tisdag 27 februari 2018

Om blod och belastning

Jag har nu stått på en stadig dos tram i nästan tre månader. Det gör att jag inte kan skriva, eller tänka. Brevid mig på anslagstavlan sitter en 1 gånger 1 meter stor mindmap om transfrågan. En av sakerna jag skrivit i versaler till mig själv på den är: ”försök vara nyanserad”. Den texten får ni vänta på, för att jag åtminstone har sinnesnärvaro nog att inse att det är lämpligt att vara snabbtänkt när man lägger huvet på stupstocken i en infekterad debatt. 
Har ni tänkt på att morfinpreparat ungefär en timme efter intag ger en känsla otroligt lik den då pulsen slutat rusa efter en orgasm? Många har sagt det före mig: man blir smart och kreativ av lidande. Dum och loj av njutning. Så jag kommer ingenstans här. Nyansera transdebatten jo tjena. Jag är trött. SÅ NU SKA VI PRATA OM MENS! Visst vet ni, den såg ni inte komma!



Så var dagen kommen då jag la tid på att skriva om något så ointressant som blodflöde. Här sitter jag med min svullna mage och mitt keffade humör. Många feminister tycker det superintressant detta. Inte jag egentligen. Ja hör till dem som alltid sagt att det feministiska samtalet borde handla mindre om typ menskoppar och stötande blodstänkt ”konst” och kanske mer om typ fattigdom och exploatering. Men men, jag är ju som sagt inte riktigt nykter nu heller. Kanske är det ändå mer det där med ”konst” som är mitt problem, och inte kvinnlig kroppslig erfarenhet.



En gång för nåt år sen, eller ok typ tusen gånger, men en gång skrev jag en hatlista. Den innehöll så vitt spridda företeelser som försäkringskassan, ost, bdsm, ett antal enskilda offentliga personer (typ kanske, kanske inte Lars Wilks) och just MENS. Såhär raljant formulerade jag mig då:

”Mens-diskussionen:

    Ärligt. Mens är ca superrötet. Asdåligt, överkeff, helt ogött och fullständigt meningslöst. Den överraskar mig fortfarande varje månad. Ba wtf, AGAIN?! Mens är än idag det enda som kan försvara nittiotals-looken med hoodie knuten runt midjan för att på effektivaste vis dölja digerdöden som äter sig igenom jeansen. Ja det är sjukt att mens är skuldbelagt, ja det är sjukt att det är svindyrt att köpa grejer att korka igen med, ja det är sjukt att det inte forskas ordentligt så folk ska behöva ha dödslängtan var fjärde vecka. Men i övrigt är det verkligen en helt ointressant fråga, kan vi inte bara gemensamt dumpa hela disskussionen? Varför ta tillbaka nåt som ingen jävel vill ha.”



Att äga den egna kroppen, att utforska den och vägra skämmas för dess fantastiskhet är en del av den feministiska historien. 


Om man är lite pryd eller bara jävligt kantig så är det lätt att lacka ur på alla de crazy punani-aktivteter radikala kvinnor ägnat sig åt i kvinnorörelsens regi (typ olika pull-läger och offentliga ägglossningar och sånt). Idag jobbar folk med begreppet ”kroppsaktivism” som på olika sätt handlar om att utmana ideal, normer och att istället älska sig själv. Det är naturligtvis jävligt värt och vi vet att det är ett problem att kvinnor fåtts att förakta sig själva. Jag pissar alltså inte det minsta på värdet detta kan ha för jättemånga. Ingen kan väl egentligen ifrågasätta eller ha en åsikt om hur folk delar sina celluliter eller bristningar på sociala medier. Hur någon fotar sina blodiga trosor och en annan poserar naken. You go liksom. Men är det inte också så att kvinnor alltid förväntats vara upptagna med sina kroppar? Att hålla på liksom. Oavsett för vems ideal det är. 

Expanderar vi bara kroppsfixeringen, i motsats till att göra oss av med den? Liksom kroppsfixeringen i rent estetisk mening, inte i varken praktisk eller politisk. Ibland undrar jag bara ingenting annat än hur någon jävel kan tycka att ett par blodiga trosor på insta är radikalt.


Minns en krönika publicerad för en massa år sen, med rubriken typ ”Varning för den patriarkala mensfällan”. Den handlade om just kroppsfixering som nåt som står i vägen för andra enligt skribentens mening viktigare frågor. Jag minns den nog mest pga den maskulina rävsax jag såg framför mig, gillrad med socker, sex och antidepressiva. Ett gott skrock mitt i den där veckan då jag mest är hungrig, kåt och ledsen. Hade gått i fällan direkt, förblött inte i min kvinnlighet utan genom något så universellt som en avklippt vad.


Men så härom dagen skrev någon en alldeles oskyldig statusuppdatering om törst på andras blod under lingonveckan. Typ: ”Hur kommer det sig att PMS inte använts som försvarsgrund av kvinnor som begått våldsbrott?”. Alltså pga då att man kan bli helt sjuk i huvet och vilja döda folk som typ råkar stå för nära på hållplatsen. Och ja, plötsligt fick det här med syndafloden en intressantare aura. Made me think så att säga, för att plötsligt handlade inte mensfrågan om förtryck i form av blått vatten i Libresse-reklam utan hur det kommer sig att kvinnlig erfarenhet inte erkänns eller anses spela den minsta roll i världen. Exempelvis vet vi att mäns specifika kropplighet används som alla möjliga upptänkliga försvar för diverse sjukheter de ägnar sig åt.



