Om hedersdebatten - rasism, kvinnobeten och gemensam förlust

Den här texten kommer bli gubblång. Lika bra att springa flera varv på minfältet om man väl gett sig in på det. Många kommer att missförstå den och läsa in saker som inte här står. Varsågoda! För er andra kommer den här texten handla om hedersdebatten likväl som de feministiska och vänsterpolitiska skäl som finns för att på allvar ge sig in i den. Att ta tillbaka den, i motsats till att ”ta den” på de villkor som råder. Det vore tämligen meningslöst, är det inte SD så är det ”feministiska” liberala islamofober som gapar. Lyssnar man för länge hörs kanske medieprofiler som Heberlein och Lamotte och längst bak i ridån ligger hela den europeiska flyktingpolitiska utvecklingen där människor behandlas sämre än djur (OBS ja jag tycker människor ska ha det bättre än djur om jag ska välja).

Härom dagen kom min årliga inbjudan till Fadimegalan. I ärlighetens namn är jag rätt trött på Fadime nu. Eller alltså, jag är givetvis inte trött på en avrättad kvinna. Men det är faktiskt nästan tjugo år sen nu! Jezuz come on liksom ska vi någonsin respektera det här dödsboet?! Mordet på Fadime Shaindal öppnade sveriges ögon för det som kom att kallas ”hedersmord”. I förlängningen ”hedersrelaterat våld”. Jag tror att Sverige älskade Fadime, inte främst för att hon var en helt jävla exemplariskt modig person. 

Jag tror att sverige älskade Fadime för att hennes förklaring var den vi kunde ta. Den om ”kulturen” som den stora boven. Hon som beskrev sin önskan som att få leva ”svenskt”, med en svensk man. Mediasverige och de politiska etablissemanget gjorde henne till en av alla de kvinnor vars öde förvandlas till slagträ, använt av vem helst det råkar passa.

Pernilla Ouis beskrev 2016 hur ”hedersdebatten” och dess polarisering i sverige delvis beror på just den särskiljande benämningen ”hedersrelaterat våld”. Hon skriver att detta får oss att se på våldet som något avskilt från det som sker i ”svenska” familjer och hur unga invandrartjejer görs till offer som vi kan förstå. Hon kontrolleras av hela sin släkt och lever under ständigt hot från dem på grund av sin allt igenom respekterade vilja att ”bli svensk”. Hon vill styra sitt liv, sina aktiviteter och vem hon får umgås med samt på vilket sätt. Hon är den som vill ut till varje pris, till skillnad från den offerkofta som stannar kvar.

Det patriarkala svenne-sverige älskar den beskrivningen. Orkar med den, när den går hand i hand med integrationshetsen och den rasistiska beskrivningen av utländska män som våldsbenägna vargar. 

Den lättkränkte invandraren som tycker svenska kvinnor är horor. Och hon, den stackars lilla flickan som bara ville vara som oss... FÖR ATT VI ÄR BÄST! SVERIGE 4-EVER! HUR KAN FEMINISTERNA OCH KULTUREFÖRNEKARNA ÖVERGE HENNE?? Den uppmärksamme läsaren kan här ana våra snedsteg.

Efter Fadime kom vi visserligen vidare i hedersdebatten, men tyvärr skulle den senare balla ur och placera oss där vi är idag. Vi första kollen verkar vi ha två mot varandra stående läger, precis som Ouis beskrivit. Vi har de som ser den här typen av våld som helt kulturellt betingad och därmed särskild och de som menar att det är precis samma sak som allt annat våld mot kvinnor. Särskilt är det just det där ”särskilda” lägret som hävdar uppdelningen, det är ju rätt givet egentligen. Det är ett läger som består av vissa feminister, diverse liberaler OCH av nyfascister såväl som vanliga svennerasister. En politisk mångfalds-fail.

Det är med glädje jag läser att Fadimegalan i år dumpat tidigare nämnda Heberlein, en av fjolårets huvudtalare: ytterligare en kultur-hetsare. Låt oss nu ba ta å göra det ordenligt och dumpa alla dem som svalt kvinnosaksbetet rasisterna placerat ut. Tittar vi lite närmare på den andra debattsidan går det snabbt att se att vi inte hävdar att allt våld är samma sak. Men vi snackar inte om varken ”hedersvåld” eller -relaterat sådant. Vi snackar om ”våld i hederns namn”. Och utan att vara nån jävla ordmärkar-skribent så är det viktigt. Vi ska prata om VÅLD, likt det VÅLD mot kvinnor och barn som vi ser överallt, men ett VÅLD som utövas med hedersargument som ursäkt. Ingen säger att det är exakt samma sak. Likt i min text om slöjan känns det löjligt att behöva skriva det: ingenting är exakt samma sak som någonting annat. 

Vi pratar om likheter här, och om grundproblem: patriarkat. Detta fantastiska ord, som enkelt översätts ”The law of the father” - manlig utgångspunkt, mansmakt, papparätt, familjelag. Ett globalt problem med samma ursprung oavsett om det är familjen Silverstråhle eller Mahmudi som vi snackar om.

Heder å sin sida är någonting positivt. Senast förra veckan sa jag till en man att ”det hedrar dig” som i att jag gav honom poäng. Att benämna våldet som någonting som faktiskt har med heder att göra riskerar att legitimera det. Därför - ”i hederns namn” - för att fånga att det är en kapad heder, gjort till något vidrigt. Är vi inte superliberala värderingslösa idioter så ska vi bevara de mänskliga värden som är nåt att ha och inte låta dem komma att betyda någonting annat. Vill vi så att säga komma ur det hela med hedern i behåll kan manlig kontroll, makt och könstortyr aldrig misstas eller benämnas som ”heder”.

Visst finns det särskilda mönster i olika typer av våld. Våld i hederns namn är som sagt inte EXAKT samma sak som något annat. 

 

Det drabbar i högre grad både män och homosexuella hbtq- och transpersoner än det som benämns ”våld i nära relationer”. Ändå kan jag inte låta bli att uppmana alla att googla våldsutsatthet även för dessa grupper med svenska förövare. Men, det ÄR något annat. På många sätt. Ändå drabbar det främst och hårdast kvinnor. Ändå utövas det utav män. De avgörande likheterna finns där så tydligt trots all särskildhet. En stor skillnad sägs vara att våld i hederns namn är sanktionerat (godkänt och understött) av kollektivet. Att förövaren snarare hyllas än fördöms. Det ligger mycket i det, på många platser på jorden är det så. Men den som faktiskt vet något alls vet också att det finns motstånd överallt.

Jag träffade F. Hon flydde med sin dotter efter en (påstådd) otrohetsaffär. Särkerhetsläget var akut och hoten kom såväl från Sverige som från släktingar i hemlandet. Alla riskbedömningar lyste rött: risk för livet. Att F befann sig i en migrationsprocess och hade kommit hit på anknytning till sin man gjorde inte det hela lättare. För kvinnor från andra länder gäller liksom inte riktigt rätten till skilsmässa. Det kan straffas med utvisning. Men under hela tiden jag kände henne hade F sin bror. Han hjälpte henne på alla sätt han kunde, han var hennes enda stöd. En dag förklarade han att hon måste flytta. Han kunde inte längre lita på sig själv i förhållande till hennes bödlar. Hon måste flytta och aldrig kontakta honom igen, för att han älskade henne och visste att han kanske inte kunde hålla tätt länge till.

I den korta berättelsen kan man välja sitt fokus. Man kan se Fs mod. Hennes barns utsatthet. Den kvinnofientliga migrationspolitiken. Hennes brors mod och hedervärda motstånd. Den kvinnorörelse som hjälpte henne. ELLER, så kan man hålla på och gorma om kultur!

Överallt (i världen) där våld i hederns namn finns så finns samtidigt fördömanden och ifrågasättanden. Det går inte heller att komma ifrån att medan svenneförövarna kanske inte hyllas, kan rättsstatens handläggning knappast heller klassas som ett benhårt fördömande. Varför finns annars den rörelse som helt bygger på kvinnor som hjälper kvinnor att fly, överleva, hantera och förstå mäns våld? Vad är kvinnojourernas funktion om allting fungerar och allt våld mot kvinnor i sverige fördöms? 

Systerskapet fokuserar inte skillnad, vi arbetar med ett systerskap utan gränser. Mot mäns våld. Inte mot vissa människors påstådda ”kultur”. Ibland måste vi liksom välja vårt fokus, inte som att mörka, utan som att ha en politisk strategi. En ide om vart vi vill och vad som är viktigast.

Det är lite som med drogdebatten detta. Vi måste liksom inte välja mellan war on drugs eller legalisering. Vi måste inte välja mellan att helt mörka ”hedersproblemet” och att göra det till den största debatten någonsin. Jag ska inte skriva om Amine Kakabaveh. Jag tänker inte delta i det vanliga jävla intelligensbefriade haveri som uppstår när ideologiska debatter förvandlas till individ-frågor. Skit i henne, låt inte medias crazy tongångar snöa sönder din analys. Jag ska inte skriva om GAPF eller om ”Varken hora eller kuvad”. För att jag tar inte debatten och det måste inte du heller. Jag fuckin äger den. Säger det jag vill säga, och jag önskar mig att den svenska vänstern och kvinnorörelsen på allvar kunde våga göra detsamma. Låt oss springa våra egna ärenden istället för att inte springa alls! Det är för sent att inte vilja diskutera detta. Sitta här som ena mähän.

Det största problemet med den rasistiska debatten är inte att den är ett moraliskt felslut. Det är inte för att det är ”fel” att prata om kultur som vi ska chilla, det är för att det är en inkorrekt analys av grundproblemet som ständigt leder oss fel. Som med typ precis exakt allting annat så finns en materiell förklaring. Våld i hederns namn är ett akut och verkligt problem. Jag menar man ska la va redigt dum i huvet om man menar att kvinnoförtrycket ser exakt likadant ut överallt i världen och dessutom är lika allvarligt, det är inte alternativet. Det är väl fan solklart att Iran eller saudi-arabien är platser där kvinnor och barn får utstå saker många svenska kvinnor inte ens kan föreställa sig. Det är knappast trovärdigt att hävda något annat. 

Men varför? Vad är vår analys? Varför glömmer folk helt plötsligt bort att de är både vänster och marxister när det kommer till feminism? Vi måste hålla det äkta. Vart startar du din analys wifey? Den kulturella förklaringen är för fattig.  

Roya Hakiminia skrev detta goa i etc i maj 2016:

”För några år sedan var kurdisk kultur lika med hedersvåld, nu är den associerad med kamp mot IS och feminism. Så föränderligt är kulturbegreppet. Den kurdiska kulturen innehåller både patriarkat och feminism.”

Både Fadime och Pela var kurder, och kurdistan ansågs länge efter dem vara patriarkatets yttersta bastion. Men det är så förstår ni att våld mot kvinnor ökar i krigstid. När allt förvändlas till ett äta eller ätas är det vi som får ta hårdaste smällen. När män slåss mot varandra i hierarki och uniform hamnar vi längst ner. Det visar ständigt rapport efter rapport. Därför är det inte heller något konsigt att det på platser där krigstillstånd närmast blivit det normala präglas av särskilt grovt och utbrett våld mot kvinnor. Ta afghanistan. Ta kurdistan. Ta palestina. Det är inte heller oviktigt i sammanhanget att tillgången till vapen är utbredd och att kvinnor kontrolleras med argument om skydd. 

Detta är inte kultur. Det är krig och hierarki. Det är en anledning till att kvinnor flyr och att vi skall ta emot dem med öppna armar. Inte med de famnar som succesivt stängs av att vi talar om det de utsatts för som något främmande. Inte med famnar som kan förvandlas till rasistiska strypsnaror snarare än fristad.

En sann vänsterfeminist vet att kvinnoförtryck upprätthålls och möjliggörs via det materiella. Våra faktiska levnadsvillkor. När liberalerna skriver huvet av sig om att svenska förorter är laglöst land och att främmande kulturer tar över så mörkar de vårdhaveriet, arbetslösheten, trångboddheten och fattigdomen. Under de levnadsvillkoren kommer kvinnors utsatthet som ett brev på posten. En radikalfeminist vet att inte heller den materiella förklaringen är fullständig när det kommer till mäns våld. Men vi vet vad som gynnar oss och inte i den rådande ordningen. Förtryck av kvinnor är utbrett även i de högre klasserna, men de kvinnornas möjligheter att bryta sig loss, att starta om och att lämna är inte jämförbara med den materiella verklighet som råder i Sveriges fattigaste områden. I miljonprogrammets invandrartäta områden. Detta är inte att säga att kultur inte existerar, detta är att säga att annat existerar och att kulturdebatten gör mer skada än nytta.

