Om skitfeminismen som återstår utan kollektivism och antikapitalism

I sverige jobbar vi fortfarande mot nån form av jämställdhetsideal. Jämställdhet är fortfarande ett positivt laddat ord som varenda jävel kör med faktiskt. Ni vet, nu när”feminism” börjar bli lite överjobbat för många. Det ultimata exemplet är väl de antifeminister som underblåst feminism-skepsisen och formulerat ”jämställdismen” som politiskt alternativ. Jämställdhetstanken som dominerar är att kvinnor helt enkelt ska till gubbarnas nivå. Detta kan uppnås av män och kvinnor sida vid sida i nån form av harmoni. En harmoni som bygger på att kvinnor slutar gapa efter för mycket och samarbetar med män istället. 

Det är inte så lätt å va man heller, så varför ska det hela handla kvinnor liksom? Jag hörde Carin Holmberg tala om hur dagens feminism slagit oss in på vägen mot ”ett jämställt patriarkat”.

Osökt tänker man på alla dem som bestämt beskriver sig som ”humanister” och därmed INTE feminister. De som hävdar ”nyanser” och ”komplexitet” på bekostnad av all strukturell förståelse. Vad som egentligen hänt kan beskrivas som en idividualisering av både debatt och orättvisa till något som bara kommit att handla om jämställdhet mellan individer, i motsättning till rättvisa mellan två kollektiv: kvinnor och män. Men det är först efter den där rättvisan vi kan komma till ett mänskligt ”vi” på riktigt.

Även om många unga trots allt bekänner sig till feminismen och därmed såklart kallar sig feminister har begreppet på många sätt gått igenom samma liberala stympning som andra motstånds-ideologier. Samtidigt med individualisering ser vi varufiering (marx: reifikation). Alltså hur allt fler delar av det mänskliga (livet) görs till säljbara konsumtionsvaror. Detta händer också feminismen.

Vi ska göra en film. Vi satt i ett kök i en lägenhet på söder. Jag drack mellanöl och målade naglarna. Vi behöver ett tema. En tanke att börja med.

"Vad vill du säga till vänstern?" Säger den glade filmaren och vi skrattar åt den löjliga status det ger mig att få frågan.

Jag vet inte. Tänker först på hur härligt det vore att göra en hyllningsfilm till kvinnligheten. Nej. Till kvinnor. Nej, för där har vi ändå ett solklart problem. Det som uppstod när allt som kvinnor gör plötsligt blev feminism. 

"Kan vi göra film på det?" Inte vet jag hur man gör.

 "Vad menar du?" Skattar han åt det rant jag just lagt.

Jag menar att det från en del håll påstås att feminism är i princip allt som enskilda kvinnor gör. Vad kampen då blivit är att kvinnor typ bara fortsätter som vanligt, i motsättning till att försöka förändra samhället och våra livsvillkor.

Är detta vad som återstår när feminismen slutar vara kvinnokamp och tappar sin kollektivistiska uppfattning om att vi alla är ett tillsammans? Jag tror det. När vi inte längre vill använda den feministiska analysen till att ifrågasätta det manliga samhällsbygget: kapitalism och dess marknadsstyrning. När vi inte längre kräver dess död återstår för enskilda jämställda individer att konsumera sig till frihet i ensamhet. Fuck me vad sorgligt.

Då blir det plötsligt logiskt att det till exempel är:

• Feminism att sminka sig
• Feminism att klä sig (och sina barn) på ett särskilt sätt.
  Och värre blir det:
• Feminism att sitta i en bolagsstyrelse.
• Feminism att tjäna pengar på andra kvinnors arbete.
  Punktlistan av ångest slutar i slavhandel:
• Feminism att sälja sig för sex.
• Feminism att sälja sig för avel.

Förstå mig rätt här, om smink och kläder tex, det kan absolut vara feministiskt att se ut hur man vill. Det kan absolut vara feministiskt att som kvinna inte låta andra styra ens liv, så långt det går. Det är solklart feministiskt att försöka bygga sitt eget liv men det är inte antifeministiskt att påverkas av patriarkatet och att försöka ha ett så gött liv som möjligt i det. Allt kvinnor gör är inte feminism, vi är förtryckta och det finns ingen skam i att erkänna det. 

Tvättar vi bort att män och marknad faktiskt exploaterar oss och gör oss illa genom att hävda våra egna val kommer vi ingenstans. Vi kommer till den backlash som fött "jämställdismen" och som kvinnokampen nu genomgår tack vare liberalt skitsnack och smart marknadsföring. Feminism är varken ett livsstilsprojekt eller en könstillhörighet.

