Om bemanningsbranschen - en svulst, en metallare och när kedjor känns

Jag slänger iväg ett sms till en go gubbe:  
”Göllet ja tänkte skriva lite om bemanning och behöver lite inspiration, vad hatar du mest?”

Svaret kommer på typ två sekunder:

”Den listan blir lång, kan jag ringa dig?”

Riktigt hatisk, men skrockig gubbe detta. Precis som man vill ha dom, tänker jag, och lovar att ringa upp efter godnattsagan.

Han matar mig med information och verkar helt ha glömt att jag mest driver en liten obskyr extremistblogg och inte alla sveriges ledarsidor. ”När publiceras det?” ja inte vet jag liksom nån gång när jag orkat sitta på balkongen ett antal nätter. Jag hade tänkt mig så, tre korta typ, ”splittring, otrygghet, deras töntiga företagsnamn”. Istället skickar han mig artiklar, maler på i telefon och tjötar upphetsat om hur förbannat viktigt detta är. Han berättar sin egna snaskiga story och hade mig förstås redan innan på kroken (det var änna jag som slängde ut den), för att jag inte kan annat än å hålla med.  

Skiten som är bemanningsbranschen är en svällande, äcklig svulst, utväxt ur hålet som punkterat svensk arbetarrörelse. Hela skiten måste bli föremål för ett ”kirurgiskt ingrepp” från vår sida, om ni hänger med, hähä.

Ungefär asmånga kommunistgubbar bloggar redan på ämnet, men de är så sjukt torra allihop att både kapitalets samtliga band och psoriasis framstår som smooth. Jag som är mer så, kommunistLADY och möjligen inte så fresh men mos def clean kanske kan göra det åtminstone lite mera hett. Så vad är egentligen grejen med bemanningsbranschen?

Behöver du hjälp?

Så frågade de i reklamen. Minns du svaret? Klart du gör.

”Ring Poolia”.

Vilken jävla otjänst ändå.

Bemanningsföretaget Poolia beskriver sig själva på hemsidan som ”en fullsortimentsleverantör”. Sortiment. Till min förvåning kan alltså människor ingå i ett sånt och bli levererade. Förminskade till poster i en varuförteckning. I typ nån röten ellos-katalog är människan inte mer än en produkt. När arbetaren själv säljer sitt arbete är bemanningsföretagaren inte i första hand den som köper arbetet, utan som hyr ut den som säljer sitt arbete till den som köper själva arbetet. Jävla lång mening. Som beskriver en jävla lång kedja, där de är ytterligare en länk. 

Det är det enda dom är, en helt onödig jävel till som ska ha cash på ditt kneg.

Fortsätter vi på exemplet poolia, som började med uthyrning och rekrytering av ”kvalificerade tjänstemän” så börsnoterades företaget redan -99 och expanderade sen dels till andra länder, dels till nya branscher. Så såg både Uniflex och Dedicare dagens ljus. Enligt egen utsaga omsätter företaget nu kring 600 mille och 1500 medarbetare/ellos-människor i fyra länder. Ännu större och störst är Schweiziska Adecco som ständigt har ca 700 000 personer uthyrda – mer än hela göteborgs befolkning! Vid sidan av dem finns idag massor av företag; lernia, randstad, storesupport, academicwork, osv osv. Alla verkar inte i samma branscher och nån dag ska jag skriva specifikt om vård- å omsorgsgigen i en annan text, för där är knaset delvis annorlunda. Hur som helst är det multinationell big business detta.

För den som bara tror att det är ett tidstecken att den här skiten förekommer kan jag tyvärr meddela att det i vanlig ordning handlar om medvetet förd politik. Även om det onekligen känns som att ingen jävel har nån koll å grejer bara händer så är det sällan så. Typ aldrig faktiskt, när det kommer till cash. Bemanningsföretag var olagligt förut, och kan och borde bli det igen. Branschen avreglerades av Regeringen Bildt (this city on blood and oil, strejkbrytare sen barnsben) på nittiotalet. Tyvärr snackar dock de nyklubbade inskränkningarna av strejkrätten ett lika tydligt språk som egenintresset: vi kan ropa på lagar och paragrafer – men de där uppe kommer inte fixa detta. Det är vi själva, som måste driva igenom förbud i kollektivavtalen.

Vår otrygghet är deras trygghet, och på den tanken bygger hela affärsidén. Arbetsgivarorganisationen ”kompetensföretagen” säger det med lite andra ord: de ”stimulerar rörlighet” a.k.a att göra människor till flytt- och utbytbara, viljelösa pjäser i ett riggat spel. Manpower hade kunnat heta ”power over man” istället, men det låter förstås inte lika redigt. Med möjligheten att ta in tillfällig personal kan man göra underbemanning till standard och öka på konkurrensen bland personalen. Verksamheten havererar inte för att man är kort om folk och man slipper allt meck som vi en gång kallade anställningstrygghet.

När man på samma arbetsplats plötsligt inte har samma arbetsgivare och villkor, då kommer splittringen som en avreglering på marknaden snarare än ett brev på posten. 

 

Den ivrige sms-mannen är själv metallare och knegade på ett verkstadsgolv där ungefär hälften var inhyrda. Jag har lovat att inte skriva ut hans namn, och jag som saknar min anonymitet som en gammal favorithoodie ger honom den gärna. För den som är inhyrs finns inget utrymme att kritisera nåt alls, och allra minst hela skiten i en text på internet. 

