Om finanskrabban och alla vi som lever här

Det var en av de få dagarna i år som det inte regnade på snedden. Under vinterhalvåret går vi alla med ansiktet i marken. Så när jag härom dagen tittade upp kändes det längesen jag såg den, byggarbetsplatsen Göteborg. Bortsett det ständiga regnet ser det likadant ut i många avindustrialiserade städer världen över: de bygger å bygger å gräver å gräver men sällan blir det nåt som nån egentligen behöver. Runt omkring oss snabbspolas det nyliberala klassprojektet ”stadsutveckling” och få kamper känns lika brännande som rätten till staden.

Urbaniseringsprocesserna går i så enorm takt att debatt och inflytande görs närmast omöjligt. Dessutom beskrivs det som onödigt då det bara är naturlig, oundviklig utveckling som sker. Nån form av urban evolution. Det är förstås lögn. Staden är inte naturens utan människans verk. All om- och utveckling dikteras av intressen, makt och resurser. Den dominerande idén är att skapa städer som attraherar kapital, rika entreprenörer och investeringar. Staden i sig själv förvandlas därför till en vara och lokala politiker ser det som sin främsta uppgift att göra stadens varumärke konkurrenskraftigt, att ”hamna på kartan”. Så blev exempelvis mitt Göteborg till ”evenemangsstaden” och Malmö till ”kunskapsstaden”. Ingen av dem: en stad för dem som bor där.

Likt hur vi fiskar krabbor på västkusten knäcker kommunstyrelser hela jävla musslan öppen och låter rovdjuren komma för att äta den inifrån. Men till skillnad från västkustkrabban blir finanskrabban aldrig mätt och varken tinor eller metspön har någon chans att fånga in den. Med avancerad ingenjörskonst vänder den upp och ner på hela fisket och har plötsligt politikern i lina. Finanskapitalet producerar ingenting, istället extraherar de värde ur andra sektorer. När musslan är tömd lämnar finanskrabban ett tomt skal.

Marxisten David Harvey talar om ”ackumulation genom fråntagande” där låginkomst­grupper rånas på mark och byggnader som de ofta bott eller verkat i under många år, inte sällan i generationer. Han beskriver rätten till staden som en klasskampens ”andra terräng” där staden – våra bostäder och hela vår omgivning – exploateras och ägs av några som vi inte ens vet vilka de är, och inte av oss som lever där. Vi som lever våra liv i musslan – som bor, arbetar, älskar, bärsar, fostrar barn – i staden. Medan vänstern älskar att prata om klasskamp, är stadsutvecklingen ett kvitto på att högern praktiserar den.

Gentrifiering är den dominerande formen av stadsdelsomvandling. Det bygger på att ständigt ökande hyror och standard pressar låginkomsttagare ut i ytterområden med ökad segregering och fattigdom som följd. Syns inte finns inte, stadens befolkning byts bara ut. Ett obehagligt, nästan fascistiskt språk används om ”utvecklingsområden” i innerstäderna: de behöver ”saneras” eller ”rensas”. Politik och näringsliv i allians snackar ner, gräver bort, tar över och smäller upp nytt. Steg för steg flytt­as de urbana frontlinjerna och tvingar oss att backa undan.

Men hur mycket de än river ner, rustar upp och bygger om så kommer arbetarområden att återuppstå nån annanstans. Hur mycket staden än förborgerligas och rika områden breder ut sig så kommer också de fattigaste att finnas. Man snackar om segregerade, ”delade” städer.  Och visst, tro fan att de är segregerade, men delade är städerna inte. De är sammanhängande enheter av ojämlikhet, där den enes lyx är den andres misär. Finanskrabban skulle dö om han inte hade något att äta.

I dokumentärfilmen ”Push” skildrar Fredrik Gertten, med hjälp av bland andra sociologi­proffessor Saskia Sassen, den globala handeln med bostäder. ”Alla förstår att priser går upp när man renoverar” säger Sassen. ”Men”, säger hon, ”man måste också förstå att en annan aktör kan komma in i bilden då: ett monster som ingen kan se och som ingen riktigt förstår”. Hon snackar om det multinationella fastighetskapitalet. De som bär ansvar för att i moderna städer överallt i världen sover människor på gatorna, alldeles nära tomma hus. Hus som kan bli våra – när vi slutar mata och istället avlivar finanskrabban. Då kan rätten till staden bli något annat än att få skuldsätta sig och konsumera spännande kaffebönor eller ekologisk inredning. När finanskrabban är död ska vi dansa på hans grav och bygga en stad efter våra behov och hjärtans längtan.

Den här texten publiceras första gången 2020-03-03 i dagens ETC med rubriken "Få kamper känns lika brännande som vår rätt till staden".