Jag menar att feminism är kamp. Feminism är politik. Feminism är inte att måla naglarna. De torkar för fan aldrig, naglarna jag målade metallic-blåa. Fett snygga påminner de om lacken på en riktigt snabb bil. Men på många sätt är de direkt antifeministiska. Jag kan erkänna dem som antifeministiska utan att det på något sätt står i motsättning till mig som feminist. Jag är nämligen också kvinna i det kapitalistiska patriarkatet.

Samtidigt undrar någon ändå ”Kan man vara feminist och sminka sig?” i ett internetforum. En uppriktig fråga förmodligen. En fråga som i olika former återkommer, igen och igen, nedkokad lyder den typ:

Kan kvinnor göra saker i patriarkatet överhuvudtaget?

Vad får feminister göra i patriarkatet?

Att vara kvinna är inte att bära hela ansvaret för kvinnokampen på sina eyelashes. Att vara feminist är att erkänna könsmaktsordningens existens och hata densamma. Det betyder alltså att så länge du vet om kvinnoförtrycket och tycker det är fel är det helt ointressant om du har foundation i facet. Easy as that. Så länge du hatar patriarkatet och erkänner dess effekt i våra liv kan du sälja sin kropp, måla dina naglar, ta hela föräldraledigheten. Att vara feminist är inte att leva i en förtrycksfri bubbla (tyvärr). 

Att analysera och skuldbelägga allt kvinnor gör, vårt utseende och vår livsstil har lång tradition i patriarkatet och det är något som vi måste stå emot. Det är en politisk strategi för att äga oss och ska inte ha med politik att göra. Det är så att säga varken bu eller bä det här med våra högst persoliga val, typ sminket.

När F! Krossades av medierna i valrörelsen 2005 kunde man läsa denna dynga i DN:

”Inte ett kvinnopynt stör stentuffa Tiina Rosenbergs manliga utstrålning: kortsnaggad, kostymklädd och i bekväma lågskor. Gudryn Schyman är mer slipad i modespråket, säkrare i sin roll och vågar kanske därför spela på det traditionellt kvinnliga attributen. Hon har lite längre hår med viss antydan till lockar, högklackat, smycken och oftast kjol, men alltid kyligt affärsmässig.”

Tycka vad man vill om F! men det är fan för jävligt. Vad är "kvinnopynt" ens för ord? Har du någonsin läst nåt liknande om manliga politiker?

”Samtliga män på moderaternas riksdagslista är asfula iår igen”

Istället för att bemöta politik och krav på förändring recenserar de vårt utseende och våra personliga angelägenheter. Det förminskar oss och vi kan aldrig vinna över det genom att bara mirakulöst hävda att allt vi gör är feministiskt. Ingen ska analysera hur varken Tiina eller Gudrun klädde sig över huvudtaget, det är ointressant och direkt antifeministiskt. Varken en snaggad skalle eller högklackat var F!s politiska idéer.

Jag har valt att förstå snacket där allt blev feministiskt som en motståndsstrategi. Som ett sätt att slå tillbaka och behålla sin värdighet i ett system som hatar oss vad vi än gör. De hatar oss för vad vi är, och därför kommer det aldrig att funka. 

Hör cleo i huvet:

”Det är inte han jag gör mig fin för, det är själsligt,

fixar mina naglar bara för att det är härligt

Inget av det är för dig

Jag gör det för mig själv

Inget av det är för han”

Hur jävla go den låten än är så är det skitsnack. Det går inte att komma ifrån att skönhet är patriarkat och alla kvinnor måste på något sätt förhålla sig till det. Jag kan pumpa den i bilen ändå och det kan få mig att känna mig som en g men politik handlar inte om känslor. Åtminstone kan de aldrig överordnas analys. Vi är offer, men det måste därmed inte vara vår identitet. Det kan la en vanlig onsdag i ett söderkök va svingött med metallic naglar för det. Förväxla det bara inte med revolutionen!