I februari i år skrev han en debattartikel i dagens arbete, som fick den not so dramatiska rubriken ”Bemanningsföretag eller fackförening?”. Inte så hett, men det finns en motsättning där som underskattats av fackföreningsrörelsen samtidigt som den mörkats av företagen. Poängen andas desto mera drama, och handlar om att alla på en arbetsplats tidigare kunde vara medlemmar och väljas till förtroendeuppdrag i lokala fackklubbar. För alla oss som tror att det ligger nåt i det där med ”enighet ger seger” är det såklart katastrof att det sen bemanningsföretagen tog plats på arbetsmarknaden inte är möjligt. 

Det betyder att inhyrda, som ju faktiskt inte är anställda på platsen där de arbetar inte kan företrädas av den lokala klubben gentemot arbetsgivaren - smidigt, det får man ge dom. Min polare hade tillsammans med kamrater på arbetsplatsen organiserat möten, sett till att rätt verktyg används för att undvika skador, byggt sammanhållning och i största allmänhet gjort sig riktigt obekväm för ledningen. Men inte genom att inte sköta sitt arbete! Den som är inhyrd kan när som helst, utan att nån egentligen behöver uppge några skäl, avbokas. Tack och hej, vi vill inte hyra den här personen nåt mer!

Eftersom personen är anställd av bemanningsföretaget vilka har hyruppdrag blir det rent teoretiskt deras ansvar att försöka hyra ut personen till nåt annat kundföretag. Men, frågar han ”tror du att de gör ärliga försök med det eller?”. I praktiken blir det nån sjuk form av typ enskild arbetsbrist, endast knuten till en jobbig jävla arbetare. Företaget, som egentligen har hur mkt jobb som helst kan lätt bara nöja sig med att ingen vill hyra just den här personen och rent juridiskt hävda arbetsbrist. Om det ens behöver komma dit, den som gått länge i industrin och lyft lön därefter kan inte vara kvar om man plötsligt bara får jobba nån dag i veckan eller med nåt helt annat. Därför säger många upp sig själva, för vad ska de göra? Lite så gott smidigt för företaget.

När cheferna i vanlig ordning inte har särskilt bra koll på de vanliga jobbarna på stora industriföretag fanns på just metallarens arbetsplats ett system med småchefer. Vi kan kalla dem ”avdelningssamordnare” mest för å kalla dem nåt. De sköter kontakten nerifrån och upp och rapporterar om vem som är besvärlig och inte. För den med råttiga, chefslojala tendenser finns inget hinder i att vara inhyrd. Avdelningssamordnarna serveras med uppdraget helt enkelt en anställning direkt på arbetsplatsen.

Bemanningsföretagen har öppnat möjligheten för arbetsgivare att skita i alla turordningsregler och enkelt, systematiskt välja bort besvärligt folk och ha kvar dels dom som är mest chefslojala, men också dom som det är lättast att köra med och utnyttja. 

 

Nån blir anställd efter tre månader på bemanning, andra aldrig. Hur jävla dödstrevlig HR-avdelningen än är och hur fina rutin- och policydokument de än skriver så ligger det i deras intresse att välja personal på rötna grunder. De kommer att ta chansen, för att det är så man driver företag. Det är lustigt men ni vet när det kommer till fattiga, arbetslösa, sjukskrivna då är det naturlag att ekonomiska incitament driver folk att göra det omöjliga. För de enda som är 100% drivna av såna incitament, företagen, är folk mera osäkra. Men marknaden är inte varken god eller ond. Den är, i sig själv styrd helt utan värderingar, av pengar och endast pengar. Om det inte är det som är ondska då.

När samordnarna med fastanställning övervakat den gode metallaren i några dar hade de la ett par små förseelser och lite grova ord att komma med till ledningen. Han avbokades (avskedades) för sånt som för en fastanställd möjligtvis hade lett till muntlig varning. Det är hela var rätt snurrigt och avbokningen meddelades redan innan de skäl man sen uppgav hade inträffat. Det är bara att det spelar ingen roll! Han var inte anställd av företaget och även om fackklubben skulle vilja så behöver företaget inte förhandla med dom. Eftersom just det här företaget har gjort en stor affär av sina ädla intentioner och basunerat ut att de minsann behandlar inhyrda och anställda likadant blev HR-avdelningens kommentar som en nutidsparodi: ”Nej, så får det inte gå till, så det har det inte gjort”. Ok lady fuck off, ”human resources” jag kräks.

Oftast blir det dock inte sånt jävla hallå som det kan bli runt hat-skrock-organisatörer. Oftast är folk mest vanliga och funderar inte så mycket på vad som händer om man bråkar, dom vill helst inte bråka alls och bara knega och gå hem. För den som gjort det till sin livsuppgift att organisera arbetskamraterna och som har en analys och förståelse av varför han blir avbokad, utkastad och hotad är det nåt helt annat än för den som bara inte strykt avdelningssamordnarna medhårs, som anmält arbetsskador, blivit sjuk, krävt toapauser eller använt rätt men tidskrävande verktyg. 

För inhyrda är allt en risk och fackklubben kan inte rädda den som blir avbokad.

”Men det finns massa inhyrt folk som inte alls förstår diskussionen som du å jag har nu. När allt funkar så märks ju inte beroendeställningen. Men den dagen då nån ställer en kritisk fråga, då är folk inte beredda och de fattar inte vad som händer!”

säger han och jag tänker på Rosa L:

”Those who do not move, do not notice their chains”

Så länge arbetarna fogar sig blir problemen med bemanningsföretagen inte uppenbara (förutom det där sjuka med att de inte gör nåt själva utan bara hyr ut folk). Så länge du är lydig kommer du att kunna jobba på, men när du måste försörja din gamla morsa, blir sextrakasserad, har en arbetsskada som gör att du måste omplaceras eller din babydaddy ballar ur, du blir ensam och måste sluta jobba skift, då har du ingenting.

Inga möjligheter att kräva nåt alls.

Det är då, som kedjor känns.