Jag har tidigare skrivit om den ansvarsfrihetsgrund som den brittiska kvinnorörelsen kallat ”self-preservation” vid sidan av ”self-defense”. Alltså det våld som kvinnor utövar mot män, när de inte är under direkt attack men som ändå är/går att förstå som självförsvar (Läs mer här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/05/om-self-preservation-e-nummer-och.html). Den texten är ett försök att beskriva vad lagstiftning skulle kunna vara i en värld byggd på kvinnlig erfarenhet. Dessutom, är det bara inte kittlande med kvinnor som begår våldsbrott, så säg! Wifey beats them back! Lite som detta med PMS-försvaret alltså.

Jag vill tyvärr oftast mest döda mitt ”nätverk” och egentligen samtliga av mina sociala relationer när jag har PMS. Skulle vara tråkigt om jag gick utan ansvar för det. Inte en särskilt vanlig kvinnlig erfarenhet. Den kvinnliga kroppen och dess utsöndringar har dessutom alltid, genom historien använts för att misstänkliggöra och kontrollera oss, så vi bör nog inte spä på det. Jag tänker osökt på detta fyndiga tillika klassiska ”skämt”:


”Lita inte på någon som blöder en vecka varje månad utan att dö”



(Här kan ni ta paus för att skratta ihjäl er)

Det är egentligen här det som faktiskt är lite intressant med mens finns. Inte i små söta tampong-portmonnäer. Utan i det kvinnoförakt vars uttryck ofta går att härleda till vår fysiska kropp och dess funktioner. 

 

Jag brukar alltid säga till mina wifeys att om han tycker mens är äckligt, då har han förmodligen större problem med kvinnor än vad han ger sken av. Det är helt enkelt en simpel varningssignal, lätt att kolla i inledningen av en relation: blodet och belastningsregistret! Lägg dem på minnet wifey! Två Bn, lätta att komma ihåg, då blod och belastning sammanfattar den kvinnliga erfarenheten rätt väl, rigth? Äckel och skam hos män, framkallat av kvinnors kroppsvätskor (och i förlängningen kvinnor själva) är så att säga en klassiker med lång tradition.



Jag skulle här kunna rada upp en massa sinnessjuka bibelcitat eller återge nån av de kanske ännu sjukare menstruationsmyter jag ägnat mina nätter åt att läsa det senaste. Såna där som beskriver blodet som bevis för kvinnans allians med djävulen eller döden. Såna där kittlande berättelser om rening och härsket kött. Men jag tror ni vet det där egentligen, och ärligt, vad är inte sjukt i bibeln eller det antika rom? Kanske inte en särställning för just mens egentligen. Jag vet inte. 

Mer intressant är antropologen Emily Martin, vars studie återges i Liv Strömqvists ”Kunskapens frukt”. Hon har visat att dikussionen om kvinnors PMS har samband med i vilken utsträckning kvinnor har efterfrågats för lönearbete. Ju mer de behövt oss för kneg, desto mindre har mensproblemet ansetts vara. I tider där kvinnan fått påbackning och återförts för ny volta i hemarbetet har diskussionen om mens som begränsning och sjuklighet återkommit.  

Slutsatsen vi kan dra utav det, är helt enkelt att det inte är kroppen i sig som begränsar kvinnor, men att beskrivningen av den används av män för att begränsa oss. 

 

Det är ju som med abort tex, den stora begränsningen ligger ju liksom inte i att kunna bli gravid, utan i lagstiftning/skam/bristfällig preventivmedelsforskning osv vilket onekligen hör manssamhället till. Ändå är det kvinnokroppen som omtalas som vårt stora hinder. Hur kunde nån missa alla gubbarna? Man ser inte skogen för alla träden eller vad man säger. Man ser inte patriarkatet för alla snubbarna. Blind och blodig lever man sitt liv.

Minns ni Lidl och deras pannband? Det var en stor skandal 2004 när den tyska lågpriskedjan skulle ta krafttag mot att personalen sprang på toaletten hela tiden. Det enda undantaget som skulle göras om någon skulle lämna sin post var vid mens. För detta tvingades menstruerande kvinnor att bära röda pannband eller armbindlar på arbetstid, och därmed tillåtas gå på toaletten. Detta var verklighet i både tjeckien och polen. En go markör för det förenade föraktet för kvinnokroppen och arbetaren. Den moderna varianten av historiska idéer om mens som hinder för lönearbete. Idag hörs av och till de feminister som själva för fram mens som en anledning att slippa kneg under några av månadens dagar. Modernt men riskabelt får man väl säga, om detta mens-aktivismens mest lockande idé-paket. 

Vad vill hon ha sagt egentligen? Det undrar du kanske. Det är just den där förmågan till sammanfattande slutsats och poäng som jag förlorat tre månader senare. Jag vet inte, förutom allt ovanstående vill jag ha sagt att  jag tänker mycket på kvinnokroppen och att jag har jättemycket mens. I vilket fall kan mer förväntas på temat i det närmaste. Jag måste bara sluta med tramadol innan dess. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar