Om man helst vill curla velourfarsor

Den 7 maj (2020) meddelade regeringen att jämställdhetsmyndigheten ges i uppdrag att kartlägga hur uppgifter om våld beaktas i domar om vårdnad om barn, barns boende och umgänge. ”Äntligen!” ropar jourkvinnor, mammor och feminister runt om i landet, ”det var på tiden!”. Och ja, visst, men det ska hända nåt också.

Nu ska man utreda i ett och ett halvt år, sen ska man eventuellt formulera förslag, de ska ut på remiss, skrivas om, ut igen, osv osv. Under tiden fortsätter kvinnor och barn vara de enda brottsoffer som tvingas träffa och samarbeta med sina gärningsmän och jag undrar om det finns någon verklig politisk vilja att göra något åt det. Hur det än är med den saken så innebär varje unge som under tiden, rädd och ledsen laddar inför pappavecka, ett statligt sanktionerat övergrepp. Det är ett svek och ett gravt misslyckande. Ett misslyckande som sätter fingret på familjepolitikens stora problem: den vägrar deala med mäns makt- och våldsutövande och den är inte till för varken kvinnor eller barn.

De två jämställdhetspolitiska målen om att å ena sidan främja och fostra till delat föräldraskap och och å andra sidan garantera kvinnor och barn skydd från mäns våld frontalkrockar på vårdnadsområdet. När mäns våld blir pappas våld mot mamma eller fäders våld mot barn lamslås systemet. När våldet på kvinnofridsområdet beskrivs som ett utbrett samhällsproblem beskrivs det samtidigt på det familjerättsliga området som något marginellt, avvikande och det hanteras som undantagsfall. Män kan slå och förgripa sig på kvinnor och barn, men en pappa är alltid bra att ha.

Den första januari i år (2020) blev FN:s barnkonvention svensk lag och regeringen skriver i pressmeddelande att ”barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. Det framgår av föräldrabalken. Precis som lagtexten strösslas vårdnadsutredningar med denna familjerättens mest sletna klyscha. Vad som objektivt är barnets bästa vet ingen, det är ett öppet begrepp som kan fyllas med det som råkar passa. I den svenska jämställdhetskulturen förstår vi det typ alltid som två närvarande, biologiska föräldrar. Gemensamt vårdnadsansvar antas ”främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna” och har blivit ett självändamål.

Det enda lagtexten egentligen tydligt slår fast är två principer som måste beaktas: ”barnets behov av god och nära kontakt med båda föräldrarna” och ”risken att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller annars far illa”. Som sagt, frontalkrock. I ärenden där det finns uppgifter om våld blir frågan vilken av dessa motstridiga principer som ska väga tyngst: barnets rätt till kontakt med den förälder som utsätter eller som misstänks utsätta hen för övergrepp, eller barnets rätt till skydd från kontakt med samma förälder? Det är uppenbarligen inte självklart.

Politiken om vårdnad om barn, barns boende och umgänge måste förstås i relation till det parallella politiska projektet att göra pappor av män. Mansrollen är så jävla inne (det har den varit sen 60-talet) och faderskapet tänks kunna befria män från en destruktiv mansroll och ge dem tillgång till ömma, empatiska och omvårdande delar av sitt förtryckta jag. Dagens familje-/jämställdhets-/pappa-­politik möjliggör, underlättar och försäkrar pappors tillgång till barn. Det är dess syfte och alla gillar det. Men samma politik står i vägen när det kommer till arbete mot pappors våld och övergrepp såväl som skydd av mammor och barn. Det finns en intressekonflikt här som det är förbannat svårt att ta i. Men man måste fråga sig: vad ska komma först? Präktig jämställdhetspolitik eller skydd för utsatta kvinnor och barn? Detta måste också regeringen fråga sig, om den menar allvar med att göra något åt saken.

För det är ett tassande runt gröten. Mot bakgrund av att barn i skyddat boende mår dåligt utredde man vad det var för fel på de skyddade boendena. Mot bakgrund av att våldsutsatta barn i vårdnadstvister mår dåligt utreder man vad det är för fel på vårdnadsjuridiken. Men vad i helvete det är för fel på män, och varför de alltid och till varje pris ska ha tillgång till barn, det undrar man visst inte så mycket över. Kanske vill man inte veta. En ny vårdnadslag måste erkänna och hantera sambanden mellan kön, makt och våld. Det kommer bli motigt, om man helst vill curla velourfarsor.

Den här texten publicerades första gången 2020-05-18 i dagens ETC. Då var rubriken "Alla pappor är inte bra att ha".