portkodsdosan är nästan alltid trasig och vem är egentligen källarbajsaren? Förutom någon som uppskattar en uppställd port och såklart drömmer om att slippa bajsa utanför källardörren i ett hus med åtta våningar, fem uppgångar och 200 lägenheter. Det är många som kan råka komma när man hukar.

Kära källarbajsare, vad tänkte du när du var liten? Kan du se nån framtid? Vilken var din lyckligaste tid och hur hamnade du här?

I källaren finns en toalett, men den är låst med hänglås och de har skruvat fast en sån där grå gummigrej i plattorna så portdörren inte kan ställas upp längre. Så motarbetas du, som också är en människa, under vårat tak. 

Här finns en gammal tant som tycker det är lyhört. Jag tror hon har fått bättre hörsel av försämrad syn. Så jävla mycket låter det inte. Kanske drömmer hon bara om att slippa vara ensam och lyssna på allt. Brassröken lipar hon då inte över.

Två kids diskuterar på lekplatsen: ”Du vet om man handlar för 30 kronor på Ullared så säger dom att man är fattig. Men min mamma är inte det, hon är sparsam!”.

En beundransvärd lojalitet. Älskling din mamma är fattig. En högst anspråkslös dröm: att kunna köpa vad man vill på Ullared.

Här finns många som har ont. Som drömmer om ett livets skyddsstopp. Nedläggande av arbetet för att istället kunna leva. Här finns de som drömmer om att ta upp arbete och slippa sin ständiga leda. En gemensam dröm: att nåt skit ändras på jobbfronten.

Tillsammans kan alla de över gårdarna utspridda pissiga lapp-människorna bilda berättelsen om hur ett allt hårdare arbetsliv äter alla andra livsformer. Hur döden kommer till dom genom livet som de inte orkar leva. Om att det inte bara är hon på fyran, han på åttan och dom i låghusen som har karpal-tunnlar, fibromyalgi, utmattningssyndrom, förslitningsskador, värk. Alla lapparna har för jävla ont i ryggen.

Här finns ett solarie där några snabba killar becknar serbisk tramadol. En grandios dröm: Att nån gång bli fuckin kung.

Min unge ramlar med cykeln. Två moppar stannar - hur gick det lillebror? Mitt hjärta svämmar över.

Här bor också världens argaste kvinna. Vissa tror att det är jag. Men det är min granne.

Varje gång jag ser henne tänker jag att ”gud mitt liv är ändå gött”. Hon ser ut som om hela världen just loskat henne i ansiktet. Hon har alltid bråttom. Hetsar överallt, pratar gällt och spottar, men hon kommer ingenstans. Hon sitter på en bänk på gården och ignorerar tre barn lika vant som aktivt, röker cigg på cigg på cigg. Snackar med en wifey. En ung mammas längtan: Att någon bara tar dig härifrån.

Han är riktigt ful också hennes man. Ser sådär provocerande håglöst olycklig ut som män som inte ens har driv nog att bli destruktiva kan. Ingen stirrar ut i luften så som han.

Heter kanske Jim, Jeff, Fredrik. Det är klart att hon är arg, hon vill väl bara ha en jävla reaktion. Liksom kom igen då Fredrik är du död på insidan ellerrrr? Menlöse Fredrik har mjukisdressar med döskallar och kamphundar. En urväxt pojkdröm: att bli en av the big boys.

Men han gör som han blir tillsagd. Om hon bara säger det tvåtusen gånger så. Alla fruars dröm: att han nån gång ska komma på det själv.

Jag drömmer om en man som ser mig som sin like. Jag längtar så innerligt efter en verklighet där det inte skulle vara en omöjlighet i sig självt och att den enda värdiga tillvaron inte är den ensamma. Den som är verkligt jämlik har inget behov av att bli sedd av den andre som en. ”Jag har bara träffat på en som uppskattade mitt människovärde. Och han gjorde det inte heller” skrev Wägner min hjältinna. Aftonbladet skrev att Linda Rosing sagt att hon ”aldrig varit med en snäll man”. Då grät jag.

Här finns en man som driver en affär. Varje vardag mellan 8 och 22 så står han där. Salam aleikum ta en klubba. På helgen står han på en marknad i en annan förort. Då är hans fru i affären. Salam aleikum ingen klubba. De drömmer om att stänga klockan åtta. De är två små lappar som slitna från dom andra kallas småföretagare och entreprenörer. Men egentligen är de en del av berättelsen om ett land där man kan arbeta alla vakna timmar och ändå inte kunna handla vad man vill på ullared. 

Här finns en lägenhetsbordell

där ingen längre minns

vad som är poängen

med att drömma.

På en gavel finns 24 fönster. Varje advent tänker jag att det är en socialrealistisk julkalender där varje avsnitt börjar med att det sakta zoomas in i ett av fönstren. Vi möter dom som bor där. Han som super ensam, de som inte firar, de som har det svingött och hon som hängt sig bakom draperiet. Jag ska skriva den nån dag. Arbetstitel: Jul i programmet. Alt titel: Piss-lapparnas advent.

En gång var allt det här en dröm. En vision om värdighet, om bostäder åt alla, om det goda livet.

Mitt i allt det här som byggts på framtidstro

är jag ensam med så många andra

I varje enskild cell

kan mostånd gro på sveriges bakgård

När alla lapparna blir ett

och vår berättelse gemensam

skall solen stråla mera klar