Om vad NPM egentligen är för skit

Så vi vann mina vänner! Vi vann en jävla jordskredsseger! Den kom efter hårt arbete och berodde lika delar på att nassarna är sämst som att vänstern faktiskt, bevisligen är bäst. Den 30 september 2017 i göteborg kommer att gå till historien. Det är bara det att ingenting är färdigt. Även om det inte genomfördes nån nazimarsch i gbg och det faktiskt inte (i skrivande stund) heller springer runt crazy nazis med hjälmar och sköldar på heden så är det rätt mycket skit kvar. Vi må ha kastrerat några hundra fascister, men hur vinner vi över marknaden? Steg ett är att förstå den.

Jag fick upp en uppdatering från BB-ockupationen i mitt flöde. En bild på en härlig bebismage och sen texten: ”NPM är inte viktigare än kvinnosjukvården” eller nåt liknande, jag hittar den inte igen. Det är ju hur som helst alldeles riktigt, jag är väl den första att skriva under på att ca ingenting är viktigare än kvinnors liv och hälsa. (Inte ens mäns liv och hälsa faktiskt hähä). MEN jag tänkte ändå typ: ”sådär kan man ju inte skriva, det fattar ju ingen vad det egentligen betyder”. 

Detta NPM – ”New Public Management” har liksom blivit ngt abstrakt och oklart som vi hänvisar till utan att det någonsin egentligen förklaras. 

 

Jag vill bestämt hävda att det ständiga oförklarandet också är en del av den nyliberala strategin och att det inte minst därför måste motarbetas. Detta att marknadens härjningar och det politiska systemet talas om som något som bara händer, om någon ens känns vid att något händer överhuvudtaget beskrivs det som ”utveckling”, typ som nån jävla ekonomisk evolution. På det sättet har stora politiska förändringar skett bakom stängda dörrar, utan både offentlig debatt och insyn.

Vet du vad NPM betyder egentligen? Vet du vad de råttorna sysslar med?

Härligt för dig då.

Jag tänkte försöka göra det lite lättfattligt för alla oss andra iaf.

NPM är en politisk nyliberal reformideologi som fått oss att omförhandla gränserna till nåt annat ganska så abstrakt: vad vi egentligen menar med ”välfärd”. Vilka som ska få ta del av den, på vilket sätt den skall utföras och av vem. Det handlar om gränserna och arbetsfördelningen mellan stat, familj, samhälle och marknad när det kommer till mänskliga behov så som vård, skola, omsorg osv. Basic needs och vem som ska kirra dem liksom. Ni kanske redan här då kan ana vilken jävla ENORM kvinnofråga detta är. Alla feminister som inte hatar marknaden kan dra åt helvete när de läst färdigt den här texten. Eller, dra inte åt helvete bästa ladies, bara hata kapitalism, ok? 

Själva tanken som ligger i grunden för NPM är den fria marknadens heliga okränkbarhet. Tanken är att statens främsta uppgift är att skydda marknaden och att låta den ha sin gång. Fritt fram för övergrepp, cashen dom tas! 

 

En annan skulle ju kunna önska att i den bästa av världar fanns det ingen direkt stat, och om den fanns så borde dens främsta (enda?) uppgift vara att värna människor. Men nej, för staten är omänsklig, något stående över människan utan kontakt med dem där nere (alltså oss). NPM är helt enkelt nyliberalism i praktiken. Råkapitalism. Det är vad den nyliberala ideologin innebär i våra liv om vi så främst är patienter, socfall eller sjuksköterskor, socialarbetare, välfärdsarbetare. Oftast är vi dessutom alltihop, samtidigt eller i olika lägen av det som kallas livet.

Den politiska utvecklingen och införandet av NPM för oss som jag förstår det till i stort sett två, eller kanske tre sammanhängande problemz:

• Det första är problem som uppstår för oss är som människor med behov, ni vet, vi blir sjuka, vi föder barn, vi torskar på dope, vi är barn i behov av utbildning eller gamla i behov av omsorg osv osv.
• Det andra är för oss som arbetare vilka behöver goda (drägliga är fan inte nog) arbetsvillkor, löner och möjligheter att göra vårt arbete.
• Det tredje problemet är både en förutsättning en konsekvens av alltihop: omänskliggörande. Vi ser hur NPM får oss att omtala människor som ”resurser”, hur universiteten ”producerar” studenter och människor med behov kallas ”kunder”, ”klienter” och ”ärenden”. Systemet rånar oss på vår mänsklighet och förvandlar oss till marknadsmekanismer lätta att passa in i resultatmätande exeldokument. Det kan låta som flummigt bjäfs, men faktum är att kapitalismens största brott är att den tvingar oss att sluta med allt det som definierar oss som sociala varelser. I verkligheten kan ingen människa leva utan en annan, vi kan inte leva utan mening, samhörighet och känslor. Vi passar inte i exelfiler. Svaret finns i att göra och organisera saker tillsammans, i motsats till att låta cash definiera både våra behov och vårt vara (vad vi egentligen är för ena).

Anneli Nordström (tyck vad man vill om henne liksom meen) var sjukt rolig när jag hörde henne säga i nån intervju eller nåt att: "Allt dåligt helt enkelt har ökat”, hon fortsätter senare ”dessutom är de osäkra anställningarna och de lägre lönerna ännu värre i privata företag än i kommunerna – men det är dåligt överallt.”

Haha tack lady Anneli för klarspråk: Allt dåligt har ökat och det är dåligt överallt. Jag kunde då inte sagt det bättre själv. Thats NPM for u!

Vad hon pratar om är tanken om konkurrens, som är en klassiskt marknadsliberal ide. Att välfärdsarbete i allt högre grad har konkurrensutsatts och börjat bedrivas enligt just marknadsprinciper har medfört hårdare exploatering av arbetare, och då särskilt kvinnor. Samtidigt visar rapport efter rapport att det inte funkar, det har inte blivit varken bättre eller mer effektivt. Att detta trots allt inte ändras handlar om pengar och ideologi. Det får helt enkelt inte kosta och det är en värderingsfråga vad man tycker är det offentligas ansvar, oavsett om det funkar eller inte. Dessutom vet de rika svinen lika bra som du och jag att det delvis kommer att lösa sig iaf. Anneli vet det också, hon säger: ”Kvinnor drabbas av dåliga arbetsförhållanden, men också när äldreomsorgen inte räcker till så går man själv ner i arbetstid och ger de anhöriga den omvårdnad som de inte får hjälp med kommunen eller ett privat vårdföretag. Det gör att kvinnors inkomster minskar, att de blir ytterigare belastade och pensionen minskar så småningom.”  

The wifeys drabbas helt enkelt dubbelt. Detta betyder att en del av NPM handlar om att det som tidigare var betalt arbete återgår till att vara obetalt kvinnogöra.

Ändå är NPM trots allt bara tre ord, men som med så många ord (obs inte alla) i den politiska debatten så betyder de något. Låt oss stanna vid ”new”, ny. För det är en ny ordning vi ser breda ut sig, onekligen. Samtidigt kom den inte direkt i förrgår. Det är en ideologisk process som pågått länge men som axxat odentligt sen 2000-talets början (varsågod å läs nån avhandling på detta om mina ca fem historie-rader inte räcker). Ända från åttiotalets kan man se hur tidigare dominerande idéer om att staten skulle lösa ”problemen” med alla de kostnader som det mänskliga livet faktiskt innebär fick slagsida, och man började vända sig mot marknaden. Ord som just ”mangement” och målstyrning dök upp under 80- och 90-talen samtidigt som besparingarna blev flera och hårdare. Sedan 2000-talet har vi hört ”konkurresensutsättning”, ”företagisering”, ”kostnadseffektivtet” och ”evidensbasering” så många gånger att ingen ens bryr sig om att fundera över vad det innebär längre. Det är bara så det är, igen, den nyliberala strategin om marknadens ”naturlighet” och ohejdbarhet.

Den socialdemokratiska och tidigare jävligt poppis idén: att staten skulle skydda människorna från kapitalismens hårdaste konsekvenser har idag bytts ut av idén om att systemet uppgift snarare är att förbereda människan för det som komma skall: marknadsövergrepp. Livet under arbetslinjen. Det snackas idag om att staten ska ”investera i människor” för att de sedan skall bli lönsamma. Därför är det ”en investering” att barn klarar skolan, och inte typ en mänsklig rättighet. Människor på flykt talas om som ”resurser” för sverige, även i den bästa av debatter. 

NPM betyder alltså att människor inte har rättigheter, utan välfärdstjänster handlar om att kunna maximera vinsten av oss och göra oss lönsamma längre fram.

 Socialdemokratin har förlorat genom att aldrig på riktigt utmana marknaden utan istället låta den växa. Som en jävla pitbull de hade i sin hundgård, de skulle prompt har kvar den och försöka tygla den. De matade den men förstärkte inte staketet när den växte sig större och mer global. Tillslut rev den staketet och käkade alla sossar som den inte kunde förslava. Det skulle kunna beskrivas som något av en ”epic fail”.

NPM innebär decentralisering av ”välfärdsproduktionen” om man nu ska snacka deras tråkiga språk. MEN, den där decentraliseringen (alltså typ att allt inte ska styras i toppen) har gjorts med vissa väl valda mörkningar. Vad de gjort är typ ett (välfärds)system som bygger på beställare och utförare. Det går att se hela vägen uppifrån och ner: de kommunaliserade skolan med instruktionen typ: ”gör skola, varsågod å hitta ett sätt att uppnå de mål vi beställlt”. Mörkningen ligger dock i att makten och besluten inte förflyttats, vad som istället hände går att se som att man ”beställde” välfärdstjänsten ”skola” av ”utföraren” kommunerna. De verkliga politiska besluten fattas fortfarande på annan ort, SAMTIDIGT ligger plötsligt inte ansvaret för hur det blev inte på de som fattade besluten, utan på dem som fått i uppdrag att verkställa dem.

Ett mer nära exempel är tex ditt lokala socialkontor: där är man med all sannolikhet besatt av att snacka om de enskilda soctanternas ”handlingsutrymme” och vikten av att de är proffesionella på en massa olika sätt. Sanningen är att de har egentligen ingen som helst, eller sjukt lite makt över besluten som fattats ovanför dem och som de sen sitter med ansvaret att verkställa. 

NPM betyder att politikerna trycker ansvaret längst ut i kedjan samtidigt som makten inte flyttat sig en millimeter. För jävla smart ändå.

Nästa mörkning är att samtidigt som ansvaret har flyttats till enskilda arbetare ges de inget förtroende. Därmed byggs absurda kontrollsystem där ”utförarna” (de på golvet) hela tiden måste rapportera och bevisa att de faktiskt gjort det som åläggs dem. Här ser vi snacket om ”evidensbaserad” praktik i olika typer av soc-verksamheter, vi ser resultaträkningar och ofantlig byråkrati. Vi ser allt ifrån betygssystemen till statistiska uppgifter på andelen ”färdigbehandandlade” aka utskrivna patienter eller beräkningsystem som klockar vårdbiträdens resväg mellan brukare. Alla ni välfärdsknegare har nog egna exempel på kontrollen, om ni tänker efter. Administrationen växer och blir en allt större del av den offentliga verksamheten, av den enkla anledningen att allt egentligen fortfarande är toppstyrt. 

Den mörkade ”decentraliseringen” är ett supereffektivt sätt för dem med makt att göra sig av med jobbiga konflikter, det är inte de som sätter budgeten som får stå och prioritera mellan flera svårt sjuka människor när resurserna inte räcker, det är sjuksköterskorna! Det är soctanterna som får lämna negativa beslut! Det är anhöriga kvinnor som får täcka upp när omsorgen inte fungerar! Alla de negativa konsekvenserna av åtstramningarna axlas av vanliga människor (kvinnor).

När välfärden styrs enligt marknadsprinciper förlorar den hela sitt syfte. Det går inte att göra välfärd som man producerar bilar eller hårtorkar. Ändå är vinster i välfärden en debatterad fråga, svår att ens ta på allvar. När välfärden fallerar öppnar sig klassklyftan som en mansfamn på krogen. Redo att smeka den som duger medhårs. Därför ser vi hur tex läxhjälp eller barnpassaning blivit en business i takt med att skola och omsorg failar. Vi ser hur kvinnor som ska föda kan köpa sig en doula som kan stötta och hjälpa henne när förlossningsvården failar. Vi ser hur de fattigaste i vanlig ordning är de största förlorarna. När välfärd produceras enligt marknadslogik kommer företagen att vilja hålla nere sina kostnader och eftersom man inte producerar varor är den största kostnaden löner. Därmed ser vi hur lönerna hålls nere och att man drar sig för att nyanställa.

 

NPM betyder då ytterligare förstärkning av klassamhället. Det är fan att folk inte är superradikala alltså, kom igen det är ju sjukt detta!

Välfärdsarbetare mår skit. Samtidigt som de ska både knega kneget och ansvara för att det inte går att utföra ökar deras arbetsbelastning. Folk säger upp sig och går in i väggen för att avlösas av inhyrda utan kunskap om vare sig den specifika arbetsplatsen eller ens nödvändigtvis om målgruppen. När vårdpersonal larmar om att patientsäkerheten havererat avslutas det hela kort och gott med att nån högre upp säger att det har den inte alls. Samtidigt som man ska ansvara för arbetet ges man inget erkännande för sitt kunnande. Den effektivitet som skulle kunna vinnas av att utbildade människor med koll på läget får göra egna bedömningar av vad som behövs och vem som behöver det är i NPM ointressant. Istället kontrolleras de och matas med misstro både genom kontrollsystem och genom offentlig debatt.

Jag höll en studiecirkel och föreläste om delar av socialtjänstens misslyckanden, fick plötsligt frågan om jag tyckte illa om soctanter. Sjukt nog hörde jag mig själv svara:

”Alltså jag hatar såklart inte socialsekreterare! Jag har faktiskt många vänner som jobbar som det!”

Eh, såhär i text kan man la lägga till ett : ”Mvh, inte homofob”.

Men det är inte enskilda arbetares fel, vilket jag såklart skulle sagt istället. Jag kan la hata soctanter så mycket jag vill i mitt privatliv, men på ett politiskt plan måste allianser byggas mellan dem som arbetar i systemet och de som ”konsumerar” det (eh). Vi är knegare, vi är patienter, vi är anhöriga, vi är folk. Folket med stort F och vi måste tillsammans motarbeta dem som satt oss i en ohållbar situation för att det drabbar oss alla.

Om vi fortsätter på socspåret så är NPMs nyckelord på området: ”kostnadseffektivisering”. Detta är är det nyliberala ordet för ”billigt”. 

Det skall inte kosta nåt men gå fort. Därmed upphandlar socialtjänsten numera ”tjänster” av ”utförare” och handläggarna har gjorts till administrativt fotfolk som bara skall bedöma (stnadardiserade) behov och sen avvisa eller skicka vidare. Här ser vi tex ”utredartjänster”. Vad det gör med en människa som söker hjälp i en svår tid att möta någon som inte har tid med stödarbete och bara ställer frågor efter nåt formulär är givetvis ointressant.

Jag ansökte om en kontaktperson för min son som kunde vara med när han skulle träffa sin pappa. I utredningen skickades frågeformulär till bland annat förskolan. Där ställdes frågor om mitt barns hygien och kläder. Dagispersonalen lackade tack och lov ur och ringde upp soc. Vad fan vill ni liksom, ni skulle utreda pojkens relation till sin pappa och hans rätt till trygghet? Men nej, det visade sig att mitt lokala socialkontor skickar SAMMA FRÅGOR oavsett vad de gör för barnutredning.

Detta är NPM: rationalisering och standardisering, never mind vad vi egentligen håller på med.

Privata företag får alltså skattemedel för att göra människor till exelsiffror som lämnat socialkontoret samtidigt som de plockar ut vinst (profit). Bara det är i sig själv jävligt nog, eftersom de öppnat för att man kan tjäna pengar på människors misär, men det stannar inte där. I privat verksamhet kan man ställa krav på lojalitet och man får helt enkelt inte rapportera missförhållanden på samma sätt som i offentlig. Ni vet de vanvårdade barnen som fått nån form av upprättelse och pengar för vad de utsatts för i den svenska barnavården? De kunde få det för att allt fanns dokumenterat och sparat för framtiden. Ingen vet hur det kommer att se ut med privata aktörers arkiv och vilka övergrepp som kommer att kunna passera i den moderna socialtjänsten.

Helena Blomberg och Welander citerar i sin forskning på socialarbetare som sagt upp sig med hänvisning till arbetssituationen ”Karin, 47” som säger såhär:

”...Jag tycker det är alldeles för mycket prat om hur jag som person ska hantera saker och inte vad vi egentligen behöver göra. Jag höll på att kräkas när jag såg protokoll från ledningen. Dom är ju bekymrade över att ingen söker tjänster. I wonder why? Det har ju varit ett sjunkande skepp i 20 års tid. Plötsligt börjar dom fundera på ”varför får vi inga folk? Varför är det ingen som söker till barnkontoret?” Det känns skrattretande. Då har dom tagit in en sådan här reklamfirma som ska hjälpa dom att rekrytera. Jag känner bara att dom har inte fattat nånting. Dom fattar inte att det är misshandel att jobba på barnkontoret. Det är helt crazy att jobba där.”

Det är ett väldigt målande citat om hur problem hanteras och hur arbetande människor behandlas i verksamheter styrda av NPMs principer. En reklamfirma kan kirra att personalen går under. Yes alltså. Detta är vad som händer när marknadslösningar används på problem de aldrig kan lösa.

En annan socialsekreterare (Johanna, 32) i samma studie lägger det såhär:

”Man behövde enligt cheferna bli bättre på att planera sin tid och allting landade tillbaka på att då är jag inte tillräckligt bra. Jag är inte tillräckligt kompetent, jag är inte tillräckligt duktig på det här för man borde få det att gå ihop. För mig handlar det om organisatoriska brister och systematiska fel som gör att arbetsbelastningen blir helt absurd men man vänder det till att det handlar om individer och att individernas komptetens inte räcker till...”kör tills du brakar, sen kastar vi ut dig om du inte flyr innan.”

Vad Johanna beskriver är det där ansvaret puttat längst ut i systemkedjan.

Låt oss ta en titt på socialtjänstlagens portalparagraf SoL 1:

”1 kap. Socialtjänstens mål

1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
- ekonomiska och sociala trygghet,
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet."

Skall vi tillsammans enas i ett stort LOL på detta? Fastän att det egentligen inte alls är det minsta roligt. Vi har förändrat hela innebörden av socialt arbete samtidigt som lagen kvarstår, och den blir därmed omöjlig och i förlängningen helt meningslös att förhålla sig till.

Det är belagt i forskningsrapport efter forskningsrapport att folk som jobbar under NPMs styrning lider av arbetsrelaterad stress och att ”arbetstillfredställelsen” sjunker i takt med ökad rationalisering. Detta är vad som händer när marknaden kommer före både lagstiftning och rimlighet.

Välfärdsarbetarna har ofta sökt sig till sitt yrke för att få uföra ett meningsfullt och viktigt arbete, när de inte ges möjligheter att göra detta samtidigt som de lastas är det ingenting annat än ett marknadens övergrepp på den arbetande människan.

Det allt mer styrda arbetet och det faktum att folk säger upp sig till höger och vänster öppnar för något väldigt farligt, för vilka är det som blir kvar i systemet? Risken finns att de som inte bryr sig ett jävla skit blir kvar, de som inte har nåt problem med att välja vem som ska få vård eller vem som förtjänar tak över huvudet. Att bra folk som sökt sig till välfärden för att göra nåt vettigt försvinner öpnnar för dem som skriver under på systemet och inte har nåt problem med att behandla människor som varor eller i bästa fall arbetsuppgifter. Risken är att de är de enda som blir kvar, och systemets övergrepp kan antas bli grövre.

Vi ser NPM på kvinnojourerna geom påtvingad ”företagisering” och krav på ”proffesionalitet” och dokumentation. De flesta kvinnojourer får verksamhetsbidrag av sina kommuner, för att man helt enkelt insett att systemet är sämst på kvinnofrid. Bättre vi gör det. Förenklat är verksamhetsbidraget att säga, varsågod, här är pengar, do your thing så att vi inte har massa traumatiserade kvinnor och barn att deala med i kommunen. Ait, all good (riktigt såhär enkelt är det såklart inte). Det nya är istället, vilket fick riktig fart med alliansen som ville jobba mot ett direkt upphandlingssystem, att sänka verksamhetsbidragen och istället göra placeringar via socialtjänsten. Alltså att betala per kvinna och ”beställa tjänsten” skyddat boende av kvinnojourerna. Problemet som uppstår är dels att jouren då tvingas lämna över bedömningen av vem som behöver hjälp och inte till en havererad socialtjänst och att de sedan kan ha åsikter om hur vi skall arbeta. Dessutom betalar man inte för allt det förebyggande och politska arbetet, för samtalsmottagning och självhjälpsgrupper, för telefonjour och juridisk hjälp. Man betalar för en natt i boendet, för att det är det som behövs och passar i exelfilen. 

Utveckligen har skapat splittring i kvinnojoursrörelsen och vad som kommer att hända är svårt att förutspå. Själv tror jag på en företagisering av den stora merparten jourer samtidigt som en återradikaliserad rörelse kommer att vakna för alla de kvinnor och barn som inte kan vända sig till socialtjänst och polis. Vi ser redan detta i lokala exempel. Hur som helst kan man säga att nyliberalismen håller på att vinna över kvinnojourerna som de tidigare fungerat, precis som den vunnit över de tidigare nämnda sossarna. Vi har varit så sugna på cash och erkännande samt krävt politiskt ansvar till den grad att vi nu måste slåss för allt vad vi är värda för att slippa avtal, granskningar och dokumentationskrav från högre ort. Vad det hela handlar om är att de svinen vill sälja ut systerskapet och göra kvinnorörelsen till ytterligare en marknadsmekanism.Det sunkigaste är att de lägger fram det som att det är för vår egen skull, hur ska vi annars kunna "konkurrera"?

Diskussionen om NPM har avpolitiserats genom snack om evidensbaserad praktik. Evidensbaserad praktik kräver individperspektiv. De arbetar bara med problemen i sig för att efter en quick-fix kunna skicka ut folk på marknaden igen.

 Man kan inte mäta tex fältares betydelse för ungdomar ordentligt i sin exelfil, för att de arbetar förebyggande, man kan inte mäta ett biblioteks eller kulturhus mening för människors hälsa i en förort för att det är innan det gått åt helvete. NPM kräver individinriktade insatser som kan registreras och mätas. Detta gör att de enda sociala problem som erkänns är individuella och kan kirras genom att behandla enskilda människor. Sociala rättigheter och strukturanalys bye bye liksom. Om du tänker lite på det, så ser du nog att det är ett väldigt tydligt politiskt ställningstagande praktiserat genom förändring i välfärden. Samtidgt med detta växar disskusionen om föräldrars och andra ensikildas egna ansvar för sin situation.

Så ni förstår ju, detta är medvetna politisk beslut vi snackar om. Sjukt deppigt, men hoppas att det var lite klargörande iaf. Till framtiden, för ljuset finns där i mörkret peeps! Det finns massor av människor som ser vad som händer och som gör motstånd. Jag får dock skriva om det en annan gång, för annars har vi en avhandling framför oss och ni kommer sluta läsa.

Men nu vet du vad NPM är. Råkapitalism. Glad måndag.