Jag ramlade över nåt på samma tema i mitt facebookflöde för ett tag sen. Jag minns inte vem det var som skrivit själva inlägget men det handlade om Linnea Claesson. Ni vet handbollsspelaren som blivit kändis för att hon helt enkelt blivit en offentlig feminist som dessutom tröttnat på att anpassa sig efter mäns svinkatiga beteende. Hur som helst, i inlägget och dess kommentarsfält fördes en diskussion om att Linnea aldrig hade blivit så ”stor” om hon inte dessutom var jättesnygg. Jag trodde fan jag skulle kasta mina redan helt pajade mobil i väggen när jag läste hur ”feminism” användes till att kommentera, förminska och skuldbelägga en offentlig kvinna som bestämt sig för att ta en massa skit för allas vår skull. Argumentationen var då att eftersom patriarkatet älskar snygga tjejer skulle en ”ful” tjej aldrig kunna göra det som Linnea gjort och det är orättvist att hylla Linnea för mkt för det finns en massa som var före henne. Plötsligt handlar Linneas politiska kamp om henne som person och hennes gärning om att bli ”stor”. Kort och gott ett individualistiskt marknadsprojekt. 

När vi kör med marknadens spelregler ingår det att vi ser det som borde uppfatta som en kamp för oss alla som konkurrens. Som något som sker på andras bekostnad.

EH alltså ärligt, vi kan självklart prata om sjuka skönhetsideal och manliga preferenser utan att förminska och kränka varandra. Systerskap HALLÅ.

I vanlig ordning går det ändå inte att göra rätt. Exemplet Linnea visar oss att inte blir man en fullvärdig samhällsmedborgare bara för att man följer den kvinnliga koden. 

Vi hade varit och sett Antifascisterna (filmen) på forum och bestämde oss för att bli fulla. Kort och gott tog vi två steg till Aberdeen, E och jag. Det var ett jävla gubbdagis som vanligt och jag minns att jag vid något tillfälle fick tala mycket l-å-n-g-s-a-m-t och säga med tydlighet säga ”N-u f-å-r d-u g-å h-ä-r-i-f-r-å-n” (pekar bort med hela handen) till en go gobbe (den göteborska omskrivningen för ”svinjobbig”). Han och alla de andra malesen kom tillbaka i omgångar fem minuter senare ändå såklart.

Hur som helst, jag var kittad och E var en vanlig flata.

”Du har ett så rent ansikte liksom” säger den goa gubben till E.

”Men du, du är ju lite snygg ändå” säger han till mig.

Medan vi garvade så ölskummet droppade ur näsorna på oss så kunde vi alltså dra slutsatsen att utan smink är man ”ren” i motsats till smutsig. MEN med smink är man å andra sidan snygg, till skillnad från utan då man inte är det. Det är så att säga pest eller kolera. Snygg å smutsig eller ren å oattraktiv.

Det går inte att göra rätt för att det är ett patriarkalt spel där vi varken satt reglerna eller kan vinna. Feminismens enda väg är att inte delta. Att fuska och slutligen bränna hela spelplanen. Självklart är både jag och E feminister, men det kan man för fan inte se utanpå. För vi är nämligen också kvinnor i patriarkatet.

Idag har vi en situation där privata vinst-drivande företag ses som nån form av sjuka jämställdhets/feminist ikoner för att de lanserar smink för män eller har kvinnor av olika ursprung i sina reklamer. Still not lovin åhlens FFS. 

 

Kanske är jag ovanligt cynisk men minns ni lucia-pojken? Självklart är representation i det offentliga rummet skitviktigt, men när accepterade vi som politisk rörelse att det offentliga rummet är reklamens? När blev feminism kapitalism? När blev vår ideologi en konsumtionsvara? Hur kan företagets publicitet i det hela inte tas med i analysen? En helt positiv syn på detta betyder att vi accepterat profit och tillväxt som något bra. Jag pissar inte på representation i sig, läs mig rätt, vad jag säger är att det i detta fallet är en väg som slutar i en vändplan. Verklig och härlig representation sker i politisk debatt och i (feministisk) kamp. Det handlar om makt, inte om rätten att synas i en reklamfilm.

Företagen har helt enkelt lyckats kombinera vårt behov av identitet och värderingar med konsumtionsvaror. När reklamen anpassas efter den grad av medvetenhet vi önskar ha känner vi plötsligt samhörighet med typ Åhlens eller nåt jävla byggföretag med kvinnor i broschyren. Vi känner att vi är ett med marknaden, istället för att vara det med varandra. På vägen glömde vi konkreta problem som typ: delade turer i vården, rut-avdrag, våra pensioner, begränsad anhörig(kvinno) invandring och nedmonterad förlossningsvård. På vägen glömde vi kvinnokollektivet och kampen.

Marknadens jämställda patriarkat kan dra åt helvete när vi ses på barrikaderna,

för ni är mina för evigt älskade systrar!

Tillsammans håller vi det äkta.