När högern och deras sossesvans sålde ut sverige sålde de ut kvinnorna. De svenska arbetarkvinnorna från alla världens länder. Det är högern som har svikit. Inte de ”svenska feministerna”, visst har det funnits en ovilja att bredda perspektiven och läsa en jävla bok stället för att köra på same old. Men vad är det i jämförelse med arbetslöshetstalen bland kvinnor i förorten?

Samma förklaring är förstås global. I sosse-sverige har kvinnor haft helt andra ekonomiska och sociala möjligheter att leva självständigt. På andra platser, där skyddsnätet är obefintligt är familjen grundstenen. Familjen och kollektivet, det är dem du har att vända dig till när det blir svårt. Om familjens anseende dessutom är det enda sättet att säkra sin samhälleliga status blir den såklart också otroligt viktig att värna. Att vakta. För män. Vi vet att även svenska kvinnor värderas utefter sin dygd och sin (helst icke-existerande) sexualitet. MEN vi har också materiella förutsättningar i global jämförelse att lämna den familj som inte låter oss leva som vi vill. Det är liksom sådan frigörelse kvinnokollektivet kan ägna sig åt när det inte längre saknas mat på bordet eller skydd från krig, förödelse och absolut fattigdom. Ingen kan vara frigjord och självständig (läs:ensam) under alltför hårda förhållanden.

Här har vi en av de stora hörnstenarna, individens beroende av kollektivet. När de svenska kvinnornas beroende flyttas från männens så går staten in. Fanns inte det socialförsäkringsystem som byggts genom klass- och kvinnokamp tillsammans skulle vi vara lika utlämnade. Där har vi vår solidaritet och vilka de våra är skrivet i pannan. Kanske skulle det där bortgiftet inte vara så långt borta, om det var enda sättet att säkra din dotters beskydd och försörjning?

Mäns kontroll av kvinnor ökar i miljöer där vi utlämnas till vår kvinnlighet. Där vår könstillhörighet blir vår enda funktion. Precis som i ”hederskulturer” ser vi det i överklassens klansystem och i de kriminella gängens struktur. 

 

I miljöer där manlig makt är mer påtaglig och dominant än annars. Vad finns kvar för (de invandrade) förortskvinnorna, än att vara kvinna, maka och mor när resten av samhället inte släpper in dig till jobb, gemenskap och de alltför sletna ”livsvalen”? I den fascistiska och nynazistiska miljön är kvinnor endast biologiska funktioner, och ”deras” kvinnor kontrolleras av hela det manliga kollektivet. Ändå försöker svinen kapa hederdebatten. Hur är det möjligt att de som hatar kvinnor kanske mest innerligt ens kan föra diskussionen om kvinnofrid? Svaret mina vänner, är frånvaron av politisk, materiell analys. När hela diskussionen reduceras till ”kultur” kan vilken fascist som helst förespråka kvinnofrid och trots allt ändå komma nån vart.

Vägen framåt tar oss bort från högern. Vägen till klasskamp och sammanhållning går via enighet, solidaritet och sammanhållning. Inte genom att splittra allting ner till enskilda, isolerade fenomen där allting är nåt alldeles särskilt. Kvinnosaken är klassens sak. Antirasismen är kvinnosaken och hela jävla saken är att försöka att ha tre saker i huvet samtidigt: sammanhållning, kvinnofrid och ekonomisk rättvisa. Klarar vi inte det är vi alla förlorare, de ”svenska” kvinnorna, kvinnorna från andra kulturer och hela jävla arbetarklassen. Annars kan vi ju fortsätta prata om hur jävla olika vi är sen när vi inte har nåt kvar alls. Blir nog kul. Har vi ju det gemensamt iaf. Förlusten.