Om de revolutionära barnens plats på tåget

Så, jag började på en text om polisen och rättsstaten, igen. Den tar av förklarliga skäl ganska så lång tid. Finns lite att avhandla så att säga. Tid är som ni kanske förstått vid det här laget inte heller min främsta resurs. Trots att jag nu stått på sterioder i över två månader har jag ännu inte blivit dopad nog att hinna med det. Jag är nämligen som bekant morsa.

Därför får ni ett rant så länge. Idag ska jag servera er ett inlägg om kamp och moderskap, om faderskap, strategi, barn och samvete. Alla ämnen ni hört förut, men med en ny kreativ ingång. Det är min fasta övertygelse att vi i Sverige måste ändra vår inställning till allt ovanstående för att komma vidare. 

Kampen måste kort sagt börja strunta i faderskapet, omvärdera moderskapet och inkludera barnen för att bli mer hållbar.

I en del kretsar är det lite skrockigt och kittlande att säga att man hatar barn. Om man inte sträcker sig så långt som till att man hatar dem så kan man helt enkelt klaga på allt som gör dem till just barn: de är högljudda, kladdiga, tröttsamma, har bristande förståelse för andras behov, intellektuella begränsningar och tar mycket plats. Allt det där är sant men det gör det knappast rimligt att kräva av barn att de ska kunna bete sig som vuxna för att få vara med. De är svinjobbiga på många sätt, deal with it. De är människor med särskilda behov. Inte minst är de ett existerande faktum.

Det är såhär förstår ni att kvinnor (och ja jag vet, detta kan nyanseras. Läs det som en generell poäng tack) får barn. Inte alla kvinnor, men väldigt många av oss ynglar av sig förr eller senare. Vare sig det är för att patriarkatet skapar behov hos oss, att kapitalismen erbjuder ett tämligen meningslöst liv över lag, att barn faktiskt också är överfeta eller om vi bara råkade bli på smällen en natt framför en öppen eld (hähä) så händer det. 

Om vi på riktigt inte vill att kvinnor skall stanna hemma och bliva vid sin läst måste många utrymmen öppnas och anpassas efter barnen. Är vi inte beredda att göra detta är vi medskyldiga till att kvinnor utestängs.

För vad är det vi egentligen gör när vi klagar på barn som skriker på vagnen eller sölar på restaurangen?

Jo, vi säger: ”kan inte du bara ta din unge å stanna hemma för alla andras skull?”

Tro mig, det finns ingen som tycker det är jobbigare när ungen skriker än morsan. Det är hon som får utstå suckar, trötta blickar och i värsta fall en go gäng ”goda råd”. Det är hon som kommer att välja att stanna hemma när hon straffas socialt och det är hon som tvingas att stanna hemma när amning eller barnvagnar förbjuds. Det är hennes livsutrymme som begränsas av så enkla saker som brist på skötbord, micro-vågsugnar och tålamod från omgivningen. Egentligen handlar det inte så mycket om vad du tycker om barn, hell jag tycker knappast heller att de alltid är fantastiska. Det handlar om vad du egentligen tycker om kvinnor och vår plats i samhället.

I vanlig ordning har vi den svenska ”jämställdheten” att tacka för den verkliga feminismens undanträngande. Det svenska samtalet om barn har länge dominerats av farsornas bidrag. De skall vara föräldralediga och stanna hemma, de ska ta omsorgsansvar och dela lika. Och visst, det vore väl härligt! Kul när det funkar liksom. Men samtidigt så vet vi att det jämställda föräldraskapet inte har blivit verklighet. Samtidigt vet vi att barn kommer till i massor av andra konstellationer än kärnfamiljen och samtidigt vet vi att ensamstående mammor fortfarande är en av samhällets allra mest exkluderade grupper. Vi måste helt enkelt sluta vänta på papporna. En dag skall jag skriva om faderskapet som koncept, och att det kanske är dags att vi helt dumpar det biologiska föräldraskapet för män. Men inte idag. Här sträcker jag mig inte längre än till att dissekera jämställdhetsidén. 

Det jämställda föräldraskapet betyder ingen som helst förändring av själva projektet föräldraskap, istället är den endast fokuserad på att det ska delas (och med risk för viss upprepning då, det delas ju för helvete inte!). Jag vet inte hur många mammor jag träffat som lämnar skriftliga instruktioner när de går hemifrån, som har hur-kokar-man-välling-jour på telefon eller som helt enkelt inte har nån jävel å skriva lappar till alls.

När man i andra länder inte fokuserats lika mycket på papporna har istället kvinnorna tagit ett steg fram i det offentliga och helt enkelt plockat med sig sina barn. I sverige är barnen fortfarande något som tillhör hemmets lugna sfär, och många tvåsamhetsföräldrar turas helt enkelt om att vara hemma. Ni vet idag går mamma ut på stan och pappa är hemma och ”passar”. Imorgon går pappa ut på stan och då är mamma hemma och tar hand om sina barn. Vi vet alla vem som spenderar mest tid utanför hemmets väggar även 2017. 

I sverige har föräldraskapet alltså blivit en domestic business samtidigt som det individualiserats. Vi har jobbat för att lämna över delar av ansvaret till det offentliga och därmed förlorat de vinster som trots allt finns i en mer kollektivistisk syn på barn.

Det är dagis å hemma liksom. När man i andra länder i högre utsträckning delar barnen mellan generationer och i grannskap ska var och en sköta sitt i sverige. Observera mycket svepande benämningar som ”i andra länder” i den här texten, men jag tror nog du kan se en viss poäng trots detta. Jag säger inte att det är bättre överallt annars, det är en generell jämförelse och en kritik av idén om ”jämställdhet” mellan kvinnor och män som bygger på att män så himla gärna vill om de bara ”får”.

Inför 30 september i göteborg lyssnade jag på ”Radio Regeringen” som alltså är nordfronts ”tjejpod” med den obetalbara underubriken ”nationalsocialistisk mysradio”. Där diskuterades anklagelsen ofta riktad mot nazismen som en rörelse bara för män. De två programledarna ville då hävda att så är det minsann inte alls, utan la det ungefär såhär:

”När karlarna (sjuk benämning på män) är ute på gatorna och räddar Sverige genom kamp är de nationalsocialistiska kvinnorna hemma för att fostra och föda VÄRLDENS BÄSTA barn”.

Låt ditt LOL på detta frodas min vän, men tänk sen. Förutom den helt sjuka synen på barn (människor) som nationsresurs är de inne på något annat: kvinnans plats i hemmet med barnen. Detta är såklart inte en renodlad fascistisk idé, framför allt är den förlegad, uråldrig, förkastad av oss som är vänstern. Grejen är bara att man kan inte fördöma något utan att samtidigt försöka att själv göra det annorlunda. Vår kamp kan inte föras av män (med wifeys at home) och barnlösa. Den måste föras av oss alla och då måste vi anpassa oss för att det ska funka. 

Den svenska vänstern består till stor del av väldigt unga personer. ”Otvättade tonårskommunister” för att använda nazisternas språk. Jag tror att det (delvis) beror på att många helt enkelt tvingas lämna rörelsen när de bli äldre och får barn. Det är en brist hos oss att inte kunna behålla erfarenhet och de olika möjligheter och kontaktnät som en rörelse med större åldersspridning skulle innebära. 

Det vore alltså en organisatorisk vinst att arbeta för en rörelse som går att delta i, oavsett skede i livet.

Mötesplatser där alla generationer är välkomna och kan delta på sina villkor skulle vara en fantastisk både organisatorisk och demokratisk vinst. Därmed måste också de politiska sammanhangen breddas till att kunna hantera barn. Ibland slänger man in lite ”barnpassning” i sista stund som platt feministisk åtgärd, för att någon kommit på att alla kanske inte kan delta annars. Men alla som har ett barn vet att det där oftast inte funkar, det behöver vara någon som barnet är trygg med och i en miljö som är åtminstone lite anpassad för just, barn. Det måste finnas lite leksaker och nån som vet vad fan den sysslar med när den ska hänga med kidsen. Det måste ske i nära anslutning och samma lokal som mammorna finns. Men kanske viktigast av allt, det skall inte ses som en shysst förmån för de stackars mammorna. 

Det skall ses som en feministisk strategi för att kunna bli fler och ge kvinnor verklig del i det politiska livet. 

Vad vi annars hamnar i är ytterligare en skuldfälla, tänk så jobbigt det blir för alla andra nu när jag tar med mitt stackars, stackars barn. Rörelsen kan dämpa mammasamvetet (välbeforskat faktum) genom att faktiskt vara nice för barn, och inte något hemskt de släpas med på. Barnpassning kan organiseras som en del av rörelsen, inte ett fattigt tillägg vid sidan av.

Feminismen har lagt otroligt mycket tid på att kvinnor skall kunna kombinera föräldraskap och lönearbete, vilket såklart är helt i sin ordning om än lite oinspirerade. Det är väl helt enkelt inte så inspirerade att ges grundläggande möjligheter att försörja sig och vara en egen person. Men när ska moderskapet kombineras med ett rikt socialt liv och med politisk kamp? Kritiken som hörs emot besattheten av lönearbetet handlar om att en del kvinnor ”faktiskt” vill vara hemma med sina barn och att det finns andra värden i livet än karriär. För att påminna lite då så var knappast kvinnorörelsens främsta tanke att kvinnors skulle börja klättra i bolagsstrukturer utan att ge oss frihet ifrån män och deras plånböcker. Att många mammor vill vara med sina barn är väl inte direkt raketforskning det heller, men när ska vi ges andra alternativ än att hänga på öppna förskolan eller knega? 

För mig är driften med ”latte-mammorna” ingenting annat än hån och skuldbeläggade av kvinnor som faktiskt vill ta sig utanför hemmets väggar och träffa andra vuxna. Sjukt nog å finns det fortfarande motstånd mot detta.

Jag vill vara mamma, revolutionär och ekonomiskt självständig. Vi är en tillgång, våra ungar är framtiden och det är dags att de får vara med på (i) tåget.