Om att Helgeson kunde gjort en GW Ibrahimovic om det inte passar i hamnen - klassresans ideologiska funktion

Alla älskar en klassresenär. Alla älskar zlatan. Just did it liksom.

Vi älskar klassresesagan för att den presenterar samhället på det sätt som är bekvämast att ta in. Om nu vissa ba did it så har alla som inte också bara gör det själva valt att slippa. Lena Sohl och Irene Molina skriver att dagens samtal om klass domineras av ”klassresan”.

Så mörkar vi samtal om klass som politisk kraft och klass som kollektiv och det visionära verkar maximalt kunna sträcka sig till hur enskilda kan förflytta sig i hierarkin. Vissa samtal är liksom lättare att ha än andra. Lite som med trans typ: ingen pallar diskutera trans/kön på riktigt eller vet hur man ska göra det så då pratar vi om uppdrag granskning istället. Är du för eller emot UG?

Klass? Klassamhälle? Njae... men har du läst om ”Gustavs grabb”, hamnarbetarsonen som nu är allas Leif GW? Är du för eller emot G W?

Vad fan pratar vi om?

Snacka om att missuppfatta idén om det privata som politiskt.

Den uppåtresande klassresenären bekräftar den svenska självbilden och låter oss hålla fast vid det fallerade folkhemmet. Johodå här kan minsann alla lyckas.... oooch då har vi ju faktiskt inte särskilt stora problem! Fint väder idag.

Det har vi ju givetvis, dels att det frankly är bullshit att alla kan och att oavsett så sitter de som är rika och lever på andra på riktigt fortfarande där uppe medan folk pendlar runt lite i de arbetande klasserna. År 2017 ägde 187 svenska miljardärer lika mycket som hälften av Sveriges BNP, då utan att räkna med pengarna de gömmer utomlands. Men tänk va gott att Alexandra Pascalidou får va på TV! Att Göran Greider har en tidning! Alla miljardärer älskar en klassresenär.

Kanske älskar kapitalet dom mest av alla. På ett högst så, okompisartat plan. De behöver berättelsen om klassresenären till det egna klassprojektet – nyliberalismen, helt byggd på tjöt om frihet, rättvisa och allas egna american dream come true. Livet som en resa. En uppåtgående rörelse i en värld där den som förtjänar det har det bäst och där alla kan om de bara vill. Ingen jävel hade ju gått på den dödsbluffen om vi inte serverades lite exempel då och då. Nåt som skulle kunna tyda på att världen faktiskt funkar precis motsatt till vad den gör i verkligheten. 

På vägen tar entreprenörskapets borgerliga klassmedvetande över och ingen uppfattar sig egentligen som en del av nånting alls. Alla blev små öar och i verkligheten sjunker de flesta medan resten trampar vatten.

Högern ba: "Jamen folk måste ha INCITAMENT att göra viktiga saker, ingen skulle gå igenom långa utbildningar om de sen inte fick lön för mödan! Samhället skulle rasa och alla logga ut om alla ska va likar! Inget viktigt jobb skulle göras!"

Eh ja well nu är det ju typ mer lukrativt att råka uppfinna ett coolt tv-spel än att typ jobba med att behandla missbruk och det är jävligt uppenbart att det finns starkare INCITAMENT att tvätta pengar än att bygga hyreslägenheter så det håller ju inte att påstå att rika är viktiga i sig själva. Folk läser vidare till sjuksköterskor vilket i den logiken blir 100% obegripligt. Meeen om vi då bara blir serverade en förorts-entreprenör lite då och då så verkar allt va glömt. För alla älskar en klassresenär. Paolo Roberto är ju supergullig med sina pastasåser ändå....

Om du tänkte fortsätta läsa måste du fatta en grej: NO SHAME till alla de som klättrat uppåt till nåt bättre. Typ min boy E, han sliter ihjäl sig för att i vuxen ålder styra upp de satans betygen. Så han slutar supa, blir Xare och sitter där instängd vid skrivbordet på augustenborg långt in på nätterna med sina ekvationer, periodiska system och narkotikajeans. 

Hans känsla är ändå gött universell: ”Jag vill bara inte knega mer. Jag pallar inte. Det går inte längre. Inte ett helt liv”.

Nä asså I hear you gubben, klart du ska upp! Medelklassen är inte fienden utan de av oss som har det bäst ställt. Visserligen med löjliga fritidsintressen och präktig attityd, men hur gör vi annars med organisationer som t ex socialistiska läkare eller alla kamrater som blivit heltidsakademiker? Det finns ingen politisk motsättning här och faktum är att många akademikeryrken förlorar i självständighet, lön och status thanks to kapitalets företagiserande av typ allting. Ni vet att man ska driva sjukhus likadant som bilfabriker och sånt som är fo real och helt sjukt. Som sagt, obegripligt detta med sjuksköterskor – 3 jävla år på CSN för att bli pissad på resten av sitt yrkesliv. Go deal.

Ingen klassresenär utom typ Hanif Bali har svikit nån och om du tror det så är du dum huvet och kan sluta läsa nu för jag skriver inte till dig ändå. Detta handlar inte om individer som gjort nåt alls, och det är grejen med klass, att i de flesta fall måste det handla väldigt lite om individer om vi ska kunna ha det till nåt. Det är inte alltid ens möjligt att klassbestämma folk. 

Klassresan är ett fenomen. Något möjligt att analysera utan vare sig egen erfarenhet eller åsikter om enskilda peeps.

Jag älskar dom också, berättelserna med lyckligt slut och om människor som faktiskt varit med om grejer. Linderborg, Alakoski, Ahmad. Men oavsett säger det nåt att de här berättelserna är så populära just nu, och att de precis som kvinnors tidigare våldsutsatthet och övergreppsberättelser kan lägga grunden till personliga varumärken. Det är en samtidsmarkör. Alla människors unika olika identiteter och ettiketter och fan och hans mamma är ändå nutidens mest hypade grej. Var det en enda mello-artist som inte berättade om sin struggle framför kameran? När samtalet avpolitiseras blir klassresenären nån form av kaxig normbrytare och om vi vill att politik ska handla om att förändra samhället snarare än att alla ska kunna ba va lite extra special är det knas.

Klassresan handlar om vägen ut, hur kampen för det såg ut, hur den upplevdes känslomässigt och gärna om hur lyckligt och bra allt blev när nån lämnat sin tidigare misäriga situation. Det jämfört med en dåtid när arbetarlitteraturen mer handlade om att skildra livet och människorna i klassen utan att de egentligen var på väg nånstans alls.

Den enda längtan värd nåt i ultrakapitalismens tid är den som går uppåt. En ständig strävan mot förbättring, tillväxt, maximering, avancering, pervertering, erigering - mer mer mer ger oss en medveten status. Att vilja något med sitt liv. Var inte arbetare - lämna arbetarklassen.

Är ni med? Det där med att förbättra villkoren är rätt ute när den enda vägen är upp. Vem bryr sig om hur rötet städbranschen funkar om alla som vill kan lämna den ändå? 

Återkommande genom hamnarbetareförbundet vs sveriges hamnar-konflikten kritiserades arbetarna för sin åpenhet: har ni hört hur höga löner de har va? Ojojoj vilka bråkiga otacksamma arbetare! Så länge du tänkte stanna i hamnen ska du minsann inte ha några godbitar. Nänä sluta lipa nu Helgeson, köp en skjorta och gör en G W Ibrahimovic istället om det inte passar!

I botten på snacket om klassrenesnären skvalpar lögnen om att de mest begåvande, de bästa på botten kan ta sig upp. Jag har ”dagens tinderfynd” som återkommande på min privata insta och använder egentligen skiten mest till att leta och printscreena olika sjuka profiler (pga dysfunktionell relation till män och jezuz fuckin christ vad sjuka de är). MEN iaf ja så var det den här ändå lite goe M. Superstilig, smart, rolig, bredaxlad i sin rock och bla bla ja ni vet. Han tyckte jag var ”fascinerande” vilket knappast betyder ”jag respekterar dig jättemycket” men det var ju ömesidigt och ändå inte direkt standard i heterosammanhang. Han var VD för nåt jävla bolag med en go gäng anställda vilket såklart ledde till diskussion. Han menade helt kallt, vid sidan om den klassiska ramsan om att ”skapa jobb” att han var chef för att han var bäst (LOL). Det betyder väl då att de som aldrig kommer bli några chefer är helt enkelt sämst. ”Jag har svart bälte i det vi gör liksom, därför är jag chefen”. Vi blev inte ihop och det var ju tur kan man sammanfatta. (OBS kärleksbrev från kommunister och kumla mottages!)

Samtidigt som vi matas med alla dessa superunika egna kamper försämras villkoren för kollektivet. Min generation är den första att ha sämre materiella villkor än våra föräldrar. 

 

Sen jag outade mitt face finns det en vilja att göra nån sjuk askungehistoria av mig, typ så - tjejen som från gatan som tog sig upp. Alla vill höra den grejen, och visst, i jämförelse med de flesta som får en plats i mediavärlden är jag kanske en askunge. Men det är ändå inte sant. En cocktail av riktigt keffa val, tjyvsamhälle, missbruk, patriarkat, sjukdom och olika saker som hänt i mitt liv återfinns jag i flera av de mest utsatta kategorierna av befolkningen. Men, samtidigt är jag svenne och min svensklärarmamma har la förmodligen gjort underverk för att jag kan skriva utan nån utbildning för det. Mina pärons bostadskarriär har ändå funkat vilket borde ge nån form av arv sen och sammantaget kan man knappast påstå att jag lidit materiellt i min barndom.

Så min resa har gått neråt. Ett fall som skapat en jävligt komplicerad relation till min familj och jag skulle säkert kunna skriva en bok om det. Det kanske jag gör nån gång om man kan få pengar. Men i ett politiskt sammanhang är jag inte heller så jävla intressant pga individ - så åter till klassresan: den verkar bara vara intressant om den går i rätt riktning. Vi vill inte veta av att livet inte är varken en resa eller nåt värdesamlande. Det bara är - mitt i en ständig kamp om resurser.

Egentligen är de nedåtgående klassresorna vanligare. Alla vet vi väl om den svinutbildade kåren taxiförare och situationen på arbetsmarknaden för människor från andra länder? Den nedåtgående klassresan beroende på rasifiering är regel snarare än undantag. Min girl M brukade skoja om att alla iranier, inklusive hon själv lärt sig ”advokat” som första svenska ord. De iranska akademiker-barnen som drevs på för att ta igen sina föräldrars nedåtgående klassresa i och med flykten till sverige.

Alla kvinnor som skilt sig och/eller fått stryk? De som blivit sjuka och utförsäkrats ut till ingenting? Den nedåtgående klassresan både som individuell berättelse och via förändring av villkor för tex sjuksköterskor och soctanter säger precis motsatsen till den uppåtgående: samhället är inte rättvist och villkoren för vanliga människor blir sämre och sämre. Det är jävligt skört liksom. 

Samtidigt som klassrese-berättelsen är superpopulär minskar den ”sociala rörligheten” (som det heter på akademiska) stadigt i sverige och medelklassen krymper.

Jag tänker mig att det är lite som med orgasm: Att komma uppåt tar tid och är både kamp och arbete. Närmre, lite till, lite till. Nång gång då å då går det. Men trampar du snett, tar lite för hårt, trycker lite fel så dalar det sjukt fort. Rätt ner. Börja om på noll. ”När tyngdlagen får rätt”, sa Ison och Fille till mig i bilen förut. Upp som en sol och ner som en jävla pannkaka.

Medan den kamp där klassanalysen kan vara vårt verktyg hårdnar tappar vi greppet om vad den analysen handlar om. Para är nyckeln till alla låsen: 1991 sänktes skatten på kapitalinkomster till lägre än den på höga arbetsinkomster. Arvsskatten försvann 2004 precis som gåvoskatten. 2007 togs förmögenshetsskatten helt bort. Bolagsskatten har aldrig varit så låg som idag och i år tar de bort värnskatten.

Medan vi matas med berättelser om hur man kan jobba sig upp i världen är sanningen att det som verkligen lönar sig, det är att vara en av dom som inte arbetar alls.